Han tror att jag försöker manipulera honom

[athena_arabians]

Jo, jag hör dig. Just nu vill jag ventilera och diskutera lite här, så ligger lite lågt med det tipset. Vill höra lite erfarenheter eller liknande, så jag inte bara får ta på mig dumstruten och suck it up om jag vill komma någonstans med den här mannen. Jag har ju trots allt valt att dejta honom och sedermera bli ihop med, av en anledning. Det tjafsiga har kommit nu, och jag hoppas väl på att han kan ta åt sig och höra vad jag vill ha sagt istället för att bli så djävla kränkt hela tiden.

Enligt min erfarenhet blir kommunikationen inte bättre om den är dålig från början, snarast sämre. En av anledningarna till att jag funkar med min nuvarande är just att vi kan kommunicera.

Män är inte projekt. Den enda du kan påverka är dig själv och det verkar som om du redan gör våld på dig själv rätt rejält.

 

[Görel]

Som jag skrivit tror jag inte han har den förmågan att medvetet manipulera någon. Däremot är jag säker på att han varit i tillräckligt många relationer där det gått ut på att utpressa varandra som praxis, för att få det man vill ha, och därav har han fått beteendet. Han själv skulle nog aldrig tro att han utpressar mig om jag sa att det är vad jag känner, däremot hade han nog fått dåligt samvete. Och så börjar det om.

Jag tänker att oavsett om det är medvetet eller inte så blir det effekten. Han styr ditt beteende.

Parterapi är ett bra förslag. Ni behöver hjälp med att hitta ett sätt att kommunicera som gör att ingen av er känner er överkörd.

Vad gäller katten är det viktigaste inte om han förstår hur viktig den är för dig, utan att han respekterar det.

 

[purity_666]

Exakt. Har försökt trycka på det, att "är de såhär mot alla vuxna de känner? Även mot mammans nya?" men får liksom inga svar mer än att de är barn och så är barn, punkt. Svårt för mig att argumentera vidare då jag, som sagt, inte har någon erfarenhet av barn, mer än kompisens två som jag lärde känna när de var ungefär lika gamla. De, däremot, har aldrig under tre år "testat" eller trotsat mig, tvärtom tycker de att det är super funtime varje gång de får hänga med mig. Uppfostran eller annorlunda situation? Jag vet inte. Givetvis har det slagit mig att denna trots kan komma sig av att jag aspirerar på att "sno" flickans pappa från henne. Oklart om mina misstankar är befogade dock.

Exakt. Blir ju mer arg över lögnen, än att han vill ha egentid. Jag har egentid i stallet, och då är jag oanträffbar. Men inte hittar jag på att jag ska göra något annat eller att jag "hör av mig", utan säger väl rakt ut att "Idag ska jag till stallet och vet inte när jag kommer hem, så det är bättre att vi ses i morgon då inget stall är inplanerat". Var ligger rimligheten i att med ett svävande svar undvika en förmodad besvikelse/ilskereaktion?

Ja barnet/barnen kan säkert se dig som konkurrent, men det spelar ingen roll. Hans barn = han ska sköta uppfostran. Sen kan du kliva in mer och mer om ni blir familj, bor ihop och sånt, men nu är det hans ansvar. Då kan han inte låta ungarna vara dryga mot dig. Han måste ju gå in och ge ditt ord lite makt. Bra om ni har regler klara sen innan.
Jag har t.ex. en hund som är lite osäker bland folk. Åker jag till min kompis så har hon redan förklarat för sina barn att de ska låta hunden vara ifred. Glömmer de bort sig behöver jag bara påminna lite fint. Så han borde väl kunna säga till ungarna att låta katten vara ifred redan innan de är hos dig.
Jag hade inte tolererat att bli illa behandlad i mitt hem. Jag hade sagt att endera styr han upp sina ungar, eller så ses ni när han är barnfri. Svårare än så är det inte. Du ska inte behöva ta skit. Han är förälder, barnens uppförande är hans problem.

Nej exakt. Varför ljuga för att undvika en diskussion som de själva hittar på i deras huvuden? Sen blir det ju en grej för man blir irriterad på lögnen. Han låter ju inte riktigt vuxen. Han vill inte ta på sig ansvar för det som är mindre bra i relationen. Han tycker du bara ska gilla läget och inte ge honom dåligt samvete. Det funkar väl inte. Herregud jag har diskussioner med mina vänner ibland om saker blir fel och vi ska inte ens leva ihop.

 

[purity_666]

Har vi haft samma sambo?

Eller finns det flera???

 

[Gnist]

ungjävlar

skitungar

dyngtrattar till ungar

Varför skriver man ens så om barn?
Att föräldrarnas brist på uppfostran och slapphet ger besvärliga barn som beter sig mindre bra, är knappast barnens fel.

 

[Filifjonkan_]

Enligt min erfarenhet blir kommunikationen inte bättre om den är dålig från början, snarast sämre. En av anledningarna till att jag funkar med min nuvarande är just att vi kan kommunicera.

Män är inte projekt. Den enda du kan påverka är dig själv och det verkar som om du redan gör våld på dig själv rätt rejält.

Jo, jag blir lite knäpp av detta. Absolut. Varit i relationer tidigare där jag faktiskt råkat ut för fullblodspsykopater som verkligen manipulerade mig, och det medvetet. Den gemensamma nämnaren på de männen var missbruk av något slag. De hade vettiga jobb och såg ut som vem som helst, men var otroligt vidriga mot mig bakom stängda dörrar.

Den här är dock inte sådan. Han är snäll, får mig att känna mig trygg, vi har kul ihop. Därför vill jag inte spola detta utan att ha fått kommunicerat till honom vad jag känner och att vi MÅSTE prata och vara konstruktiva. Vill verkligen inte. Det har gått så många månader till att bygga upp och lära känna, och jag hatar att ta avslut. Jag vill veta om vi kan ordna detta, eller om han fortsatt kommer förneka mina känslor.

 

[athena_arabians]

Varför skriver man ens så om barn?
Att föräldrarnas brist på uppfostran och slapphet ger besvärliga barn som beter sig mindre bra, är knappast barnens fel.

Jag tycker inte om barn (i synnerhet inte sådana som beter sig så här, de är skitungar i min värld) och tänker inte leka PK angående det. Att jag sedan inte skulle säga det inför barnen är en annan femma. Jag är också väl medveten om att det är föräldrarnas fel men det kvittar hur väluppfostrade barnen är, jag är inte intresserad av att ha med barn att göra öht.

Därför har jag en partner utan barn också.

Edit: Det kanske lät lite väl hårt, det är inte som att jag springer iväg om någon kommer med ett barn men att sitta barnvakt - nej.

 

[athena_arabians]

Jo, jag blir lite knäpp av detta. Absolut. Varit i relationer tidigare där jag faktiskt råkat ut för fullblodspsykopater som verkligen manipulerade mig, och det medvetet. Den gemensamma nämnaren på de männen var missbruk av något slag. De hade vettiga jobb och såg ut som vem som helst, men var otroligt vidriga mot mig bakom stängda dörrar.

Den här är dock inte sådan. Han är snäll, får mig att känna mig trygg, vi har kul ihop. Därför vill jag inte spola detta utan att ha fått kommunicerat till honom vad jag känner och att vi MÅSTE prata och vara konstruktiva. Vill verkligen inte. Det har gått så många månader till att bygga upp och lära känna, och jag hatar att ta avslut. Jag vill veta om vi kan ordna detta, eller om han fortsatt kommer förneka mina känslor.

Då kommer mina motfrågor (som du inte behöver besvara men kanske tänka på): Hur är han snäll mot dig och hur får han dig att känna dig trygg? Med tanke på att han ignorerar och/eller förvrider det du säger och inte vill kommunicera.

 

[Bison]

Varför skriver man ens så om barn?
Att föräldrarnas brist på uppfostran och slapphet ger besvärliga barn som beter sig mindre bra, är knappast barnens fel.

Barn som inte lyssnar på föräldrar/vuxna är skitungar i min värld.
Jag är inget fan av ouppfostrade ungar, det är inget jag hymlar om.

 

[sjoberga]

Jag tycker inte om barn (i synnerhet inte sådana som beter sig så här, de är skitungar i min värld) och tänker inte leka PK angående det. Att jag sedan inte skulle säga det inför barnen är en annan femma. Jag är också väl medveten om att det är föräldrarnas fel men det kvittar hur väluppfostrade barnen är, jag är inte intresserad av att ha med barn att göra öht.

Därför har jag en partner utan barn också.

Edit: Det kanske lät lite väl hårt, det är inte som att jag springer iväg om någon kommer med ett barn men att sitta barnvakt - nej.

Jag har väldigt svårt för sådan kollektiv åldersdiskriminering i formen tycker inte om människor. Barn är individer, de är människor som pga sin ringa ålder tillhör den gruppen.

Att kategoriskt ej tycka om barn tycker jag är väldigt osympatiskt, oavsett PK-status. Det är nog värt att jobba med och förstå för ens egen skull, vad det är för egenskaper hos dessa individer som föder ogillandet
.

Sedan finns det ingen anledning att skaffa barn, vara barnvakt eller något annat för det.

Men att på förhand döma ut en människa enbart pga ålder är inte sunt.

För övrigt är barnen också individer som ska ta ansvar för sitt beteende. Är barnen äldre än 3-4 så vet de hur man beter sig i 99% av fallen och tål visst rejäla utskällningar för sitt beteende.

 

[Petruska]

Jo, jag blir lite knäpp av detta. Absolut. Varit i relationer tidigare där jag faktiskt råkat ut för fullblodspsykopater som verkligen manipulerade mig, och det medvetet. Den gemensamma nämnaren på de männen var missbruk av något slag. De hade vettiga jobb och såg ut som vem som helst, men var otroligt vidriga mot mig bakom stängda dörrar.

Den här är dock inte sådan. Han är snäll, får mig att känna mig trygg, vi har kul ihop. Därför vill jag inte spola detta utan att ha fått kommunicerat till honom vad jag känner och att vi MÅSTE prata och vara konstruktiva. Vill verkligen inte. Det har gått så många månader till att bygga upp och lära känna, och jag hatar att ta avslut. Jag vill veta om vi kan ordna detta, eller om han fortsatt kommer förneka mina känslor.

Men det är ju just prata ni inte kan.

Ha lite kul kan man ju med nästan vem som helst, och förälskad kan man ju bli i allt mellan grannen och Barak Obama - men prata och verkligen mötas i förståelse, det kan man bara med några få.

Som jag ser det ÄR relationen kommunikationen. Det finns helt enkelt inte en bra relation med dålig kommunikation.

 

[athena_arabians]

Jag har väldigt svårt för sådan kollektiv åldersdiskriminering i formen tycker inte om människor. Barn är individer, de är människor som pga sin ringa ålder tillhör den gruppen.

Att kategoriskt ej tycka om barn tycker jag är väldigt osympatiskt, oavsett PK-status. Det är nog värt att jobba med och förstå för ens egen skull, vad det är för egenskaper hos dessa individer som föder ogillandet
.

Sedan finns det ingen anledning att skaffa barn, vara barnvakt eller något annat för det.

Men att på förhand döma ut en människa enbart pga ålder är inte sunt.

Återigen, jag dömer inte ut dem eller beter mig illa mot dem men jag har noll och intet intresse för barn. Speciellt de som beter sig så här. Jag tänker inte "jobba" med det och jag tycker det är väldigt förmätet av dig att säga det. Det är verkligen inte ett problem i mitt dagliga liv.

Varför är det så hemskt att jag inte tycker om barn? Hemskt vore om jag gick omkring och sparkade på dem eller skrek okvädningsord efter dem. Jag ser poängen med dem rent samhällsmässigt men det betyder inte att jag behöver engagera mig personligen. Givetvis tycker jag att barn ska ha en bra och trygg uppväxt etc och jag tycker det är hemskt när barn far illa men jag är fortfarande inte intresserad av barn.

 

[Petruska]

Jag har väldigt svårt för sådan kollektiv åldersdiskriminering i formen tycker inte om människor. Barn är individer, de är människor som pga sin ringa ålder tillhör den gruppen.

Att kategoriskt ej tycka om barn tycker jag är väldigt osympatiskt, oavsett PK-status. Det är nog värt att jobba med och förstå för ens egen skull, vad det är för egenskaper hos dessa individer som föder ogillandet
.

Sedan finns det ingen anledning att skaffa barn, vara barnvakt eller något annat för det.

Men att på förhand döma ut en människa enbart pga ålder är inte sunt.

För övrigt är barnen också individer som ska ta ansvar för sitt beteende. Är barnen äldre än 3-4 så vet de hur man beter sig i 99% av fallen och tål visst rejäla utskällningar för sitt beteende.

Sen är det ju helt enkelt så att styvförälderrollen är extremt svår. Det är ingen slump att det skrivs hyllmeter om styvfamiljer.

Min partner hade värsta gräddfilen in i sin styvförälderroll, ändå har den krävt oceaner av tid, prat och strategier att få ordning på. Mitt föräldraskap är en skrittur i skogen i jämförelse.

 

[sjoberga]

Återigen, jag dömer inte ut dem eller beter mig illa mot dem men jag har noll och intet intresse för barn. Speciellt de som beter sig så här. Jag tänker inte "jobba" med det och jag tycker det är väldigt förmätet av dig att säga det. Det är verkligen inte ett problem i mitt dagliga liv.

Varför är det så hemskt att jag inte tycker om barn? Hemskt vore om jag gick omkring och sparkade på dem eller skrek okvädningsord efter dem. Jag ser poängen med dem rent samhällsmässigt men det betyder inte att jag behöver engagera mig personligen.

Därför att du möter en medmänniska och har redan bestämt, enbart utifrån dennes ålder, att hen är totalt ointressant att möta. För mig är det väldigt osympatiskt.

 

[Gnist]

Barn som inte lyssnar på föräldrar/vuxna är skitungar i min värld.
Jag är inget fan av ouppfostrade ungar, det är inget jag hymlar om.

Jag tycker inte om barn (i synnerhet inte sådana som beter sig så här, de är skitungar i min värld) och tänker inte leka PK angående det.

Finns väl typ ingen som gillar ouppfostrade, otrevliga, elaka eller oförskämda människor oavsett vilken ålder de har och jag förstår mig inte på varför man känner ett behov av såna där otrevliga uttryck.

 

[athena_arabians]

Därför att du möter en medmänniska och har redan bestämt, enbart utifrån dennes ålder, att hen är totalt ointressant att möta. För mig är det väldigt osympatiskt.

Det får du tycka. Jag håller dock inte med dig.

 

[purity_666]

Återigen, jag dömer inte ut dem eller beter mig illa mot dem men jag har noll och intet intresse för barn. Speciellt de som beter sig så här. Jag tänker inte "jobba" med det och jag tycker det är väldigt förmätet av dig att säga det. Det är verkligen inte ett problem i mitt dagliga liv.

Varför är det så hemskt att jag inte tycker om barn? Hemskt vore om jag gick omkring och sparkade på dem eller skrek okvädningsord efter dem. Jag ser poängen med dem rent samhällsmässigt men det betyder inte att jag behöver engagera mig personligen.

JA sen är det väl, iaf i mitt fall, en generalisering. Det finns ju barn jag uppskattar, de som inte beter sig som majoriteten av andra barn. Det är barnbeteendet jag inte tycker om. Då menar jag skrik, bråk, egoism, inte direkt visa hänsyn och respekt till andra. Det är jag, jag, jag här och nu. Får de det inte så blir det högljutt. Gränslöst. Jag ogillar vuxna med det beteendet också, men de är i klar minoritet.
Sen finns det individer bland barn som inte fungerar sådär. De som inte skriker och gråter hela tiden. De som inte har sönder saker och avbryter. Jag tycker man har all rätt att ogilla barn rent generellt. Jag ogillar också barn. Jag vill dom inte illa, tycker inte de ska plågas och torteras. Jag vill bara inte ha dom i min närhet och jag ser inte charmen med dom.

Jag tycker att en del barn är manipulerande skitungar. Jag tycker de kan ta visst ansvar för sitt beteende (beroende på ålder förstås).

 

[Bison]

Finns väl typ ingen som gillar ouppfostrade, otrevliga, elaka eller oförskämda människor oavsett vilken ålder de har och jag förstår mig inte på varför man känner ett behov av såna där otrevliga uttryck.

För att jag verkligen hatar när någon beter sig illa mot djur. Hade det varit en vuxen hade det bliv gubbjävel/kärringjävel. Det är dock inte samma sak som att jag säger det till ungarna men det är vad jag tänker om dem. Jag har absolut inga problem att säga till andras ungar, kan inte föräldrarna göra det själva får de räkna med att någon annan gör det.

 

[Miljon]

Jag tänker mest att någon som inte lärt sina barn något så grundläggande som att ha respekt för alla andra levande individer, inklusive katter, är ingen jag skulle vilja dela (en del av) mitt liv med.
Djuren är en så otroligt viktig del av mitt liv att det är ett måste att min partner har, om än inte ett intresse, så en grundläggande respekt för djur. Och det tror jag inte man har om man inte befäster den respekten hos sina kids. Fast lite beror det förstås på hur gamla ungarna är också.

Det tillsammans med hans strutserier hade varit tack och hej för länge sen för mig, jag hade troligen inte orkat med parterapi när så mycket "felar". Men annars tror jag det är enda alternativet, för att hitta till kommunikation.

 

[mandalaki]

Se till så att ungjävlarna låter bli katten. NU!