Hur börja skilja sig med småbarn?

[Trasten]

Det sticker i hjärtat så jag får helt svårt att andas... Jag vill aldrig skiljas från dom

Det är bara en känsla! Visst gör det ont när knoppar brister, osv.
Känn din känsla, utför din plan och skit i vad han säger och tycker.

Och gör det som är bra för dig!

 

[Sel]

Det sticker i hjärtat så jag får helt svårt att andas... Jag vill aldrig skiljas från dom

Det som är bra för dig, är bra för de små.

 

[Ramona]

Det sticker i hjärtat så jag får helt svårt att andas... Jag vill aldrig skiljas från dom

Men såklart.

Men, säger han att han vill ha barnen en viss tid ha lite is i magen och spela med i det. Låt honom ha hela veckor och ta ansvar. För vill du ha barnen på heltid så behöver du inte kämpa för det, utan du behöver bara låta honom ta lite mer ansvar ett tag så kommer han vilja ha en förändring sen. För med två mindre barn går det inte att spela dator hela dagarna etc. Så antingen blir mer ansvar för barnen det bästa som kan hända honom och han faktiskt växer upp och blir en bra förälder vilket troligen aldrig händer, eller så kommer han säga att han bara vill ha dem varannan helg vilket är mycket mer troligt. Låt honom försöka och ha is i magen!

 

[Framtiden]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

 

[MidnightSoul]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Lyssna inte på honom, han försöker lägga skulden på dig.
Tänk positivt. Väldigt snart behöver du bara prata med honom angående barnen. Vill han prata om något annat eller skuldbelägga dig kan du bara lägga på luren.

 

[Tonto]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Han försöker bara manipulera dig till att få ha kvar sin städerska/mamma som han kan försöka tvinga på sexuella handlingar. Det är ju synd om honom nu när han inser att han kommer behöva ta ansvar för sitt liv och inte skylla allt på dig och gömma sig i sin dator.

 

[TinyWiny]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Lyssna inte på honom. Det han egentligen säger är att han vill fortsätta flyta med i den tillvaron han har haft fram tills nu. Han bryr sig inte ett dugg om dig, dina behov och dina känslor utan om sig, sina behov och sina känslor.

Oavsett om det hela skulle vara enbart ditt fel så är inte lösningen att stanna utan att komma därifrån. Så tänkte jag när jag lämnade barnens pappa. Han var enormt bra på att skuldbelägga precis som ditt snart ex gör och jag tänkte att ja okej, allt är kanske mitt fel men går jag inte nu så kommer inget bli bättre. För, om det nu hade varit mitt fel allting, varför ville han då att jag skulle stanna? Det faller ju på sin egen orimlighet att vilja leva med någon som bara är fel!?

Så gå nu! Det kommer vara jobbigt och kämpigt men du kommer en dag liksom jag gör se tillbaka på den här tiden och vara så förbannat stolt över dig själv för att du gick och för det liv du sedan har skapat

 

[manda]

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Då vet du i alla fall att så som han agerat och valt har varit utifrån hans bästa möjliga vilja och ändå har det varit så otroligt dåligt för dig. Det kommer alltså inte bli bättre av att han tänker om eller anstränger sig mer, för han säger sig redan tänka rätt och med rätt fokus. Han säger ”jag blir inte bättre än såhär” men fattar det inte ens själv.

 

[RedQueen]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Ja, processen är initierad av dig p.g.a. hans självvalda otillräcklighet och framförallt ovilja till att bli en vuxen människa som tar sitt ansvar. Det han har framför sig skrämmer honom, att faktiskt vara tvungen till att bli en vuxen man till slut och behöva fatta ordentliga beslut med sina barns bästa i åtanke hela tiden istället för att sätta sig själv främst. Men det är hans egna resa nu att växa upp, likaså är det din egna resa nu till att bli lycklig.

Och ryt ifrån den dag du lämnar huset, ordentligt. För du behöver höra dig själv säga ifrån och sätta dina gränser mot honom.

 

[Trasten]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Fy fan. Du verkar ju sköta det himla bra tycker jag!

Skäms inte för att informera honom om att du inte vill diskutera hans känslor längre. Eller hans utvärdering av dina känslor och eran relation. Du kan ju rekommendera att han hittar en vän eller familjemedlem som kan stötta honom i detta?

Han kanske inte lyssnar, och det är inte ditt ansvar att tala om hur han ska bete sig, men det kanske blir lättare för dig att i stunden se hur han försöker manipulera dig om du vet att du tydligt har sagt att du vill slippa lyssna?

 

[Shaggy]

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Han anser med andra ord att det är gör familjens bästa att han är lyxmake som har en hustru som jobbar och sköter hemmet. Är det toppen av hans förmåga har han ju inget att komma med alls.

 

[MCP]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Jag vet att det inte är det lättaste, men försök låta allt han säger rinna av dig som vatten på en gås. Påminn dig själv om att hans känslor är inte ditt ansvar, de får han ta ansvar för själv.
Försök att inte låta tankarna och känslorna angående hur han har det och känner det sjunka in i dig, du kan ändå inte göra något för honom som inte skulle betyda att du gör våld på dig själv och vad du vill.

 

[Tranan]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Låt inte hans försök att hålla dig kvar bita på dig.
har man inte i ett förhållande alltid tagit beslut för förhållandes bästa. om inte varför inte.
nej det är bara att avsluta alla kontakter med denna person och gå vidare så mycket du kan.

 

[Nytant]

har man inte i ett förhållande alltid tagit beslut för förhållandes bästa. om inte varför inte.

Eller hur?! "Efter allt jag gjort för dig!" Man har väl gjort allt man kunnat för varandra, det är väl det man gör i en relation. Och om den ena då gjort mer än hen egentligen velat/kunnat/orkat, eller gjort saker villkorat, då är det ju ett problem och inte ett argument som talar för relationen.

 

[monster1]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Även om han nu har tagit beslut baserat på barnen och familjens bästa så fungerar ju inte er relation, det är ju inte mer med det. Tråkigt, ni har båda försökt, men det går inte längre. Nu gör ni det bästa för familjen genom att skilja er, barnen har då två förhoppningsvis engagerade föräldrar som fortsatt älskar och tar hand om dom.

Rent krasst så spelar det ju ingen roll vem som försökt mest att få det att fungera, nu är kärleken slut, så är det med det.

Och ärligt talat det är klart att du skiljer dig för din skull, för du är viktig. Det är helt rimligt att skilja sig för sin egen skull, för att du ska må bättre, för att du ska slippa leva i en dålig relation. Barnen kommer må bra av att ha en mamma som mår bra, snarare än en mamma som är less av att vara i ett dåligt förhållande. Om ni har tur kanske de även får en pappa som tar sig i kragen och tar sitt ansvar då är det ju två vinster.

Så ja, självklart skiljer du dig för att det är det bästa för DIG. Han är ju en vuxen människa och får ta ansvar för sig själv, gärna rätt snart.

Barnen kommer att tycka det är jobbigt i början, så är det ju med oönskad förändring. Men att inte skilja sig och istället ha en pappa som inte tar ansvar och en mamma som är slutkörd och less är ju inte heller någon höjdare.

Var egoistisk!

 

[Lingon]

Han grät igårkväll och villa krama mig. Att han inte vill bli ensam, och kommer sakna att kunna få lägga barnen (vi har turats om) ett och ett. Och att han kommer sakna att prata med mig på kvällen.

Och min tanke var "fast jag har varit ensam i flera år...." Men det är en sådan frustration i att det inte är någon idé att yttra det. Det blir bara "men du, men det, men si, men så" . Samtidigt som jag känner mig så utpekad i att hela processen är pga mig, mitt tidigare mående i livet, min hormonsjukdom, och "sömnbrist,småbarnsmamma osv".

Han sa också att han i 8 år enbart tagit beslut för barnens och familjs bästa...

Det är hans upplevelse av situationen. Din upplevelse är en helt annan och du vill inte fortsätta med relationen. Ge dig inte in i nån diskussion med honom om det. Bara prata om hur ni ska hantera det med barnen och övriga praktiska saker som måste redas ut. Känslorna han har får han prata om med någon annan. Du kan inte vara hans terapeut i det här.

 

[Framtiden]

Nu har jag fått nycklarna. Kollat med försäkringar då jag valt att vara folkbokförd på hemadressen. Även fixat tillfälligt med Wifi osv för nya bostaden. Phu, jag kommer gå i personlig konkurs
Men jag har saker att säga upp, för att få ner kostnaderna.


Ytterligare en sten i ryggsäcken för att ta itu med bodelningen, jag vet. Men jag måste kommer över helgen först, och få saker och ting praktiskt klart för att orka släppa den bomben och veta att jag har avstånd mellan oss.

 

[tanten]

Nu har jag fått nycklarna. Kollat med försäkringar då jag valt att vara folkbokförd på hemadressen. Även fixat tillfälligt med Wifi osv för nya bostaden. Phu, jag kommer gå i personlig konkurs
Men jag har saker att säga upp, för att få ner kostnaderna.


Ytterligare en sten i ryggsäcken för att ta itu med bodelningen, jag vet. Men jag måste kommer över helgen först, och få saker och ting praktiskt klart för att orka släppa den bomben och veta att jag har avstånd mellan oss.

Bara nyfiken - varför står du kvar på husets adress?

När du tecknar wifi etc, kom ihåg att säga upp det som är i huset, alternativt föra över det till honom. Så du inte betalar dubbelt för nåt du inte nyttjar.

Du är så stark! heja dig!

/tanten - viftar med pompomsen

 

[MJLee]

Bara nyfiken - varför står du kvar på husets adress?

När du tecknar wifi etc, kom ihåg att säga upp det som är i huset, alternativt föra över det till honom. Så du inte betalar dubbelt för nåt du inte nyttjar.

Du är så stark! heja dig!

/tanten - viftar med pompomsen

Eftersom TS förhoppningsvis ska lösa ut exet är det kanske smart att ha varit skriven där för att visa att hon har rätt till boendet. Jag har lite vaga minnen efter en kompis skilsmässa för en hel del år sedan att det var viktigt att hon kunde bevisa att hon haft sitt boende där juridiskt och att barnen var skrivna på samma adress.

 

[Framtiden]

Eftersom TS förhoppningsvis ska lösa ut exet är det kanske smart att ha varit skriven där för att visa att hon har rätt till boendet. Jag har lite vaga minnen efter en kompis skilsmässa för en hel del år sedan att det var viktigt att hon kunde bevisa att hon haft sitt boende där juridiskt och att barnen var skrivna på samma adress.

Precis.

Jag tänker att det är "mitt" hus. Jag har gjort allt jobb på det här huset... Han har spelat och "grottat" i källaren varje morgon. Jag har gjort i princip allt hushållsarbete och är den som kan fixa grovgöra också. (Han har aldrig lärt sig och vet inte i vilken ordning man ska ev börja renovera ett rum), samt att jag har största ekonomiska förutsättningarna att kunna ha huset.