Hur börja skilja sig med småbarn?

[tanten]

Han ringde upp för att höra hur det var med barnen, och jag frågade honom. Kommer du ihåg vad du sa i lördags?

Nej, vadå.

Nej du gjorde och sa såhär berättade jag.

-jaha, det... Jo alltså. Jag ville bara gå fram till dig, sen såg jag hur jag lade händerna så dumt och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga för jag såg att du blev rädd så därför sa jag "jag försöker inte strypa dig"

-men du sa såhär ..

-ja, jag är ledsen det blev jättefel. Jag ville ju bara inte att du skulle åka ... Eller flytta. Jag vet det blev fel alltihop. Jag skulle inte ha gått till dig heller

Bortförklaringar bortförklaringar bortförklaringar

 

[Nytant]

Han ringde upp för att höra hur det var med barnen, och jag frågade honom. Kommer du ihåg vad du sa i lördags?

Nej, vadå.

Nej du gjorde och sa såhär berättade jag.

-jaha, det... Jo alltså. Jag ville bara gå fram till dig, sen såg jag hur jag lade händerna så dumt och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga för jag såg att du blev rädd så därför sa jag "jag försöker inte strypa dig"

-men du sa såhär ..

-ja, jag är ledsen det blev jättefel. Jag ville ju bara inte att du skulle åka ... Eller flytta. Jag vet det blev fel alltihop. Jag skulle inte ha gått till dig heller

Jag tror det är bra om du minimerar kontakten och samtalen med honom. Du kan inte lösa problemen ni har tillsammans med honom, för det är han som är problemet. Förstår du hur jag menar? Det är dags att lämna honom bakom dig. Det är en process och det sker stegvis, men det där med att komma till en punkt då du inte bryr dig om att ta upp saker med honom längre är nästan det viktigaste.

 

[Nytant]

Tänk såhär: Varje samtal du har med honom är ännu en chans för honom att manipulera dig. Och han kommer att utnyttja den.

Det är en jättejobbig fas just nu, så ju mer avstånd du kan ta desto bättre. Sen, när du jobbat igenom det värsta tillsammans med en terapeut, kan du säkert ta samtal med honom utan att påverkas lika mycket, men det kräver distans och att du har fått chansen att bearbeta den intellektuella och känslomässiga manipulationen ordentligt. Utan hans ständiga inflytande.

 

[Sel]

Det hela låter bara vansinnigt, det där är ingenting en helt sund människa säger till någon den älskar och vill ha kvar. Bara tanken på att någon jag älskar skulle tro att jag skulle strypa dem om jag lade händerna på dem är så overklig, men för honom går det bra att skämta om när han ser att du blir rädd?!

 

[RedQueen]

Han ringde upp för att höra hur det var med barnen, och jag frågade honom. Kommer du ihåg vad du sa i lördags?

Nej, vadå.

Nej du gjorde och sa såhär berättade jag.

-jaha, det... Jo alltså. Jag ville bara gå fram till dig, sen såg jag hur jag lade händerna så dumt och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga för jag såg att du blev rädd så därför sa jag "jag försöker inte strypa dig"

-men du sa såhär ..

-ja, jag är ledsen det blev jättefel. Jag ville ju bara inte att du skulle åka ... Eller flytta. Jag vet det blev fel alltihop. Jag skulle inte ha gått till dig heller

Diskutera inte sådant med honom, hur mycket du än vill ha en förklaring eller ursäkt. Ta allt kring barnen via sms istället, då finns det noll risk för att det inte kan komma ett "men det har jag inte fått veta.." för övrigt. Ha minimalt med kontakt med honom, för din egen skull.

Notera noga att han erkänt att han såg dig bli rädd. Han såg dig bli rädd för honom och valde att fortsätta ändå med att gå över gränsen för att han tycker synd om sig själv. Och nu försöker han bagatellisera det, låtsas som om det inte hänt. Nej, han har ingen respekt för dig. Och älskar man någon respekterar man dennes gränser oavsett hur jävla ont det än gör att bli avvisad!

Edit: stor kram till dig för att du orkar och har sådan enorm empati trots att han beter sig illa! ❤

 

[Tranan]

Han ringde upp för att höra hur det var med barnen, och jag frågade honom. Kommer du ihåg vad du sa i lördags?

Nej, vadå.

Nej du gjorde och sa såhär berättade jag.

-jaha, det... Jo alltså. Jag ville bara gå fram till dig, sen såg jag hur jag lade händerna så dumt och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga för jag såg att du blev rädd så därför sa jag "jag försöker inte strypa dig"

-men du sa såhär ..

-ja, jag är ledsen det blev jättefel. Jag ville ju bara inte att du skulle åka ... Eller flytta. Jag vet det blev fel alltihop. Jag skulle inte ha gått till dig heller

hoppas att han slutar att störa dig snart!

 

[Fibusen]

Han beter sig helt åt helvete! Du ska inte ha någon kontakt med honom alls! En skilsmässa är många gånger inte vacker, men när man väl tagit sig igenom så väntar så mycket bra!

När jag ville skiljas från sonens pappa så var det kaos i början. Han arg, besviken, bitter. Och jag som tyckte jag sagt mitt och bara stoppade huvudet i sanden och ville vara där tills allt var klart och över. Jag ångrar hur jag betedde mig, och han ångrar kanske hur han betedde sig också, men aldrig någonsin att jag kände mig hotad eller fara för mitt liv! Så som ditt ex/man beter sig är inte normalt eller okej någonstans!
Det är inte ”normalt”, även om man är ledsen och besviken.

Sluta träffa honom, sluta prata med honom alls, fram tills han beter sig. Sätt ner foten NU!

Jag och exet pratade aldrig i början. Vi bytte veckor på måndagar på förskolan, dvs han lämnade och jag hämtade, eller tvärt om. Vi träffades inte och pratade inte alls med varandra. Ville sonen ringa pappan när han var hos mig fick han göra det, men jag pratade inte med pappan alls. Förskolan skickade ut info till oss båda efter att vi sagt till om det, så ingen missade något därifrån. Hände det något riktigt illa så ringde jag såklart, som den gången grabben ramlade och slog sönder sig i munnen och vi åkte till akuten. Eller den gången han var hos sin pappa och blev så sjuk länge att han behövde in och få dropp, då hörde pappan av sig till mig. Mer kontakt behövde vi inte ha!

Idag så har vi en okej relation. Absolut inte så att vi ”pratar” med varandra bara för att, men lämnar/hämtar vi hos varandra pga lov och sånt så stannar vi alltid och växlar några ord. Vi hjälps åt vid lov och sånt och försöker göra det så bra som möjligt för sonen. Ser vi varandra på affären så stannar vi och pratar lite. Behöver vi flytta lite dagar så gör vi det.

Och ALLT har gått jättebra för både oss och sonen, trots att vi inte har pratat/träffats något speciellt sen vi separerade. Man behöver inte alls ha någon kontakt mer än det som gäller barnen! Och vill barnen prata med pappan, då får dom ringa honom. Vill han prata med barnen kanske det kan vara klokt att skaffa en äldre begagnad mobil med kontantkort till barnen som han kan nå dom på? (Nu minns jag inte hur gamla barnen är…) Överlämningen kan ske på förskola/skola eller på parkeringen.

Har en bekant vara ex betedde sig liknande som ditt, det är likadant flera år senare, han hoppas att hon kommer tillbaka, hon tackar ja till middagar/filmkvällar osv, bara för att det ska vara ”lugnt” och att han kör på att det är ju barnens skull, men grejen är att han ALDRIG går vidare, för hon beter sig som om hon själv inte vet vad hon vill. Han ser det ju som om det fortfarande finns något kvar när dom träffas. Och barnen hoppas fortfarande på att dom ska ”hitta tillbaka” för mamma och pappa är ju sams och umgås.

Nej, ner med foten ordentligt, för ALLAS bästa. Kontakt sker via sms, och vill han prata med barnen kan ni antingen fixa en billig beg mobil till dom, eller så skickar han sms till dig och frågar om han kan få prata med barnen, sen kan barnen ringa upp från din mob. Du ska inte alls prata med honom. Han försöker ju bara manipulera och köra över!!!!!!

 

[Trasten]

Han ringde upp för att höra hur det var med barnen, och jag frågade honom. Kommer du ihåg vad du sa i lördags?

Nej, vadå.

Nej du gjorde och sa såhär berättade jag.

-jaha, det... Jo alltså. Jag ville bara gå fram till dig, sen såg jag hur jag lade händerna så dumt och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga för jag såg att du blev rädd så därför sa jag "jag försöker inte strypa dig"

-men du sa såhär ..

-ja, jag är ledsen det blev jättefel. Jag ville ju bara inte att du skulle åka ... Eller flytta. Jag vet det blev fel alltihop. Jag skulle inte ha gått till dig heller

Han såg att du inte uppskattade beröringen men han valde att inte släppa dig. Utan började prata om att skada dig. Och när du ställer honom mot väggen så säger han att han gjorde det FÖR ATT DU BLEV RÄDD. Jomentjena.

Det är manipulativa äckelsnubbars regel no. 1 : Det var hennes fel!

Jag ville inte slå henne men hon gjorde mig så arg
Jag ville inte ligga med min mindreåriga elev men hon hade blivit så ledsen om jag lät bli
Jag ville inte ta servitrisen på rumpan men hon hetsade mig till det
Jag ville inte vara hotfull på ett vidrigt sätt men hon blev ju så rädd så jag var tvungen att skoja lite

Ett annat tips är att inte svara när han ringer. Var inte tillgänglig på det sättet. Ring eventuellt upp, senare, när det passar dig.

Och njut av friheten. Du är snart i mål.

 

[A_NN_A]

Hur går det för dig?

 

[Milosari]

Nej. Han sa det, som om jag tänkte det.

Alltså what the fuck. Det där var något av det sjukaste jag har läst. Jag tycker inte att du bör vara ensam med honom något mer. Han har ju inte alla hästar hemma.

 

[Milosari]

Han ringde upp för att höra hur det var med barnen, och jag frågade honom. Kommer du ihåg vad du sa i lördags?

Nej, vadå.

Nej du gjorde och sa såhär berättade jag.

-jaha, det... Jo alltså. Jag ville bara gå fram till dig, sen såg jag hur jag lade händerna så dumt och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga för jag såg att du blev rädd så därför sa jag "jag försöker inte strypa dig"

-men du sa såhär ..

-ja, jag är ledsen det blev jättefel. Jag ville ju bara inte att du skulle åka ... Eller flytta. Jag vet det blev fel alltihop. Jag skulle inte ha gått till dig heller

Den normala reaktionen (om man nu är så socialt obegåvad att man gör ett så stort övertramp att den andre blir RÄDD) är att snabbt som attan rycka undan sina händer och backa. Och orden som ska komma ut ur munnen ska vara "förlåt". Det vet precis alla normala människor.

 

[Framtiden]

Imorgon är det en vecka. Stödet jag har fått av människor omkring mig, kollegor, vänner och familj är helt överväldigande.

Jag har tid hos kvinnojouren på orten idag. Min familj sa att jag skulle ta den kontakten när jag tog ert råd och berättade vad han hade sagt

Fast det känns konstigt. Är det så, ska Jag dit? Varför då liksom? Att det är för kvinnor i stort behov av stöd. Varför ska jag dit och ta tid som andra kan behöva. Så känns det verkligen!

Han grät när jag hämtade barnen igår. För att det var så definitivt att jag var borta och så ensamt på kvällarna.

Det var jobbigt. Trots allt har vi levt ihop så länge, med bra och dåligt.

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

 

[Zewz]

Låt honom inte komma under skinnet på dig! Han ska inte lyckas normalisera sättet han behandlar dig på.
Been there, done that. Det tar tid, men till slut inser man hur sjukt allting varit, vad man tuggat i sig för husfridens skull. Stå på dig, du är stark! Så skönt att läsa att du får stöd från olika håll!

 

[startpompe]

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

Det här är ju jätte bra saker att få prata med kvinnojouren om, heja dig!

 

[Zewz]

Mina frireligiösa föräldrar som håller kärnfamiljen högre än nåt annat spädde bara på alla förställningar med att försvara min exman när han varit på mig med ”du är ju inte så lätt att leva med”. Det glömmer jag aldrig. Så många som normaliserar och bagatelliserar fysisk och psykisk misshandel, även de allra närmsta. Det gör mig helt vansinnig och jag balanserar numera i min uppfostran av mina döttrar - hur ska jag få dom till självständiga modiga tjejer men inte göra dom till manshatare? Det finns så mycket värdelösa karlar. Några bra, men de är fan lätträknade.
Jag kommer alltid vara en tigermorsa iaf, som klarar mig själv och ALLTID kommer finnas där för mina flickor.

 

[monster1]

Imorgon är det en vecka. Stödet jag har fått av människor omkring mig, kollegor, vänner och familj är helt överväldigande.

Jag har tid hos kvinnojouren på orten idag. Min familj sa att jag skulle ta den kontakten när jag tog ert råd och berättade vad han hade sagt

Fast det känns konstigt. Är det så, ska Jag dit? Varför då liksom? Att det är för kvinnor i stort behov av stöd. Varför ska jag dit och ta tid som andra kan behöva. Så känns det verkligen!

Han grät när jag hämtade barnen igår. För att det var så definitivt att jag var borta och så ensamt på kvällarna.

Det var jobbigt. Trots allt har vi levt ihop så länge, med bra och dåligt.

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

Du inbillar dig inte, var stark lita på dig själv. Läs den här tråden från början till slut när du tvivlar. Du har trots allt velat skilja dig länge. Ditt liv går inte ut på att göra honom nöjd och glad, det är hans eget jobb. Jobba på din egen lycka/livsglädje istället. Du och barnen, ni kommer att få det bra tillsammans.

 

[Saija]

Med tanke på allt du beskrivit så är det inte så "att du utsätter familjen för den här brytningen". Istället räddar du din familj på alla sätt! Du räddar dig själv både psykiskt och fysiskt. Ditt ex har möjlighet att växa upp och börja ta ansvar, och kanske tom söka hjälp. Men kanske framförallt räddar du dina barn att slippa växa upp i en dysfunktionell familj, och du visar dem vägen till hur man ska uppträda när man är en ansvarstagande vuxen.

 

[tanten]

Med tanke på allt du beskrivit så är det inte så "att du utsätter familjen för den här brytningen". Istället räddar du din familj på alla sätt! Du räddar dig själv både psykiskt och fysiskt. Ditt ex har möjlighet att växa upp och börja ta ansvar, och kanske tom söka hjälp. Men kanske framförallt räddar du dina barn att slippa växa upp i en dysfunktionell familj, och du visar dem vägen till hur man ska uppträda när man är en ansvarstagande vuxen.

Precis så!

 

[Red_Chili]

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

Det är precis det han vill att du ska tro och det är precis pga det här som du behöver ha så lite kontakt med honom nu som det öht är möjligt. Han kommer inte sluta försöka få det till att det är "ditt fel", trots att du inte gör något fel. @Saija skrev väldigt klokt om just det.

 

[Nytant]

Mina frireligiösa föräldrar som håller kärnfamiljen högre än nåt annat spädde bara på alla förställningar med att försvara min exman när han varit på mig med ”du är ju inte så lätt att leva med”. Det glömmer jag aldrig. Så många som normaliserar och bagatelliserar fysisk och psykisk misshandel, även de allra närmsta. Det gör mig helt vansinnig och jag balanserar numera i min uppfostran av mina döttrar - hur ska jag få dom till självständiga modiga tjejer men inte göra dom till manshatare? Det finns så mycket värdelösa karlar. Några bra, men de är fan lätträknade.
Jag kommer alltid vara en tigermorsa iaf, som klarar mig själv och ALLTID kommer finnas där för mina flickor.

Beklagar verkligen allt du behövt ta dig igenom. Så fint att du lyckades. Du förtjänade bättre, även av dina föräldrar. Och det tänker jag är det viktigaste att lära sina barn, vad de förtjänar. Att man visar dem att de är värdefulla och hur sunda relationer ser ut, så deras inre kompassnål kalibreras rätt från början. Om du behandlar dem med kärlek och respekt, även i konflikter, och tar hänsyn till deras gränser och behov, så lär de sig att det är så det ska kännas. Sen har du ju dessutom föregått med ett fantastiskt exempel genom att lämna en dålig relation.

Att älska sig själv och veta hur det ska kännas när någon annan gör det, tycker jag inte har det minsta med manshat att göra. (Sen tycker jag personligen att själva begreppet manshat är patriarkal double-speak, men det är en annan sak.)