Mycket onödiga kommentarer just nu. Jag skriver här för att få lite synvinklar och kanske nåt som kan dämpa den här akuta känslan av "hur fan ska detta gå", förmedla min oro och kunna bolla lite med klokt bukefolk (med vissa undantag då obviously), att folk då sitter och häver ur sig än det ena och det andra om min avsaknad av självrespekt, eller som här, att jag började dejta honom för att jag inte ville vara ensam... SÅ djävla osmakligt av dig.
Jag började dejta honom för att jag föll för honom. Allt har varit super, tills hans barn nu börjat bli inblandade pga det börjar bli mer seriöst. Jag har svårt att jonglera detta pga bristande erfarenhet (och som så många andra skriver, nej, jag har heller inget jätteintresse för just barn, men har liksom valt gubben och då medföljer barn, punkt.) och för att jag har svårt att få honom att backa mig då jag har svårt att korrigera HANS barn.
Som svar på ett par frågor jag sett fladdra förbi:
Jag är 27, min kille är 34. Vi bor inte ihop. Barnen är 7 och 5. Lyckades få dem att lämna katten i fred. Sedan den gången har de inte fått sätta en fot innanför min dörr- jag värderar min katt högre än barnen som trots tillsägelser ändå vill hetsa katten i ren trots mot mig (problemet). Min katt är högt älskad, tro inget annat. Rör de, så dör de. (på sms skrev han idag att han hade svårt att säga till dem angående katten då han hjälpte mig med en byggkonstruktion och inte kunde släppa, köper det, men samtidigt vill ju inte jag springa och skvallra på dem heller. Eller jag vet fan inte, kanske är det enda rätta. Dessutom är det grundläggande att lära barnen respekt för allt som lever inklusive andra vuxna och katter)
Vi har bollat på sms idag för att jag fuckade ur av att han svarade tyket när jag inte ville komma och hälsa på, för att jag hade senaste barnbesöket i färskt minne. Svårt att ringa när han har sina barn, och diskutera saker som direkt rör dem och hur han väljer att ställa sig till det jag säger. Men ja, det blir djävligt dumt, jag har svårt att förstå hur mycket han tar till sig när jag inte kan se ett kroppsspråk, så detta ska diskuteras vid tillfälle.
Vidare kan jag konstatera att han är lättstött, hänger upp sig på utfyllnadsord och tar sina barn i försvar i varannan vända. I nästa vända har han pratat med dem och sagt att "filifjonkan blir ledsen när ni beter er så". Oklart vad som är vad. Jag förklarar att vi måste prata om skit för att det inte ska gå längre än det gjort. Han väljer att peka finger och säga att "men när du gjorde si eller så...", dvs börjar ventilera plötsligt när vi är mitt uppe i en diskussion och jag berättar hur jag känner angående helt andra saker, så börjar han klyva hår och dra upp sitt dåliga samvete, och orimliggör därmed allt jag just sagt. Samtidigt menar han att han inte har samma behov av att ventilera som jag och att han hellre "väljer sina strider" vilket för mig är helt bisarrt, om enbart jag är öppen och pratar om mina känslor blir det ju envägskommunikation vilket är otroligt icke konstruktivt. Han ville ringa när han lagt barnen, men jag sa ifrån då jag hängt med en kompis, och sa att det är bättre vi försöker ses och prata. Han svarade "yes, tar det vid tillfälle. hoppas ni får det trevligt", och det tyckte jag var lagom oskönt. Som att han är lite tyken för att han känner sig kränkt liksom.
Sorry för osammanhängande. Många av er har skrivit djävligt bra saker, men givetvis fastnar alla stolpskott och deras kontraproduktiva råd direkt på näthinnan. Ska försöka plocka bort så mycket jag kan hitta, fritt fram att hjälpa till om nån ids.
