Gnäll-ekonomitråd

[skogaliten]

1993 hade bostadsmarknaden precis kraschat totalt.
Då var det lätt att köpa om man inte behövde sälja.

Jag gjorde det!

Köpte en centralt belägen bostadsrätt till "reapris". Det är det köpets förtjänst att vi nu bor på en gård med 70 hektar...

 

[Inte_Ung]

Jag är rätt säker på att det kommer sluta med att jag är en simpel djurskötare med 20 000 i lön.

Möjlighet till tjänstebostad?

 

[vemsomhelst123]

Fast det handlar inte bara om prioriteringar, det är ett helt annat läge nu än det var förr. Men det verkar du vägra inse. Din son har alltså trots sina "prioriteringar" bara råd med en liten lägenhet. Förr i tiden hade han antagligen haft råd med något större. Det är det vi klagar på, att vi måste jobba hårdare nu för att ha råd med mindre än tidigare generationer.

Fast det måste vi kanske inte? Mina föräldrar som verkligen är ”boomers” köpte sin första lägenhet i en (på den tiden) kranskommun långt utanför stan när de fick sitt första barn. Sen gjorde de en liten vinst och kunde köpa ett radhus och sen ett hus (även om det var tight när kraschen kom..). Långt senare sålde de huset och kunde köpa en central lägenhet i Stockholm.
Jag flyttade 16 mil för att ha råd att köpa lägenhet och hålla häst när jag hade pluggat klart, den lägenheten är grunden till att jag nu har råd att bo väldigt centralt i en stor lägenhet i Göteborg. Vi har en bra inkomst ihop jag och min sambo, men att jag har bostadshoppat och att att han bodde i sin köpta etta med väldigt låg avgift i över 10 år är ju grunden till att vi idag kan bo som vi vill utan att behöva sova oroligt på nätterna pga ekonomin. Nu hade vi ”tur” och började vår bostadskarriär tidigare, men vi har ju båda två behövt rätta mun efter matsäck på vägen dit. Jag hade inte alls lust att flytta från Stockholm, men jag hade liksom inte råd att köpa en lägenhet där och inte heller ha häst som nyutexaminerad. Jag betalade 550000 för min första egna lägenhet och sålde den 5 år senare för 950000 sen köpte jag en sliten etta i Gbg för 1700000 som såldes för 2,4 miljoner och gjorde sen en liknande affär där jag tjänade några hundratusen till. Alla gångerna var det taktiska val, det första var staden som expanderade och hamnade närmare och närmare Stockholm (inte avståndsmässigt men fler och fler började tycka att det var rimligt pendlingsavstånd) de andra var områden som var långt ifrån min dröm men som var på väg att bli nästa hippa stadsdel. Visst tog det 10 år men jag bodde liksom inte dåligt under tiden, bara inte där och hur jag helst hade bott.
Så fundera på vad du kan tumma på (läge, renoveringsbehov, mark osv). Jag känner nästan ingen som kunnat jobba sig rik (och jag känner många som tjänar väldigt mycket pengar) utan det kräver någon sorts investering för att få ihop det där kapitalet..

 

[JohannaB]

Min mamma sparade under typ ett år och fick pengar till sitt hus. Av pengarna för det huset köpte de senare gården de har nu.

Jag kan inte göra samma sak. För det huset hon sparade under ett år till är idag värt 6+ miljoner. Hon sparade ett år. Jag kommer behöva spara minst 20 år eftersom jag inte har råd med för hög månadskostnad. I

Hur kan du inte se att detta gör ENORM skillnad?


Hur länge sedan är detta? När jag har kikat så är det absolut lägsta jag har hittat gett mig en månadskostnad på 12 000. Med dagens ränteläge. Sedan ska man klara av högre också. Och spara samtidigt.

Utan att ha läst hela tråden, stämmer verkligen det att din mamma kunde spara i ett år 1977 och ha 60 000 kronor till kontantinsats?

Månadslönen då var ju 5-6 tusen i median?
I så fall kunde hon ju spara hela sin lön det året, och skulle du ha haft den möjligheten skulle ju du också få ihop en bra kontantinsats?

 

[Ajda]

Jag vet ju redan vad som måste till. Jag måste spara en jävla massa pengar i en jävla massa år. Frågan är bara om jag är villig att leva på existensminimum i 20 år för att få en gård? Och när de 20 åren har gått så har säkert priserna rusat igen, så då får jag väl vänta 10 år till..... Det jag måste göra är egentligen bara att bestämma mig för vilket jag vill göra mest.

Nej du får spara och köpa ett renoveringsobjekt med potential. Sälja det för betydligt mer pengar om x antal år. Det är så vanligt folk gör för att kunna uppgradera sig.
Majoriteten av oss har en alldaglig lön.

 

[Lickety]

Som exempel, fräscht och stort nog för familj. Jättetomt. Nära Skellefteå (Northvolt söker folk konstant), men ävem görbar pendling till Piteå eller Umeå.

1,4 mill. Och då är ändå Skellefteås bostadsmarknad överhettad, men det är flådigare och ännu centralare byggen som rusar i pris. Små ödmjuka villor i utkanten till bra pris finns ännu.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-4rum-skelleftea-skelleftea-kommun-gamla-falmark-85-20048616

Skulle jag vilja eller behöva göra bostadskarriär av någon anledning, så vore det här ett utmärkt exempel på objekt - om man är flyttbar utanför storstäderna. Nu är visst inte TS det, men för andra som funderar så kan Norrland vara en riktig framtida guldrush! På sätt och vis hade jag velat hitta något prisvärt och flytta norrut för att få vara med på resan. Tror det kommer vara brist inom alla möjliga yrken och tror framtiden ser utmärkt bra ut däruppe om allt går i lås.

 

[Blyger]

Fast det måste vi kanske inte? Mina föräldrar som verkligen är ”boomers” köpte sin första lägenhet i en (på den tiden) kranskommun långt utanför stan när de fick sitt första barn. Sen gjorde de en liten vinst och kunde köpa ett radhus och sen ett hus (även om det var tight när kraschen kom..). Långt senare sålde de huset och kunde köpa en central lägenhet i Stockholm.
Jag flyttade 16 mil för att ha råd att köpa lägenhet och hålla häst när jag hade pluggat klart, den lägenheten är grunden till att jag nu har råd att bo väldigt centralt i en stor lägenhet i Göteborg. Vi har en bra inkomst ihop jag och min sambo, men att jag har bostadshoppat och att att han bodde i sin köpta etta med väldigt låg avgift i över 10 år är ju grunden till att vi idag kan bo som vi vill utan att behöva sova oroligt på nätterna pga ekonomin. Nu hade vi ”tur” och började vår bostadskarriär tidigare, men vi har ju båda två behövt rätta mun efter matsäck på vägen dit. Jag hade inte alls lust att flytta från Stockholm, men jag hade liksom inte råd att köpa en lägenhet där och inte heller ha häst som nyutexaminerad. Jag betalade 550000 för min första egna lägenhet och sålde den 5 år senare för 950000 sen köpte jag en sliten etta i Gbg för 1700000 som såldes för 2,4 miljoner och gjorde sen en liknande affär där jag tjänade några hundratusen till. Alla gångerna var det taktiska val, det första var staden som expanderade och hamnade närmare och närmare Stockholm (inte avståndsmässigt men fler och fler började tycka att det var rimligt pendlingsavstånd) de andra var områden som var långt ifrån min dröm men som var på väg att bli nästa hippa stadsdel. Visst tog det 10 år men jag bodde liksom inte dåligt under tiden, bara inte där och hur jag helst hade bott.
Så fundera på vad du kan tumma på (läge, renoveringsbehov, mark osv). Jag känner nästan ingen som kunnat jobba sig rik (och jag känner många som tjänar väldigt mycket pengar) utan det kräver någon sorts investering för att få ihop det där kapitalet..

Med ett varnande finger om att det inte är helt bombsäkert att man alltid kan göra bostadskarriär på den nivån.

 

[SiZo]

Okej nu tror jag du tar i lite. Kan ge dig tips via pm om du vill men nej så behöver det inte alls sluta

Jag tar med stor glädje emot alla tips som du kan sitta på!

 

[MJLee]

Rent krasst, när föräldrarna dör kommer arvet att hjälpa TS en bra bit, om inte fullt, att uppfylla sin dröm om en gård.

 

[SiZo]

Rent krasst, när föräldrarna dör kommer arvet att hjälpa TS en bra bit, om inte fullt, att uppfylla sin dröm om en gård.

Min mamma är inte ens 60 år fyllda, min mormor lever fortfarande tillomed. Så jag misstänker starkt att min mor kommer leva minst 30-40 år till om inget oförutsätt händer. Jag får dessutom bara 25% av arvet eftersom jag är särkullsbarn.

 

[tara]

Jag tar med stor glädje emot alla tips som du kan sitta på!

@SiZo just nu när jag kämpar stenhårt med all tillväxt på gården så känns arbetsinsatsen stor med stor tomt på landet.

Jag funderade på ditt ”gnäll” och jag kollade runt lite lokalt på hemnet. Då dök attraktiva bostäder upp på exekutiv auktion. Rent praktiskt håll koll på exekutiva auktioner, där kanske du kan hitta något så småningom.

 

[SiZo]

Utan att ha läst hela tråden, stämmer verkligen det att din mamma kunde spara i ett år 1977 och ha 60 000 kronor till kontantinsats?

Månadslönen då var ju 5-6 tusen i median?
I så fall kunde hon ju spara hela sin lön det året, och skulle du ha haft den möjligheten skulle ju du också få ihop en bra kontantinsats?

Nej du har blandat ihop siffrorna. Det är 29 år sedan min mor köpte hus.

 

[skiesabove]

Skulle jag vilja eller behöva göra bostadskarriär av någon anledning, så vore det här ett utmärkt exempel på objekt - om man är flyttbar utanför storstäderna. Nu är visst inte TS det, men för andra som funderar så kan Norrland vara en riktig framtida guldrush! På sätt och vis hade jag velat hitta något prisvärt och flytta norrut för att få vara med på resan. Tror det kommer vara brist inom alla möjliga yrken och tror framtiden ser utmärkt bra ut däruppe om allt går i lås.

Jo, och då känner jag ändå att tåget redan har gått på många sätt i Norr- och Västerbottenskusten . Det fanns nämligen hiskeligt många små gårdar med mycket mark till salu för 10 år sen... Nu är dom betydligt färre och dyrare.

Men kan man lägga 1-2 mille på repobjekten av bara bostadshus så finns det pengar att tjäna direkt. Det är många ställen som bara behöver få dom där tråkiga renoveringarna gjorda och sen kan man flippa dom till folk som inte orkar renoveringskaos. Jag har en bekant som flippar kronofogdehus på löpande band. Han har pengar i madrassen numera.

Vill man ha 10 hektar och byggnader i bra skick, nära någon av kuststäderna, under 4 mill, är det redan mycket skralt med objekt för att inte säga helt tomt.

Jag siktar dock på långt i inlandet i framtiden... Där kommer det nog alltid finnas låga priser .

 

[sjoberga]

@SiZo just nu när jag kämpar stenhårt med all tillväxt på gården så känns arbetsinsatsen stor med stor tomt på landet.

Jag funderade på ditt ”gnäll” och jag kollade runt lite lokalt på hemnet. Då dök attraktiva bostäder upp på exekutiv auktion. Rent praktiskt håll koll på exekutiva auktioner, där kanske du kan hitta något så småningom.

Såna lär det komma fler av de kommande 5 åren också. Även bostäder som säljs mer desperat till första bästa som kan ta den direkt, strax innan exekutiv auktion blir aktuell.

 

[skiesabove]

Här är ett hus med hög flipp-potential i Luleå. Cykelavstånd och cykelväg till universitet/science park och görbart att cykla till centrum också.

Uppgradera ytskikt, städa och piffa tomt, vänta 1-2 år (området håller just nu på att få fler tomter), sälj för minst dubbla, kanske mer.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-5rum-rutvik-lulea-kommun-rutvikssundsvagen-33-20029903

 

[Thaliaste]

Huruvida man har dragit en nitlott i livet beror på vad man jämför med, och om man är missnöjd beror också på vilka förväntningar man har.

Nu verkar det som att din mamma @SiZo lyckades ha flyt med att kunna spara mycket av sin inkomst, och dessutom kunnat köpa i ett bra läge, både ekonomiskt och geografiska. Men det blir också lite svår jämförelse att göra, ni verkar i övrigt ha rätt olika situationer t ex. Och varför är det just din mamma du ska jämföra ditt liv med, varför inte min mamma eller din mormor? Eller någon annan? Väldigt många av dem som idag har det du önskar har antingen kompromissat med jobb, geografiskt läge eller haft kunskap, ork och kontakter för att kunna renovera. En del har haft tur eller fått ekonomisk hjälp, men många har haft nytta av något annat. Nu låter din sambo helt låst av jobb och därmed geografiskt läge, du är låst till vad för boende du vill ha och ingen av er kan/vill renovera, det är en ekvation som helt enkelt behöver kompromisser.

Jag förstår att det är en besvikelse att inte kunna ordna sitt liv precis som man vill ha det, och jag tycker också att det är okej att verbalt uttrycka det, att "gnälla" lite. Bara man inte fastnar självömkan och i känslan av Den Stora Orättvisan, "alla andra har..." osv, det leder lätt till en offerkofta som bara är destruktiv för en själv.

Kanske hade svaren i tråden sett lite annorlunda ut om trådstarten varit uttryckt mer som "sorgen över att inte kunna..." än "gnäll" över detsamma. En sorg pga insikten att en dröm (troligtvis) inte är inom räckhåll är fullt förståeligt, att gnälla antyder mer om att man tycker att det är något man tycker att man inte borde drabbas/utsättas för.

Det är väl en känd kunskap att 90-talisterna (kanske en bit in på 80?) är den första generation som under sin livstid troligtvis kommer ha det sämre än sina föräldrar. Men samtidigt har vi det bättre än alla tidigare generationer och bättre än en stor andel av alla som lever på denna jord samtidigt som oss. Så varför är det just mina föräldrar jag ska jämföra mig med? Det kanske inte är jag som hade otur, det kanske är de som hade tur...?

 

[vemsomhelst123]

Med ett varnande finger om att det inte är helt bombsäkert att man alltid kan göra bostadskarriär på den nivån.

Absolut inte såklart. Poängen var (som jag skrivit i fler såna här trådar) att det är få som kan köpa sitt drömboende direkt. Mina föräldrar (som som sagt är riktiga boomers) kunde det inte, och inte jag heller, inte min bror som tidigt tjänade stora summor och inte kompisar som av olika skäl tjänat mycket och levt billigt. Inte min sambo heller trots att han ändå hade pengar hemifrån till en kontantinsats. Problemet uppstår ju när någon i samma ålder som oss (35-40) inte har den där foten in och vill ha det som ”andra” kan köpa. Men det hade inte 40-60-talisterna kunnat heller om de började leta drömboende vid 35 utan att ha ägt något innan. Dom jag känner som har en gård har antingen renoverat allt, bott ”obekvämt” i ett par år (typ bostadsrätt i Borås eller Västerås av rent taktiska skäl då båda städerna växer) eller ärvt.
Men förr var det kanske svårare att börja plugga sent i livet, ändra sina livsval eller byta spår.

 

[Mabuse]

Jag tycker för övrigt att man får gnälla på buke ändå när man ser att man ställt upp ett problem som saknar lösning. Jag gnäller på jobbet ibland när det händer att ens tänkta tekniska lösning aldrig kommer att fungera. Ofta är det en massa dumma bivillkor uppställda av fysikaliska lagar som är problemet.

Först blir man less över att man inte insåg det tidigare (och till och med tänka tanken att kan inte bara världen tweakas lite), sen jobbar man vidare tills man har en lösning på problemet genom att anpassa kraven till de fundamenta man identifierat. Och blir jäkligt nöjd när man lyckas även om det inte är den drömlikt perfekta lösning man fick för sig kunde uppnås.

Jag vänder mig mer mot ”Vart är samhället på väg när vanligt folk inte ens kan köpa en gård??”

När har vanligt folk nånsin haft pengar att köpa en gård?

Det är lite som ”Vart är samhället på väg när en vanlig knegare inte ens har råd med en helikopter?”

Sen kan man förstås tycka att det känns surt och verkligen vilja ha en gård/helikopter/svårklasshäst/whatever, men är det verkligen ett bevis på samhällets förfall om man som medelsvensson inte har råd?

 

[sjoberga]

Jag vänder mig mer mot ”Vart är samhället på väg när vanligt folk inte ens kan köpa en gård??”

När har vanligt folk nånsin haft pengar att köpa en gård?

Det är lite som ”Vart är samhället på väg när en vanlig knegare inte ens har råd med en helikopter?”

Sen kan man förstås tycka att det känns surt och verkligen vilja ha en gård/helikopter/svårklasshäst/whatever, men är det verkligen ett bevis på samhällets förfall om man som medelsvensson inte har råd?

Där har vi exakt samma åsikt tänker jag.

Däremot finns det både orättvisor och obalanser i systemet också, som borde börjats ta itu med för 20 år sedan. Nu har de obalanserna fått blomma ut fritt i en ganska kass situation rent allmänt just för bostäder.

 

[Voeux]

Absolut inte såklart. Poängen var (som jag skrivit i fler såna här trådar) att det är få som kan köpa sitt drömboende direkt. Mina föräldrar (som som sagt är riktiga boomers) kunde det inte, och inte jag heller, inte min bror som tidigt tjänade stora summor och inte kompisar som av olika skäl tjänat mycket och levt billigt. Inte min sambo heller trots att han ändå hade pengar hemifrån till en kontantinsats. Problemet uppstår ju när någon i samma ålder som oss (35-40) inte har den där foten in och vill ha det som ”andra” kan köpa. Men det hade inte 40-60-talisterna kunnat heller om de började leta drömboende vid 35 utan att ha ägt något innan. Dom jag känner som har en gård har antingen renoverat allt, bott ”obekvämt” i ett par år (typ bostadsrätt i Borås eller Västerås av rent taktiska skäl då båda städerna växer) eller ärvt.
Men förr var det kanske svårare att börja plugga sent i livet, ändra sina livsval eller byta spår.

Rent krasst har många av mina jämnåriga vänner sitt drömboende nu vid 35 för att deras föräldrar hjälpte dem med kontantinsats för 10-15 år sedan, så de har haft möjlighet att göra bostadskarriär. Så ser det såklart inte ut överallt, men just i min krets är det få som behövt göra dessa uppoffringar. Ja, förutom en då som bott i sketen sommarstuga i 8 år för att sen kunna riva och bygga nytt.

Inget argument emot det du skriver, jag ville bara flika in den sidan också.