Ska barn vara/må så här..

[Heulwen]

Buke är fan underbart!

Jag är gravid just nu och känner inte att jag skulle kunna vara något stöd men ser att folk redan erbjudit sig att hjälpa till om du bor i mitt område.

Det enda jag kan göra är att uttrycka mina sympatier och verkligen, verkligen understryka det kloka alla redan skrivit: Var öppen med dina känslor, maskera inte, förklara inte bort, ta med dig hela tråden utskriven till BVC.

Ni måste ha hjälp!
Något är fel!
Du är en bra mamma!

 

[Gimlan]

Raderat

 

[hastflicka]

Har läst nu och mycket stämmer väl in, så gott det går på en så liten. Försökte ta upp hur jag mår och det här med autonoma barn med pappan nu ikväll och fick höra att jag ska "chilla lite" och att han inte tycker vi borde söka hjälp innan barnet är åtminstone tre. Det är ju jävligt lätt för honom att säga som tycker att han gör mig århundradets tjänst om han tar barnet en natt i halvåret. Blir om möjligt ännu tröttare.. Men stort tack för tipset. Är väl värt att hålla i bakhuvudet om det fortsätter åt det hållet känner jag.

Det stammer mycket pa en av mina soner nar han var liten ocksa. Fast da fanns det inga "fancy" namn, utan gick mest under beskrivningen "envis som en rod gris".
Han var antingen glad eller arg, ungefar delat i 50% vardera ... det fanns (annu i dag) ingen graskala hos honom, utan allt var "fullt kor" oavset vad det gallde. Hans forsta ord var "kan sjalv" och "mem" (min/mitt) sedan drojde det lange innan han pratade nagot alls.
Jag larde mig snabbt att han alltid maste fa valja sjalv. Det gick inte att ta fram en troja for att kla pa honom, utan man tog fram tva och fragade vilken han ville ha. Det gallde att aldrig saga "nu gor du sa har" utan att alltid ha alternativ sa han fick medbestammanderatt.
Gjorde han nagot farligt eller destruktivt sa fick man forklara det och visa nagot han kunde ha/gora istallet. Vi pratade ochsa mycket, allt forklarades "varfor" och mycket viktigt var att aldrig bli arg pa honom utan att lungt forklara, LYSSNA (nar han blev lite aldre), och att valja sina strider.
Valde han att inte vilja ha nagon av trojorna jag tog fram pa morgonen sa fick han ga till dagis i pyjamas med klader i dagispasen. (Och ja, personalen ansag att jag var en bade lat och dalig mamma) Att ta striden om kladseln pa morgonen var dock inget jag nagonsin valde att gora efter de forsta 2 totala sammanbrotten som hangde i ett par timmar efter att han kommit till dagis.

Det lustiga ar att de strider jag valde att ta var inte sa langvariga utan det verkade som att han valde att ge oss lite "slack" nar det var nodvandigt.

Sedan hande det sa klart att jag missade och inte tankte mig for. Som tillexempel nar barnet var 2-3 ar och ville ha glass, utan att tanka mig for oppnade jag frysen, vilket gav ett omedelbart "meltdown". Han skrek tills han somnade 3-4 timmar senare for att jag "forstort allt" da han ju ville oppna frysen sjalv. Sa fort jag insag slangde jag igen dorren och sa att han fick klara allt sjalv, men det gick inte med honom utan jag hade forstort hela "glass upplevelsen" med att oppna frysen.
Eller nar han sag en flicka pa dagis med napp nar han var tva ar. Han hade aldrig haft napp. Vi hade inga nappar hemma ... men det var ett annat "meltdown" i nagra timmar innan han somnade helt utmattad.

Det viktigaste var att inte gora nagon affar av hans meltdowns. Jag pratade med honom och fragade om jag kunde hjalpa till. Nar han inte svarade talade jag om att jag maste fortsatta laga mat/diska/stada/lasa laxan/whatever och gick lungt darifran och lat honom ligga i soffan och skrika tills han antingen somnade eller gav upp och lungnade sig. Nar han var lugn igen kom han och allt var fine.

Som riktigt liten bets han mycket. Bade nar han var arg och nar han var riktigt glad, och kastade sig handlost i och ur famnen pa folk.

Hela hans attityd har hjalpt honom mycket senare i livet. Han ger INTE upp ... utan nar han var lite storre sa jag kunde styra hans "kan sjalv" lite sa blev det en klar tillgang i skolan och i allt han tog sig for. Mycket, tror jag, for att han fick prova allt han "kunde sjalv" fran en mycket, mycket ung alder.

 

[Hyacinth]

Det stammer mycket pa en av mina soner nar han var liten ocksa. Fast da fanns det inga "fancy" namn, utan gick mest under beskrivningen "envis som en rod gris".
Han var antingen glad eller arg, ungefar delat i 50% vardera ... det fanns (annu i dag) ingen graskala hos honom, utan allt var "fullt kor" oavset vad det gallde. Hans forsta ord var "kan sjalv" och "mem" (min/mitt) sedan drojde det lange innan han pratade nagot alls.
Jag larde mig snabbt att han alltid maste fa valja sjalv. Det gick inte att ta fram en troja for att kla pa honom, utan man tog fram tva och fragade vilken han ville ha. Det gallde att aldrig saga "nu gor du sa har" utan att alltid ha alternativ sa han fick medbestammanderatt.
Gjorde han nagot farligt eller destruktivt sa fick man forklara det och visa nagot han kunde ha/gora istallet. Vi pratade ochsa mycket, allt forklarades "varfor" och mycket viktigt var att aldrig bli arg pa honom utan att lungt forklara, LYSSNA (nar han blev lite aldre), och att valja sina strider.
Valde han att inte vilja ha nagon av trojorna jag tog fram pa morgonen sa fick han ga till dagis i pyjamas med klader i dagispasen. (Och ja, personalen ansag att jag var en bade lat och dalig mamma) Att ta striden om kladseln pa morgonen var dock inget jag nagonsin valde att gora efter de forsta 2 totala sammanbrotten som hangde i ett par timmar efter att han kommit till dagis.

Det lustiga ar att de strider jag valde att ta var inte sa langvariga utan det verkade som att han valde att ge oss lite "slack" nar det var nodvandigt.

Sedan hande det sa klart att jag missade och inte tankte mig for. Som tillexempel nar barnet var 2-3 ar och ville ha glass, utan att tanka mig for oppnade jag frysen, vilket gav ett omedelbart "meltdown". Han skrek tills han somnade 3-4 timmar senare for att jag "forstort allt" da han ju ville oppna frysen sjalv. Sa fort jag insag slangde jag igen dorren och sa att han fick klara allt sjalv, men det gick inte med honom utan jag hade forstort hela "glass upplevelsen" med att oppna frysen.
Eller nar han sag en flicka pa dagis med napp nar han var tva ar. Han hade aldrig haft napp. Vi hade inga nappar hemma ... men det var ett annat "meltdown" i nagra timmar innan han somnade helt utmattad.

Det viktigaste var att inte gora nagon affar av hans meltdowns. Jag pratade med honom och fragade om jag kunde hjalpa till. Nar han inte svarade talade jag om att jag maste fortsatta laga mat/diska/stada/lasa laxan/whatever och gick lungt darifran och lat honom ligga i soffan och skrika tills han antingen somnade eller gav upp och lungnade sig. Nar han var lugn igen kom han och allt var fine.

Som riktigt liten bets han mycket. Bade nar han var arg och nar han var riktigt glad, och kastade sig handlost i och ur famnen pa folk.

Hela hans attityd har hjalpt honom mycket senare i livet. Han ger INTE upp ... utan nar han var lite storre sa jag kunde styra hans "kan sjalv" lite sa blev det en klar tillgang i skolan och i allt han tog sig for. Mycket, tror jag, for att han fick prova allt han "kunde sjalv" fran en mycket, mycket ung alder.

Hur är han nu som vuxen?

 

[hastflicka]

Hur är han nu som vuxen?

Han har kvar mycket av de tendenser som var sa stora nar han var liten. Han har fortfarande svart att "ge upp" om han paborjat nagot. Har han bestamt sig for att gora nagot genomfor han det "to the bitter end". En egenskap som ar oerhort bra i hans job som "software architect". Han vill ocksa helst gora klart sjalv det han paborjat, dock har han inga problem att delegera pa jobbet och fragar garna om rad (och lamnar over om nagon annan kan battre an honom) aven i privatlivet.

Nar han var i 3 ars aldern hade vi redan "hittat hem" och visste hur vi var tvungna att ge honom valmojligheter. Det tog kanske ett par ar till innan vikten av att alltid lata honom valja forsvann, nar han visste att han hade en rost behovde han inte havda den varje gang.

Egentligen handlar det om respekt. Jag skulle bli vansinnig om nagon bestamde over mitt huvud och beordrade mig att gora saker. Sa fort jag insag exakt hur han sag pa varlden sa var det inte svart att andra sitt forhallningssatt. Inte bara till honom, utan till alla barn. Sjalvklart mar de bast av att ha medinflytande pa det mesta i livet.
Det ar ocksa nagot som gor att barnen lar sig fundera pa vad som ar viktigt och att argumentera for. Det blir standiga diskussioner om vad man gor och varfor, hur man gor och varfor. Som foralder var det mest viktigt att verkligen lyssna och lata barnen gora pa "sitt satt" sa mycket som mojligt. Och dessutom larorikt nar man plotsligt upptackte att de hade ibland funderat ut sa mycket battre satt an de vedertagna.

Da jag ar larare med tva masters har jag tagit hur manga klasser som helst gallande barn, bade hur de lar sig och hur man lar ut till dem. Det som lart mig allra mest ar dock min son som kravde medinflytande. Han larde mig inte bara om barn, utan hur man forhandlar och hur viktigt det ar att forsoka vanda pa varje situation och se den fran manga hall.

 

[LillaMy84]

Jag finns i gbg/Uddevalla

 

[TinyWiny]

Han har kvar mycket av de tendenser som var sa stora nar han var liten. Han har fortfarande svart att "ge upp" om han paborjat nagot. Har han bestamt sig for att gora nagot genomfor han det "to the bitter end". En egenskap som ar oerhort bra i hans job som "software architect". Han vill ocksa helst gora klart sjalv det han paborjat, dock har han inga problem att delegera pa jobbet och fragar garna om rad (och lamnar over om nagon annan kan battre an honom) aven i privatlivet.

Nar han var i 3 ars aldern hade vi redan "hittat hem" och visste hur vi var tvungna att ge honom valmojligheter. Det tog kanske ett par ar till innan vikten av att alltid lata honom valja forsvann, nar han visste att han hade en rost behovde han inte havda den varje gang.

Egentligen handlar det om respekt. Jag skulle bli vansinnig om nagon bestamde over mitt huvud och beordrade mig att gora saker. Sa fort jag insag exakt hur han sag pa varlden sa var det inte svart att andra sitt forhallningssatt. Inte bara till honom, utan till alla barn. Sjalvklart mar de bast av att ha medinflytande pa det mesta i livet.
Det ar ocksa nagot som gor att barnen lar sig fundera pa vad som ar viktigt och att argumentera for. Det blir standiga diskussioner om vad man gor och varfor, hur man gor och varfor. Som foralder var det mest viktigt att verkligen lyssna och lata barnen gora pa "sitt satt" sa mycket som mojligt. Och dessutom larorikt nar man plotsligt upptackte att de hade ibland funderat ut sa mycket battre satt an de vedertagna.

Da jag ar larare med tva masters har jag tagit hur manga klasser som helst gallande barn, bade hur de lar sig och hur man lar ut till dem. Det som lart mig allra mest ar dock min son som kravde medinflytande. Han larde mig inte bara om barn, utan hur man forhandlar och hur viktigt det ar att forsoka vanda pa varje situation och se den fran manga hall.

Både jag och mina barn är (var) autonoma barn. Jag ser det inte som något negativt alls, det negativa är om/när barnet blir fel bemött utefter sina behov då det skapar en enorm frustration. Dvs. har barnet en förälder eller en omgivning som inte förstår, inte lyssnar på barnets behov och det behöver absolut inte bero på något behov av makthävdande eller något elakt utan just att man inte förstår barnets behov så det blir så enormt fel för både barn och föräldrar/omgivning.
För som du skriver så handlar det om respekt. Att respektera barnet som hen är och förändra sitt eget bemötande som förälder/omgivning.

Att aldrig ge sig, aldrig ge upp, ha en stark vilja och att genomföra det man har föresatt sig ser jag som enormt positiva egenskaper precis som jag ser det som positivt att tidigt lära sig att argumentera för sin sak och att få gehör för sina argument och ha medinflytande på sin tillvaro.

Tänk dig att du som vuxen alltid får frågan om du verkligen har tvättat händerna när du varit på toa. Du känner dig då misstänkliggjord och blir både förbannad och irriterad för självklart har du ju tvättat händerna! Det är ju så man gör! Precis så är det för ett autonomt barn. Det blir respektlöst när barnet tilltalas som om hen varken vet eller förstår något alls och när andra försöker bestämma personliga saker över dess huvud. Barnet känner sig varken respekterat eller att hen har något att säga till om, att ingen litar på henom och det är där som frustrationen skapas, där som utåtagerandet kommer.

Det lustiga är att icke "barnmänniskor", dvs. de som inte tycker om barn generellt brukar gilla autonoma barn. Argumentet brukar vara att de går att prata med dem som vuxna...

 

[hastflicka]

Alla mina tre kallades for "lill-gamla" nar de var sma. Jag gissar att jag gillar att prata helt enkelt.

 

[Heulwen]

@Halali Hur har det gått?

 

[Amk]

En nära vän till mig har previs fått kontakt med en stödfamilj som ska kunna avlasta föräldrarna någon helg per månad. Detta har lösts genom kommunens socialtjänst.

@Görel

 

[Amk]

Jag läste trådstarten igår och har tänkt mycket på dig sedan dess Halali. Det är fullt förståeligt att du känner dig dränerad och om jag tolkar dig rätt, ensam i detta. Ditt barn låter för mig verkligen krävande, och oavsett eventuell diagnos eller icke-diagnos så är din upplevelse sann och det avgörande för dig. Hade jag varit i er situation hade jag verkligen behövt hjälp i form av avlastning för att hämta energi, och råd kring hur ni föräldrar bäst kan få tillvaron att fungera. Hur ser din partner på situationen nu, orkar hen vara hemma på heltid exempelvis?

 

[Sar]

Så tufft du har det Halali,jag hoppas innerligt att ni får bra hjälp nu på bvc. Jag finns i norra Norrlands kustland om jag på något sätt kan hjälpa.

 

[Sar]

Har ni förresten någon gåstol? Jag tänker mig att en sådan kanske skulle göra liten mer nöjd, då kan han själv styra vart han vill "gå". Jag gjorde " stationer" med garn och grejer som gick att undersöka när mina äldsta var små (den yngste var inte alls lika road av gåstolen).

 

[UrFunktion]

Det där beror väl kanske lite på hur god kunskap man har om lagstiftning och tillämpning, och vilken tilltro man har till detsamma. Om någon skulle tro att min unge far illa och gör en orosanmälan skulle ju jag se det som en bra sak, men det är ju just för att jag har hyfsad kunskap och ganska stor tilltro till "systemet".

Vi har blivit anmäld till socialen, orosanmälan för mitt barn. Kuratorn har hämtat dottern i tid och otid utan att vi direkt tänkte på det i början men när vi fick samtal från soc att vi blivit anmälda så fick jag en chock. Vi har inte någon aning överhuvudtaget vad anmälningen gäller och även när vi frågar dottern så vet hon inte heller. Vid nåt tillfälle gömde sig till och med dottern för kuratorn för att slippa få gå med. Vi ska på samtal på soc och då vi inte vet vad det gäller så är det inte heller något att kunna förbereda sig för.
Jag tycker inte alls det känns bra och jag är väldigt besviken på hur detta har gått till. Jag trodde orosanmälan var för misstanke om att barn far illa eller missförhållanden, inte för att vara vilken mesfamilj som helst.
Det enda avvikande jag kan komma på är att jag har en släkting som har problem med alkohol men vad har det med min familj att göra?

 

[Mois]

Vi har blivit anmäld till socialen, orosanmälan för mitt barn. Kuratorn har hämtat dottern i tid och otid utan att vi direkt tänkte på det i början men när vi fick samtal från soc att vi blivit anmälda så fick jag en chock. Vi har inte någon aning överhuvudtaget vad anmälningen gäller och även när vi frågar dottern så vet hon inte heller. Vid nåt tillfälle gömde sig till och med dottern för kuratorn för att slippa få gå med. Vi ska på samtal på soc och då vi inte vet vad det gäller så är det inte heller något att kunna förbereda sig för.
Jag tycker inte alls det känns bra och jag är väldigt besviken på hur detta har gått till. Jag trodde orosanmälan var för misstanke om att barn far illa eller missförhållanden, inte för att vara vilken mesfamilj som helst.
Det enda avvikande jag kan komma på är att jag har en släkting som har problem med alkohol men vad har det med min familj att göra?

Vad svarar soc när ni frågar dem vad oron gäller?

 

[ginnies]

Vi har blivit anmäld till socialen, orosanmälan för mitt barn. Kuratorn har hämtat dottern i tid och otid utan att vi direkt tänkte på det i början men när vi fick samtal från soc att vi blivit anmälda så fick jag en chock.

Jag ger inte mkt för det där systemet.
Att hämta barn utan att föräldrarna vet.

 

[Mois]

Jag ger inte mkt för det där systemet.
Att hämta barn utan att föräldrarna vet.

Jag tolkar det som att det är skolans kurator som har hämtat dottern för samtal, inte en kurator från socialen.

 

[Gimlan]

Jag tolkar det som att det är skolans kurator som har hämtat dottern för samtal, inte en kurator från socialen.

Fast får kuratorn på skolan ens göra det?

 

[Mois]

Fast får kuratorn på skolan ens göra det?

Vill man som elev gå o prata med kuratorn så tror jag inte att det är någon som hindrar en.
Nu förstår jag det som att föräldrarna här menar att kuratorn hämtat eleven i tid o otid. Men jag har svårt att se att kuratorn skulle göra det utan någon anledning. Det är ju inte så att skolkuratorer bara går o hämtar elever när andan faller på.

 

[SaraXX]

Fast får kuratorn på skolan ens göra det?

Det är väl bra om de får det! Det finns ju fall där barn verkligen inte har det bra hemma.