Gnäll-ekonomitråd

[vemsomhelst123]

Jag vänder mig mer mot ”Vart är samhället på väg när vanligt folk inte ens kan köpa en gård??”

När har vanligt folk nånsin haft pengar att köpa en gård?

Det är lite som ”Vart är samhället på väg när en vanlig knegare inte ens har råd med en helikopter?”

Sen kan man förstås tycka att det känns surt och verkligen vilja ha en gård/helikopter/svårklasshäst/whatever, men är det verkligen ett bevis på samhällets förfall om man som medelsvensson inte har råd?

Jag håller med. Vanligt folk kan dessutom köpa gård, bara inte storstadsnära/utan stort renoveringsbehov/tillräckligt mycket mark osv. Jag har ”vanliga” kompisar som gjort det men det har ju krävts att nånting inte är optimalt.

 

[vemsomhelst123]

Rent krasst har många av mina jämnåriga vänner sitt drömboende nu vid 35 för att deras föräldrar hjälpte dem med kontantinsats för 10-15 år sedan, så de har haft möjlighet att göra bostadskarriär. Så ser det såklart inte ut överallt, men just i min krets är det få som behövt göra dessa uppoffringar. Ja, förutom en då som bott i sketen sommarstuga i 8 år för att sen kunna riva och bygga nytt.

Inget argument emot det du skriver, jag ville bara flika in den sidan också.

Ja, så kan det säkert vara i många fall. Hade de dock för 10-15 år sen sparat några tusenlappar i månaden så hade de kunnat köpa själva och göra samma bostadskarriär som de redan gjort, den möjligheten har funnits även för oss födda på 80-talet. Min första kontantinsats var på 100000, 30000 ärvde jag från farfar, 40000 lånade jag från mina föräldrar och betalade av med ränta, och 30000 kunde jag lösa själv. Men det var ju inte en gård och det var inte en lägenhet i en storstad.
Och jag var 23, så det var lite lättare då att kompromissa med livet/boendet än jag hade känt nu 15 år senare.

 

[Ajda]

Tänker att det är helt okej att få gnälla. Men att ens tro att man kan köpa en storstadsnära gård som en vanlig Svensson utan en (riktigt bra och obs, då krävs en rejäl portion tur också) bostadskarriär tidigare är liksom bara orimligt.

De jag känner som bor på gård idag (inte i närheten av en storstad, men inte heller mitt ute i ingenstans) har:
-Gjort bostadskarriär och jobbat som en idi…
- Född med en välbärgad familj som delat med sig till barnen.
- Köpt ett torp med stor trädgård för 30 år sen. Då byggt nytt hus, och sen arrenderat och lyckats köpa till lite mark.
- Hyrt.

 

[sjoberga]

Rent krasst, när föräldrarna dör kommer arvet att hjälpa TS en bra bit, om inte fullt, att uppfylla sin dröm om en gård.

Njae. Det ska man nog inte krasst räkna med.

Jag har ärvt lite på papperet efter min fars död 2021 och än så länge ligger jag sådär 60.000 kronor back på det och behöver nog lägga ut 10.000 till. Även om jag räknar med att vilket år som helst få ut de tillgångar som finns och är arvsskiftade och hamna över plus/minus noll.

Arv är komplicerat och går lätt att se till att inget finns att ärva.

 

[vemsomhelst123]

Tänker att det är helt okej att få gnälla. Men att ens tro att man kan köpa en storstadsnära gård som en vanlig Svensson utan en (riktigt bra och obs, då krävs en rejäl portion tur också) bostadskarriär tidigare är liksom bara orimligt.

De jag känner som bor på gård idag (en i närheten av en storstad, men inte heller mitt ute i ingenstans) har:
-Gjort bostadskarriär och jobbat som en idi…
- Född med en välbärgad familj som delat med sig till barnen.
- Köpt ett torp med stor trädgård för 30 år sen. Då byggt nytt hus, och sen arrenderat och lyckats köpa till lite mark.
- Hyrt.

Så är det ju. Hyra kan ju vara ett alternativ. Min sambos föräldrar har ett gäng gårdar som hyrs ut, dock utan mark förutom hagmark. Vill man ha djur som kan växelbeta hagmarken är man först i kön. Finns säkert flera såna alternativ.

 

[Ajda]

Så är det ju. Hyra kan ju vara ett alternativ. Min sambos föräldrar har ett gäng gårdar som hyrs ut, dock utan mark förutom hagmark. Vill man ha djur som kan växelbeta hagmarken är man först i kön. Finns säkert flera såna alternativ.

De gårdar jag syftade på är enbart med hagmark. De jag känner till med en ”riktig” gård med åkermark osv, de har ärvt.

 

[Voeux]

Ja, så kan det säkert vara i många fall. Hade de dock för 10-15 år sen sparat några tusenlappar i månaden så hade de kunnat köpa själva och göra samma bostadskarriär som de redan gjort, den möjligheten har funnits även för oss födda på 80-talet. Min första kontantinsats var på 100000, 30000 ärvde jag från farfar, 40000 lånade jag från mina föräldrar och betalade av med ränta, och 30000 kunde jag lösa själv. Men det var ju inte en gård och det var inte en lägenhet i en storstad.

För 15 år sedan var vi 20 så jag vet inte vilket jobb man skulle haft parallellt med gymnasiet som gör att man kan spara flera tusenlappar i månaden. Sen 5 års universitet efter det, jag käkade iaf spagetti och knäckebröd under studietiden.

Men, jag har aldrig argumenterat för att det inte går. Jag har som sagt själv sparat och köpt. Dock i storstad, så det tog sin lilla tid.

Sen tycker jag att det är ett orimligt argument att säga att om man ”bara” lämnade sin egen hemstad när man är ung, för att flytta till random billigt område som dessutom expanderar för att göra stora kompromisser med resterande liv så kan man köpa sig ett fint boende i sin hemstad 15 år senare. Kom igen, flesta utav oss hade annat på huvudet när man precis tagit studenten. Ingen visste hur marknaden skulle utvecklas, och de flesta utav oss önskar nog att man både kunde få leva ett normalt liv i sin hemstad och ändå kanske äga ett fint boende i framtiden. Nu blev det inte så för alla, och då är det så, ingen hade en spåkula. Vi får vara glada över andra saker som vår generation har. Men att folk borde ha fattat när man är 20 år och då göra nödvändiga kompromisser för att komma in på marknaden, för att den idag ser ut som den gör, nja..

 

[dobbis]

@SiZo just nu när jag kämpar stenhårt med all tillväxt på gården så känns arbetsinsatsen stor med stor tomt på landet.

Jag funderade på ditt ”gnäll” och jag kollade runt lite lokalt på hemnet. Då dök attraktiva bostäder upp på exekutiv auktion. Rent praktiskt håll koll på exekutiva auktioner, där kanske du kan hitta något så småningom.

Problemet med hus sålda av kalle är att man inte kan låna till dom.

 

[dobbis]

Såna lär det komma fler av de kommande 5 åren också. Även bostäder som säljs mer desperat till första bästa som kan ta den direkt, strax innan exekutiv auktion blir aktuell.

Det är dom jag väntar på så jag får det jag egentligen vill ha här nere i skåne.
Japp, den enes död den andres bröd.

 

[vemsomhelst123]

För 15 år sedan var vi 20 så jag vet inte vilket jobb man skulle haft parallellt med gymnasiet som gör att man kan spara flera tusenlappar i månaden. Sen 5 års universitet efter det, jag käkade iaf spagetti och knäckebröd under studietiden.

Men, jag har aldrig argumenterat för att det inte går. Jag har som sagt själv sparat och köpt. Dock i storstad, så det tog sin lilla tid.

Sen tycker jag att det är ett orimligt argument att säga att om man ”bara” lämnade sin egen hemstad när man är ung, för att flytta till random billigt område som dessutom expanderar för att göra stora kompromisser med resterande liv så kan man köpa sig ett fint boende i sin hemstad 15 år senare. Kom igen, flesta utav oss hade annat på huvudet när man precis tagit studenten. Ingen visste hur marknaden skulle utvecklas, och de flesta utav oss önskar nog att man både kunde få leva ett normalt liv i sin hemstad och ändå kanske äga ett fint boende i framtiden. Nu blev det inte så för alla, och då är det så, ingen hade en spåkula. Vi får vara glada över andra saker som vår generation har. Men att folk borde ha fattat när man är 20 år och då göra nödvändiga kompromisser för att komma in på marknaden, för att den idag ser ut som den gör, nja..

Jag är nog några år äldre än dig (var 22 för 15 år sen), men gick ut gymnasiet med ett ganska stort sparkonto då jag jobbade parallellt med gymnasiet, vilket typ alla mina kompisar också gjorde. Jag fick kanske ut 2-8000 beroende på hur mycket jag jobbade och betalade inte hemma, så det var ju bara spar och festpengar
Jag tror kanske att det var just att mina föräldrar faktiskt inte hade en chans att köpa ett hus/lägenhet för 600 000 när de fick sitt första barn vid 27-års ålder som gjorde att vi alla blev lite drillade i att tänka efter. Sen har de absolut haft ekonomin att hjälpa oss vid behov, men alltid med lån med ränta. Tror min lillebror har ett stort lån till dem utan att veta exakt hur stort. Jag var iaf medveten om vilka val jag behövde ta då för att jag kände att det var viktigt att köpa och komma in på marknaden. Men det var inte poängen med den här tråden jag tycker också mina föräldrar haft tur.
Poängen var att vi har haft möjligheten även om vi är födda på 80-talet. Men jag tror det där som ofta kommer upp i såna här trådar om orättvisa inte alltid handlar om orättvisa utan att man gjort olika val. Och att det är klart att om någon gjort en serie val (som innebär att man valt bort något annat) som 35-åring som innebär att man äger något (fastighet/lägenhet/fonder/aktier osv) som är värt 5-6 miljoner så är det svårare att konkurrera på marknaden om man inte gör det, oavsett hur mycket man tjänar. Då kanske man måste börja på samma nivå som andra gjorde för 15 år sen för att jobba sig upp. För det är ju inte min lön som gör att jag kan köpa en lägenhet/hus för de summorna.

 

[Lickety]

För 15 år sedan var vi 20 så jag vet inte vilket jobb man skulle haft parallellt med gymnasiet som gör att man kan spara flera tusenlappar i månaden. Sen 5 års universitet efter det, jag käkade iaf spagetti och knäckebröd under studietiden.

Men, jag har aldrig argumenterat för att det inte går. Jag har som sagt själv sparat och köpt. Dock i storstad, så det tog sin lilla tid.

Sen tycker jag att det är ett orimligt argument att säga att om man ”bara” lämnade sin egen hemstad när man är ung, för att flytta till random billigt område som dessutom expanderar för att göra stora kompromisser med resterande liv så kan man köpa sig ett fint boende i sin hemstad 15 år senare. Kom igen, flesta utav oss hade annat på huvudet när man precis tagit studenten. Ingen visste hur marknaden skulle utvecklas, och de flesta utav oss önskar nog att man både kunde få leva ett normalt liv i sin hemstad och ändå kanske äga ett fint boende i framtiden. Nu blev det inte så för alla, och då är det så, ingen hade en spåkula. Vi får vara glada över andra saker som vår generation har. Men att folk borde ha fattat när man är 20 år och då göra nödvändiga kompromisser för att komma in på marknaden, för att den idag ser ut som den gör, nja..

Jag grämde mig lite när jag var 20 för att jag inte kunde haka på tåget med bostadskarriär. Men studier var ett annat sätt, och börjar i mitt yrke löna sig litegrann om några år, samma livslön som om jag låtit bli utbildning infaller vid ca 45 års ålder i yrket.

 

[Voeux]

Jag är nog några år äldre än dig (var 22 för 15 år sen), men gick ut gymnasiet med ett ganska stort sparkonto då jag jobbade parallellt med gymnasiet, vilket typ alla mina kompisar också gjorde. Jag fick kanske ut 2-8000 beroende på hur mycket jag jobbade och betalade inte hemma, så det var ju bara spar och festpengar
Jag tror kanske att det var just att mina föräldrar faktiskt inte hade en chans att köpa ett hus/lägenhet för 600 000 när de fick sitt första barn vid 27-års ålder som gjorde att vi alla blev lite drillade i att tänka efter. Sen har de absolut haft ekonomin att hjälpa oss vid behov, men alltid med lån med ränta. Tror min lillebror har ett stort lån till dem utan att veta exakt hur stort. Jag var iaf medveten om vilka val jag behövde ta då för att jag kände att det var viktigt att köpa och komma in på marknaden. Men det var inte poängen med den här tråden jag tycker också mina föräldrar haft tur. Men jag tror det där som ofta kommer upp i såna här trådar om orättvisa inte alltid handlar om orättvisa utan att man gjort olika val. Och att det är klart att om någon gjort en serie val (som innebär att man valt bort något annat) som 35-åring som innebär att man äger något (fastighet/lägenhet/fonder/aktier osv) som är värt 5-6 miljoner så är det svårare att konkurrera på marknaden om man inte gör det, oavsett hur mycket man tjänar. Då kanske man måste börja på samma nivå som andra gjorde för 15 år sen för att jobba sig upp. För det är ju inte min lön som gör att jag kan köpa en lägenhet/hus för de summorna.

Min familj och mina vänner bodde alla i hyresrätt (huset såldes i skilsmässan när jag fortfarande var liten) så det här med att komma in på någon form av bostadsmarknad fanns inte ens i folks munnar. Det pratades enbart om att hyra, och vilka bostadsköer man kunde stå i. Jag förstod inte alls det här med att köpa bostad fören en bra bit in i vuxen ålder. Man skulle ha en bra hyresrätt hos någon av de större, stabilare hyresvärdarna. Det var normen i det liv som jag befann mig i. Jag antar att det berodde på att bostadsköp inte fanns på kartan för de människor jag omgavs av. Så att då själv få någon form av snilleblixt som tonåring eller ung vuxen och förstå sig på bostadsmarknaden, förstå konsekvenserna om många år.. jag tycker det är fullkomligt orimligt. Man vet ju inte vad man inte vet. Jag trodde jag skulle (vilja) hyra boende hela livet. Jag förstod ärligt talat inte skillnaden.

Så som jag skrev tidigt i den här tråden, det är många saker som skiljer sig åt när det kommer till de val man har möjlighet att göra. Kunskap är ju en utav dem. Dumma oss i miljonprojekten som inte hade några.. bostadsägar.. förebilder? Jag är definitivt en förespråkare för att en är sin egen lyckas smed, och man får kämpa för det man vill ha. Det mesta går om man verkligen vill. Men det måste finnas en förståelse för människors olika förutsättningar. Kunskap, normer, kapacitet, förebilder osv. ”Jag lyckades för att jag kunde/förstod mer” är ju inte ett trevligare argument än att man skulle haft mer pengar.

 

[vemsomhelst123]

Min familj och mina vänner bodde alla i hyresrätt (huset såldes i skilsmässan när jag fortfarande var liten) så det här med att komma in på någon form av bostadsmarknad fanns inte ens i folks munnar. Det pratades enbart om att hyra, och vilka bostadsköer man kunde stå i. Jag förstod inte alls det här med att köpa bostad fören en bra bit in i vuxen ålder. Man skulle ha en bra hyresrätt hos någon av de större, stabilare hyresvärdarna. Det var normen i det liv som jag befann mig i. Jag antar att det berodde på att bostadsköp inte fanns på kartan för de människor jag omgavs av. Så att då själv få någon form av snilleblixt som tonåring eller ung vuxen och förstå sig på bostadsmarknaden, förstå konsekvenserna om många år.. jag tycker det är fullkomligt orimligt. Man vet ju inte vad man inte vet. Jag trodde jag skulle (vilja) hyra boende hela livet. Jag förstod ärligt talat inte skillnaden.

Så som jag skrev tidigt i den här tråden, det är många saker som skiljer sig åt när det kommer till de val man har möjlighet att göra. Kunskap är ju en utav dem. Dumma oss i miljonprojekten som inte hade några.. bostadsägar.. förebilder? Jag är definitivt en förespråkare för att en är sin egen lyckas smed, och man får kämpa för det man vill ha. Det mesta går om man verkligen vill. Men det måste finnas en förståelse för människors olika förutsättningar. Kunskap, normer, kapacitet, förebilder osv. ”Jag lyckades för att jag kunde/förstod mer” är ju inte ett trevligare argument än att man skulle haft mer pengar.

Nej absolut inte. Men det har ju varit återkommande att dina föräldrar kunde köpa hus, det kunde inte mina, de köpte en lägenhet, sen ett kedjehus, sen bodde de utomlands många år och nu bor de i en rätt stor lägenhet på Östermalm. De hade tur och haft goda inkomster. Och tog kanske rätt beslut om nu bo är det man vill (det är det ju inte för alla). Jag och en av mina bröder hade också tur och kanske lite kunskap som tog samma beslut, den lilla brorsan var inte lika påläst men det gick bra ändå tack vare att vi har föräldrar som kunnat låna ut pengar. Tråden handlar om att man för 30-40 år sen kunde köpa något man inte kan idag. Det kunde man inte om man inte hade börjat någonstans eller haft pengar med sig från annat håll. Man hade tur då med och marknaden idag är verkligen köparens som flera påpekat. Det handlar inte om att jag var smart, jag bara ville ha någonstans att bo och helst äga det själv efter ett gäng år i studentkorridor/andrahand/utomlands. Jag hade kunnat göra annat för de pengarna och säkert njutit mer, men nu gjorde jag inte det. Och alla dina kompisar med jobb inkl dig själv hade ju också kunnat köpa en lägenhet i Nyköping, Gnesta, Norrköping eller Knivsta med något års sparande. Men ville man inte det så gick man miste om något men vann något annat man kan inte gå segrande med allt, jag förlorade massor socialt av mina val.
Men omöjligt är det definitivt inte.

 

[tara]

Problemet med hus sålda av kalle är att man inte kan låna till dom.

Ok, visste jag inte. Varför inte? Typ bluestep ett par år och sen riktigt bolån med bostaden som pant? Går det?

 

[dobbis]

Ok, visste jag inte. Varför inte? Typ bluestep ett par år och sen riktigt bolån med bostaden som pant? Går det?

Troligen om du ljuger för bluestep om vad du ska ha pengarna till, annars blir det nej där med, för bostaden är ju panten för lånet och ta en titt på dom flesta kalle hus, rena rama vraken,traschade, mm, sen finns det ju även pärlor, men långivarna chansar inte på det

 

[Voeux]

Men ville man inte det så gick man miste om något men vann något annat

Det är väl just det här jag motsätter mig. I tråden pratar man om vilka uppoffringar som krävs som att alla i ung ålder förstår vad man väljer och vad man väljer bort. Men om du inte förstår hur bostadsmarknaden fungerar vet du ju heller inte vad du väljer bort. Jag trodde att vägen till god ekonomi, och därmed det boende en i framtiden vill ha, gick genom utbildning och arbete. Så jag utbildade mig och arbetade. Att ta sikte på att tidigt köpa en billig bostadsrätt som en investering har inte ens existerar i min sfär. Jag har inte valt bort det och vunnit något annat, jag har inte alls förstått att jag hade kunnat göra en investering. Jag hade gjort allt rätt för min ekonomi, trodde jag, som utbildat mig och lönearbetade. Investeringar i fastighet, aktier mm. var ord jag kanske hörde på nyheterna ibland och jag trodde att det var någonting som bara rika sysslade med.

Så det jag försöker säga är att vi i tråden pratar om att ”do the work” som att alla vet exakt vad the work är, med att göra framgångsrika investeringar. Det är väl bara att göra, eller inte göra. Jag hävdar att det inte är så enkelt. Jag ville ha en bra framtid så jag pluggade, det var så mycket jag förstod. En akademisk examen är bra för jobb och lön. Jag läste humaniora. Min make som ville detsamma men dessutom kom från kretsar där folk hade koll på vilka yrken man skulle satsa på om man ville tjäna pengar valde en mer lukrativ utbildning. Vi båda pluggade 5 år, har jobbat hårt båda två, han tjänar mer än dubbla min lön idag.

Man kan ju tyvärr inte plötsligt bli 20 år igen och ha den kunskap man har idag, eller kapacitet för den delen. Jag valde inte bort bostadsköp som ung till förmån för något annat, jag förstod aldrig vad det innebar och vad de kunde utmynna i. Jag tror inte jag är ensam. Men jag har fått mycket annat genom mina val, bott på platser och träffat människor. Trivts med studier och arbete. Men nej jag har absolut inte alltid förstått exakt vilka alternativ som legat på bordet för mig och vad jag valt, och valt bort, och dessutom vilka av dessa val som skulle ha betydande påverkan på framtiden.

 

[vemsomhelst123]

Det är väl just det här jag motsätter mig. I tråden pratar man om vilka uppoffringar som krävs som att alla i ung ålder förstår vad man väljer och vad man väljer bort. Men om du inte förstår hur bostadsmarknaden fungerar vet du ju heller inte vad du väljer bort. Jag trodde att vägen till god ekonomi, och därmed det boende en i framtiden vill ha, gick genom utbildning och arbete. Så jag utbildade mig och arbetade. Att ta sikte på att tidigt köpa en billig bostadsrätt som en investering har inte ens existerar i min sfär. Jag har inte valt bort det och vunnit något annat, jag har inte alls förstått att jag hade kunnat göra en investering. Jag hade gjort allt rätt för min ekonomi, trodde jag, som utbildat mig och lönearbetade. Investeringar i fastighet, aktier mm. var ord jag kanske hörde på nyheterna ibland och jag trodde att det var någonting som bara rika sysslade med.

Så det jag försöker säga är att vi i tråden pratar om att ”do the work” som att alla vet exakt vad the work är, med att göra framgångsrika investeringar. Det är väl bara att göra, eller inte göra. Jag hävdar att det inte är så enkelt. Jag ville ha en bra framtid så jag pluggade, det var så mycket jag förstod. En akademisk examen är bra för jobb och lön. Jag läste humaniora. Min make som ville detsamma men dessutom kom från kretsar där folk hade koll på vilka yrken man skulle satsa på om man ville tjäna pengar valde en mer lukrativ utbildning. Vi båda pluggade 5 år, har jobbat hårt båda två, han tjänar mer än dubbla min lön idag.

Man kan ju tyvärr inte plötsligt bli 20 år igen och ha den kunskap man har idag, eller kapacitet för den delen. Jag valde inte bort bostadsköp som ung till förmån för något annat, jag förstod aldrig vad det innebar och vad de kunde utmynna i. Jag tror inte jag är ensam. Men jag har fått mycket annat genom mina val, bott på platser och träffat människor. Trivts med studier och arbete. Men nej jag har absolut inte alltid förstått exakt vilka alternativ som legat på bordet för mig och vad jag valt, och valt bort, och dessutom vilka av dessa val som skulle ha betydande påverkan på framtiden.

Nej det kan man ju inte bli. Men det kunde man inte på 90-talet heller. Det fanns de somnade tur även då.. och du fick annat med dina val som jag inte hade möjlighet till för att jag tog de val jag gjorde. Och de valen kanske jag ångrar lite ur ett annat perspektiv, men man kan inte vinna i allt. Jag vann tillräckligt mycket i bostadslottot, men det har ju krävts försakanden av mig för det. Precis som för de flesta födda 40-60

 

[dobbis]

. Jag vann tillräckligt mycket i bostadslottot, men det har ju krävts försakanden av mig för det. Precis som för de flesta födda 40-60

Precis! Det är ju inte precis så att man glassat fram på ett bananskal.
Åtminstone jag har förutom att försaka en del socialt även slitit som en hund o använt ännu mera pengar innan man fått någon vinst.

 

[Voeux]

Nej det kan man ju inte bli. Men det kunde man inte på 90-talet heller. Det fanns de somnade tur även då.. och du fick annat med dina val som jag inte hade möjlighet till för att jag tog de val jag gjorde. Och de valen kanske jag ångrar lite ur ett annat perspektiv, men man kan inte vinna i allt. Jag vann tillräckligt mycket i bostadslottot, men det har ju krävts försakanden av mig för det. Precis som för de flesta födda 40-60

Jag säger inte emot dig jag tror bara vi pratar om varandra just nu. Det enda jag säger är att alla som inte gjort bostadskarriär inte har aktivt valt bort det, eftersom det ofta låtit så i tråden.

 

[stjarnhimmel]

Jag är nog några år äldre än dig (var 22 för 15 år sen), men gick ut gymnasiet med ett ganska stort sparkonto då jag jobbade parallellt med gymnasiet, vilket typ alla mina kompisar också gjorde. Jag fick kanske ut 2-8000 beroende på hur mycket jag jobbade och betalade inte hemma, så det var ju bara spar och festpengar
Jag tror kanske att det var just att mina föräldrar faktiskt inte hade en chans att köpa ett hus/lägenhet för 600 000 när de fick sitt första barn vid 27-års ålder som gjorde att vi alla blev lite drillade i att tänka efter. Sen har de absolut haft ekonomin att hjälpa oss vid behov, men alltid med lån med ränta. Tror min lillebror har ett stort lån till dem utan att veta exakt hur stort. Jag var iaf medveten om vilka val jag behövde ta då för att jag kände att det var viktigt att köpa och komma in på marknaden. Men det var inte poängen med den här tråden jag tycker också mina föräldrar haft tur.
Poängen var att vi har haft möjligheten även om vi är födda på 80-talet. Men jag tror det där som ofta kommer upp i såna här trådar om orättvisa inte alltid handlar om orättvisa utan att man gjort olika val. Och att det är klart att om någon gjort en serie val (som innebär att man valt bort något annat) som 35-åring som innebär att man äger något (fastighet/lägenhet/fonder/aktier osv) som är värt 5-6 miljoner så är det svårare att konkurrera på marknaden om man inte gör det, oavsett hur mycket man tjänar. Då kanske man måste börja på samma nivå som andra gjorde för 15 år sen för att jobba sig upp. För det är ju inte min lön som gör att jag kan köpa en lägenhet/hus för de summorna.

Du pratar om olika val. Men för att göra ett val måste man ju veta om att det valet finns. Jag var nog typ 25-26 när jag hörde för första gången om att någon köpt en lägenhet. Det var en person som hade pluggat samma utbildning som mig på universitetet några år tidigare som betalat 500' för en etta i Stockholm. Alla runt mig tyckte personen var helgalen och att den skulle förlora pengarna.

Jag är nog äldre än du, född på 70- talet. Och det man fick höra var att plugga för att skaffa sig ett bra jobb. Lägenhet fick man genom att ställa sig i bostadskö.

Sen köpte jag min första bostadsrätt när jag var drygt 30. Kostade 825' för en etta. Handpenningen på tio procent sparade jag ihop. Men med tanke på att den lägenheten kanske kostar över två miljoner idag är det mer att spara ihop för någon som vill göra den resan idag.