Hur börja skilja sig med småbarn?

[em-pirre]

Imorgon är det en vecka. Stödet jag har fått av människor omkring mig, kollegor, vänner och familj är helt överväldigande.

Jag har tid hos kvinnojouren på orten idag. Min familj sa att jag skulle ta den kontakten när jag tog ert råd och berättade vad han hade sagt

Fast det känns konstigt. Är det så, ska Jag dit? Varför då liksom? Att det är för kvinnor i stort behov av stöd. Varför ska jag dit och ta tid som andra kan behöva. Så känns det verkligen!

Han grät när jag hämtade barnen igår. För att det var så definitivt att jag var borta och så ensamt på kvällarna.

Det var jobbigt. Trots allt har vi levt ihop så länge, med bra och dåligt.

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

Kom ihåg att det är jättevanligt, jättetypiskt att känna exakt så där! Det är jättesvårt att ta emot verkligheten då man blivit så normaliserad, hjärntvättad.

Lita på vad vi säger.

 

[Andromedae]

För ett drygt år sedan fick jag vara med och stötta min kollega när hon lämnade sin partner. Hon var (och är) ung, och de hade varit tillsammans länge. Hon var dessutom i ett annat land än sitt hemland och saknade helt skyddsnät här. Jag, som kollega, var genuint den enda personen som fanns där fysiskt. Han hade skärmat av henne från hennes familj och gjort det typ omöjligt för henne att träffa några människor utanför jobbet, så det var bara en himla tur att vi råkade jobba nära och ha väldigt mycket tid att prata (vilket han då inte hade kontroll över).

Hon var väldigt bestämd om att han inte var våldsam, det var bara passionerat och säkert var hon rätt jobbig med.

Jag satt mååånga timmar med henne och pratade om våldscykeln, om olika former av våld och kontroll, om varför det han gjorde inte var okej - oavsett vad hon gjort. För det är inte lätt när man sitter mitt i det.

Det tog lite tid, men till slut lyckades hon lämna. Hon bor idag i sitt ursprungsland igen och mår bra! Och varje gång vi pratar eller jag ser en bild på henne på sociala medier, så känner jag bara en så himla lättnad över att hon har sluppit iväg från det helvetet. Hon har ett liv igen. Det kan du också ha.

 

[RedQueen]

Imorgon är det en vecka. Stödet jag har fått av människor omkring mig, kollegor, vänner och familj är helt överväldigande.

Jag har tid hos kvinnojouren på orten idag. Min familj sa att jag skulle ta den kontakten när jag tog ert råd och berättade vad han hade sagt

Fast det känns konstigt. Är det så, ska Jag dit? Varför då liksom? Att det är för kvinnor i stort behov av stöd. Varför ska jag dit och ta tid som andra kan behöva. Så känns det verkligen!

Han grät när jag hämtade barnen igår. För att det var så definitivt att jag var borta och så ensamt på kvällarna.

Det var jobbigt. Trots allt har vi levt ihop så länge, med bra och dåligt.

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

Jag tror ni skulle ha det lättare att hämta på dagis/fritids när ni byter dagar. Om han gråter och ser dels till att du ser det men även barnen så är det ett sätt att använda sig av barnen, att de ska se att det är synd om pappa, få dom att tycka att det är ditt fel och på så sätt manipulera dig till att komma tillbaka.


Du är definitivt inte vrängd som vill skapa dig och dina barn ett bra och tryggt liv. Han är det som skämtat om att skada dig, tjatar om sex som om det vore lösningen på allt och vägrar ta ansvar för sig själv och sina känslor ens en gång. Något sådant är inte attraktivt hos någon människa.

 

[lilstar]

Påminner också om att det faktiskt är han som har gjort valet att ni inte ska vara en familj, även om han inte förstår det själv. Han valde det när han sov bort ledig tid med dig och barnen. Han valde det när han sa att du inte hade något med hans hemmaliv att göra. Han valde det när han inte gjorde några varaktiga förändringar trots alla chanser du gav honom. Du har berättat för honom att detta skulle ske i ett och ett halvt år. Det känns nästan lite magstarkt att han är chockad nu.

Om kvinnojouren tycker att de har tid för dig så har de säkert det. Lita på att de kan prioritera sina ärenden och att du inte tar upp någon annans tid!

 

[Luff]

Det enda som betyder något är faktiskt att du inte mår bra i ert förhållande. Att det också är ett riktigt dåligt förhållande är egentligen detsamma. DU har ingen skyldighet att lägga år efter år på att inte vara glad eller att vara olycklig. En hyfsad relation blir sämre, sen dålig, sen hemsk och till sist outhärdlig. Varför ska någon stanna kvar i det? Det räcker med att du inte vill detta längre. Och så går du ifrån den relationen. Tufft som sjutton ett tag men det går över. Sen finns det massor med plats för dig och dina barn och er relation. All den tid som han ätit upp.

 

[quarterranchen]

Fast det känns konstigt. Är det så, ska Jag dit? Varför då liksom? Att det är för kvinnor i stort behov av stöd. Varför ska jag dit och ta tid som andra kan behöva. Så känns det verkligen!

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

Jag tror det är precis dessa raderna som gör att det är en bra idé att gå på besöket hos kvinnojouren.

 

[TinyWiny]

Jag börjar undra hur vrängd i huvudet jag är, är det hjärnspöken som pratar, inbillar jag mig allt och drar på för stora växlar så att det är Jag som upplever allt så tokigt och med det utsätter familjen för den här brytningen

Det här är resultatet av långvarig psykisk misshandel. Det är det här sådant ger och att du känner så är i själva verket ett jättebevis på att du gjorde rätt när du gick.

Jag kunde bryta ihop fullkomligt och avsky mig själv som hade "tagit barnens pappa ifrån dem" då och då under ett par år efter separationen och det trots att jag däremellan visste att jag hade gjort rätt som lämnade. Jag visste också att mina barn aldrig hade blivit som de blev om jag hade stannat. Jag vet att de hade farit så enormt illa och de hade med stor sannolikhet haft enorma relationsproblem både som barn och vuxna. De hade med stor sannolikhet inte haft den mamma de hade under sin uppväxt heller för jag hade bara blivit mer och mer nedtryckt och inte varken vågat eller kunnat vara den mamma jag ville vara och som jag faktiskt var för dem tack vare att jag gick när jag gjorde. Det tog några år innan jag stod helt och hållet upp igen. Jag minns det så väl trots att det nu är snart 30 år sedan. Jag visste inte ens vad jag gillade för kläder, vilken mat, vilka färger eller något alls och det tog än längre tid innan jag förstod att det var psykisk, sexuell och ekonomisk misshandel deras pappa hade ägnat sig åt men det är så värt att kämpa sig igenom. Ljuset i den där mörka tunneln som var mitt liv när jag levde med honom blev bara starkare och starkare ju mer sällan jag träffade honom och jag kan ärligt säga att på yngsta barnets student drog jag en lättnads suck. Det var över. Jag behövde aldrig någonsin mer ha med honom att göra överhuvudtaget.

Det finns ett liv bortom det kaos du känner idag. Ett liv som är värt att kämpa för

 

[em-pirre]

Och! Jag tror inte att varken ts man eller den man jag blev utsatt av faktiskt aktivt tänkte att nu jävlar ska de misshandla, normalisera, hjärntvätta osv. De tror säkert att de har helt rätt och att det är kvinnan som gör fel. De har säkert ingen aning om att det är psykisk misshandel de pysslar med. De vill inte tänka så.

Men det spelar ingen roll. Det är fortfarande allt det där.

 

[TinyWiny]

Och! Jag tror inte att varken ts man eller den man jag blev utsatt av faktiskt aktivt tänkte att nu jävlar ska de misshandla, normalisera, hjärntvätta osv. De tror säkert att de har helt rätt och att det är kvinnan som gör fel. De har säkert ingen aning om att det är psykisk misshandel de pysslar med. De vill inte tänka så.

Men det spelar ingen roll. Det är fortfarande allt det där.

Exakt!

 

[SaraXX]

Jag tror inte att det behöver vara ett tecken på misshandel att en tvivlar på om det var rätt beslut. Det kan nog vara vanligt även om det är ett bra förhållande men inte helt rätt.

Till ts: lev från kväll till kväll är mitt tips. Se till att du har det ordnat för dig, sen tar du en dag i taget. Allt kommer att bli lättare när han inte tar din energi i vardagen längre, även om det på pappret är bättre att vara två av praktiska skäl.

Det är bättre att barnen har ett tryggt bra hem och ett lite svajigt, än att de bor heltid i det svajiga.

 

[em-pirre]

Jag tror inte att det behöver vara ett tecken på misshandel att en tvivlar på om det var rätt beslut. Det kan nog vara vanligt även om det är ett bra förhållande men inte helt rätt.

Till ts: lev från kväll till kväll är mitt tips. Se till att du har det ordnat för dig, sen tar du en dag i taget. Allt kommer att bli lättare när han inte tar din energi i vardagen längre, även om det på pappret är bättre att vara två av praktiska skäl.

Det är bättre att barnen har ett tryggt bra hem och ett lite svajigt, än att de bor heltid i det svajiga.

Ja men det är sant. Samma känsla oavsett. Jag tänkte alltid att jag vill ha fysiska "konkreta bevis" för att det var rätt att lämna. Men det behövs ju inte.

Mitt senaste x var och är en jättebra man. Men jag ville inte längre. Det räcker.

 

[Nytant]

Jag tror inte att det behöver vara ett tecken på misshandel att en tvivlar på om det var rätt beslut. Det kan nog vara vanligt även om det är ett bra förhållande men inte helt rätt.

Till ts: lev från kväll till kväll är mitt tips. Se till att du har det ordnat för dig, sen tar du en dag i taget. Allt kommer att bli lättare när han inte tar din energi i vardagen längre, även om det på pappret är bättre att vara två av praktiska skäl.

Det är bättre att barnen har ett tryggt bra hem och ett lite svajigt, än att de bor heltid i det svajiga.

Tvivla på om det är rätt beslut är en sak, och där håller jag med om, men tvivla på sin upplevelse av verkligheten, det är en annan. Och så uppfattade jag TS.

 

[Otherside]

jag tror att i förlängningen är detta väldigt bra för honom. Han tvingas ta itu med sig själv, något han aldrig behövt om ni fortsatt leva ihop livet ut. Du gör även honom en stor välgärning. Att det känns tufft och han gråter är ju bara ett tecken på att han börjar inse verkligheten. Vilket sällan är lätt.

 

[Nytant]

jag tror att i förlängningen är detta väldigt bra för honom. Han tvingas ta itu med sig själv, något han aldrig behövt om ni fortsatt leva ihop livet ut. Du gör även honom en stor välgärning. Att det känns tufft och han gråter är ju bara ett tecken på att han börjar inse verkligheten. Vilket sällan är lätt.

Jag tror det är bra för TS att öva på att strunta fullständigt i hur hennes blivande ex-man känner inför saker och ting och fokusera på sin egen känsloupplevelse. Han har ju manipulerat henne till att bli hyperkänslig för och prioritera hans känslor så till den milda grad att hon har svårt att ens identifiera hur hon själv känner.

 

[sjoberga]

jag tror att i förlängningen är detta väldigt bra för honom. Han tvingas ta itu med sig själv, något han aldrig behövt om ni fortsatt leva ihop livet ut. Du gör även honom en stor välgärning. Att det känns tufft och han gråter är ju bara ett tecken på att han börjar inse verkligheten. Vilket sällan är lätt.

Jag tror att du har rätt (här finns en chans för honom) men jag tror att det är förenat med risker att tänka att det är en välgärning, för då riskerar man fastna i att man fortfarande ska ha ett ansvar.

Dessutom är jag inte alls säker på att gråt och klagan är insikt, det kan lika gärna vara nästa steg i att få respons och viss kontroll.

 

[Sharpless]

Angående senaste inläggen, både vad som är bra för exet, om det är medveten psykisk misshandel med mera.

Känner man att förhållandet inte är rätt, och att det inte har hjälpt att försöka rätta till det: Lämna är det bästa alternativet. Spelar ingen roll orsak eller anledning. Spelar ingen roll om exet är ett kräk eller en ängel, känner man att det skaver är det bäst att lämna.

 

[tanten]

Påminner också om att det faktiskt är han som har gjort valet att ni inte ska vara en familj, även om han inte förstår det själv. Han valde det när han sov bort ledig tid med dig och barnen. Han valde det när han sa att du inte hade något med hans hemmaliv att göra. Han valde det när han inte gjorde några varaktiga förändringar trots alla chanser du gav honom. Du har berättat för honom att detta skulle ske i ett och ett halvt år. Det känns nästan lite magstarkt att han är chockad nu.

Om kvinnojouren tycker att de har tid för dig så har de säkert det. Lita på att de kan prioritera sina ärenden och att du inte tar upp någon annans tid!

 

[svea]

Angående senaste inläggen, både vad som är bra för exet, om det är medveten psykisk misshandel med mera.

Känner man att förhållandet inte är rätt, och att det inte har hjälpt att försöka rätta till det: Lämna är det bästa alternativet. Spelar ingen roll orsak eller anledning. Spelar ingen roll om exet är ett kräk eller en ängel, känner man att det skaver är det bäst att lämna.

Precis. Att inte ha ett kärleksförhållande som man trivs med och mår bra av är anledning nog att gå i sär.

 

[TinyWiny]

Jag tror inte att det behöver vara ett tecken på misshandel att en tvivlar på om det var rätt beslut. Det kan nog vara vanligt även om det är ett bra förhållande men inte helt rätt.

Till ts: lev från kväll till kväll är mitt tips. Se till att du har det ordnat för dig, sen tar du en dag i taget. Allt kommer att bli lättare när han inte tar din energi i vardagen längre, även om det på pappret är bättre att vara två av praktiska skäl.

Det är bättre att barnen har ett tryggt bra hem och ett lite svajigt, än att de bor heltid i det svajiga.

Nu missförstod du mitt inlägg. Det är inte tvivlet i sig utan att man lägger allt på sig själv, skyller allt på sig själv och fortsätter leta fel på sig själv precis som exet gjorde som är starka bevis för att det handlar om psykisk misshandel.

 

[Otherside]

Jag tror det är bra för TS att öva på att strunta fullständigt i hur hennes blivande ex-man känner inför saker och ting och fokusera på sin egen känsloupplevelse. Han har ju manipulerat henne till att bli hyperkänslig för och prioritera hans känslor så till den milda grad att hon har svårt att ens identifiera hur hon själv känner.

ja men absolut. Om det finns något man behöver minnas är det ju att man inte har ansvar för andras känslor, det är glasklart och självklart. Steget till medberoende är ofta kortare än man tror. Så ja, mitt inlägg lät inte bra.

Mår han i slutänden bättre av att tvingas ta ansvar är det väl snarare en bonus, för honom, men inget ts har något som helst ansvar för eller behöver tänka på.

Dumt skrivet av mig.