Det har varit otroligt hög belastning på jobbet på sistonde. Men läget är väll ungefär detsamma. Jag har tagit reda på när det går igenom.... Kände mig helt kall när jag såg det. För så måste jag begära fullföljan... Och fixa papper igen. Och helt otroligt då så tänker jag. "Ska jag gå igenom med det? Finns det nån chans för oss? Har jag bara överdrivit allt? Orkar jag?! "
Jag satt och tittade på Anders Hansens nya serie. Och den om Ond och God. Där träffar han människor som tror att jorden är platt, och berättar om hur människor som tänker på ett sätt hittar likasinnade som då bekräftar det som dom tycker och de känner samhörighet. Är det så för mig? Har jag bara sökt ut likasinnade och fått allt bekräftat fast det inte är så illa?
Jag var tvungen att ringa släktingar som fick övertala mig att "nej, så är det inte". Och de har ju rätt... Fast det är inte utan en genomgång av hur HELA läget är som jag blir "ja,juste....."
Jag går mest runt och känner mig som en belastning och att jag är helt knäpp.
Och på ett möte för ena barnet slängde han upp benen i mitt knä för att dramatisera hur barnet sover på honom....
I ett annat möte menade han att han arbetat med den formen av problematik i 20 år... So he got this!
( Jag har det i mitt yrke dagligen och universitetsutbildning men jag ORKAR inte ens säga det... Detsamma vem vi än träffat för barnets räkning)