Har vuxna i allmänhet ingen hobby?

[sicx]

Knappt trött på att så fort det pratas om hobbys och någon vågar nämna gaming så ska det alltid också nämnas något i stil med "jo men det går så lätt överstyr det där/är det ens en hobby/man försummar annat i livet" osv osv.

Jag har spelat fotboll, ägt häst och ridit i över 14 år, haft diverse djur, odlat tomater och annat skit, målat, läst böcker varje dag och säkert tusen saker till som kan räknas till hobbys. Men gaming verkar inte vara en av dem i mångas ögon och jag har så svårt att förstå varför.

Mina absolut största intressen är mat & dryck, både att laga och gå ut och äta/dricka, men också att spela. Jag spelar inte varje dag men jag tittar på spel varje dag, antingen i form av e-sport eller på någon som spelar alternativt följer något lag i CS som har match just den dagen. I min värld är det exakt samma sak som att följa liga-matcher i fotboll eller annan valfri sport, vilket ju räknas som en hobby av många. Jag ser bara inte skillnaden.

 

[hastflicka]

Däremot har jag en hund och en katt, sjutton taranteller, två ormar, två akvarier, en liten "trädgård" och en sjujäkla massa krukväxter - men de är ju inte hobbies och om någon frågade skulle jag inte benämna dem som sådana. Det är mitt liv, lite som barn. Det hela är kanske mer en fråga om vad som Är hobbies än vem som Har hobbies.

Jag skulle definitivt svara att jag inte har nagra hobbies Nar jag funderar pa det skulle man ju kunna tanka sig att tavla med mina hundar ar en hobby ... Mer an att pyssla med hasten som ar 29 och inte rids mer i alla fall. Tradgarden ar inte en hobby, det ar slavgora

Faktum ar att som vissa har beskriver hobby ... det man brinner for ... far mig att kanna att mina barn var en hobby upp till tonarsalder nagon gang, och nu ar barnbarnen en hobby som jag alskar att agna tid at.
Jag undrar ocksa om Buke kan raknas som hobby?

 

[Ketrawzc]

På mitt jobb vet alla att jag håller på med hästar och har hund. Ändå ser flera så förvånade ut när de ställer frågan ”men vad gör du på fritiden?” Och får såklart svaret, är i stallet, på träningar, tävlingar eller i skogen med hunden. Om jag inte gör det på fritiden, när ska jag? Och vad ska jag hinna göra mer?

 

[Eurydome]

Så typ som hästfolk och hundfolk eller andra med hobbies som tar massa tid.

Gaming disorder är klassat som en sjukdom av WHO och erkänd i Sverige. På Sahlgrenska finns en särskild mottagning för dataspelsberoende, och beroendeproblematiken är välkänd inom BUP och socialtjänsten. Så nej, inte typ som hundfolk eller hästfolk.

 

[sjoberga]

När jag träffar nya människor t.ex. på jobbet så brukar jag berätta om ridningen om vi t.ex. sitter och diskuterar vad man gör när man inte jobbar på fikarasten. sen fråga om de har någon hobby. Från de flesta får jag ett nej de har ingen hobby. Kan inte hitta något mönster att det är folk med eller utan barn för t.ex.a småbarnsföräldrar kan jag absolut förstå att det är fullt upp i livet ändå.

De flesta verkar ändå inte ha något de brinner för eller är riktigt intresserade av vilket har förvånat mig lite ibland. Så vad gör vuxna som inte rider? Vad fyller man sin fritid med? Ibland berättar ju de om att de tränar men kanske max två gånger i veckan ser jag inte riktigt som en hobby. De verkar de inte heller göra.

Är det inte lite snävt att man måste ha en enda grej (som ridning eller golf till exempel)? Jag kan nog inte peka ut någon såndär enskild extrem tidsslukare, ändå upplever jag att fritiden, ekonomin och orken långt ifrån räcker till allt kul man vill planera och göra.

Inser när jag skriver det att matlagningen är den enskilt största, men sedan glider fritid och jobb ihop ganska mycket när det gäller hästarna och gårdsskötsel. Och vara ute i skogen.

Det kanske är begreppet och inställningen till ”hobby” som är olika och kanske också ändrats med tiden?

 

[MiniLi]

Jag tolkar @Tranan syftar på när spelandet går ut över andra saker som också är viktiga, eller viktigare, som sociala kontakter utanför spelandet. T ex att man försummar sina vänner eller partner för att man spelar. Och det är ju tyvärr inte ovanligt, spelande kan ju vara otroligt uppslukande på ett sätt som inte enbart är bra och kan gå överstyr på ett sätt som de allra flesta sysselsättningar inte gör.

Så ser jag på det iaf. Jag har absolut inget emot datorspelande i sig. Har vänner som spelar och min son spelar väldigt mycket.

Isf har jag också något slags missbruk för jag försummar definitivt mina sociala kontakter eftersom jag är så mycket i stallet.

Gaming disorder är klassat som en sjukdom av WHO och erkänd i Sverige. På Sahlgrenska finns en särskild mottagning för dataspelsberoende, och beroendeproblematiken är välkänd inom BUP och socialtjänsten. Så nej, inte typ som hundfolk eller hästfolk.

Jag vet inte varför du kopplat det till gaming disorder? Man kan spela mycket och därför avstå sociala kontakter utan att uppfylla kriterierna för gaming disorder.

Det som nämndes var att personer spelar mycket och därför inte hinner umgås. Att prioritera en aktivitet framför socialt umgänge behöver inte vara sjukt eller dåligt, personen kanske helt enkelt tycker att spelet är roligare än umgänget.

 

[sjoberga]

Har en son som inte klarar av sociala kontakter så bra. och han spelar mycket. Men jag har aldrig sagt åt honom att spela mindre eller sluta mer än att han ska komma och äta eller liknande. det är en sak att tycka att det är tråkigt att personer man vill umgås med som är jämngamla inte kan göra det för att de är upptagna med dataspel. det är trist,

Jag har också nära som har svårt med sociala kontakter (funktionshinder) och är så himla glad att den där världen existerar. Där de kan delta på mer jämlika villkor och ha ett rikt socialt liv. Det är även genom den världen de har hittat de få vänner de också träffar IRL emellanåt.

De umgås genom spelandet, så att säga att de inte kan umgås för att de är upptagna med att umgås blir konstigt.

 

[Eurydome]

Jag har också nära som har svårt med sociala kontakter (funktionshinder) och är så himla glad att den där världen existerar. Där de kan delta på mer jämlika villkor och ha ett rikt socialt liv. Det är även genom den världen de har hittat de få vänner de också träffar IRL emellanåt.

De umgås genom spelandet, så att säga att de inte kan umgås för att de är upptagna med att umgås blir konstigt.

Precis samma för min son! Det är fantastiskt.

 

[Eurydome]

Isf har jag också något slags missbruk för jag försummar definitivt mina sociala kontakter eftersom jag är så mycket i stallet.

Jag vet inte varför du kopplat det till gaming disorder? Man kan spela mycket och därför avstå sociala kontakter utan att uppfylla kriterierna för gaming disorder.

Det som nämndes var att personer spelar mycket och därför inte hinner umgås. Att prioritera en aktivitet framför socialt umgänge behöver inte vara sjukt eller dåligt, personen kanske helt enkelt tycker att spelet är roligare än umgänget.

Ja, så kan det absolut vara.

Jag svarade mest på @Tonto som verkade oförstående inför att spelande kan ha en baksida på ett sätt som de flesta andra intressen inte har.

 

[Cattis_E]

De flesta i min närhet har ingen speciell hobby. De kanske tränar lite men inte som hobby utan mer för att må väl och för att kroppen ska orka. Under hela min tid som singel träffade jag inte någon som hade en hobby och inga av mina vänner då hade någon hobby heller. Jag insåg tillslut att ett av mina "krav" om jag någonsin skulle leva med någon igen var att han skulle ha en hobby och då en hobby som tog mycket tid. Den värsta jag dejtade ville helst hänga med överallt och hade inget eget liv. Jag tyckte det var jättejobbigt och kände alltid att jag borde hänga mer med honom men att sitta i soffan är inte min grej så det tog slut istället.
Min sambo har ett intresse som kan ta precis hur mycket eller lite tid som helst. Med honom har jag aldrig känt den där pressen att jag borde hänga med honom mer. Det är så skönt! Om han skulle fråga hur lång tid det tar så är det för att vi ska äta ihop så att han vet när mat kan bli aktuellt. Annars skulle han aldrig lägga sig i om jag pysslar i stallet eller med hästarna hela dagarna.

Sådär är min man också.
Jag hör på en del andra i min omgivning att de inte har det så.
Jag hade inte stått ut med någon som ville med överallt, alternativt sitter och väntar på att jag ska komma hem, hör av sig och frågar hur det går osv.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror generellt att folk inte räknar olika introverta grejer (om det sen är dataspel eller att läsa en bok eller annan sysselsättning som görs i hemmet) på samma sätt som en hobby du går iväg till (ridning, fotbollsträning, paddel, whatever) och att många nog kan svara ”jag har inga hobbys” fast de visst har det? Jag läser mycket, det kan väl visst vara en typ av hobby?

 

[Sharpless]

Ja, så kan det absolut vara.

Jag svarade mest på @Tonto som verkade oförstående inför att spelande kan ha en baksida på ett sätt som de flesta andra intressen inte har.

Allt har en baksida, så är det bara.

 

[Kiwifrukt]

Angående att prioritera intressen framför andra personer. Jag hade rent krasst inte prioriterat att träffa de personer jag väljer bort till förmån för hästarna även utan hästar. De som är tillräckligt viktiga för mig att lägga tid och energi på ser jag till att kunna träffa ändå.

Har bara en vän som jag på riktigt önskar att vi kunde ses oftare. Men det inte hästarna som är boven i dramat där, utan heltidsjobb i bådas fall och framför allt omfattande husrenovering som pågått i flera år samt småbarn för hennes. Det är egentligen hon som inte hinner träffa mig.

Det är väldigt smidigt att ha något att ”skylla på” för att slippa saker man inte vill. Jag är exempelvis noll intresserad av aw, julfest, umgås med kollegor på fritiden. Hade jag sagt ”jag vill inte gå” hade det blivit en massiv övertalningskampanj och tjat om att jag visst borde gå. Säger jag ”jag hinner inte, måste till stallet” eller ”det är match ikväll så jag kan inte” blir det inte samma tjat. Men jag hade inte gått även om alternativet är ligga helt tyst i soffan under en filt med släckta lampor, för jag vill inte gå.

 

[Wingates]

Gaming disorder är klassat som en sjukdom av WHO och erkänd i Sverige. På Sahlgrenska finns en särskild mottagning för dataspelsberoende, och beroendeproblematiken är välkänd inom BUP och socialtjänsten. Så nej, inte typ som hundfolk eller hästfolk.

Det är ju dock en rätt omtvistad diagnos sist jag kollade.

 

[crazyrabbitlady]

Jag tolkar @Tranan syftar på när spelandet går ut över andra saker som också är viktiga, eller viktigare, som sociala kontakter utanför spelandet. T ex att man försummar sina vänner eller partner för att man spelar. Och det är ju tyvärr inte ovanligt, spelande kan ju vara otroligt uppslukande på ett sätt som inte enbart är bra och kan gå överstyr på ett sätt som de allra flesta sysselsättningar inte gör.

Så ser jag på det iaf. Jag har absolut inget emot datorspelande i sig. Har vänner som spelar och min son spelar väldigt mycket.

Den här typen av beskrivning av spelande påminner mig så mycket om hur jag är när jag läser en bok. Att inte kunna lägga ner boken för att den är spännande är däremot mycket mer accepterat än att inte vilja avbryta spelet precis när man är i ett avgörande ögonblick. Det har jag svårt att förstå.

 

[TeamLundVer]

Om jag tittar på mina kolleger så är det 1, utöver mig som har hobbies. 5st utan alltså

 

[Raderad medlem 120709]

Den här typen av beskrivning av spelande påminner mig så mycket om hur jag är när jag läser en bok. Att inte kunna lägga ner boken för att den är spännande är däremot mycket mer accepterat än att inte vilja avbryta spelet precis när man är i ett avgörande ögonblick. Det har jag svårt att förstå.

Men ja! Det finns t o m ett gäng spel man inte kan avbryta vilken sekund som helst, även om man skulle vilja. Det är verkligen inte bara att pausa och gå ifrån när som, vilket många verkar tro och bli irriterade över om man inte gör. Det är så frustrerande att se att spelande fortfarande behandlas som väsenskilt från andra intressen. Bara att det hittats på en diagnos som "gaming disorder" säger ju en hel del om hur samhället ser på saken. Är det aldrig någon som funderar på om det är vettigt att patologisera ett intresse på det viset?

Liksom, jag kollade upp denna så kallade störning och den huvudsakliga diagnoskriterien är att "vardagsliv och relationer blir lidande till förmån för spelande". Då är knappast spelandet huvudproblemet utan ett symptom på något annat, och en form av självmedicinering. Det skiljer sig alltså inte funktionellt från de flesta andra beroendeproblem, och då kan man undra varför det ska ha denna särställning. Känns som stenålderstänk, ungefär som att unga kvinnor som gillade att läsa gärna togs för galna en gång i tiden...

 

[Badger]

Fast jag skulle definitivt räkna djuren som en hobby om du ägnar tid och intresse på dem.
Min ödla tar typ 5 minuter åt dan att ta hand om. Hon räknas inte som hobby, men när jag var v liten oxh haade ett par grodor men var aktiv i herpertologerna, läste allt jag kunde komma över om kräldjur(det var en utmaning innan internet!) Och möblerade om hos dom stup i kvarten, åkte till dammar för att titta på salamandrar osv så var det en hobby tänker jag.

När jag tänker hobby tänker jag mer på att tex någon gör små träfigurer eller korgar, stickar, eller målar eller någonting.
Jag har nog mer av en aktiv fritid. Träna ett par gånger, rida någon gång, bokklubb någon gång, trädgård på sommaren osv.

 

[Badger]

Men ja! Det finns t o m ett gäng spel man inte kan avbryta vilken sekund som helst, även om man skulle vilja. Det är verkligen inte bara att pausa och gå ifrån när som, vilket många verkar tro och bli irriterade över om man inte gör. Det är så frustrerande att se att spelande fortfarande behandlas som väsenskilt från andra intressen. Bara att det hittats på en diagnos som "gaming disorder" säger ju en hel del om hur samhället ser på saken. Är det aldrig någon som funderar på om det är vettigt att patologisera ett intresse på det viset?

Liksom, jag kollade upp denna så kallade störning och den huvudsakliga diagnoskriterien är att "vardagsliv och relationer blir lidande till förmån för spelande". Då är knappast spelandet huvudproblemet utan ett symptom på något annat, och en form av självmedicinering. Det skiljer sig alltså inte funktionellt från de flesta andra beroendeproblem, och då kan man undra varför det ska ha denna särställning. Känns som stenålderstänk, ungefär som att unga kvinnor som gillade att läsa gärna togs för galna en gång i tiden...

Jo barn verkar onekligen umgås väldigt intensivt genom spel. Typ rusa hem och sedan logga på och halva klassen är inne i spelet istället. Skulle säga att de flesta grejor som spelas här inte går att avbryta utan i alla fall tio minuters förvarning (vi föräldrar har själva spelat mycket så vet vilka spel som har vilka marginaler).

Men samtidigt, i samma ögonblick vi inte tycker tiden fördelar sig någorlunda jämnt över andra saker också, tex läsa, läxor, springa runt, så har vi tyckt vi har haft ett problem.

 

[Happimess]

Det är ju verkligen inga vattentäta skott mellan hobbys, livsstilsval, och trevliga tidsfördriv.
För att jag ska kalla det hobby ska det nog finns någon slags utveckling/inlärning inbyggt.

Hästen är en livsstil för mig, inte en hobby. Det kanske det hade varit om jag hade större ambitioner, red mer, försökte utvecklas. Men så ser det inte ut nu. Även mitt stora behov att vara i naturen, vandra, göra utflykter, upptäcka ny natur är nog mer av en livsstil än en hobby för det är inte något jag skulle kunna klara mig utan och väldigt långt ifrån att bara gilla att promenera.

Träning kan ju verkligen kvala in i alla tre kategorier beroende på vad man vill få ut av det. Hundlivet får nog klassas som både hobby och livsstilsval med tanke på hur begränsande det trots allt kan vara.

Jag har en ganska lång lista av tidigare hobbys. Spelat flera instrument, stickat och handarbetat, fotograferat och sysslat med bildredigering, skrivit skönlitterärt, odling, löptränat för lopp, tränat jiujutsu...

Just nu skulle jag säga att hunden, tv-spel, styrketräning och formel 1 är mina största hobbys - utöver naturtillvaron då. Tv-serietittande och läsning är trevliga tidsfördriv.

Men ja, jag har flera vänner som inte har några som helst hobbys och som aldrig heller haft det. Det är helt chockerande för mig. Vi snackar alltså personer som jobbar och sen trivs bra i soffan resten av dagen, varvat med lite social tillvaro eller omhändertagande av barn osv. Jag, som alltid haft minst något nördområde att snöa in mig på genom hela mitt liv, kan inte förstå hur man klarar sig utan den personliga utvecklingen. Men, jag förstår att vi är olika och har olika behov.