Hur börja skilja sig med småbarn?

[Nytant]

ja men absolut. Om det finns något man behöver minnas är det ju att man inte har ansvar för andras känslor, det är glasklart och självklart. Steget till medberoende är ofta kortare än man tror. Så ja, mitt inlägg lät inte bra.

Mår han i slutänden bättre av att tvingas ta ansvar är det väl snarare en bonus, för honom, men inget ts har något som helst ansvar för eller behöver tänka på.

Dumt skrivet av mig.

Och samtidigt förstår jag att du skrev som du skrev för att det hela skulle kännas lättare för TS. Och det önskar jag att jag hade lagt till i mitt svar på din kommentar

 

[Otherside]

Och samtidigt förstår jag att du skrev som du skrev för att det hela skulle kännas lättare för TS. Och det önskar jag att jag hade lagt till i mitt svar på din kommentar

Ja precis. En slags tröst i det jobbiga. Men ändå.

Tack!

 

[Framtiden]

Åh, jag saknar barnen så mycket att jag bara känner "fan, också, jag skiter i det här och går tillbaka bara jag får vara med barnen varje dag!"

 

[SaraXX]

Åh, jag saknar barnen så mycket att jag bara känner "fan, också, jag skiter i det här och går tillbaka bara jag får vara med barnen varje dag!"

Ja det är ett himla skit ur den aspekten att vara separerad. En vänjer sig ju lite, men inte helt tycker jag. Jag har fått förlika mig med att det här är en av de grejerna som det inte finns en perfekt lösning på. Att bo ihop är ju ingen lösning.
Det har varit lite så för barnen att de längtar efter den andre föräldern. Men de vänjer sig också, och man kan ju ringa till varandra osv. Det blir lättare ju äldre de blir tycker jag.

 

[TinyWiny]

Åh, jag saknar barnen så mycket att jag bara känner "fan, också, jag skiter i det här och går tillbaka bara jag får vara med barnen varje dag!"

I början grät jag i två dygn efter barnen hade åkt. Det är okej att göra det. Att gå tillbaka är ingen lösning.

 

[Roheryn]

Åh, jag saknar barnen så mycket att jag bara känner "fan, också, jag skiter i det här och går tillbaka bara jag får vara med barnen varje dag!"

Hur gamla är dina barn? Du har kanske skrivit det i tråden, men jag har glömt... Min dotter var tretton när hennes pappa och jag separerade, och det var skitjobbigt just i "flyttögonblicket" (lång historia, men det var jag som flyttade ut, till ett tillfälligt boende), men jag tycker det gick bra sedan. Vi hade daglig telefonkontakt, jag och dottern, och vi åkte till stallet tillsammans även i pappaveckorna. Plus att jag efterhand faktiskt lärde mig att uppskatta egentiden!

 

[Framtiden]

De är 5 och 8,snart 9.

Jag försöker härda ut, och leva kväll till kväll. Jag blev bara så arg igårkväll. Jag saknade de så... Och tänkte på att han nu är hemma och har de i princip hela dagar.... För då kan han läsa när de är mina dagar. Och det är ju bra för barnen, jag vet. Men alla ÅR jag har jobbat och jobbat... Och han har varit hemma med dom, och spelat (!). Och han fattar inte vad han gått miste om!!! Men JAG får nu förlora mer tid med dom, för att han är ett as! Och han har fått så många dagar.... Så många timmar med dom hemma.. och jag har slitit på jobbet för att få pengar och allt att gå runt. Och ändå förlorar jag mer tid... Satans, jävla skitliv!!

Förlåt.. jag måste bara släppa ut det någonstans

FAAAAAN!!!

Jag ville ju sluta vara ledsen...

Istället kommer en helt annan ekande sorg FÖRBANNAT!

Jag vet att det förhoppningsvis blir bättre längre fram... Jag är bara inte där just nu .. utan att för ett halvår sen hade jag soffmys varje kväll, ensam tid med dom varje morgon... En hand på min varje natt. Åh jag dör

 

[Fibusen]

De är 5 och 8,snart 9.

Jag försöker härda ut, och leva kväll till kväll. Jag blev bara så arg igårkväll. Jag saknade de så... Och tänkte på att han nu är hemma och har de i princip hela dagar.... För då kan han läsa när de är mina dagar. Och det är ju bra för barnen, jag vet. Men alla ÅR jag har jobbat och jobbat... Och han har varit hemma med dom, och spelat (!). Och han fattar inte vad han gått miste om!!! Men JAG får nu förlora mer tid med dom, för att han är ett as! Och han har fått så många dagar.... Så många timmar med dom hemma.. och jag har slitit på jobbet för att få pengar och allt att gå runt. Och ändå förlorar jag mer tid... Satans, jävla skitliv!!

Förlåt.. jag måste bara släppa ut det någonstans

FAAAAAN!!!

Jag ville ju sluta vara ledsen...

Istället kommer en helt annan ekande sorg FÖRBANNAT!

Jag vet att det förhoppningsvis blir bättre längre fram... Jag är bara inte där just nu .. utan att för ett halvår sen hade jag soffmys varje kväll, ensam tid med dom varje morgon... En hand på min varje natt. Åh jag dör

Ilska ingår i bearbetningen, så det är inget alls du ska be om ursäkt för.

När jag separerade så pratade jag med min dåvarande chef. Just för att det skulle bli ändringar hur jag skulle kunna jobba. Jag bröt ihop under samtalet för jag var så slut, ledsen och arg, hade ingen att prata med och chefen märkte ju att jag mådde sämre än vad jag ville utspela, så han ”lockade fram” det. Han berättade själv om hans separation, just det med barnen, och sa att han kände att nu kommer han ju bara få 50% av deras liv och uppväxt, men att det inte alls blev så, för när han väl hade barnen så la han såååå mycket mer tid på dom.

Han såg till att ha städat och tömt tvättkorgen veckorna barnen var hos mamman, han förberedde flera måntider, och planerade och handlade för hela veckan han skulle ha barnen. Han jobbade av massor på jobbet så han kunde flexa lite tid på barnveckorna. Han sa att han ALDRIG hade fått så mycket tid med barnen som när han bara hade barnen 50%, för då var han verkligen 100% med barnen den veckan.

Jag fick mig en tankeställare och det har blivit lite så för mig med. Jag storstädar innan grabben kommer till mig, tömmer tvättkorgen, planerar matsedel och handlar för den. Jag gör mina uppgifter till skolan klar dom veckorna han är hos sin pappa så jag slipper plugga när han är här. Jag försöker verkligen beta av allt som går, för att vara med han så mycket jag bara kan när han är här.

Nu har du fått vara mycket själv med barnen och hushållet innan också så för dig kanske det inte blir lika tydligt då du redan innan spenderade 100% på barnen eftersom du var den enda föräldern i hemmet typ, men jag vill ändå att du ska ha detta i bakfickan.

(Och nu, nästan 7 år som varannan vecka förälder, så uppskattar jag min barnfria vecka, även om jag fortfarande längtar tokmycket efter ungen såklart, men vi har det så himla mysigt när han är här, och att vara utan en vecka gör att man verkligen längtar och tar till vara på våran vecka ÄNNU mer. Och, på pappaveckan ser jag till att skämma bort mig själv lite, sena kvällar framför tvn med en ansiktsmask, se en läskig film, äta godis på en tisdag, leva på mackor en dag för jag inte orkar laga mat, ligga ute i trädgården på en solstol hela dagen, gå på köpcentrum i några timmar utan tjat, ta en rask långpromenad utan 211 pauser osv)

 

[Ramona]

Men alla ÅR jag har jobbat och jobbat... Och han har varit hemma med dom, och spelat (!). Och han fattar inte vad han gått miste om!!! Men JAG får nu förlora mer tid med dom, för att han är ett as! Och han har fått så många dagar.... Så många timmar med dom hemma.. och jag har slitit på jobbet för att få pengar och allt att gå runt. Och ändå förlorar jag mer tid... Satans, jävla skitliv!!

Ilska är en del av sorgen och det är helt normalt när man går isär och känner att livet är orättvist. Det fina är att det kommer att bli bättre. Du har lämnat honom för att få ett bättre liv och det kommer att bli bättre, även om det just nu känns väldigt motigt och orättvist.

Samtidigt ska du vara tacksam för att han än så länge är en bra pappa till barnen. Där hade det kunnat vara mycket sämre än vad det är. Och sen är det väl lite så att han har lite av en lurperiod nu när han ska försöka vara redig och visa sig duktig så att du vill ha honom tillbaka.

 

[Tualma]

@Framtiden, stor, stor kram till dig om du vill ha den. Förstår att det känns avgrundsdjupt tufft just nu.
Skrik ut smärtan här så mycket du vill.
...Och finn kanske lite tröst i @fibusens fina inlägg och fler som komma skall...

 

[Milosari]

Ilska ingår i bearbetningen, så det är inget alls du ska be om ursäkt för.

När jag separerade så pratade jag med min dåvarande chef. Just för att det skulle bli ändringar hur jag skulle kunna jobba. Jag bröt ihop under samtalet för jag var så slut, ledsen och arg, hade ingen att prata med och chefen märkte ju att jag mådde sämre än vad jag ville utspela, så han ”lockade fram” det. Han berättade själv om hans separation, just det med barnen, och sa att han kände att nu kommer han ju bara få 50% av deras liv och uppväxt, men att det inte alls blev så, för när han väl hade barnen så la han såååå mycket mer tid på dom.

Han såg till att ha städat och tömt tvättkorgen veckorna barnen var hos mamman, han förberedde flera måntider, och planerade och handlade för hela veckan han skulle ha barnen. Han jobbade av massor på jobbet så han kunde flexa lite tid på barnveckorna. Han sa att han ALDRIG hade fått så mycket tid med barnen som när han bara hade barnen 50%, för då var han verkligen 100% med barnen den veckan.

Jag fick mig en tankeställare och det har blivit lite så för mig med. Jag storstädar innan grabben kommer till mig, tömmer tvättkorgen, planerar matsedel och handlar för den. Jag gör mina uppgifter till skolan klar dom veckorna han är hos sin pappa så jag slipper plugga när han är här. Jag försöker verkligen beta av allt som går, för att vara med han så mycket jag bara kan när han är här.

Nu har du fått vara mycket själv med barnen och hushållet innan också så för dig kanske det inte blir lika tydligt då du redan innan spenderade 100% på barnen eftersom du var den enda föräldern i hemmet typ, men jag vill ändå att du ska ha detta i bakfickan.

(Och nu, nästan 7 år som varannan vecka förälder, så uppskattar jag min barnfria vecka, även om jag fortfarande längtar tokmycket efter ungen såklart, men vi har det så himla mysigt när han är här, och att vara utan en vecka gör att man verkligen längtar och tar till vara på våran vecka ÄNNU mer. Och, på pappaveckan ser jag till att skämma bort mig själv lite, sena kvällar framför tvn med en ansiktsmask, se en läskig film, äta godis på en tisdag, leva på mackor en dag för jag inte orkar laga mat, ligga ute i trädgården på en solstol hela dagen, gå på köpcentrum i några timmar utan tjat, ta en rask långpromenad utan 211 pauser osv)

Så gör jag också. Jag separerade när sonen var 1,5 år och det var hemskt i början. Men jag försöker också göra så mycket som möjligt av det där tråkiga innan han kommer så jag kan njuta av att ha honom hos mig. Om jag hade fått välja så hade jag haft honom på heltid såklart, men den där känslan av att det bara är hemskt och jobbigt försvann ju ändå.

 

[lilstar]

De är 5 och 8,snart 9.

Jag försöker härda ut, och leva kväll till kväll. Jag blev bara så arg igårkväll. Jag saknade de så... Och tänkte på att han nu är hemma och har de i princip hela dagar.... För då kan han läsa när de är mina dagar. Och det är ju bra för barnen, jag vet. Men alla ÅR jag har jobbat och jobbat... Och han har varit hemma med dom, och spelat (!). Och han fattar inte vad han gått miste om!!! Men JAG får nu förlora mer tid med dom, för att han är ett as! Och han har fått så många dagar.... Så många timmar med dom hemma.. och jag har slitit på jobbet för att få pengar och allt att gå runt. Och ändå förlorar jag mer tid... Satans, jävla skitliv!!

Förlåt.. jag måste bara släppa ut det någonstans

FAAAAAN!!!

Jag ville ju sluta vara ledsen...

Istället kommer en helt annan ekande sorg FÖRBANNAT!

Jag vet att det förhoppningsvis blir bättre längre fram... Jag är bara inte där just nu .. utan att för ett halvår sen hade jag soffmys varje kväll, ensam tid med dom varje morgon... En hand på min varje natt. Åh jag dör

Du har sån rätt att vara arg. Allt detta du är arg på är ju precis varför du lämnade honom. Det är både rimligt och nyttigt att du känner dig riktigt förbannad på honom och hela situationen. Häv gärna ur dig allt här, man behöver ett utlopp!

 

[Flixon]

Ilska ingår i bearbetningen, så det är inget alls du ska be om ursäkt för.

När jag separerade så pratade jag med min dåvarande chef. Just för att det skulle bli ändringar hur jag skulle kunna jobba. Jag bröt ihop under samtalet för jag var så slut, ledsen och arg, hade ingen att prata med och chefen märkte ju att jag mådde sämre än vad jag ville utspela, så han ”lockade fram” det. Han berättade själv om hans separation, just det med barnen, och sa att han kände att nu kommer han ju bara få 50% av deras liv och uppväxt, men att det inte alls blev så, för när han väl hade barnen så la han såååå mycket mer tid på dom.

Han såg till att ha städat och tömt tvättkorgen veckorna barnen var hos mamman, han förberedde flera måntider, och planerade och handlade för hela veckan han skulle ha barnen. Han jobbade av massor på jobbet så han kunde flexa lite tid på barnveckorna. Han sa att han ALDRIG hade fått så mycket tid med barnen som när han bara hade barnen 50%, för då var han verkligen 100% med barnen den veckan.

Jag fick mig en tankeställare och det har blivit lite så för mig med. Jag storstädar innan grabben kommer till mig, tömmer tvättkorgen, planerar matsedel och handlar för den. Jag gör mina uppgifter till skolan klar dom veckorna han är hos sin pappa så jag slipper plugga när han är här. Jag försöker verkligen beta av allt som går, för att vara med han så mycket jag bara kan när han är här.

Nu har du fått vara mycket själv med barnen och hushållet innan också så för dig kanske det inte blir lika tydligt då du redan innan spenderade 100% på barnen eftersom du var den enda föräldern i hemmet typ, men jag vill ändå att du ska ha detta i bakfickan.

(Och nu, nästan 7 år som varannan vecka förälder, så uppskattar jag min barnfria vecka, även om jag fortfarande längtar tokmycket efter ungen såklart, men vi har det så himla mysigt när han är här, och att vara utan en vecka gör att man verkligen längtar och tar till vara på våran vecka ÄNNU mer. Och, på pappaveckan ser jag till att skämma bort mig själv lite, sena kvällar framför tvn med en ansiktsmask, se en läskig film, äta godis på en tisdag, leva på mackor en dag för jag inte orkar laga mat, ligga ute i trädgården på en solstol hela dagen, gå på köpcentrum i några timmar utan tjat, ta en rask långpromenad utan 211 pauser osv)

Jag gör likadant, försöker stöka undan de där tråkiga måste-grejerna så jag och barnen kan fokusera på det roliga när de är här.

Och de där barnfri dagarna, då njuter jag av att inte behöva stressa på morgonen för att lämna, jag kan åka och göra ärenden efter jobbet om jag behöver. I helgen drack jag vin med goda vänner till midnatt, låg kvar i sängen och läste bok en lång stund på morgonen efter. Fixade i trädgården utan avbrott. Fikade med en kompis. Lagade enkel mat utan att behöva fundera kring om barnen skulle tycka om det.

Jag försöker tänka att jag njuter av de barnfria dagarna, av lyxen att bara behöva ta hänsyn till mig själv. Och så njuter jag av tiden med barnen när de är här, och kan göra den mer kvalitativ.

Sen vill jag också skicka med till TS att man behöver inte ha varannan vecka, om det känns alldeles för länge. Fram tills nu har vi haft 2-2-3, alltså vecka 1 är barnen här mån, tis, fre, lör, sön. Och vecka 2 är de här ons tors. Dels för att det inte skulle bli för många dagar i sträck då yngsta var 1,5 år bara, men också för oss föräldrars skull faktiskt. Nu kommer vi gå över till fasta veckodagar och varannan helg, så det blir 5 dagar i sträck med/utan barn. Så det går att pussla ihop så det passar just er

 

[SaraXX]

Jag gör likadant, försöker stöka undan de där tråkiga måste-grejerna så jag och barnen kan fokusera på det roliga när de är här.

Och de där barnfri dagarna, då njuter jag av att inte behöva stressa på morgonen för att lämna, jag kan åka och göra ärenden efter jobbet om jag behöver. I helgen drack jag vin med goda vänner till midnatt, låg kvar i sängen och läste bok en lång stund på morgonen efter. Fixade i trädgården utan avbrott. Fikade med en kompis. Lagade enkel mat utan att behöva fundera kring om barnen skulle tycka om det.

Jag försöker tänka att jag njuter av de barnfria dagarna, av lyxen att bara behöva ta hänsyn till mig själv. Och så njuter jag av tiden med barnen när de är här, och kan göra den mer kvalitativ.

Sen vill jag också skicka med till TS att man behöver inte ha varannan vecka, om det känns alldeles för länge. Fram tills nu har vi haft 2-2-3, alltså vecka 1 är barnen här mån, tis, fre, lör, sön. Och vecka 2 är de här ons tors. Dels för att det inte skulle bli för många dagar i sträck då yngsta var 1,5 år bara, men också för oss föräldrars skull faktiskt. Nu kommer vi gå över till fasta veckodagar och varannan helg, så det blir 5 dagar i sträck med/utan barn. Så det går att pussla ihop så det passar just er

Vi har inte heller varannan vecka, vi har ett tvåveckors rullande schema där de är hos mig så här:
Sön-ons, fre-tors.

Så jag har alltid barnen må+ti kväll. Aldrig to kväll. Varannan ons, fre, lö.
Det var från början för att ena föräldern skulle kunna ha ett fast åtagande på en veckokväll. Det fungerar bra för oss, de är ju lite mer hos mig.

 

[Nahar]

Har precis läst ikapp tråden och vill säga två saker till dig, @Framtiden .

Först så vill jag styrka det som alla andra sagt, att du har all rätt att ta stöd från kvinnojouren, och att du inte ska vara ensam med ditt ex nån mer gång. En nära vän till mig gjorde slut med sin sambo, lite samma känslor som du men aldrig fysiskt våld eller så. Hon skulle hämta lite grejer hos honom efter att hon flyttat ut, han hade varit känslosam och gråtit i telefonen. En helt normal kille och en tjej som skakade av sig att han varit ”ledsen och lite grinig”. Han dödade henne. Tack och lov hade de inga barn.

Men jag är också skilsmässobarn. Var nära dina barn i ålder. Min mamma lämnade för att hon fick dra ett så stort lass och pappa tog bara de roliga bitarna med oss barn, lek och sagoläsning och så. Visst var det jobbigt och stökigt kring själva flytten och omstruktureringen av livet, men det var det bästa mamma kunde gjort för oss barn. För även små barn märker ju när en förälder inte trivs med livet, fast jag kunde inte artikulera det. Jag trodde under hela min uppväxt att min mamma bara var sån, stressad och ’hunsad’ (i brist på bättre ord).

Ett av mina bästa minnen i hela mitt liv, seriöst top 3, är när jag såg min mamma för första gången. På riktigt såg henne, hela hennes person och glädje och kärlek till mig och sitt nya, fria liv. Det var en sommardag några månader efter separationen, det var fortfarande osäkert och rått, men vi åkte bil ut på landet, nån utflykt jag inte minns. Men jag minns hur hon skruvade ner bilrutorna och skruvade upp radion, och vi sjöng tillsammans och hon var så lycklig och jag bara badade i hennes lycka. Låten är fortfarande den jag sätter på när jag behöver känna mig stark och fri, precis som då.

 

[Shaggy]

Jag har sedan några dagar funderat på det där med var barnen ska vara på dagarna. Du skriver att sonen inte trivs på fritis/förskola (sorry minns inte var han gick) pga annan unge som beter sig som skit. Jag förstår att du vill låta honom slippa men kanske är det dags att de kammar till sig där och ser till så att barnen beter sig på ett vettigt sätt mot varandra så du kommer ur rävsaxen att behöva hämta barnen hos ditt ex varje dag. Varje gång du är där tar han ju chansen att försöka manipulera dig och ge dig dåligt samvete. För din skull så håll kontakten med honom på så låg nivå som möjligt och att hämta barn där varje dag kommer inte att vara bra för dig i längden, och knappast för barnen heller med tanke på hur han beter sig.

 

[Fibusen]

Har precis läst ikapp tråden och vill säga två saker till dig, @Framtiden .

Först så vill jag styrka det som alla andra sagt, att du har all rätt att ta stöd från kvinnojouren, och att du inte ska vara ensam med ditt ex nån mer gång. En nära vän till mig gjorde slut med sin sambo, lite samma känslor som du men aldrig fysiskt våld eller så. Hon skulle hämta lite grejer hos honom efter att hon flyttat ut, han hade varit känslosam och gråtit i telefonen. En helt normal kille och en tjej som skakade av sig att han varit ”ledsen och lite grinig”. Han dödade henne. Tack och lov hade de inga barn.

Men jag är också skilsmässobarn. Var nära dina barn i ålder. Min mamma lämnade för att hon fick dra ett så stort lass och pappa tog bara de roliga bitarna med oss barn, lek och sagoläsning och så. Visst var det jobbigt och stökigt kring själva flytten och omstruktureringen av livet, men det var det bästa mamma kunde gjort för oss barn. För även små barn märker ju när en förälder inte trivs med livet, fast jag kunde inte artikulera det. Jag trodde under hela min uppväxt att min mamma bara var sån, stressad och ’hunsad’ (i brist på bättre ord).

Ett av mina bästa minnen i hela mitt liv, seriöst top 3, är när jag såg min mamma för första gången. På riktigt såg henne, hela hennes person och glädje och kärlek till mig och sitt nya, fria liv. Det var en sommardag några månader efter separationen, det var fortfarande osäkert och rått, men vi åkte bil ut på landet, nån utflykt jag inte minns. Men jag minns hur hon skruvade ner bilrutorna och skruvade upp radion, och vi sjöng tillsammans och hon var så lycklig och jag bara badade i hennes lycka. Låten är fortfarande den jag sätter på när jag behöver känna mig stark och fri, precis som då.

Så fint!

Jag är också själv skiljsmässobarn, jag var runt 9 och brorsan 7 när våran pappa flyttade, och mamma har återberättat att efter någon månad så hade jag sagt någon liknande: Du är så glad nu för tiden, förut var du mest arg!

Självklart ser och förstår barn mer än vad man egentligen vill att de ska göra. Jag kände ju själv när klockan började närma sig 16 hur ”tvär” jag blev för då skulle snart sonens pappa komma hem. Ändå hade vi inte några större problem mellan oss, men kärleken var slut. Han är världens bästa pappa, och han blev ännu bättre när vi separerat då han behövde ta mer ansvar, och jag blev ännu bättre mamma eftersom jag blev gladare och fick mer energi. Och vi hade ändå väldigt få problem när vi levde ihop.

Jag kan inte ha valt en bättre pappa till sonen, och han var också en bra partner till mig. Han var min stora kärlek, och jag har inget ont alls att säga om honom, men kärleken försvann och jag behövde leva själv. Det är liksom så det blir ibland, och jag ser ingen anledning att stanna när det känns mer fel än vad det känns rätt.

Sonen tycker det är jättekonstigt när jag berättar att jag och hans pappa levt ihop med honom. Han är faktist nöjd med att vara här varannan vecka och få all min uppmärksamhet och det är lugnt och skönt, sen varannan vecka är han hos sin pappa där det finns plast och halvsyskon att leka med och större familjeutflykter.

Jag tänker också att jag aldrig hade velat att mamma stannade med pappa och var olycklig, för våran skull. Lika lite tror jag att sonen hade velat att jag hade stannat hos hans pappa och varit olycklig där. Nu har han två lyckliga föräldrar som mår bättre på varsitt håll.

 

[Framtiden]

Nej, skolan kan tyvärr bara hjälpa så mycket gällande den som utsätter min son. Det barnet har mycket som spökar med hen själv... Så den situationen är tyvärr som den är. Men jag ska försöka lösa med barnvakter, på något sätt....

Han ringer, och ringer ibland videosamtal med att barnen vill prata med mig ... Men sen har han alltid nånting han vill diskutera. Det känns svårt. För barnen och jag vill ju se och pratas vid... Och jag vill att de ska veta att jag är där för dom.

Jag andas och tänker i kvadrat ibland. Håll ut, håll i....

Idag ska jag hämta dom

 

[Framtiden]

Vi har typ 2-2-3 just nu. Med tanke på vv sen... Men för barnens och mitt bästa tror jag det är 2-2-3 just nu

 

[SaraXX]

Nej, skolan kan tyvärr bara hjälpa så mycket gällande den som utsätter min son. Det barnet har mycket som spökar med hen själv... Så den situationen är tyvärr som den är. Men jag ska försöka lösa med barnvakter, på något sätt....

Han ringer, och ringer ibland videosamtal med att barnen vill prata med mig ... Men sen har han alltid nånting han vill diskutera. Det känns svårt. För barnen och jag vill ju se och pratas vid... Och jag vill att de ska veta att jag är där för dom.

Jag andas och tänker i kvadrat ibland. Håll ut, håll i....

Idag ska jag hämta dom

Min äldsta fick en telefon när han var 8, enbart för att han skulle kunna ringa mig när han var hos pappan. Jag tycker att det är för tidigt egentligen, men det har varit jättebra.