Nu har barnen sovit båda två sin första natt. Jag är helt färdig känner jag. På nätterna fryser jag otroligt och ångesten rullar. Men barnen säger att de trivs bra i huset
även om dottern har sagt "kan vi åka hem nu" osv. Men det är ju så, hon har alltid bara haft ett hem. Sonen var rädd för att sova lör-sön, och han tyckte synd om sin pappa.
Men mina vänner och familj har varit så oerhört stöttande och det blev så fint!
Däremot är hyran hög, och jag måste säga upp lägenheten snart för att leta efter annat boende. Jag vet att jag måste få igenom pappersarbetet också, men för att våga och orka har jag idag tagit kontakt med kvinnojouren på orten.
Sista natten, fre-lör så ville han vara nära och när jag sa att jag skulle gå och lägga mig undrade han hur jag kände... Sista natten tillsammans.. kände jag inte någonstans nånting för att vara nära? Eller var allt helt borta? För var fokus inte på att jag skulle andas nu och fokus långt fram var att vi skulle sträva för att behålla äktenskapet?
Även när jag hämtade saker i lördags kom han fram och tog mitt ansikte i sina händer?
"Oj vad händer nu tänker hon? Ska han strypa mig? Nej det ska jag inte, slappna av. Men?" Så putsade han med läpparna för om vi skulle pussas/kyssas "nej... Ok" efter att jag skakade på huvudet.
Efter dotters aktivitet igår så skulle jag hämta storebror och då hade han lagat middag till oss alla. Dottern var hungrig så vi åt. Efteråt tackade jag och sa att jag kunde duka av när barnen packade. "Mitt kök,min gäst"
Han ser allt det här på ett sådant annorlunda sätt att jag måste väga mina ord för att det inte ska bli katastrof. Men jag vet att jag måste göra det...men det är svårt