Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag brydde mig inte om att mamman blev arg på mig, det var mest ett konstaterande. Men de flesta som svarat tyckte det var huvudpunkten.
Ja, det tror jag. Att bli påhoppad av en främling på stan har bara en enda effekt - nämligen att du blir fly förbannad, känner dig som en dålig mor och går i aggressiv försvarsställning. Vad annat kan man förvänta sig? Lägg till att du kanske har haft gräl med din sambo, inte sovit ordentligt på två år, inte har någon tid för dig själv och taskig ekonomi - då är nog det sista du (och din familj) behöver är någon viktigpetter som sakligt påpekar att du hanterar situationen fel.
Det är säkert bra med kritik och rådgivning ibland, men det ska komma från rätt person i rätt läge.
Blev någonting bättre av att hon blev tillsagd att hon gjorde fel? Antagligen inte. "Ingreppet" var således helt onödigt och skapade bara ännu mer frustration hos mamman.
Så länge det inte handlar om fysisk eller psykisk misshandel anser jag inte att folk ska lägga sig i på det sättet.
Pysen skrek inte, han storgrät!! Jag sa lugnt till mamman "ta och lyft upp grabben stället", det var inte värre än så. Men VARFÖR är det så hemskt att få synpunkter från andra föräldrar ?? Jag har bott i andra länder, där "alla vuxna" har synpunkter/bryr sig om barn, tycker helt enkelt att det är praktiskt att lyssna på andra.
Jag har bott i andra länder, där "alla vuxna" har synpunkter/bryr sig om barn, tycker helt enkelt att det är praktiskt att lyssna på andra.
Därmed inte sagt att alla bör slänga ur sig kritiska kommentarer till höger och vänster. Men att mamman skulle lida skada av detta... nej, inte sannolikt.
Jag tror inte att det gör skada, men knappast saken bättre heller. Snarare är väl risken att hon blir ännu mer förbannad och tar ut ännu mer frustration på sina barn. Jag tycker att det är opsykologiskt. Har man ett tydligt fall där man bör ingripa, och det inte rör sig om moralfrågor vilket jag tycker att exemplet är, är de värt de negativa konsekvenserna. Inte annars.
Jag tror att de flesta vet att de inte bör bli arga på sina barn, jag tror inte att man behöver bli upplyst om det.
Det är liksom det vi gör med kritik. Även om vi försöker slå den ifrån oss.
Det är inte av moralskäl vi inte skriker åt våra barn, det är för att det är ett aggressivt och destruktivt beteende som får effekter.
Långt ifrån alltid. Det är lika sannolikt att hon går och funderar på varför den som kritiserade henne hade fel och försöker hitta ett försvar för sitt agerande - till exempel här...
Barnuppfostran är väl i högsta grad styrt av subjektiva värderingar? Det är lika mycket tyckande och tänkande där som när det gäller djur. Ibland går det för långt.
Dessutom tror jag man ska vara försiktig med att slå fast att konsekvenserna är negativa. Det behöver de inte alls vara. Jag kan lova att alla barn någon gång har upplevt att föräldrarna skriker, både på varandra och på sina barn. Det lär dem att bli orädda för konflikter och kan lika gärna vara positivt.
Att skrika åt sina barn kan knappast vara positivt, av den enkla orsaken att barn imiterar. Föräldrar som skriker åt sina barn får aggressiva barn. Det kan väl knappast vara okänt?
Att se sina föräldrar bråka ibland är väl en annan sak?
Att bemöta en 3-4 åring med aggression, hur är det positivt? Konfliktbeteendet borde väl rimligen tränas genom diskussioner och genom konflikter med jämnåriga, inte genom föräldrars aggressioner.
Nu har jag bara psykologer och den typen av rådgivare att hänvisa till, men det är ungefär vad de anser. Det avdramatiserar att mamma faktiskt kan bli arg på mig utan att det för den saken skull innebär att världen faller samman. Vi lever inte bland enbart rationella, behärskade människor, så det är lika bra att förberedas tidigt för verkligheten.
Men ännu har jag aldrig träfat ett barn som inte går att resonera med, det kan låta som om mina barn var väluppfostrade från början och visste hur de skulle uppföra sig, men så är det absolut inte!
mynta skrev:så skulle jag aldrig göra mot ett djur som är rädd. Knappast rappa till det eller skälla. Det handlar ju om rädsla, ska man då skälla och rappa till det för den blev rädd ? Det får jag inte i hop alls. Bestämd är en annan sak, men skälla och rappa..nej det är ju helt på tok fel.
robbansmatte skrev:Men om jag formulerar om frågan då ??? Är det så mycket jobbigare att vara förälder idag än på 80-/90- talet ??? Jag ser fler stressade och arga föräldrar nu än då. Vi var många som använde Anna Wahlgrens Barnaboken för bra tips (även om hon upprepade sig en massa), öppna förskola, kyrkans barntimmar och andra äldre mammor med flera barn var god hjälpmedel. (Jag hade flera i omgivningen med 4-5 barn och i kommunen jag bor nu finns ett antal stora familjer, 6-10 barn. F d kommunalrådet har 10, egna och extra.) Hade rätt bra dagis också. Hur/varifrån lär ni er fostra/trösta/peppa era barn idag ???
Obs! Att de inte visade ilska innebar inte befriande från straff. Stryk och utfrysning var min mors metod. Men hon skrek aldrig!