Hur förklarar man sin längtan efter barn?

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Det förvånar mig dock inte ett dugg att du upplever ditt föräldraskap som en enda stor uppoffring.

Men jösses!

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Var sak har sin tid i livet. Är detta verkligen så svårt att förstå?

Karriär och lön och pension kommer inte tillbaka. Möjligen resor och hästar, men inte de ekonomiska bitarna, om man ska titta generellt.
Karriären har ett bäst-före-datum, det är bara att inse.

 

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Nej, det var för att understryka vad jag talade om, dvs din känsla och inte en allmän känsla som går att applicera på alla vuxna oavsett. Jag förstår inte hur du kunde tolka mitt inlägg som att jag tycker att min känsla är det rätta?

Jag diskuterar fortfarande med tyngdpunkt i det som tråden handlar om, dvs någon som inte är redo att skaffa barn än. Jag emotsätter mig denna iver att förklara för den "osäkre" att skaffa barn inte är ett uppoffrande (förändring, avstå ifrån).

Men fortfarande är det din känsla.

Jag diskuterar att det enda korrekta tydligen är att uppleva sitt föräldraskap som en uppoffring. Att det faktiskt finns folk som inte ser det som en uppoffring att bli förälder.

 

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Men jösses!

Precis. Jösses! Det är det jag menar när jag skriver att skillnaderna i hur man upplever föräldraskapet beror mycket på hur man är som individ.

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Menar du att barn inte sitter i sandlådan i tio timmar och tittar på

Inte våra i alla fall.
Kanske skulle man göra så som brorsan sa när våra äldsta var små; han pratade om en dräkt av kardborretyg och sen tapetsera med kardborr-tapeter. Då kunde man hänga upp barnet på väggen när man ville ha en paus.


Skämt åsido; nog är man "låst" när barnen är med. Och det är ju just det man är (borde) vara beredd på att bli och ÖNSKA sig om man ska ha barn. Inse att man själv; så länge barnen är i ens närhet; alltid kommer att komma i andra hand så att säga. Sen behöver ju inte nödvändigtvis ens egna göranden vara totalt motstridiga mot barnens. Men det går ju inte precis på det sätt och tar den tid man själv hade tänkt sig.

Man vänjer sig ju också. Vid att inte alls ha någon garanti på att få äta klart sin mat just när man hade tänkt sig (och kanske äta den pissljummen istället för varm); vid att vakna tidigt även lördagar och söndagar (i alla fall om barnen går i barnomsorg/skola och går upp tidigt hela veckan); vid att det många gånger inte GÅR att föra en "vuxenkonversation" med två mindre barn som båda kan prata. De exemplen känns mest som en baggis.
Andra saker kan kännas mycket mer påfrestande.

Men allra mest känner jag glädje över barnen; framförallt glädjen att få följa en människa från den är liten tills den blir stor; att få se och höra vad och hur de tänker, få ta en del av deras liv; se saker med deras ögon.

 

[Ginne]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Vad gör det för skillnad? Det är ju som redan diskuterats inget annat än ett förhållningssätt, utgången är ju precis densamma.

Jag har inte heller påstått nåt annat. Jag tyckte bara att diskussionen om hur livet förändras när man får barn kan vara avgörande för valet att skaffa barn var intressant!

 

[Ginne]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Karriär och lön och pension kommer inte tillbaka. Möjligen resor och hästar, men inte de ekonomiska bitarna, om man ska titta generellt.
Karriären har ett bäst-före-datum, det är bara att inse.

Barn kommer inte heller tillbaka om man väljer bort dem...

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Precis. Jösses! Det är det jag menar när jag skriver att skillnaderna i hur man upplever föräldraskapet beror mycket på hur man är som individ.

Fast ingenting i Petruskas inlägg tyder på att hon ser föräldraskapet som en enda stor uppoffring.
Inte ens jag ser föräldraskapet som en stor uppoffring. Men att man får offra eller avvara saker, det är sant.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Barn kommer inte heller tillbaka om man väljer bort dem...

Nej - exakt.
Alltså är det ett val som många tvingas att göra.
Barn är inte det enda här i livet, tro det eller ej!

 

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Karriär och lön och pension kommer inte tillbaka. Möjligen resor och hästar, men inte de ekonomiska bitarna, om man ska titta generellt.
Karriären har ett bäst-före-datum, det är bara att inse.

Men är det så svårt att förstå att jag inte är intresserad av en karriär? Eller av resor? Är det det som är livskvalité för dig? En karriär? Att vara rik är det viktigt för dig?

Pensionen kan man spara till själv. Där har jag inga som helst problem.

Jag mäter rikedom och livskvalité med andra mått än vad du gör. Jag har provat det där med karriär och jag upptäckte att det var inte det minsta viktigt för mig. Jag har ett bra och roligt jobb med en bra lön som fungerar utmärkt med mitt liv.

 

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Fast ingenting i Petruskas inlägg tyder på att hon ser föräldraskapet som en enda stor uppoffring.
Inte ens jag ser föräldraskapet som en stor uppoffring. Men att man får offra eller avvara saker, det är sant.

Du upplever att man får offra och avvara saker. Inte jag. Jag tycker bara att jag har berikats med en massa saker. Först när jag fick barn så förstod jag vad som verkligen var viktigt för mig.

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Har jag på något vis motsatt mig det hon skriver?

Jag har skrivit att jag tror det, ja. Att det blir en mindre (inte frånvaron av) förändring när man har ansvar för andra levande varelsers mående sedan innan. Sådana som är totalt beroende av en.

Inte att ingen förändring sker.

Och andra som har barn (och därmed giltiga åsikter) har inte motsatt sig det.

Och det går tydligen bra att påpeka att vi alla är olika med olika förutsättningar om man har barn.

När jag gör det så gör det hela mitt inlägg meningslöst nonsens...

Jag kan till viss del hålla med om att ta ansvar för ett djur i någon mån kan ge en slags förståelse för hur det kan vara att vara förälder. Just vad gäller ansvarsbiten; att man VET att det liksom "hänger på mig". (jag har haft hästar, katter och diverse smådjur).

Däremot är det (förstås) en milsvid skillnad i och med att barnet ständigt är där; det går inte lämna (det lilla) barnet själv ens i EN timme; till skillnad från både katter, hästar och hundar.

Det är också en milsvid skillnad i de känslor man har för barnet (tycker jag). Barn är människor och berör, upprör, glädjer och påverkar en på en nivå som är så totalt skild från vad ett djur någonsin kan göra. Tycker jag (men jag vet det finns andra som påstår att hunden är lika betydelsefull som deras barn, fastän jag tycker det är totalt ..... ja, vrickat faktiskt....)

Det "totala beroendet" är verkligen på en helt annan nivå vad gäller just "totalt". Och; det är inte specifikt riktat till dig! Jag vill klargöra att JAG inte tror att du inte förstår det.

Det förstod jag själv innan jag skaffade barn så det är liksom inte omöjligt att begripa. Däremot är; vad ska man säga...; den FULLA innebörden av det en annan sak efter barnen (för mig). För då är det inte längre bara något man intellektuellt kan förstå; utan hel massa mängder med känslor inblandade som man ska hantera hos sig själv. Kärlek och glädje är hyfsat lätt att hantera; frustration, känslan av att vara totalt "instängd" eller kvävd, att känna att det bara skräller i öronen och ringer i huvudet när bebisen skriker osv. DET är något som är svårt att liksom sätta sig in i rent intellektuellt kan man kanske säga. Tror jag.

Det kan röra sig om minuter, stunder, korta perioder. Men när man är mitt i det så kan det kännas som ett oöverstigligt berg av "jobbighet". Även om man intellektuellt vet att det går över snart.

Dock skulle jag nog säga att för MIN del så har sådana känslor varit som mest förekommande när barnen varit riktigt små; när de blir större så finns ju en annan "återkoppling"; bara att de kan prata och beskriva hur de känner istället för att bara vakna skrikande och det känns som om de aldrig ska sluta.

Och då har jag/vi nog ändå varit tämligen förskonade från riktigt "svåra" bebisar (inser jag när jag läser och ser IRL vad andra föräldrar kan få utstå i perioder). Dock verkar ju de flesta föräldrar ändå klara det, man har liksom inget annat val.

 

[Calazirya]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Men fortfarande är det din känsla.

Jag diskuterar att det enda korrekta tydligen är att uppleva sitt föräldraskap som en uppoffring. Att det faktiskt finns folk som inte ser det som en uppoffring att bli förälder.

Min känsla av vad?

Hur kan en person som inte vill skaffa barn NU för att personen vill kunna vara fri att göra vad den vill när den vill hjälpas av att du inte tycker att ditt liv förändrats alls?

Skillnaden mellan inläggen här är att medan du (m.f.) inte anser att ni behövt försaka något överhuvudtaget så är det med tyngdpunkt i trådstarten och oavsett vad vi kallar det ett offrande eller försakande i olika aspekter rent generellt.

 

[Ginne]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Nej - exakt.
Alltså är det ett val som många tvingas att göra.
Barn är inte det enda här i livet, tro det eller ej!

Absolut, de är ett val var och en väljer att göra. Jag har aldrig sagt att barn är det enda i livet, bara att det är konstigt att välja bort barn enbart för att man vill att livet ska se likadant ut imorgon som det ser ut idag (eftersom livet i alla fall förändras, vad du än gör). Att välja bort barn för att man inte vill ha barn har jag aldrig motsatt mig!

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Men är det så svårt att förstå att jag inte är intresserad av en karriär? Eller av resor? Är det det som är livskvalité för dig? En karriär? Att vara rik är det viktigt för dig?

Nej, jag försöker få dig och andra att inse att det kan vara svårt att få både och, även om man delar på föräldraledigheten rakt av som du gjorde.

 

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Om vi skall diskutera något så underlättar det om vi pratar om samma sak.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Fakta: kvinnor med två barn är mindre lyckliga än kvinnor utan barn.

Jag funderar på vid vilken ålder på kvinnorna det mättes?
Mina barn gör mig mycket lycklig.
Men både jag och barnen är ju nu litet äldre.

.... innebär försämrade möjligheter att avancera, höja sin lön och göra karriär.

Men för att det skall spela någon roll så måste man ju ha just karriär som mål i livet.
Och det är ju inte självklart att alla har.
Många har andra mål som inte mäts direkt i pengar och position.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Nej, jag försöker få dig och andra att inse att det kan vara svårt att få både och,.....

Det verkar inte som att du kan förstå att både och inte är viktigt för många av oss.
Vi lever för andra värden.

 

[Calazirya]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Om vi skall diskutera något så underlättar det om vi pratar om samma sak.

Ja det underlättar enormt mycket, vad diskuterar du om det inte är med tyngdpunkt i det som tråden skapades för?

 

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Nej, jag försöker få dig och andra att inse att det kan vara svårt att få både och, även om man delar på föräldraledigheten rakt av som du gjorde.

Jag kan inte påstå att du lyckas direkt. I mitt liv har inte barn betytt några större förändringar. Och absolut inga uppoffringar.

Men självklart har det inneburit förändringar. Tex hämtade jag inte några barn på förskolan förut. Men jag har å andra sidan aldrig varit fri att göra vad jag vill. Men det är ju där dom individuella förutsättningarna kommer in.