Sv: Har föräldrar slutat bära/lyfta upp sina barn ??
KNAPPLÅN
*Ingen vet varför barnet grät, vi vet inte vad som hänt innan. Fakta.
*Vi vet att mamman skrek(?)/fräste/sade TYST åt barnet som grät på ett sätt som av TS uppfattades som rätt hårt. Fakta.
Min fundering är om man verkligen vinner någonting alls på att bete sig som mamman gjorde. Var det så fel av TS att yttra sig, eller är det så att man ska sköta sig själv och skita i andra? Allt TS gjorde var att tilltala mamman verbalt, hon frågade varför mamman inte tröstade barnet i stället.
För mamman var det provokativt, det förstår vi alla. Hon var nog redan uppstressad av barnets gråt, och lets face it, ingen förälder gillar att ifrågasättas i sin föräldrarroll. Men hur fel var det? Är detta någonting som är destruktivt för mamman? Knappast. Om hon inte klarar av en enkel fråga från en okänd tonåring (?) på stan, hur ska hon då klara av de utmaningar hennes barn ställer henne inför? Jag tycker att man upprörs lite för mycket å mammans vägnar i den här tråden.
OM det var så att hon var för sträng mot sitt barn, onödigt sträng, och det var så att barnets förtvivlan eskalerade pågrund av mammans hårda inställning, då kan det vara bra att någon sade någonting, för kanske mamman då får en tankeställare.
Att TS blev utskälld, det är väl heller inte någonting att hetsa upp sig över, det hade hon väl nästan förtjänat
Hjälper det verkligen att bli arg och otålig på sitt barn på det här viset? Nu vet vi ju inte vad som orsakade konflikten, men om det var så att barnet trotsat och velat ha någonting som mamman sagt nej till, tjänar det någonting till att mamman fortsätter att utöva sträng uppfostran ute vid bilen? Är inte konflikten egentligen vunnen eftersom barnet inte fick det den ville ha, och att då trösta sitt ledsna barn knappast leder till några kompikationer? Man har ju inte givit med sig.
Jag tror att man som förälder agerar som mamman i TS exempel för att man är trött och stressad, inte för att det är det bästa att göra. Jag tror att alla föräldrar (i princip) hamnar i den situationen någon gång, då man inte orkar vara klok och förstående, utan blir arg på barnet. Men det innebär ju inte att det är det ENDA alternativet. Jag tycker att man ska försöka vara så förstående mot sina barn man kan, de är inte vuxna i den åldern, och resonerar inte som vuxna. En arg mamma kan nog vara mycket läskigt, och med största sannolikhet var det närhet och uppmärksamhet det barnet behövde.
VAD hade mamman förlorat på det?
Det handlar väl inte om någon sorts prestigekamp?
Argument som att alla kan tappa humöret, det köper jag, men inte att det på någotvis skulle vara att föredra att dra ut på konflikten. Det var ju ett litet barn.
Ska vi nu curla föräldrarna också? Stryka dem medhårs och blunda då de beter sig tokigt? Jag blir snart förälder, och jag hoppas att jag kommer att kunna hantera om någon människa kommenterar mig ute i vida världen, det kommer kanske att inträffa. Säkerligen blir man sur, men är det destruktivt?