Han tror att jag försöker manipulera honom

[Migo]

Åh herregud vad bra uttryckt. Funderar på att tatuera in det i pannan, men det blir kanske lite långt...

En T-shirt kanske?

 

[Miran]

Och skicka mig 30% av intäkterna!

Girighet i dess renaste form ...

 

[Kattennizze]

Och skicka mig 30% av intäkterna!

Och här visar Petruska sitt rätta giriga ansikte!

 

[Kattennizze]

Jo, jag hör dig. Just nu vill jag ventilera och diskutera lite här, så ligger lite lågt med det tipset. Vill höra lite erfarenheter eller liknande, så jag inte bara får ta på mig dumstruten och suck it up om jag vill komma någonstans med den här mannen. Jag har ju trots allt valt att dejta honom och sedermera bli ihop med, av en anledning. Det tjafsiga har kommit nu, och jag hoppas väl på att han kan ta åt sig och höra vad jag vill ha sagt istället för att bli så djävla kränkt hela tiden.

Kul kille du verkar ha. Eller inte. Ännu en kränkt man som inte kan prata och säga vad han tycker. Ovanligt. Du kanske valde att dejta honom för att du kände dig ensam och ville ha någon?
Märkligt det där, hur kvinnor om och om igen startar trådar på Buke om män som inte kan prata, män som slår, män som beter sig svin i största allmänhet. Vad gör alla starka hästkvinnor på Buke med sådana här ynkryggar till män? Vad i all världen ska vi med dessa män till?? Mitt råd är att dumpa våpet du har en relation med, verkar inget vidare, tycker jag.

 

[cirkus]

Kul kille du verkar ha. Eller inte. Ännu en kränkt man som inte kan prata och säga vad han tycker. Ovanligt. Du kanske valde att dejta honom för att du kände dig ensam och ville ha någon?
Märkligt det där, hur kvinnor om och om igen startar trådar på Buke om män som inte kan prata, män som slår, män som beter sig svin i största allmänhet. Vad gör alla starka hästkvinnor på Buke med sådana här ynkryggar till män? Vad i all världen ska vi med dessa män till?? Mitt råd är att dumpa våpet du har en relation med, verkar inget vidare, tycker jag.

Nu är jag så jäkla fräck att jag måste lägga till de stackars männen vars flickvänner kämpar som dårar och genomlider än den ena än den andra jävla behandlingen för att blir gravida - så när det kommer till ett simpelt spermaprov för männen i fråga så är det "känsligt" och männen vägrar .

 

[Mirre]

Som rubriken lyder.
Varit ihop med min gubbe i snart ett år, han är verkligen helt underbar på alla sätt och vis.
Det som inte funkar i relationen är att vi inte kan prata om saker. Jag kan inte öppet ventilera mina känslor inför en del saker som händer och sker (han har ett knäppt ex som dessutom är mamma till hans två barn han har varannan vecka bland annat) av den enda anledningen att han tar det som påhopp, och tror att jag medvetet försöker generera dåligt samvete hos honom, som då ska leda till att han gör som jag vill. Jag har inga krav på motprestation egentligen, mer än att vi pratar om sånt som blivit tokigt och jag kanske får hans syn på saken, men det går bara inte.

Till saken hör att han ibland kan vara lite undvikande med att svara direkt på en fråga som han tror att jag skulle kunna bli "sur" av. Exempelvis vill han ibland ha egentid, vilket är helt okej, och om jag frågar "skall vi umgås ikväll?" kan svaret bli "vi kan väl höras sen?" och sen hör han av sig görsent efter jobb och grejer och fortfarande inte är rak, utan säger "Kanske kommer, jag vet inte riktigt än" fast hans tonfall säger det mesta. DÅ blir jag besviken på att han inte är rak, och där nånstans tycker han att jag visar min besvikelse för tydligt och han får dåligt samvete. För mig är det glasklart att han får stå för sitt eget dåliga samvete där, då han vet att jag uppskattar när han är rak och ärlig från början, jag har liksom inte försökt dupera honom till de känslorna då min besvikelse är äkta.

Har även tillfällesvis problem med att hans barn trotsar och "testar" mig hela tiden. I början var de jättemysiga, men i takt med att vi umgåtts mer har de blivit värre och värre. Jag får ingen ordning på det då det inte räcker med att jag tillrättavisar eller säger ifrån, de försöker bossa runt mig och allt är dåligt (baka muffins= dåligt, då det tydligen är jätteäckligt och viktigt att säga högt, se på film, ingen film duger, och tre minuter in i den de valt ska de byta till den film de minst av allt ville se först för den är tydligen roligare nu, etc etc. De vill även väldigt gärna hetsa min gamla katt som har dåliga erfarenheter av barn samt hjärtfel, så till den milda grad att katten sjunker ihop flämtandes av stress i en hög på golvet, och när jag säger åt dem ska det låtsastjuras. Min katt ger man bara fan i, så enkelt är det! ) och GIVETVIS tar gubben illa upp när jag avböjer inbjudan om att umgås med dem, med förklaringen att "jag pallar inte att de kör över mig såhär, det är för energikrävande" och han mest menar att "du får väl säga ifrån" som om det är den naturligaste saken i världen. Har träffat barnen i ca två månader, och har tidigare noll erfarenhet av barn. Tycker det är orimligt att han förväntar sig att jag bara ska lösa det, och jag bävade verkligen för att ta upp detta med honom då jag kunde räkna ut med röven att han skulle bli arg och känna sig påhoppad. Där är vi nu. Det går en smskonversation varm mellan oss, men han svarar långsamt för att han har barnvecka. Behövde ventilera lite och kanske få lite pepp från buke, ni brukar vara så kloka och ha bra råd.

Jag vill gärna ha en bra relation med barnen, och ogillar dem inte alls. Mer beteendet då jag inte vet hur jag ska hantera det. Är det orimligt att jag vill att han tar mer ansvar i detta och säger åt barnen att "vill vi att filifjonkan ska komma och umgås kan man inte bete sig så"? Och hur fasen ska jag få honom att fatta att prata om sånt som skaver och känns jobbigt inte är grund för att ge den ene dåligt samvete? Han har väl haft ett och annat stolpskott till flickvän innan vad jag fattat, som spelat ut samvetskortet för att få sin vilja igenom, men för mig handlar det inte om att vinna nåt annat än att jag känner mig bekväm och glad med honom. Fan, man blir ju helt allmänpåverkad, exempelvis sexlusten är ju helt obefintlig när man känner sig begränsad att inte kunna säga hur man känner till sin partner

Kan inte låta bli att undra var det underbara finns i det hela?
Ni kan inte kommunicera om, vad det verkar som, någonting alls överhuvudtaget, du får inte visa dina känslor utan att han blir sur och drar dig för att ta upp saker för att han kommer bli arg. Låter snarare som att det är han som manipulerar dig. Hans barn beter sig illa mot både dig och din katt, och pappan säger ingenting?! Barnen får absolut visa sina känslor för att pappa träffar en ny, för självklart blir det en lite knepig situation för dem. Men man kan absolut kräva att de beter sig ordentligt för det, speciellt mot katten! Tycker inte att du ska behöva ta det med dem alls, det borde deras pappa göra.

Skulle aldrig acceptera att mina barn gjorde som din pv barn. Och om de mot förmodan skulle göra det skulle jag skämmas som en hund och be tusen gånger om ursäkt. (efter att barnen själva fått göra det alltså). Att barnen inte lyssnat när du förklarat att katten mår dåligt är ju skrämmande.

 

[Kattennizze]

Nu är jag så jäkla fräck att jag måste lägga till de stackars männen vars flickvänner kämpar som dårar och genomlider än den ena än den andra jävla behandlingen för att blir gravida - så när det kommer till ett simpelt spermaprov för männen i fråga så är det "känsligt" och männen vägrar .

Naturlig utrensning?

 

[sjoberga]

Kan inte låta bli att undra var det underbara finns i det hela?
Ni kan inte kommunicera om, vad det verkar som, någonting alls överhuvudtaget, du får inte visa dina känslor utan att han blir sur och drar dig för att ta upp saker för att han kommer bli arg. Låter snarare som att det är han som manipulerar dig. Hans barn beter sig illa mot både dig och din katt, och pappan säger ingenting?! Barnen får absolut visa sina känslor för att pappa träffar en ny, för självklart blir det en lite knepig situation för dem. Men man kan absolut kräva att de beter sig ordentligt för det, speciellt mot katten! Tycker inte att du ska behöva ta det med dem alls, det borde deras pappa göra.

Det är nog inte sällan den som först anklagar partnern för att manipulera som är den som egentligen styr och manipulerar - dvs har väldigt liten respekt för partnerns egna vilja.

 

[Mirre]

Eller finns det flera???

Ja, det gör det. Jag har barn med en av dem Kan säga att sonen som är 8 nu, är både smartare och mer mogen än sin slashas till far

 

[Filifjonkan_]

Kul kille du verkar ha. Eller inte. Ännu en kränkt man som inte kan prata och säga vad han tycker. Ovanligt. Du kanske valde att dejta honom för att du kände dig ensam och ville ha någon?
Märkligt det där, hur kvinnor om och om igen startar trådar på Buke om män som inte kan prata, män som slår, män som beter sig svin i största allmänhet. Vad gör alla starka hästkvinnor på Buke med sådana här ynkryggar till män? Vad i all världen ska vi med dessa män till?? Mitt råd är att dumpa våpet du har en relation med, verkar inget vidare, tycker jag.

Mycket onödiga kommentarer just nu. Jag skriver här för att få lite synvinklar och kanske nåt som kan dämpa den här akuta känslan av "hur fan ska detta gå", förmedla min oro och kunna bolla lite med klokt bukefolk (med vissa undantag då obviously), att folk då sitter och häver ur sig än det ena och det andra om min avsaknad av självrespekt, eller som här, att jag började dejta honom för att jag inte ville vara ensam... SÅ djävla osmakligt av dig.

Jag började dejta honom för att jag föll för honom. Allt har varit super, tills hans barn nu börjat bli inblandade pga det börjar bli mer seriöst. Jag har svårt att jonglera detta pga bristande erfarenhet (och som så många andra skriver, nej, jag har heller inget jätteintresse för just barn, men har liksom valt gubben och då medföljer barn, punkt.) och för att jag har svårt att få honom att backa mig då jag har svårt att korrigera HANS barn.

Som svar på ett par frågor jag sett fladdra förbi:
Jag är 27, min kille är 34. Vi bor inte ihop. Barnen är 7 och 5. Lyckades få dem att lämna katten i fred. Sedan den gången har de inte fått sätta en fot innanför min dörr- jag värderar min katt högre än barnen som trots tillsägelser ändå vill hetsa katten i ren trots mot mig (problemet). Min katt är högt älskad, tro inget annat. Rör de, så dör de. (på sms skrev han idag att han hade svårt att säga till dem angående katten då han hjälpte mig med en byggkonstruktion och inte kunde släppa, köper det, men samtidigt vill ju inte jag springa och skvallra på dem heller. Eller jag vet fan inte, kanske är det enda rätta. Dessutom är det grundläggande att lära barnen respekt för allt som lever inklusive andra vuxna och katter)

Vi har bollat på sms idag för att jag fuckade ur av att han svarade tyket när jag inte ville komma och hälsa på, för att jag hade senaste barnbesöket i färskt minne. Svårt att ringa när han har sina barn, och diskutera saker som direkt rör dem och hur han väljer att ställa sig till det jag säger. Men ja, det blir djävligt dumt, jag har svårt att förstå hur mycket han tar till sig när jag inte kan se ett kroppsspråk, så detta ska diskuteras vid tillfälle.

Vidare kan jag konstatera att han är lättstött, hänger upp sig på utfyllnadsord och tar sina barn i försvar i varannan vända. I nästa vända har han pratat med dem och sagt att "filifjonkan blir ledsen när ni beter er så". Oklart vad som är vad. Jag förklarar att vi måste prata om skit för att det inte ska gå längre än det gjort. Han väljer att peka finger och säga att "men när du gjorde si eller så...", dvs börjar ventilera plötsligt när vi är mitt uppe i en diskussion och jag berättar hur jag känner angående helt andra saker, så börjar han klyva hår och dra upp sitt dåliga samvete, och orimliggör därmed allt jag just sagt. Samtidigt menar han att han inte har samma behov av att ventilera som jag och att han hellre "väljer sina strider" vilket för mig är helt bisarrt, om enbart jag är öppen och pratar om mina känslor blir det ju envägskommunikation vilket är otroligt icke konstruktivt. Han ville ringa när han lagt barnen, men jag sa ifrån då jag hängt med en kompis, och sa att det är bättre vi försöker ses och prata. Han svarade "yes, tar det vid tillfälle. hoppas ni får det trevligt", och det tyckte jag var lagom oskönt. Som att han är lite tyken för att han känner sig kränkt liksom.

Sorry för osammanhängande. Många av er har skrivit djävligt bra saker, men givetvis fastnar alla stolpskott och deras kontraproduktiva råd direkt på näthinnan. Ska försöka plocka bort så mycket jag kan hitta, fritt fram att hjälpa till om nån ids.

 

[Filifjonkan_]

Hur gamla är TS och mannen? Jag har lagt märke till att bland de yngre idag är det lättare att kommunicera via just sms, snapchat osv osv än öga mot öga. Många unga idag tycks ha svårt med direkt livekommunikation. På mobilen via text kan det däremot "pratas" i det oändliga. Men ansikte mot ansikte är en helt annan sak.

Men fullt så unga är kanske inte TS och hennes partner?

Svarat här ovan. Mest en slump att vi började smsa, men jag fick ett frispel då han återigen tog illa upp av att jag försökte vara rak med honom, så kunde inte riktigt hålla "käften".

 

[Raderad medlem 6459]

Jag skriver här för att få lite synvinklar och kanske nåt som kan dämpa den här akuta känslan av "hur fan ska detta gå", förmedla min oro och kunna bolla lite med klokt bukefolk (med vissa undantag då obviously),

Alltså jag fattar att du blir besviken när du inte bara får svar som ser ut som du vill men sorry - det är inte märkligt att folk reagerar på det du skriver. Det som slår mig med det du skriver ovan är att det känns så jävla bakvänt för mig att du har problem med din partner och du vill bolla det med folk på Buke. Inte med din partner, för honom kan du ju inte prata med. Det är ju totalt vansinne! Jag vet jag vet, alla svarar jämt att de ju bara vill ha andras input etc men jag vet inte, har jag och min kille bekymmer så pratar vi ju med varandra liksom. Den dagen jag känner att jag inte kan det så tror jag att vi är jävligt nära slutet. Han om nån är ju den som ska förstå mig och ska vilja mig väl.

 

[Hyacinth]

Svarat här ovan. Mest en slump att vi började smsa, men jag fick ett frispel då han återigen tog illa upp av att jag försökte vara rak med honom, så kunde inte riktigt hålla "käften".

Jag tycker du är grym!
Tulla inte på dina åsikter och vad som är viktigt för dig, så kommer det lösa sig på något vis.
Jag skulle inte se så mycket hopp för relationen, men stå upp för dig och kissen och du har vunnit massor i långa loppet oavsett vad som händer med er.

 

[Filifjonkan_]

Alltså jag fattar att du blir besviken när du inte bara får svar som ser ut som du vill men sorry - det är inte märkligt att folk reagerar på det du skriver. Det som slår mig med det du skriver ovan är att det känns så jävla bakvänt för mig att du har problem med din partner och du vill bolla det med folk på Buke. Inte med din partner, för honom kan du ju inte prata med. Det är ju totalt vansinne! Jag vet jag vet, alla svarar jämt att de ju bara vill ha andras input etc men jag vet inte, har jag och min kille bekymmer så pratar vi ju med varandra liksom. Den dagen jag känner att jag inte kan det så tror jag att vi är jävligt nära slutet. Han om nån är ju den som ska förstå mig och ska vilja mig väl.

Jo, jag har ju haft honom på tråden hela tiden och försökt få någon rätsida, jag vet inte. Behovet att ventilera har väl varit extra trängande idag i och med att jag inte har honom här, och inte kommer kunna föra någon riktig diskussion med honom förrän tidigast fredag, men liksom, nu sitter jag ju även här och försöker rättfärdiga mina känslor, och det är kanske inte riktigt det jag tänkt.

 

[Raderad medlem 6459]

@Filifjonkan_ Du behöver inte rättfärdiga någonting alls, för någon härinne. Däremot har du ju skrivit ett långt inlägg som givetvis får reaktioner, även om det inte är de reaktioner du kanske vill ha.

Jag tycker bara att det låter så genomgräsligt med en snubbe som inte vill att hans partner ska prata med honom om det som gör henne ledsen eller arg.

 

[Filifjonkan_]

Jag tycker du är grym!
Tulla inte på dina åsikter och vad som är viktigt för dig, så kommer det lösa sig på något vis.
Jag skulle inte se så mycket hopp för relationen, men stå upp för dig och kissen och du har vunnit massor i långa loppet oavsett vad som händer med er.

Thanks.
Nej, just nu är jag väl inte skitpepp på det här jag heller. Är ju en djävligt enkel utväg att bara dumpa honom och gå vidare men samtidigt får man väl för fan laga det som är trasigt, och inte bara kasta och skaffa nytt.

 

[Filifjonkan_]

@Filifjonkan_ Du behöver inte rättfärdiga någonting alls, för någon härinne. Däremot har du ju skrivit ett långt inlägg som givetvis får reaktioner, även om det inte är de reaktioner du kanske vill ha.

Jag tycker bara att det låter så genomgräsligt med en snubbe som inte vill att hans partner ska prata med honom om det som gör henne ledsen eller arg.

Nja, men jag känner ju ett behov av att göra det, på samma sätt som jag måste rättfärdiga inför honom för att det ska vara rimligt att jag känner såhär.

Ja, det låter genomgräsligt. Och i nuläget hoppas jag väl typ att han som ett trollslag ska komma traskandes och bara ta mig i sina armar och så har jag drömt att det här ens har varit en situation.

 

[Hyacinth]

Thanks.
Nej, just nu är jag väl inte skitpepp på det här jag heller. Är ju en djävligt enkel utväg att bara dumpa honom och gå vidare men samtidigt får man väl för fan laga det som är trasigt, och inte bara kasta och skaffa nytt.

Om man är två som försöker kan jag se en poäng.
Men då måste ni prata och ha en strategi- tillsammans.

 

[Lampan]

Mycket onödiga kommentarer just nu. Jag skriver här för att få lite synvinklar och kanske nåt som kan dämpa den här akuta känslan av "hur fan ska detta gå", förmedla min oro och kunna bolla lite med klokt bukefolk (med vissa undantag då obviously), att folk då sitter och häver ur sig än det ena och det andra om min avsaknad av självrespekt, eller som här, att jag började dejta honom för att jag inte ville vara ensam... SÅ djävla osmakligt av dig.

Jag började dejta honom för att jag föll för honom. Allt har varit super, tills hans barn nu börjat bli inblandade pga det börjar bli mer seriöst. Jag har svårt att jonglera detta pga bristande erfarenhet (och som så många andra skriver, nej, jag har heller inget jätteintresse för just barn, men har liksom valt gubben och då medföljer barn, punkt.) och för att jag har svårt att få honom att backa mig då jag har svårt att korrigera HANS barn.

Som svar på ett par frågor jag sett fladdra förbi:
Jag är 27, min kille är 34. Vi bor inte ihop. Barnen är 7 och 5. Lyckades få dem att lämna katten i fred. Sedan den gången har de inte fått sätta en fot innanför min dörr- jag värderar min katt högre än barnen som trots tillsägelser ändå vill hetsa katten i ren trots mot mig (problemet). Min katt är högt älskad, tro inget annat. Rör de, så dör de. (på sms skrev han idag att han hade svårt att säga till dem angående katten då han hjälpte mig med en byggkonstruktion och inte kunde släppa, köper det, men samtidigt vill ju inte jag springa och skvallra på dem heller. Eller jag vet fan inte, kanske är det enda rätta. Dessutom är det grundläggande att lära barnen respekt för allt som lever inklusive andra vuxna och katter)

Vi har bollat på sms idag för att jag fuckade ur av att han svarade tyket när jag inte ville komma och hälsa på, för att jag hade senaste barnbesöket i färskt minne. Svårt att ringa när han har sina barn, och diskutera saker som direkt rör dem och hur han väljer att ställa sig till det jag säger. Men ja, det blir djävligt dumt, jag har svårt att förstå hur mycket han tar till sig när jag inte kan se ett kroppsspråk, så detta ska diskuteras vid tillfälle.

Vidare kan jag konstatera att han är lättstött, hänger upp sig på utfyllnadsord och tar sina barn i försvar i varannan vända. I nästa vända har han pratat med dem och sagt att "filifjonkan blir ledsen när ni beter er så". Oklart vad som är vad. Jag förklarar att vi måste prata om skit för att det inte ska gå längre än det gjort. Han väljer att peka finger och säga att "men när du gjorde si eller så...", dvs börjar ventilera plötsligt när vi är mitt uppe i en diskussion och jag berättar hur jag känner angående helt andra saker, så börjar han klyva hår och dra upp sitt dåliga samvete, och orimliggör därmed allt jag just sagt. Samtidigt menar han att han inte har samma behov av att ventilera som jag och att han hellre "väljer sina strider" vilket för mig är helt bisarrt, om enbart jag är öppen och pratar om mina känslor blir det ju envägskommunikation vilket är otroligt icke konstruktivt. Han ville ringa när han lagt barnen, men jag sa ifrån då jag hängt med en kompis, och sa att det är bättre vi försöker ses och prata. Han svarade "yes, tar det vid tillfälle. hoppas ni får det trevligt", och det tyckte jag var lagom oskönt. Som att han är lite tyken för att han känner sig kränkt liksom.

Sorry för osammanhängande. Många av er har skrivit djävligt bra saker, men givetvis fastnar alla stolpskott och deras kontraproduktiva råd direkt på näthinnan. Ska försöka plocka bort så mycket jag kan hitta, fritt fram att hjälpa till om nån ids.

Det är inte konstigt att det stormar en bit in i relationen om där finns en massa passion
I mitt nuvarande förhållande kunde vi inte prata med varandra alls efter ett par månader, det blev många gräl och missförstånd
Det va helt galet många kvällar
Det va helt enkelt ett sätt för oss att lära känna varandra, visa var gränserna gick.
Nu är detta förhållandet, det bästa jag har haft någonsin
Vi känner varandra väldigt väl och kan prata om allt
Det finns absolut inget som är oklart, korten på bordet gäller, alltid.

Om du gillar killen, stå på dig
Ni fixar det om ni passar ihop.

 

[Filifjonkan_]

Om man är två som försöker kan jag se en poäng.
Men då måste ni prata och ha en strategi- tillsammans.

Ja. Och jag ska alltså försöka hålla mig från sammanbrott i en vecka innan vi kan sätta oss ned och prata. Känns lagom skoj, är en djävligt ångestig person så är garanterat tillbaka här och tjatar inom ett dygn