Jag är inte alls säker på att det var ett sätt att manipulera. Eftersom han levt tillsammans med Framtid i många år, kanske sen han flyttade från föräldrahemmet, så kunde han troligen inte föreställa sig att hon skulle lämna honom. De flesta ungdomar som bor hemma får en uppgift eller två och gör de det där så är föräldrarna nöjda än fast det bara är en lite del av hushållsgörat. Så länge de var utan barn så orkade Framtid med att ha mammarollen för honom och hon älskade honom ändå. Utöver att ett par småttingar mer än dubblar hushållsarbetet så ska de ju skötas om på alla möjliga sätt och dessutom är det viktigare att golvet är rent för de sitter o ligger på golvet o leker osv, hon jobbade och han var oftast hemma, hon började ställa krav men han försvarade sig och var otrevlig... Alla har inte lika lätt att organisera vardagen men han gjorde oftast inte sitt bästa och då fick hon nog.
Well, då kan vi som kontrast ta mig och killen jag träffat i ett bra tag nu.
Vi är inte jättegamla, han dock yngre än mig. Han bor fortfarande kvar hos förälder då han studerat länge och bostäder i Stockholm inte är direkt billiga. Nu har han fått ett ordentligt jobb och planen är att han ska flytta så snart anställningen övergår i en tillsvidare-anställning så att han kan få bra lån till bostad osv.
Han och jag umgås varje dag och har gjort så länge nu. Han ägnar mycket tid åt att kolla upp hur saker fungerar med just bostadsköp, ekonomi m.m. för att han inte vill vara beroende av sina föräldrar. Nu när han har jobb så sparar han undan så mycket pengar det bara går som bidrag till bostad sedan.
Han lagar mat (efter att själv ha tänkt igenom vad han tycker om, kollat upp recept och handlat det som behövs). Han vet mycket väl hur man städar och gör så vid behov. Han har körkort och håller själv koll på när hans bil behöver till besiktning, service osv samt har kollat upp hur man utför vissa enklare saker själv (tex däckbyte och byte av trasiga lampor).
Han ordnade sitt jobb själv, efter att på egen hand sökt jobb.
Han är väldigt omtänksam, är noggrann med mina hundar och har inga problem med att själv märka när hundarna behöver ut, ordna med mat åt dem och på alla sätt ta hand om dem tex de dagar jag är sjuk, har haft mycket på mitt jobb eller så. Han visar också tydligt att han bryr sig om mig och vi hjälps åt med alla tänkbara vardagliga ting, samarbetar för att göra dagarna bättre för oss båda helt enkelt.
Och nej. Han är ingen "supermänniska" på något vis eller ovanligt intelligent eller någonting. Han är en person med problem och bekymmer precis som vem som helst, som fått jobba för att komma i ordning med saker och ting. MEN som hela tiden fått en bra uppfostran och haft föräldrar som hjälpt honom, inte gjort saker åt honom (det är en sjujävla skillnad).
Jag har inga som helst tveksamheter mot att flytta ihop med honom senare när det finns ekonomi att köpa en bostad (dvs senare i år). Han kommer inte behöva mig som sin mamma. Varför skulle han behöva det? Han är vuxen. Han är inte heller så naiv att han inte kan tänka sig att jag lämnar honom. Det vet han att jag har alla möjligheter att göra om jag så vill, och kommer ha även sedan när vi bor ihop. Han vet, precis som jag, att vi stannar tillsammans så länge vi mår bra av det och vill. Men om vi inte vill så finns det ingenting som hindrar att vi går skilda vägar. Det bör vara en
självklarhet i alla relationer.