Gnäll-ekonomitråd

[vemsomhelst123]

Jag säger inte emot dig jag tror bara vi pratar om varandra just nu. Det enda jag säger är att alla som inte gjort bostadskarriär inte har aktivt valt bort det, eftersom det ofta låtit så i tråden.

Så är det ju såklart. Jag gjorde ju ett aktivt val att göra ett försök. Men det går ju att börja senare, jag har tex en kusin som snart är 40, både han och hans fru har satsat allt på karriär inom akademin i ämnen inom humaniora. Som forskare i deras fält är du sällan anställd på fast bas vilket gör att de har haft svårt att ta större lån och ingen av dem har ägt en bostad innan. De fick kompromissa och köpa ett hus en bra bit ifrån där de egentligen ville både geografiskt och renoveringsmässigt men som hade tomt och storlek som de ville ha.
Det finns gott om bostäder som de flesta har råd med, men få kan köpa sitt drömboende som första, andra eller tredje bostad..

 

[vemsomhelst123]

Du pratar om olika val. Men för att göra ett val måste man ju veta om att det valet finns. Jag var nog typ 25-26 när jag hörde för första gången om att någon köpt en lägenhet. Det var en person som hade pluggat samma utbildning som mig på universitetet några år tidigare som betalat 500' för en etta i Stockholm. Alla runt mig tyckte personen var helgalen och att den skulle förlora pengarna.

Jag är nog äldre än du, född på 70- talet. Och det man fick höra var att plugga för att skaffa sig ett bra jobb. Lägenhet fick man genom att ställa sig i bostadskö.

Sen köpte jag min första bostadsrätt när jag var drygt 30. Kostade 825' för en etta. Handpenningen på tio procent sparade jag ihop. Men med tanke på att den lägenheten kanske kostar över två miljoner idag är det mer att spara ihop för någon som vill göra den resan idag.

Ja och då får man köpa något man har råd med och försöka läsa på om var/hur man kan göra liknande resa idag. Jag har inte skrivit bara om val utan flera gånger poängterat att jag haft tur. Men det har ju tagit 10-15 år och flera flyttat att ha den turen (och den kan vända..). Att kunna komma runt det bara för att man börjar senare funkar ju inte för de flesta, utan då får man börja där man har råd och ändå ”står ut” att bo och hoppas på att man kommer dit man vill.

 

[Inte_Ung]

Även bostäder som säljs mer desperat till första bästa som kan ta den direkt, strax innan exekutiv auktion blir aktuell.

Så såldes min gård.
Vi köpte.

 

[Inte_Ung]

Här är ett hus med hög flipp-potential i Luleå. Cykelavstånd och cykelväg till universitet/science park och görbart att cykla till centrum också.

Uppgradera ytskikt, städa och piffa tomt, vänta 1-2 år (området håller just nu på att få fler tomter), sälj för minst dubbla, kanske mer.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-5rum-rutvik-lulea-kommun-rutvikssundsvagen-33-20029903

Hyr ut till studenter i 1-2 år.
Använd den vinsten till att renovera.
Sälj.
Voila, en bra kontantinsats.

Så behöver man inte ens bo där själv.

 

[Inte_Ung]

De gårdar jag syftade på är enbart med hagmark. De jag känner till med en ”riktig” gård med åkermark osv, de har ärvt.

Vad är en "riktigt" gård?
Hur stor är den?

 

[Inte_Ung]

Men att folk borde ha fattat när man är 20 år och då göra nödvändiga kompromisser för att komma in på marknaden, för att den idag ser ut som den gör, nja..

Jag gjorde det då på 1980-talet.
Och det är här skillnaden ligger i hur man tänker och hur man då har det.
Min hälsa har alltid varit ett trassel så jag var tvungen att ha en ekonomi som klarade av det.
Jag köpte 1982 en liten etta kontant i en yttre stadsdel i Uppsala.
Studierna klarade jag inte av för jag låg sjuk som vanligt.

 

[Inte_Ung]

Man skulle ha en bra hyresrätt hos någon av de större, stabilare hyresvärdarna. Det var normen i det liv som jag befann mig i. Jag antar att det berodde på att bostadsköp inte fanns på kartan för de människor jag omgavs av.

Det finns en fördel med det jämfört med en ägd bostad.
Om allt går fel och resultatet av det är en personlig konkurs, så har man ändå kvar sin bostad.
En ägd bostad säljs för att täcka skulderna.
Så jag ser verkligen en poäng i det sättet att tänka.
Det är en trygghet att veta att oavsett vad som händer så har jag någonstans att bo.

 

[Ajda]

Vad är en "riktigt" gård?
Hur stor är den?

En gård man kan leva på.

 

[Inte_Ung]

Det är väl just det här jag motsätter mig. I tråden pratar man om vilka uppoffringar som krävs som att alla i ung ålder förstår vad man väljer och vad man väljer bort. Men om du inte förstår hur bostadsmarknaden fungerar vet du ju heller inte vad du väljer bort. Jag trodde att vägen till god ekonomi, och därmed det boende en i framtiden vill ha, gic

Det här handlar om det sociala arvet
Och nu så måste jag vara försiktig med mina ord.
Man har lärt sig att tänka på ett visst sätt som är lönsamt.
Med rätt kunskaper och förmågor så kan man alltid fixa fram pengar på något sätt.

Jag hade gjort allt rätt för min ekonomi, trodde jag, som utbildat mig och lönearbetade. Investeringar i fastighet, aktier mm. var ord jag kanske hörde på nyheterna ibland och jag trodde att det var någonting som bara rika sysslade med.

Grejen är ju att man blir rik av att ha förmågan att investera på rätt sätt och förmåga att kunna läsa marknaden är oerhört lönsamt.
Att människor som har pengar oftast har föräldrar som också har pengar är ingen slump.
Men det beror mer på kunskapsöverföring än på arv eller att föräldrarna öser pengar över sina barn.

 

[Lickety]

En gård man kan leva på.

Menar du som jord/skogsbrukare, där gårdarna idag ligger på hundratals/tusentals hektar? Eller menar du gård där man kan bedriva ridskola och hyra ut stallplatser exempelvis, eller någon annan sådan verksamhet? Då räcker det med säg 10-20 hektar. För att vara självförsörjande till stora delar med odling och djurhållning räcker ca 5 hektar.

 

[Blyger]

Jag gjorde det då på 1980-talet.
Och det är här skillnaden ligger i hur man tänker och hur man då har det.
Min hälsa har alltid varit ett trassel så jag var tvungen att ha en ekonomi som klarade av det.
Jag köpte 1982 en liten etta kontant i en yttre stadsdel i Uppsala.
Studierna klarade jag inte av för jag låg sjuk som vanligt.

När jag kom till Uppsala 30 år senare behövdes mer än en miljon för att köpa en liten etta (med stort renoveringsbehov och utan dusch) i yttre stadsdel.

Jag vet inte hur jag som drygt 20-åring skulle kunna ha löst det. Det är inte bara rätt inställning som räknas.

 

[vemsomhelst123]

Det är väl just det här jag motsätter mig. I tråden pratar man om vilka uppoffringar som krävs som att alla i ung ålder förstår vad man väljer och vad man väljer bort. Men om du inte förstår hur bostadsmarknaden fungerar vet du ju heller inte vad du väljer bort. Jag trodde att vägen till god ekonomi, och därmed det boende en i framtiden vill ha, gick genom utbildning och arbete. Så jag utbildade mig och arbetade. Att ta sikte på att tidigt köpa en billig bostadsrätt som en investering har inte ens existerar i min sfär. Jag har inte valt bort det och vunnit något annat, jag har inte alls förstått att jag hade kunnat göra en investering. Jag hade gjort allt rätt för min ekonomi, trodde jag, som utbildat mig och lönearbetade. Investeringar i fastighet, aktier mm. var ord jag kanske hörde på nyheterna ibland och jag trodde att det var någonting som bara rika sysslade med.

Så det jag försöker säga är att vi i tråden pratar om att ”do the work” som att alla vet exakt vad the work är, med att göra framgångsrika investeringar. Det är väl bara att göra, eller inte göra. Jag hävdar att det inte är så enkelt. Jag ville ha en bra framtid så jag pluggade, det var så mycket jag förstod. En akademisk examen är bra för jobb och lön. Jag läste humaniora. Min make som ville detsamma men dessutom kom från kretsar där folk hade koll på vilka yrken man skulle satsa på om man ville tjäna pengar valde en mer lukrativ utbildning. Vi båda pluggade 5 år, har jobbat hårt båda två, han tjänar mer än dubbla min lön idag.

Man kan ju tyvärr inte plötsligt bli 20 år igen och ha den kunskap man har idag, eller kapacitet för den delen. Jag valde inte bort bostadsköp som ung till förmån för något annat, jag förstod aldrig vad det innebar och vad de kunde utmynna i. Jag tror inte jag är ensam. Men jag har fått mycket annat genom mina val, bott på platser och träffat människor. Trivts med studier och arbete. Men nej jag har absolut inte alltid förstått exakt vilka alternativ som legat på bordet för mig och vad jag valt, och valt bort, och dessutom vilka av dessa val som skulle ha betydande påverkan på framtiden.

Och vi har ju haft den här diskussionen förut du och jag. Jag har inte heller alltid haft tanken att alla mina val leder rätt eller att de ska vara ekonomiskt fördelaktiga. Men jag tycker nog ändå att en 25-åring (ffa en med jobb) har möjligheten att reflektera över de val man tar oavsett det sociala arvet. Sen är det självklart lättare att ta de valen om någon ”hemifrån” hejar på och stöttar att man gör det.
Jag ångrade här om året att jag inte ställt mig i bostadskö, för det har aldrig mitt ”sociala arv” sagt mig att man ska göra. Nu gör jag det , aldrig för sent att ändra sig. Men jag kommer knappast få en central trea i Sthlm eller Göteborg imorgon bara för det, för jag gjorde inte det valet när jag var 18 utan när jag var 36…

 

[vemsomhelst123]

När jag kom till Uppsala 30 år senare behövdes mer än en miljon för att köpa en liten etta (med stort renoveringsbehov och utan dusch) i yttre stadsdel.

Jag vet inte hur jag som drygt 20-åring skulle kunna ha löst det. Det är inte bara rätt inställning som räknas.

Köpa en lägenhet i Knivsta/Tierp/Gävle är väl hur man kommer runt det som dryga 20-åring idag

 

[BernT]

Man har lärt sig att tänka på ett visst sätt som är lönsamt.
Med rätt kunskaper och förmågor så kan man alltid fixa fram pengar på något sätt.

Nu klippte jag friskt här i ditt citat men det där är inte alltid något en fått lära sig av föräldrar. Jag är en jävel på att dra in pengar. Jag kan sälja mer eller mindre vadsomhelst, men det är inget jag fått från mina föräldrar. Det är något jag lärt mig själv för att jag som liten försökte komma på hur jag skulle få mer pengar eftersom ”alla andra” hade mer och det ville jag också ha. Mitt mål är att flippa lägenheter/fastigheter men är inte riktigt där än. Om 3-4 år har jag nog tillräckligt för att börja med det. Renovera kan jag ju bevisligen och tycker dessutom det är kul, ska bara dra in mer cash först sen ska jag sätta igång

 

[Inte_Ung]

En gård man kan leva på.

Okej, då så har jag köpt en sådan.
Inte ärvt.
Den går att leva på om man har rätt verksamhet för det.
Fram till någon gång på 1980-talet så levde ägarna på gården.
En kombination av självhushåll och hästskjuts under WWll fungerade tämligen bra.
Sedan potatis och morötter med en liten traktor Volvo BM.

 

[Blyger]

Köpa en lägenhet i Knivsta/Tierp/Gävle är väl hur man kommer runt det som dryga 20-åring idag

Knivsta kollade vi också på. Det var inte billigare, plus högre pendlingskostnad.

 

[Voeux]

Och vi har ju haft den här diskussionen förut du och jag. Jag har inte heller alltid haft tanken att alla mina val leder rätt eller att de ska vara ekonomiskt fördelaktiga. Men jag tycker nog ändå att en 25-åring (ffa en med jobb) har möjligheten att reflektera över de val man tar oavsett det sociala arvet. Sen är det självklart lättare att ta de valen om någon ”hemifrån” hejar på och stöttar att man gör det.
Jag ångrade här om året att jag inte ställt mig i bostadskö, för det har aldrig mitt ”sociala arv” sagt mig att man ska göra. Nu gör jag det , aldrig för sent att ändra sig. Men jag kommer knappast få en central trea i Sthlm eller Göteborg imorgon bara för det, för jag gjorde inte det valet när jag var 18 utan när jag var 36…

Och jag har aldrig sagt något annat heller. Som sagt, jag började själv spara och har köpt boende trots mitt sociala arv. Det vi pratar om i tråden är att marknaden ser annorlunda ut nu, man får mindre för sina pengar. Det är surt. Det är väl det enda jag sagt om saken egentligen. En annan skillnad är att det förmodligen inte kommer gå att göra bostadskarriär enbart av att bo längre. Det skenande prisökningen är nog över så om du vill göra pengar på boende så är det nog renoveringar som gäller. Så visst är förutsättningarna markant annorlunda för de som kommer in på marknaden nu, och de som kom in för 15 år sedan. Sen har jag aldrig sagt att man inte kan köpa sitt boende idag, det är bara att börja göra den resan om man vill. Men visst har de som är utanför marknaden tuffa förutsättningar idag och det sympatiserar jag med.

 

[Rie]

Och nära E4... Men den kanske inte är under Botniabanans "döda hand" iaf?

Vi har en del "underprisade" gårdar i Luleå pga att dom ligger under poteniell tågsträcka.

"Nära" kan ju vara både positivt och negativt.
Jag bor ca 5 min från E4a och det är positivt för mig.
Om "nära är 25-50 meter från E4a, då är det negativt för mig.

 

[Voeux]

Nu klippte jag friskt här i ditt citat men det där är inte alltid något en fått lära sig av föräldrar. Jag är en jävel på att dra in pengar. Jag kan sälja mer eller mindre vadsomhelst, men det är inget jag fått från mina föräldrar. Det är något jag lärt mig själv för att jag som liten försökte komma på hur jag skulle få mer pengar eftersom ”alla andra” hade mer och det ville jag också ha. Mitt mål är att flippa lägenheter/fastigheter men är inte riktigt där än. Om 3-4 år har jag nog tillräckligt för att börja med det. Renovera kan jag ju bevisligen och tycker dessutom det är kul, ska bara dra in mer cash först sen ska jag sätta igång

Låter som maken min, arbetarunge i vänkrets där folk har pengar. Men flikar bara in att det också är ett socialt arv, att ha folk runtom sig med pengar. Hade du som liten omgivits av andra med samma ekonomi, eller mindre, hade den drivkraften kanske inte växt fram. Det är en imponerande drivkraft, det säger jag inget om, bara att den oftast inte uppstår ur tomma intet.

 

[sjoberga]

En gård man kan leva på.

Det är en ganska vag definition ändå. Vi har en gård på numer 11 ha där allt används till hästar, men runt 5 ha skulle kunna ställas om till bra åkermark. Det finns skog för egen värme men inte mer. Vi har en inkomst från gården och skulle vi plötsligt välja att bli minimalister och vilja jobba bara hemma på gården, så skulle det gå att skapa egen försörjning.

Räknas det, eller krävs det en gård där man kan bedriva ett större jordbruk/skogsbruk som ger inkomster i paritet med att förvärvsarbeta två personer utanför gården?

Gården är inget arv och ingen hjälpte med kontantinsats utan båda har bara bott i stad/tätort under uppväxt har ingen koppling till stället, utan den är köpt på annons via mäklare med budgivning för 20 år sedan med räntor i samma nivå som nu (3,5-5 procent). Bostadshuset var inte i beboeligt skick för en småbarnsfamilj vid köp utan krävde omfattande renovering innan inflyttning. Marken har köpts till senare när ekonomin tillät och möjligheten uppstod.