Oj vad synd om dig (och dina vänner), ni kan inte ha haft det lätt när ni träffat alla dessa hemska män.
Den som sa det hon var det, som det heter
Är du en snoppbärare?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Oj vad synd om dig (och dina vänner), ni kan inte ha haft det lätt när ni träffat alla dessa hemska män.
Den som sa det hon var det, som det heter
Oj vad synd om dig (och dina vänner), ni kan inte ha haft det lätt när ni träffat alla dessa hemska män.
Den som sa det hon var det, som det heter
Om jag inte hade kämpat och krånglat i början av mitt förhållande, då hade jag inte haft det jag har nuI de hyfsat varaktiga och glada förhållanden jag har haft har vi varit bekymmersfritt förälskade minst 1,5 år. Att kämpa och krångla med ett ganska nytt förhållande är mig betydligt mer obegripligt än om det sker i ett långt förhållande.
Som rubriken lyder.
Varit ihop med min gubbe i snart ett år, han är verkligen helt underbar på alla sätt och vis.
Det som inte funkar i relationen är att vi inte kan prata om saker. Jag kan inte öppet ventilera mina känslor inför en del saker som händer och sker (han har ett knäppt ex som dessutom är mamma till hans två barn han har varannan vecka bland annat) av den enda anledningen att han tar det som påhopp, och tror att jag medvetet försöker generera dåligt samvete hos honom, som då ska leda till att han gör som jag vill. Jag har inga krav på motprestation egentligen, mer än att vi pratar om sånt som blivit tokigt och jag kanske får hans syn på saken, men det går bara inte.
Till saken hör att han ibland kan vara lite undvikande med att svara direkt på en fråga som han tror att jag skulle kunna bli "sur" av. Exempelvis vill han ibland ha egentid, vilket är helt okej, och om jag frågar "skall vi umgås ikväll?" kan svaret bli "vi kan väl höras sen?" och sen hör han av sig görsent efter jobb och grejer och fortfarande inte är rak, utan säger "Kanske kommer, jag vet inte riktigt än" fast hans tonfall säger det mesta. DÅ blir jag besviken på att han inte är rak, och där nånstans tycker han att jag visar min besvikelse för tydligt och han får dåligt samvete. För mig är det glasklart att han får stå för sitt eget dåliga samvete där, då han vet att jag uppskattar när han är rak och ärlig från början, jag har liksom inte försökt dupera honom till de känslorna då min besvikelse är äkta.
Har även tillfällesvis problem med att hans barn trotsar och "testar" mig hela tiden. I början var de jättemysiga, men i takt med att vi umgåtts mer har de blivit värre och värre. Jag får ingen ordning på det då det inte räcker med att jag tillrättavisar eller säger ifrån, de försöker bossa runt mig och allt är dåligt (baka muffins= dåligt, då det tydligen är jätteäckligt och viktigt att säga högt, se på film, ingen film duger, och tre minuter in i den de valt ska de byta till den film de minst av allt ville se först för den är tydligen roligare nu, etc etc. De vill även väldigt gärna hetsa min gamla katt som har dåliga erfarenheter av barn samt hjärtfel, så till den milda grad att katten sjunker ihop flämtandes av stress i en hög på golvet, och när jag säger åt dem ska det låtsastjuras. Min katt ger man bara fan i, så enkelt är det! ) och GIVETVIS tar gubben illa upp när jag avböjer inbjudan om att umgås med dem, med förklaringen att "jag pallar inte att de kör över mig såhär, det är för energikrävande" och han mest menar att "du får väl säga ifrån" som om det är den naturligaste saken i världen. Har träffat barnen i ca två månader, och har tidigare noll erfarenhet av barn. Tycker det är orimligt att han förväntar sig att jag bara ska lösa det, och jag bävade verkligen för att ta upp detta med honom då jag kunde räkna ut med röven att han skulle bli arg och känna sig påhoppad. Där är vi nu. Det går en smskonversation varm mellan oss, men han svarar långsamt för att han har barnvecka. Behövde ventilera lite och kanske få lite pepp från buke, ni brukar vara så kloka och ha bra råd.
Jag vill gärna ha en bra relation med barnen, och ogillar dem inte alls. Mer beteendet då jag inte vet hur jag ska hantera det. Är det orimligt att jag vill att han tar mer ansvar i detta och säger åt barnen att "vill vi att filifjonkan ska komma och umgås kan man inte bete sig så"? Och hur fasen ska jag få honom att fatta att prata om sånt som skaver och känns jobbigt inte är grund för att ge den ene dåligt samvete? Han har väl haft ett och annat stolpskott till flickvän innan vad jag fattat, som spelat ut samvetskortet för att få sin vilja igenom, men för mig handlar det inte om att vinna nåt annat än att jag känner mig bekväm och glad med honom. Fan, man blir ju helt allmänpåverkad, exempelvis sexlusten är ju helt obefintlig när man känner sig begränsad att inte kunna säga hur man känner till sin partner
Jag tycker det låter som om ts är hopplöst kär.Men tycker du det låter som TS trivs i relationen och mår bra av den?
Det beror på hur snabbt förhållandet utvecklasFast har man varit tillsammans i ett helt år BORDE man känna varandra hyfsat väl....
Det beror på tycker jag.Jag tycker det låter som om ts är hopplöst kär.
Vilket kan vara en jäkla pina bara det.
Alla förhållanden har en smekmånad
Beroende på hur människor är så dyker det ofta upp saker som måste pratas igenom. Det verkar som ts och hennes kille har kommit till en sån punkt i relationen. Dom har olika syn på hur barn bör bete sig. Ts får visa var hens gränser går. Vilket också kan vara bra för barnens skull, dom verkar behöva lära sig hur dom ska handskas med djur bl.a.
Dom verkar också ha olika syn på hur dom ska kommunicera med varandra
Det går också att lösa.
Eller för att han vet hurdan man han är?Det där var en ny fullträff i kategorin "okänsligt och oempatiskt".
Känner du dig personligt träffad av inläggen bara för att du är man?
Eller för att han vet hurdan man han är?
Ingen är perfektDet beror på tycker jag.
Jag tycker TS vill att mannen tex ska säga ifrån till barnen och vara rakare i kommunikationen.
Och då handlar det ju om huruvida mannen vill förändra det. Eftersom han inte har det naturligt.
Jag har varit i den situationen att önska att en man förändrar sig. Där personen säger att han ska och vill det. Men ett år senare har inget hänt.
Därför tycker jag man ska utgå från den person man är tillsammans med idag. Och inte den man vill och hoppas att han ska vara.
Det bygger ju på att personen vill förändra sig. Jag har inye ens läst huruvida mannen tycker att hans beteende är ett problem och något som ens ska förändrasIngen är perfekt
En del röker, trots att dom vill sluta...jamen sluta då
En del äter för mycket, trots att dom vill gå ner i vikt....jamen ät mindre då
Det är inte alltid lätt att vara den en vill vara
Vi har alla destruktiva mönster
Ts kille kan inte kommunicera, han kanske aldrig har fått lära sig
Ts kan lära honom kommunicera med henne om hon älskar honom tillräckligt och vill ge relationen en chans
Lättplätt ju. Precis som allt annat i livet ...
Ts kan lära honom kommunicera med henne om hon älskar honom tillräckligt och vill ge relationen en chans
Ja jag är så trött på uppfattningen att kvinnan ska se till att mannen växer upp, lär att kommunicera eller ta ansvar etcJag hade aldrig velat vara den som "lär" min partner kommunicera.
Eller nåt annat heller för den delen - eller jo, spela bridge kanske jag skulle kunna lära henom
Så HON ska förändra honom, lära honom hur kärlek kan vara? Låter som en harlekin roman, där den väna hjältinnan omvänder den bittra hertigen också lever de (han?) lyckliga i hela sina liv? Han är väll inget renoveringsprojekt? Kommunikation är ju det viktigaste som finns i en relation, om det inte finns vad finns då? Hur vet man ens vem den andra är om man inte kan kommunicera.Ingen är perfekt
En del röker, trots att dom vill sluta...jamen sluta då
En del äter för mycket, trots att dom vill gå ner i vikt....jamen ät mindre då
Det är inte alltid lätt att vara den en vill vara
Vi har alla destruktiva mönster
Ts kille kan inte kommunicera, han kanske aldrig har fått lära sig
Ts kan lära honom kommunicera med henne om hon älskar honom tillräckligt och vill ge relationen en chans
Lättplätt ju. Precis som allt annat i livet ...
Jag tycker jag läser om det hela tiden på buke- kvinnor ska förändra mannen. Jag tror det är jätteviktigt att vi kommer bort från det. Det är så lätt att hamna i en osund relation om man tänker så. Dvs ser män som något kvinnan ska förändra.Så HON ska förändra honom, lära honom hur kärlek kan vara? Låter som en harlekin roman, där den väna hjältinnan omvänder den bittra hertigen också lever de (han?) lyckliga i hela sina liv? Han är väll inget renoveringsprojekt? Kommunikation är ju det viktigaste som finns i en relation, om det inte finns vad finns då? Hur vet man ens vem den andra är om man inte kan kommunicera.
Jag hade sagt tack och hej.
Ingen är perfekt
En del röker, trots att dom vill sluta...jamen sluta då
En del äter för mycket, trots att dom vill gå ner i vikt....jamen ät mindre då
Det är inte alltid lätt att vara den en vill vara
Vi har alla destruktiva mönster
Ts kille kan inte kommunicera, han kanske aldrig har fått lära sig
Ts kan lära honom kommunicera med henne om hon älskar honom tillräckligt och vill ge relationen en chans
Lättplätt ju. Precis som allt annat i livet ...
Någonstans i grundvärderingarna hittar jag också den åsikten för mig själv. Jag hade nog sagt tack och hej. Främst av två skäl: jag är inte svag för att behöva älta värderingar med vuxna människor, och jag vill inte umgås med människor som inte tycker det är viktigt med djur.
Kanske är det symtom på samma problem?