Tack för svar
Jag håller med att vi inte ska dela på ansvaret, det är min hund och jag gör allt men hade önskat att mannen någon enstaka gång kunde hjälpa mig med hunden så som din man verkar göra Inte att jag tar det för givet och det är verkligen sällan jag ber om hjälp med detta. Tänker att om mannen haft barn sedan tidigare så hade jag såklart hjälpt till med dem även om de inte är mitt ansvar. Svårt jämföra barn och hund såklart men kan ändå tänka lite så 
Jag håller med dig så som du resonerar kring en relation och det är just det som gör mig lite beklämd. Visst kan mannen se till hunden om han är hemma och ge mat och släppa ut i trädgården (om jag påminner) och han tycker om hunden och ser den som en familjemedlem. Men just promenera vill han inte göra så istället för att tjata så ber jag som sagt min mor om hjälp då jag behöver det. Jag och mannen tar ibland promenader tillsammans och då hänger hunden med. Men i en fullspäckad vardag med jobb, barn och hund osv så vore det lite skönt att mannen någon enstaka gång tog med hunden när han ändå ska på promenad. Precis som jag kan göra ngt för honom som inte är mitt ansvar.
Det kanske är så att han inte är bekväm med det men jag vet inte… Hunden är förvisso stor men väldigt lydig och mannen har full kontroll på hunden
Det bästa vore ju att ha en man med samma intresse men nu blev det inte så, blev ju kär i den här en gång i tidenDet är ingen lätt sak men jag hade nog inte valt att vara ihop med någon som ändå inte gillar hundarna och vill engagera sig i dem med. Men det beror på hur snacket gick när man väl ville skaffa hund med
Min pojkvän hade redan barn sen innan och jag har sagt att jag vill inte vara med på träningar t.ex men jag har ju skjutsat dit ibland..
Ja vet inte, de är inte svart eller vitt tänker jag
Som hästen var en annan sak för den bor inte hemma men åkte jag bort en helg åkte han ändå dit o gav vatten/mat men skulle aldrig be han ta in henne för det vill han inte.
Han gillar hunden och accepterar den fullt ut, egentligen handlar det kanske inte så mkt om hunden utan mer om vår relation och det här med att ge och ta. 
Alltså för mig är det upp till en själv att säga vad man är bekväm med. Behöver inte vara så att han är rädd för att hubden ska vara olydig. Jag tycker bara inte hundpromenader är något som ingår i det vanliga ge och ta i en relation.Det kanske är så att han inte är bekväm med det men jag vet inte… Hunden är förvisso stor men väldigt lydig och mannen har full kontroll på hunden
Spinner vidare på detta med ansvar...Tänker att man kan vara obekväm med att ta med hunden om det tex skulle uppstå någon knepig situation under promenaden. Andra lösspringande hundar är ett exempel. Jag var själv inte helt bekväm med att promenera med sambons gamla tjänstehund, en ganska så mycket svårare och mer reaktiv Malle än den vi har idag. Hade helt enkelt inte kunnat reda ut situationen om jag hade behövt sära på honom och en annan hund om det hade kommit någon lös och rykt ihop med "oss". Han fick faktiskt ha korg på när jag behövde rasta honom men det är kanske inte så härligt att ha under en långpromenad.
Fast jag tycker det kanske blir lite onödigt värderande i och med de jämförelserna?
Vi vet ju ingenting om TS partner och hans liv. Dessa promenader kanske är väldigt viktiga för honom, på samma sätt som andra saker är viktiga för TS. Att ha med hund på promenaderna kanske förtar poängen för honom. Jag tycker därför det är svårt att utan vidare sortera in att han värderar sina ensampromenader högt enligt skalan för allmänt hyfsat, generöst, omtänksamt beteende som de andra sakerna du nämner. Jättebra input med olika syn på detta. Har förstått att en hel del resonerar som min man och jag tror oxå att mkt av hans ovilja ligger i att han just vill ha en avkopplande promenad, precis som många av er skriver, och detta ska jag försöka tänka på när han ger sig iväg utan hunden framöver Det låter väl som en bra idé att prata med din partner om varför han inte vill ta med sig hunden, vi här kan ju bara spekuleraTack för svar alla
Dock kommer jag nog inte att ändra min ståndpunkt kring att man i en relation hjälper varandra och där kan ingå många olika saker i det, som att handla till den andra, tvätta den andras kläder, hjälpa till med eventuella barn från tidigare relation eller ta med hunden på en runda någon enstaka gång när den andra partnern ber om hjälp. Precis som jag kan be min mor om hjälp ibland, inte för att hon har ett hundintresse utan för att hon är snäll och hjälper mig gärna och det är jag väldigt tacksam för. Precis som jag hjälper henne med något annat som hon behöver hjälp med för att vi helt enkelt ställer upp för varandra och bryr oss om varandra. Jag är uppväxt med detta och tycker att det även bör gälla i en relation.
För övrigt är min man en hjälpsam och ganska schysst snubbe men det här med hundpromenader gillar han inte
Jag tackar för era tankar och tar dessa med mig i våra fortsatta diskussioner
Och kanske prata öppet och sårbart om vilka behov som ligger bakom både för dig och för honom. Jag får inte helt klart för mig om du tycker att han hjälper dig och ställer upp för dig och bryr sig om dig på ett sätt som känns bra för dig eller inte, som du beskriver att det ”bör gälla” i en relation, eller om du inte tycker det. För jag tycker absolut att det är lite själva grejen med att vara i en relation, att man visar omtanke. Men är det synonymt med att gå ut med hunden? Om han på andra väsentliga sätt ställer upp och bryr sig om och tänker på dig och så vidare - igen, helt legitimt att vilja ha det av sin partner - så kanske det är ganska lätt att acceptera att han inte kan tillgodose precis alla dina behov, och att gå ut med hunden är en sådan sak, särskilt om det faktiskt skulle vara så att det krockar med ett viktigt behov för honom.
Min sambo hjälper mej om de skulle behövas tex om jag inte e hemma o inte har hunden med mej (vilket än så länge aldrig hänt för hunden e med överallt) men om jag e hemma så skulle jag faktiskt aldrig förvänta mej att han går ut med min hund som jag valt o skaffa trots att vi annars hjälps åt med allt annat. Igår tex så ville sambon med helt frivilligt på sista kvällskissen o de va ju trevligt men inget jag förväntar mejTack för svar alla
Dock kommer jag nog inte att ändra min ståndpunkt kring att man i en relation hjälper varandra och där kan ingå många olika saker i det, som att handla till den andra, tvätta den andras kläder, hjälpa till med eventuella barn från tidigare relation eller ta med hunden på en runda någon enstaka gång när den andra partnern ber om hjälp. Precis som jag kan be min mor om hjälp ibland, inte för att hon har ett hundintresse utan för att hon är snäll och hjälper mig gärna och det är jag väldigt tacksam för. Precis som jag hjälper henne med något annat som hon behöver hjälp med för att vi helt enkelt ställer upp för varandra och bryr oss om varandra. Jag är uppväxt med detta och tycker att det även bör gälla i en relation.
För övrigt är min man en hjälpsam och ganska schysst snubbe men det här med hundpromenader gillar han inte
Jag tackar för era tankar och tar dessa med mig i våra fortsatta diskussioner
). Det har han bara gärna gjort med en av våra hundar men hon var extremt följsam och "lätt", märktes knappt att man hade med henne eftersom hon gick precis bredvid lös om man sa åt henne att vara där och det oavsett vad man stötte på (gick således att "glömma bort" henne och hon var där bredvid ändå. Ursh vad hon är saknad ) Är hunden inte så kan jag förstå att man inte vill ha med hunden på avkopplande promenader eller träningsrundor om man inte har hundintresset.
