Lillefrun
Trådstartare
Sant, jag tänker likadant. Det är ett problem att jag har sjukersättning och jag vet knappt hur många gånger jag försökt plugga, jobba, gå kurser och dylikt men så går det inte. Jag klarar inte ens att vara med på hela kurstillfällerna med hundarna eller när jag gått andra kurser som bokcirkel,luffarslöjd, fotografering. Foto ska jag försöka med igen på måndag men jag kommer inte orka vara med hela tiden. Den är två och en halv timme.Jag har ju gjort den här resan själv. Jag älskar mitt hus, jag är otroligt tacksam för att jag gjorde det, jag ångrar det inte, men det finns omständigheter när man gör en sån resa som sjukskriven (och man vet att man nog aldrig kommer jobba) som gör det väldigt annorlunda mot när "vanliga" människor gör samma resa även om man har en bra utgångspunkt vilket det låter som TS har.
Jag fick hyfsat med pengar för min bostadsrätt, mitt hus va billigt och inget behövdes fixas omgående. Jag hade en buffert och jag tog inga lån. Men ja det är svårt att få pengarna att räcka när elpriserna sticker ett par hundra procent, jag blir otroligt stressad vid varje problem som uppdagar sig eftersom jag vet att varje gång jag använder den där bufferten så betyder det att den inte fylls på mer. Vissa månader kommer alla grejer på samma gång och man känner sig mer än lovligt fattig när man inser att tyvärr gick hela ens inkomst denna månaden till att fixa ny pump.
Jag vet att jag låter mycket mer pessimistisk än de flesta i denna tråden, men det är inte för att få TS att låta bli att köpa ett hus utan för att man behöver räkna in hur det påverkar ens mående som sjuk att ha den stressen det innebär, om man redan innan har ett fungerande nätverk (det hade inte jag, men har till viss del byggt ett) och har en plan på hur man ska göra om det dyker upp problem så kommer det minska stressen, om man kan se det som "i värsta fall säljer jag huset och flyttar" så minskar det stressen.
Och jag är så less på det, jag hatar det och hur jag är och att inte kunna jobba och pratade om det med min mamma häromdagen att jag bara önskar att klara av sånt. Att jag skulle vara som inte alla men många andra som går till ett jobb eller studerar. För mig tar planeringen för ett möte/kurs flera dagar när jag om och om igen räknar minuter när jag ska göra allt, i detalj, sätter tusen larm och tycker det är så jobbigt innan att all min energi till aktiviteten är slut innan jag ens är på väg dit.
Att duscha kräver att jag varje gång innan jag går in in i duschen måste gå igenom i huvudet hur man gör, typ först sätter jag på vattnet, efter en stund tar jag schampo, sen stänger jag av duschen och tar i balsam, borstar håret, jag måste gå igenom i vilken ordning jag ska torka mig och bestämma handduk innan osv och när jag kommer iväg är jag redan så trött i huvudet att jag inte hänger med i vad som sägs och ibland går det inte att göra det jag planerade för. Så ja, att få högre inkomst skulle vara så efterlängtad men det är inte möjligt i nuläget.
Men jag vill inte låta mig hindras helt pga mina diagnoser. Och jag vet att det kommer vara jätte jobbigt ibland men det är min dröm att bo där, ett ställe som alltid har varit enormt positivt och med några av mina bästa minnen, så jag vill våga ta chansen. Jag har väntat och väntat i hela mitt liv efter det här.
Finns en sak till som skulle kunna vara ett hinder men jag vet inte just nu,får snart veta.