Gnäll-ekonomitråd

[Lickety]

När hen får medhåll med den som har startat tråden så är det kanske dags att inse att det är man själv som har valt att tolka tråden på sitt eget sätt?
Men visst är trådar levade ting här på buke På både gott och ont.

Ja, då får jag väl önska dig lycka till då.

 

[grodan21]

Fast det handlar inte bara om prioriteringar, det är ett helt annat läge nu än det var förr. Men det verkar du vägra inse. Din son har alltså trots sina "prioriteringar" bara råd med en liten lägenhet. Förr i tiden hade han antagligen haft råd med något större. Det är det vi klagar på, att vi måste jobba hårdare nu för att ha råd med mindre än tidigare generationer.

Som tex köpte min sambo brf när hen flyttade hemifrån, för 200tkr och sålde med bra vinst. Idag kostar de 1,5 miljon eller mer, det är en ganska bra ökning på 15 år.

 

[SiZo]

Ja, då får jag väl önska dig lycka till då.

Jag vet ju redan vad som måste till. Jag måste spara en jävla massa pengar i en jävla massa år. Frågan är bara om jag är villig att leva på existensminimum i 20 år för att få en gård? Och när de 20 åren har gått så har säkert priserna rusat igen, så då får jag väl vänta 10 år till..... Det jag måste göra är egentligen bara att bestämma mig för vilket jag vill göra mest.

 

[Blyger]

@SiZo ja det där gör det ju också svårare, jag vet inte vad du har för inriktning men när jag valde utbildning var att det skulle vara hyfsat bredd ett viktigt kriterium (och då klagar ändå min man på hur snäv min utbildning är!)
Därför blev jag agronom och läste inte etologi/djurskydd tex.

 

[SiZo]

@SiZo ja det där gör det ju också svårare, jag vet inte vad du har för inriktning men när jag valde utbildning var att det skulle vara hyfsat bredd ett viktigt kriterium (och då klagar ändå min man på hur snäv min utbildning är!)
Därför blev jag agronom och läste inte etologi/djurskydd tex.

Jag är rätt säker på att det kommer sluta med att jag är en simpel djurskötare med 20 000 i lön.

Jag önskar att de var lite mer ärliga med hur det såg ut på arbetsmarknaden. För då hade jag valt agronom istället. Utbildningarna är ju snarlika på många sätt egentligen.

 

[starcraft]

Huset köptes för 29 år sedan. Ensamstående har jag inte sagt att hon var. Huset kostade 600 000 då.

Min sambo har inte "rätt bra lön", den ligger på 35 000. Då har han nyss (igår) blivit befodrad och fått 17% i löneökning.

Vår plan är så småningom att flytta till varmare breddgrader. Finland går bort, jag tänker mer södra frankrike, italien, spanien, Nya Zeeland eller liknande.

Du jämför med någon som köpte när bostadsmarknaden kraschat, priserna gått ner rejält och bolåneräntorna låg mer än dubbelt så högt än de gör idag och arbetslösheten var högre. Jag tror inte det är någon som förnekar att de som kunde köpa där under krisen på 90-talet har gjort bra affärer när det gäller bostäder, men samtidigt finns det också de som var tvungna att sälja sitt hus till förlust för att inte gå i personlig konkurs. Jag upplever inte att det är en helt rättvis jämförelse och talar inte heller för om folk generellt hade en högre levnadsstandard förr för att några kunde göra bra kap på bostadsmarknaden.

 

[skiesabove]

Jag har äldre släktingar som på 70-talet kunde bygga/köpa nyproduktion, trots att kvinnan var hemmafru och manen var låginkomsttagare och hade två eller fler barn. Hur många familjer skulle idag kunna köpa nyproduktion som första ägda bostad på en lön? Vi pratar om personer som kom från fattiga bakgrunder

Litet Älvsbyhus/liknande på pendlingsavstånd till mindre stad, har den familjen fortfarande råd med. På två löner kan dom göra det dumma köpet, den större och flådigare nyproduktionen. Långt bort från Stockholm alltså. Även om lönerna är lägre så är även levnadskostnaderna lägre långt från storstan.

Men vi har en starkare urbaniseringsnorm nu, folk vill bo så nära "de tre stora" som möjligt, eller så nära den största centralorten i området som möjligt. Där är priserna hiskeliga.

På 70-talet gjorde folk färre val, även karriärmässigt. Många började på närmaste industrin i staden dom var födda i och stannade där. Idag "vill vi mer".

Men gör man som många gjorde på 70-talet, så är exakt den vägen fortfarande öppen. Men då jobbar du i industri och bor på en småort.

 

[Blyger]

Jag är rätt säker på att det kommer sluta med att jag är en simpel djurskötare med 20 000 i lön.

Jag önskar att de var lite mer ärliga med hur det såg ut på arbetsmarknaden. För då hade jag valt agronom istället. Utbildningarna är ju snarlika på många sätt egentligen.

Okej nu tror jag du tar i lite. Kan ge dig tips via pm om du vill men nej så behöver det inte alls sluta

 

[skiesabove]

Något som däremot verkligen saknas nuförtiden, är billiga hyresrätter i alla städer. Där har staten slackat i några decennier, den (relativt) fria marknaden gör vad den fria marknaden gör, och nu har vi ett jätteproblem som även påverkar husmarknaden (via äldre som bor kvar).

 

[Voeux]

Jag håller med om att bostadsmarknaden är galen och definitivt om man vill vara i storstadsregionerna. Men jag upplever det som att det utmålas som att tidigare generationer kunde göra allt som önskas utan problem och nuvarande har allt emot sig och så är det inte. Trådstarten haltar lite i jämförelserna (v90 kan man få för strax under 500’ ny, det tog mer än ett par månader att tjäna ihop pengarna till en ny bil även på 70-talet osv). Mina föräldrar kunde inte köpa en gård för två miljoner med mycket mark utan nämnvärt renoveringsbehov på rimligt pendlingsavstånd till Stockholm när de var i min ålder. Inte ens för 2 mille på den tiden, ännu mindre för det 2 mille idag skulle vara värt då. De köpte en villa under 90-talet med höga räntor och stort renoveringsbehov och sålde dessutom radhuset innan med förlust. Skulle faktiskt inte vilja byta med dem även om de idag ser ut att ha det bra - de har fått jobba hårt för det också. Det är jättedåligt att det är så svårt att ta sig in på bostadsmarknaden, men generell levnadsstandard skulle jag knappast påstå är sämre idag än det var då. Vi bor större idag än vi gjorde förut, vi äger mer saker, reser mer osv.

Livet är orättvist, men samtidigt så missar man ibland när man ser en del runt omkring sig som har det man själv vill ha vad de har offrat och kompromissat på vägen, det är lätt att bara se slutresultatet. Jag drömmer om ett radhus häromkring, men den ekonomin kommer jag troligen inte ha på egen hand eftersom jag jobbat deltid i ett yrke med dåligt betalt och utbildat mig ”försent” till något med okej lön så min lön räcker ändå inte till och min sambo är inte road av ett radhus. Å andra sidan hade varken min mamma eller mormor haft råd att köpa radhus på egen hand när de var i min ålder, så kan inte påstå att det var bättre förr heller.

Så är det verkligen. Mina föräldrar köpte hus 20 min utanför Stockholm för 850 000:- när de var 28 år. Golvläggare och simskolelärare arbetade de som då. Men det var alla pengar de hade då också, med topplån och hög ränta. Jag ärvde kläder från min storebror, vi campade på somrarna och besökte farfar i sommarstugan, hade alltid matsäck med till stranden och på utflykt, åt falukorv och makaroner hemma. Det var inte tal om restaurangbesök, café eller utlandsresor. Så var det väl för de flesta barnfamiljerna på 90-talet, mig veterligen. Så visst har just möjligheterna till boende ändrats markant, men håller med om att vi i övrigt har högre materialistisk standard idag och ekonomisk frihet.

(Rent ideologiskt kan jag dock tycka att det var bättre som det var förr, med trygga boenden anställningar och mindre konsumtion. Idag är det tvärtom, hög konsumtion men otrygg grund. Men.. det är ju en annan diskussion).

 

[grodan21]

Litet Älvsbyhus/liknande på pendlingsavstånd till mindre stad, har den familjen fortfarande råd med. På två löner kan dom göra det dumma köpet, den större och flådigare nyproduktionen. Långt bort från Stockholm alltså. Även om lönerna är lägre så är även levnadskostnaderna lägre långt från storstan.

Men vi har en starkare urbaniseringsnorm nu, folk vill bo så nära "de tre stora" som möjligt, eller så nära den största centralorten i området som möjligt. Där är priserna hiskeliga.

På 70-talet gjorde folk färre val, även karriärmässigt. Många började på närmaste industrin i staden dom var födda i och stannade där. Idag "vill vi mer".

Men gör man som många gjorde på 70-talet, så är exakt den vägen fortfarande öppen. Men då jobbar du i industri och bor på en småort.

Men hade en familj på fyra personer och en inkomst på 28 tkr kunnat ta bostadslån?

 

[skiesabove]

Men hade en familj på fyra personer och en inkomst på 28 tkr kunnat ta bostadslån?

Du tjänar mer än så i gruvindustrin.

Men på 28k och familj kan du få ett lån för att köpa hus i småort. Inte nyproduktion dock, för dom är dyrare. Men det finns otroligt många hus i Sverige för under två millar.

 

[Lickety]

Jag vet ju redan vad som måste till. Jag måste spara en jävla massa pengar i en jävla massa år. Frågan är bara om jag är villig att leva på existensminimum i 20 år för att få en gård? Och när de 20 åren har gått så har säkert priserna rusat igen, så då får jag väl vänta 10 år till..... Det jag måste göra är egentligen bara att bestämma mig för vilket jag vill göra mest.

Nu uppfattar jag återigen tråden som att den, trots allt, handlar om en gård. Du har fått många tips på hur du ska kunna undvika att behöva leva på existensminimum i 20 år för att få till den drömmen, även om den kanske inte helt uppfyller kravspecen på precis exakt alla punkter direkt, utan man får välja vad man skruvar på, i grad av uppoffring under spartiden, storlek, skick eller läge.
Det viktigaste tipset är nog att inte överdriva hindren, utan att se lösningar i stället. Men nu blir det visst "OT" igen.

Jag är rätt säker på att det kommer sluta med att jag är en simpel djurskötare med 20 000 i lön.

Jag önskar att de var lite mer ärliga med hur det såg ut på arbetsmarknaden. För då hade jag valt agronom istället. Utbildningarna är ju snarlika på många sätt egentligen.

En djurvårdare/skötare börjar kanske på runt 20 000 idag. Men man slutar ju inte på ingångslön som regel och snittlönen ligger högre än så, närmare 30'. Pratar vi djurvårdare på veterinärklinik så kan man gå vidareutbildningar på olika nivåer och får tillslut utföra nästintill vad en leg djursjukskötare får göra (pratar nu om hur systemet ser ut idag, för det är ju lite som hänger i luften där). Då är man mycket eftertraktad på arbetsmarknaden.
Bara som ett exempel, menar inte att du kommer bli just djurvårdare/skötare då, ifall din utbildning är en annan.

 

[Blyger]

djurvårdare/skötare börjar kanske på runt 20 000 idag. Men man slutar ju inte på ingångslön som regel och snittlönen ligger högre än så, närmare 30'. Pratar vi djurvårdare på veterinärklinik så kan man gå vidareutbildningar på olika nivåer och får tillslut utföra nästintill vad en leg djursjukskötare får göra (pratar nu om hur systemet ser ut idag, för det är ju lite som hänger i luften där). Då är man mycket eftertraktad på arbetsmarknaden.
Bara som ett exempel, menar inte att du kommer bli just djurvårdare/skötare då, ifall din utbildning är en annan.

Jag tolkade djurskötare som typ jobba på mjölkgård eller grisgård. Inte inom djursjukvård (då håller jag med om att lönerna är/borde vara högre).

Men med helgjobb kanske man landar strax under 30' på de jobben med, är lite dåligt uppdaterad.

 

[Lickety]

Jag tolkade djurskötare som typ jobba på mjölkgård eller grisgård. Inte inom djursjukvård (då håller jag med om att lönerna är/borde vara högre).

Men med helgjobb kanske man landar strax under 30' på de jobben med, är lite dåligt uppdaterad.

För att bli djurvårdare på veterinärklinik på lägsta nivån krävs ingen utbildning alls. Så bara man landar jobbet och lär sig vad man ska göra är det bara att köra, om man skulle vilja det. Jag vet flera djurvårdare som exempelvis slutar med att de driver veterinärklinik. Inga konstigheter.

 

[Luff]

Jag satt häromdagen och förundrades över hur våra föräldrar kunde köpa sprillans nya bilar med sina första löner. Jag beslöt mig för att kolla upp vad en sprillans ny bil (Volvo 245) kostade 1977, 40 000 kr. Det är idag ungefär 200 000 kr. Mycket pengar, men en V90 kostar typ 800 000 idag, så det är ju inte så konstigt att det upplevs som att allt är så himla mycket dyrare idag.

Min högsta dröm är att äga en gård. Jag har fått inse att det kommer aldrig någonsin hända. Ekonomin finns helt enkelt inte. Ska jag köpa ett hus för 2 miljoner så behöver jag ha ungefär 500 000 i kontanter. 400 000 till kontantinsats, lagfart och pantbrev, ytterligare 100 000 för oförutsedda utgifter. Detta är då ett billigt hus. Mycket billigt hus.

En gård som är halvvettig får man räkna med det tredubbla minst, och om man bara bortser från att jag aldrig kommer kunna spara ihop de pengarna som behövs till kontantinsatsen så kommer jag aldrig i helvete ha råd att betala den räntan som blir för det lånet. Så min absolut högsta dröm här i livet är bara att parkera, ställa av och sälja till skroten.

Men. Hade lönerna följt samma utveckling som priset på bilar så hade det varit PLÄTTLÄTT. Och jag stör mig så jävla dant på att livet är orättvist till tusen. Även med ett billigt hus på två miljoner så finns risken att vi inte skulle klara av kostnaden en tuff vinter.

Min mor köpte sitt första hus för 600 000, då behövde man dessutom bara en kontantinsats på 10% istället för nuvarande 15%. Hade priserna varit samma nu så hade vi kunnat köpa hus nästa vecka, utan problem.

Förlåt, men jag behövde bara gnälla över detta. Jag vill bara vara ifred i ett hus på landet och typ vara självförsörjande på kött och de flesta råvaror.

Visst har jag kompisar i samma generation som har lyckats köpa hus, absolut. Skillnaden där är att de har föräldrar som i många fall hjälper till med både kontantinsatsen OCH som borgensman vid själva banklånet. Att få äga sitt boende kommer bli en större klassfråga än det har varit innan.

Visst, flyttar jag norrut så blir det billigare, men det vill jag verkligen inte. Om något så vill jag söderut. Och sambon har bara jobb i typ stockholm, Göteborg och Malmö.

Köp mitt grannhus för 1.4 milj, renovera. Du får plats med ett stall på tomten. Och så arrenderar du 2 ha av mig som jag inte har någon användning för. Mitt i Skaraborg. Bra pendling till Gbg. Och området "exploderar" just nu på grund av batterifabriksetablering.

 

[Mia_R]

Oj vad bra min farmor hade det, tydligen. Hon klippte papper för att öht ha något i fönstren för de hade inte råd med gardiner. Hon stickade på uppdrag åt andra för att få in lite extrapengar till familjen för det räckte inte det farfar tjänade. Vad dum hon var som inte sparade istället så hade de kunnat köpa ett eget hus istället inom ett år.

Mamma var hemmafru när jag var liten. Hon sydde våra kläder och vi ärvde varandras, pappa jobbade borta på veckorna och bodde i barack medan vi bodde i hyrda radhus. Vad dumma de var som inte sparade ett år och köpte hus istället! Nu är pappa död och mamma fattigpensionär i en hyrd lägenhet i ett hus som inte renoverats på 40 år.

Oj så fantastiskt enkelt det var förr, bara att spara lite och sen köpa ny bil, villa eller gård i attraktiva storstadsområden.

 

[skiesabove]

Som exempel, fräscht och stort nog för familj. Jättetomt. Nära Skellefteå (Northvolt söker folk konstant), men ävem görbar pendling till Piteå eller Umeå.

1,4 mill. Och då är ändå Skellefteås bostadsmarknad överhettad, men det är flådigare och ännu centralare byggen som rusar i pris. Små ödmjuka villor i utkanten till bra pris finns ännu.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-4rum-skelleftea-skelleftea-kommun-gamla-falmark-85-20048616

 

[Inte_Ung]

Förr i tiden hade han antagligen haft råd med något större. Det är

Inte med det läget.
Jag hade lika litet ungefär i samma ålder.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att det låter rätt häftigt att för 30 (?) år sen som ensamstående kunna köpa ett hus på ett attraktivt ställe genom att spara i 1 år, det hade inte gått i staden där jag bor men prisutvecklingen kanske har sett annorlunda ut här.

1993 hade bostadsmarknaden precis kraschat totalt.
Då var det lätt att köpa om man inte behövde sälja.