Nu skickade han tre hjärtan i ett sms. Alltså what?
Han vet hur han ska hala in dig Det om något är manipulativt!
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Nu skickade han tre hjärtan i ett sms. Alltså what?
De har inte gett katten spö eller blivit fysiska mot den. De har härjat med gap, skrik och kattleksaker och vägrat sluta förrän de fått fem tillsägelser typ. Sen även gått efter katten i dess "safe zone" under sängen och försökt "locka" fram den med gälla barnröster. Inte schysst men ej misshandel.
Mysig kille. NotHan är liksom så avtrubbat kass mot mig, lite slentrian nästan. .
Han är liksom så avtrubbat kass mot mig, lite slentrian nästan.
...
medan han mer känns som om han tror att jag försöker jävlas med honom.
Han är liksom så avtrubbat kass mot mig, lite slentrian nästan. Det är inget elakt eller nåt överlagt att han med vilje ska såra mig, han känns bara helt loj i hela sin person.
En annan person kanske hade tänkt "oj, vilken stark reaktion, det finns rimligen fog för detta" medan han mer känns som om han tror att jag försöker jävlas med honom.
På något sätt vill du ju ändra på hur han förhåller sig till digUppdaterar lite.
Skrev så sent som igår att det jag vill är att vi ska kunna prata om saker som normala personer för att vi fortsatt ska kunna ha ett mysigt och trevligt förhållande, och att vi i grund och botten tycker om varandra och det är därför detta är viktigt. Fick svar NU, vilket jag tyckte var lite länge att vänta, men han skrev kort; "Hur känns allt idag?" och jag svarade "Jobbigt, såklart. Hur är det själv?" varpå han svarar "Jo det är väl okej med mig".
Jaha, och vad fan ska detta betyda? Svarade bara "jaha".
Och nej, mitt mission är inte att "ändra" honom. Vill mest få honom att fatta vad det är jag säger och kanske komma med något konkret.
Men exakt. Han vill kolla "om hon fortfarande är arg". Som en träbock från 50-talet.Det är svaret från någon som vill kolla att det jobbiga är borta, stormen blåst över och ni kan gå vidare utan att diskutera några brännbara ämnen alls.
Najs.
Mannen ska förändra mig, jag är ett sådant där knepigt projektJag tycker jag läser om det hela tiden på buke- kvinnor ska förändra mannen. Jag tror det är jätteviktigt att vi kommer bort från det. Det är så lätt att hamna i en osund relation om man tänker så. Dvs ser män som något kvinnan ska förändra.
plötsligt beter han sig bara som vanligt och vill att vi ska "höras sen". EH.
Förmodligen för att han kollade hur du mådde via mess och inte fick ett tjurigt svar. Då är "hon inte arg längre", skönt, då kan livet gå vidare.Han klev nyss in i lunchrummet på jobbet och småpratade lite, och pussade på mig. Det kändes konstigt. Han hade givetvis ärende i själva butiken men ändå. Känns som om inget av det jag beskrivit här har ägt rum, plötsligt beter han sig bara som vanligt och vill att vi ska "höras sen". EH.
Det blir ju lite motstridigt, men jag tänker att en bra arbetskamrat inte nödvändigtvis är en bra partner. Att man kan dela arbetet betyder inte per automatik att man kan dela (själs-)livet. Jag tycker också att det är vansinnigt skönt att ha lätt för att göra tråkiga, jobbiga och svåra grejer ihop med partnern. Men det räcker inte för att förhållandet ska funka, långt ifrån.Möjligt. Däremot har jag lite svårt att agera casual, så det blev lite stelt. Med all rätt.
Har aldrig mött en karl jag kan samarbeta så bra med i allt annat. Gå på ikea- inget problem alls, då han varken är långdragen eller tackar nej till fika när blodsockret börjar dippa (jag har social fobi och blir väldigt fort irriterad, arg och stressad när jag är ute bland hysteriska människor i större omfattning. Blodsockernivån är viktig för att det ska bli uthärdligt en längre stund). Han kan se när det är födointag som gäller för mig, och kan ta mig i handen och säga "nu går vi och tar kaffe". Det för mig är omtänksamt. Någon annan kanske hade tyckt att "vad fan är det med dig, vi har ju bara varit här en halvtimme", men inte han.
Han skulle bygga nytt kök. Så vi hjälptes åt med att riva, forsla bort, slänga och bygga nytt. Såna grejer kan fort bli rätt påfrestande- alla som försökt bygga en ikeamöbel (eller ja, många) vet hur frustrerande det kan vara. Tänk då ett kök. Vi teamworkade hela vägen igenom det, och det var otroligt mysigt att vi kunde njuta av det färdiga köket sen och bara känna att "fan, det där gjorde vi bra", och vi var fortfarande goda vänner efteråt. Sånt värdesätter jag, att man kan greja tillsammans och det flyter på utan gruff.
Det här han uppvisar nu är news to me, och det är väl därför jag så gärna vill att det ska ordna sig, att vi även i det kan samarbeta och hitta vägar som är bra för oss. I don't know.
Det blir ju lite motstridigt, men jag tänker att en bra arbetskamrat inte nödvändigtvis är en bra partner. Att man kan dela arbetet betyder inte per automatik att man kan dela (själs-)livet. Jag tycker också att det är vansinnigt skönt att ha lätt för att göra tråkiga, jobbiga och svåra grejer ihop med partnern. Men det räcker inte för att förhållandet ska funka, långt ifrån.
Jag tänkte just på det! Och då skulle jag - som du - föredra ett bra förhållande med en "dålig" arbetskamrat framför ett dåligt förhållande med en bra arbetskamrat.Det är dessutom inte alls säkert att ett i övrigt bra förhållande betyder att man jobbar bra tillsammans. Har särbon något byggprojekt på gång hjälper jag till när han ber om hjälp, annars blir vi bara irriterade på varandra.
Det gör mig ont, det du skriver. Men du har också rätt. Jag (och min manma) har jobbat med funktionshindrade, och min bästa vän har ett barn med downs, och ja, det är inte alls kul att möta barn ibland. (Eller en del vuxna)Nej det är inte en bråkdel barn som sårar.
Men du kanske inte råkar ut för det? Om du tex ser ut som normen.
Så om barn är individer liksom vuxna varför är det bara barn som säger sårande kommentarer och pekar?
Om jag tex går ut bland folk med två nära vänner där den ena har bla en brännskada och den andra har ett unikt utseende bla pga trafikolycka och jag själv är gravt överviktig så kommer i de flesta fall något barn kommentera, peka, skratta åt oss etc
Inga vuxna gör så.
Jag tror du helt enkelt inte ser det.
Jag tänkte just på det! Och då skulle jag - som du - föredra ett bra förhållande med en "dålig" arbetskamrat framför ett dåligt förhållande med en bra arbetskamrat.
Det blir ju lite motstridigt, men jag tänker att en bra arbetskamrat inte nödvändigtvis är en bra partner. Att man kan dela arbetet betyder inte per automatik att man kan dela (själs-)livet. Jag tycker också att det är vansinnigt skönt att ha lätt för att göra tråkiga, jobbiga och svåra grejer ihop med partnern. Men det räcker inte för att förhållandet ska funka, långt ifrån.