elfi
Trådstartare
Sv: Håll Oss Uppdaterade 4
*kl*
Idag gick allt åt h**vete..
Filipus har stått några dagar nu, och idag tänkte jag bara rida en sväng.. Jo tjena, det höll på att sluta illa. Jag red först efter vägen, tränade både tölt och trav-övergångar. Det gick skapligt bra. Sen red vi in på en annan väg och skrittade tills vi kom fram till en skogsstig som vi skrittade efter. När vi väl vände hemåt så blev Filipus spänd för nåt, vad vet jag inte. När vi kom upp på vägen igen blev han ännu mer spänd och då tog jag tag i honom för att göra halt. Jag hann inte mer än ta lite i tyglarna så skenade han iväg. Och det gick fort, för fort.
Jag satt där med hjärtat i halsgropen och tårarna i ögonen och tänkte bara: jag måste få stopp på hästen.
Vi hade ju kunnat gått omkull, vad som helst ju. Och jag som är lite rädd fortfarande efter att ha gått omkull med hästar och åkt av en massa gånger så man blir lite skakis när nåt sånt här händer.
När jag väl fick stopp på honom var det bara att vända och gå samma väg tillbaka. Inga problem alls, förutom att han blev spänd då och då. Till sist var det dags att vända hemåt, spänd häst + spänd ryttare = inget bra! Jag fick sitta av, försöka slappna av och sen upp igen och sen var det skritt 5 steg, sen halt o skritt igen som gällde hela vägen hem. Till sist slappnade Filipus av och jag vågade ge han mer tyglar..
Men frågorna snurrar fortfarande i mitt huvud.. Var det mitt fel? Var det hans fel? Håller han på att bli som han var förut? Vågar jag ens ställa av han nån dag?
usch, imorgon blir det markarbete och sen ev en skrittpromenad ut. Nu ska han ridas regelbundet. Vågar inte ställa av han alls.
Hoppas detta bara var en engångs sak som inte sätter sig uppe i huvudet på honom igen..
*kl*
Idag gick allt åt h**vete..
Filipus har stått några dagar nu, och idag tänkte jag bara rida en sväng.. Jo tjena, det höll på att sluta illa. Jag red först efter vägen, tränade både tölt och trav-övergångar. Det gick skapligt bra. Sen red vi in på en annan väg och skrittade tills vi kom fram till en skogsstig som vi skrittade efter. När vi väl vände hemåt så blev Filipus spänd för nåt, vad vet jag inte. När vi kom upp på vägen igen blev han ännu mer spänd och då tog jag tag i honom för att göra halt. Jag hann inte mer än ta lite i tyglarna så skenade han iväg. Och det gick fort, för fort.
Jag satt där med hjärtat i halsgropen och tårarna i ögonen och tänkte bara: jag måste få stopp på hästen.
Vi hade ju kunnat gått omkull, vad som helst ju. Och jag som är lite rädd fortfarande efter att ha gått omkull med hästar och åkt av en massa gånger så man blir lite skakis när nåt sånt här händer.
När jag väl fick stopp på honom var det bara att vända och gå samma väg tillbaka. Inga problem alls, förutom att han blev spänd då och då. Till sist var det dags att vända hemåt, spänd häst + spänd ryttare = inget bra! Jag fick sitta av, försöka slappna av och sen upp igen och sen var det skritt 5 steg, sen halt o skritt igen som gällde hela vägen hem. Till sist slappnade Filipus av och jag vågade ge han mer tyglar..
Men frågorna snurrar fortfarande i mitt huvud.. Var det mitt fel? Var det hans fel? Håller han på att bli som han var förut? Vågar jag ens ställa av han nån dag?
usch, imorgon blir det markarbete och sen ev en skrittpromenad ut. Nu ska han ridas regelbundet. Vågar inte ställa av han alls.
Hoppas detta bara var en engångs sak som inte sätter sig uppe i huvudet på honom igen..