Jag tänker att om nåt påverkat din stora fötter så är det pappan som misshandlade dig. Inte du själv!Jag börjar få lite jobbiga tankar. Tonårsdottern mår dåligt och självskadar och pendlar i humöret.
Istället för att vara glad och tacksam över vår lilla flicka i magen är jag livrädd för att få en till dotter som mår dåligt. Vanligtvis är jag stabil men nu har jag en ständigt närvarande ångestklump i halsen och går igenom dotterns barndom och vad jag kanske kunde gjort annorlunda. Funderar också på om mitt dåliga mående under den graviditeten med misshandel av blivande pappan har påverkat min dotters psyke.. Och så är jag orolig för att jag orsakar något liknande för att jag oroar mig nu.
Intellektuellt förstår jag att det kommer födas en helt annan person, med annan pappa dessutom. Ändå känner jag mig ledsen och har skuldkänslor över att jag inte känner mig särskilt glad som jag har planerat. Det var en sjuk uppförsbacke och tog fem år för mig att bli gravid... nu är jag otacksam och oglad och känner mig som en skurk för att jag känner som jag gör.
Ledsen för gnällinlägg, men lite skönt att skriva av sig också då jag inte pratar om detta med någon.
Sen tror jag det är vanligt med massa tankar, även om/när man kämpat för graviditeten.
Jag har börjat fundera på hur vi ska orka två barn. Vill jag verkligen ha två? Den som gapar efter mycket....osv.
Kram på dig. Blir det för jobbigt så prata med BM, dom brukar ha psykolog kopplat till MVC.