Ta reda på om man är stadsbo eller lantis

[tanten]

Kan hålla med i ditt inlägg i allt utom i en sak. Skillnaden för mig är att jag är singel. Det är alltid enklare med två bilar, någon att diskutera med, någon som finns hemma, någon som hjälper till när saker krånglar. Jag känner mig utsatt som singel i detta läge, jag har ingen att be om skjuts till jobbet om min bil stannar, ingen som hjälper mig med hundvakt, ingen som finns där när jag känner mig ensam. Hade jag vart sambo hade jag aldrig tvekat. Nu vill jag klara mig själv, men det är inte lika enkelt på mina villkor :-)

Det kan i och för sig vara en fråga om läggning meeeeen....

Jag som person hade inte varit bekväm med att hänga upp min boendeform på om jag har en partner eller inte.

Jag är vuxen och klarar mig själv. Jag köpte hus ensam. Det har inte varit ett dugg krångligare än stadslivet. Vad i huset skulel jag inte klara? Mer än att klättra på tak och byta tegelpannor... Men det hade inte en höjdrädd partner heller klarat och jag vet gott om kvinnor som inte är höjdrädda.

Bilen kan stanna när din partner är bortrest. Hundvakt kanske finns i byn du flyttar till?

Jag hade nog inte "godkänt" ett enda av dina motargument för mig själv.

Men det är du som måste känna efter i din mage hur det känns. Det är ingen hit att flytta och upptäcka att det inte funkar.

 

[Petruska]

Tänker bara att det kanske skulle vara värt bekymret att göra ett ryck och kanske leva sparsamt i - säg - 90 dagar? Eller vilken tidsperiod du vill.

Det där var ju en smart tanke!

När du tog upp sparande, tänkte jag ungefär att det väl inte är särskilt troligt att TS (eller någon annan, tex jag) blir som ny om hon flyttar, och då börjar hantera sina pengar helt annorlunda. Mest utifrån tanken att jag inte plötsligt hade börjat spara, när jag nu faktiskt aldrig har gjort det särskilt systematiskt i mitt liv. (Extrapengar skaffar jag snarare genom extraarbete. Jag tycker att hyggliga inkomster är tryggare än små inkomster + sparpengar, om jag måste välja, eftersom inkomsterna kommer varje månad, medan sparpengar som måste användas, är jobbiga att få ihop igen om man har små inkomster.)

Men att testa en sparkampanj på tre månader, det skulle jag ev kunna göra. Jag har gjort lite olika förändringskampanjer i livet genom just tremånaderssatsningar förut (tex jobba mycket en sådan period, plugga engelska intensivt en sådan period, med mera). Efteråt går jag tillbaka till det gamla, men då är ju målet uppnått.

 

[Petruska]

Jag hade nog inte "godkänt" ett enda av dina motargument för mig själv.

Men det är väl för att du vet vad du vill. Då blir ju motargumenten mer något att ta sig över. Om man inte vet vad man vill, så blir ju motargumenten minuslistan och förargumenten pluslistan. Utan att det är bestämt på förhand vilken lista som vinner.

Jag vet också vad jag vill, och jag tycker att TS motargument är synnerligen övertygande.

 

[athena_arabians]

Det kan i och för sig vara en fråga om läggning meeeeen....

Jag som person hade inte varit bekväm med att hänga upp min boendeform på om jag har en partner eller inte.

Jag är vuxen och klarar mig själv. Jag köpte hus ensam. Det har inte varit ett dugg krångligare än stadslivet. Vad i huset skulel jag inte klara? Mer än att klättra på tak och byta tegelpannor... Men det hade inte en höjdrädd partner heller klarat och jag vet gott om kvinnor som inte är höjdrädda.

Bilen kan stanna när din partner är bortrest. Hundvakt kanske finns i byn du flyttar till?

Jag hade nog inte "godkänt" ett enda av dina motargument för mig själv.

Men det är du som måste känna efter i din mage hur det känns. Det är ingen hit att flytta och upptäcka att det inte funkar.

Instämmer helt. Nu är ju jag inte singel men iaf särbo så händer något får jag ju fixa det själv på ett eller annat sätt. Han kommer att hjälpa mig med lite upprustning i sommar men jag kommer att vara med för att lära mig. Att jag inte skulle klara av praktiska saker i huset har liksom aldrig funnits på kartan, det var självklart att jag skulle ta över huset.

Det enda jag absolut tar in hjälp för är sådant som måste utföras av någon certifierad av säkerhets- och försäkringsskäl och då kvittar det ju ändå om man har en partner eller ej.

 

[makarontanten]

Det kan i och för sig vara en fråga om läggning meeeeen....

Jag som person hade inte varit bekväm med att hänga upp min boendeform på om jag har en partner eller inte.

Jag är vuxen och klarar mig själv. Jag köpte hus ensam. Det har inte varit ett dugg krångligare än stadslivet. Vad i huset skulel jag inte klara? Mer än att klättra på tak och byta tegelpannor... Men det hade inte en höjdrädd partner heller klarat och jag vet gott om kvinnor som inte är höjdrädda.

Bilen kan stanna när din partner är bortrest. Hundvakt kanske finns i byn du flyttar till?

Jag hade nog inte "godkänt" ett enda av dina motargument för mig själv.

Men det är du som måste känna efter i din mage hur det känns. Det är ingen hit att flytta och upptäcka att det inte funkar.

Nu vill inte jag heller hänga upp mig på en partner eller inte. Jag trivs väldigt bra själv och letar inte efter någon att dela livet med. Men, det jag menar är att hade jag vart sambo/gift, så hade jag inte haft den oron för ekonomin. Det hade antagligen funnits två bilar i hushållet ( funkar inte en, så går det lösa med den andres hjälp att bogsera till verkstad, skjutsa varandra mm), hade jag vart sambo kanske den sambon vart hemma på nätterna när jag jobbar= ingen hundvakt alls att ta hänsyn till.Skulle mot förmodan karln vara bortrest så kanske jag till och med haft råd att ta taxi för att komma till jobbet en kväll om oturen är framme. Idag finns inte dessa möjligheter, därför bli det att tänka efter före, så man inte sätter sig i situationer man inte reder ut sen :-)

Som hyresgäst behöver jag ju antagligen inte bry mig om varken tegelpannor, klättra på tak eller liknande, men tryggheten med ekonomi känns som ett stort hinder. Händer inget som kostar en massa ( några tusen hit och dit är inga problem, jag pratar om större summor som inte finns sparade) klarar jag mig utmärkt, men det vet man ju aldrig. Har ju trots allt en kommunlön som inte är så jättehög ;-)

 

[aprilmaj]

@makarontanten
(Har inte läst hela tråden, så jag kanske upprepar redan skrivet.)

Kanske ett annat hus än det du beskriver? Ett som ligger nära busshållplats?

Jag har ju flyttat ut på landet ensam och har haft som krav att det ska finnas busshållplats hyfsat nära (jag har 800 m), så att jag inte ska vara helt beroende av bil. Man kan också skaffa bilförsäkring där hyrbil ingår om bilen går sönder.

Jag ÄLSKAR att bo på landet Vill inte flytta in till stan eller bebyggelse igen.

 

[Oldie]

svårigheter?

Landet alla gånger. På nåt konstigt sätt så ordnar de mesta fiktiva problem sig.
Skulle inte stå ut med att bo i stan.

 

[AraSlei]

Håller med i allt i den skillnaden att en flytt kostar pengar. Det är inte bara att flytta hit och dit för mig. Adressändring, flyttning av möbler, tvbox, internet mm kostar pengar vid flytt. Att flytta fram och tillbaka blir dyrt, även om det är en möjlighet att hyra ut i andra hand och komma tillbaka. Likväl kan bil mm gå sönder även vid en kortare flyttningsperiod och då står jag där ändå med samma problem....

Jovisst, men så dyrt behöver det ju inte bli

Det är ju dessutom inte säkert att du behöver flytta tillbaka
Finns det inget hus närmare en busshållsplats så du inte blir så beroende av bilen?

 

[Kattennizze]

Det tråkiga svaret är nog att jag skulle spara pengar först så du har en buffert. Man måste ha det för bilen kommer att braka förr eller senare. Och man är väldigt handikappad utan bil på landet. Jag har bott på landet nu de senaste tio åren och hade gärna fortsatt med det om jag inte fick barn. Nu funkar det bara inte, men det problemet har ju inte du. Jag hade sparat en ihop en slant och sen flyttat ut till landet.

 

[TinyWiny]

Jag flyttade ut på landet som ensamstående med två barn då 7 och 9 år gamla, min hund och två katter. När jag fick erbjudandet om att hyra huset så satte jag mig ner och skrev en + och - lista. + sidan vann med hästlängder. Visst hade jag längtat ut på landet och visst hade jag letat efter hus att hyra men att jag hade längtat så mycket insåg jag först då. Det var som att jag hade tryckt undan endel av mig för att kunna överleva i stan.

Jag hade en gammal bil men även busshållplats precis utanför dörren med bussar som dagtid gick med någon/några timmars mellanrum. Det var en klar fördel för det förenklade för barnen att ta sig till skolan så jag slapp köra dem.

Huset låg ett stenkast ifrån mitt jobb men det såg jag inte som något problem och jag gjorde klart att när jag var på jobbet så jobbade jag och när jag var ledig så var jag ledig men självklart ställde jag upp om det var kris. Det gick jättebra! Visst var det en och annan som inte förstod i början men jag förklarade och de respekterade.

Jag har aldrig ångrat att jag flyttade ut på landet utan istället drömmer jag ibland mardrömmar om att jag måste flytta in till stan igen. Det är min fasa att behöva bo i lägenhet och i stan igen!

Numera bor jag med min sambo sedan 15 år i eget hus långt ute på landet utan kommunikationer men det är inget problem alls trots att jag tyvärr inte kan köra bil längre. Jag är ensam mycket då sambon ligger ute mycket i sitt jobb men det ser jag inte heller som något problem. Allting löser sig på något sätt.

För mig är det viktigt med lugn och ro. Tystnaden är viktig för mig. Jag verkligen avskydde att höra mina grannar när jag bodde i lägenhet. Att kunna gå ut utan att folk står och glor i fönstren och att få vara ifred är så viktigt för mig. Jag har ett enormt stort behov av att vara ensam och jag kände aldrig att jag fick vara ifred i stan.

Jag tycker att du ska leta efter ett hus närmare stan. Det var en förutsättning för mig att huset låg relativt nära stan när jag först flyttade ut på landet. I värsta fall så kunde jag gå in till stan. Det var 5-6 km till centrum. Det är också guld med en bra kollektivtrafik nära så att det fungerar även när bilen är på verkstaden eller när den får för sig att inte starta särskilt när man är ensamstående.

 

[mino]

Alltså, nu vet jag ju inte exakt hur bostadsmarknaden ser ut där du bor. Men hade jag varit du så hade jag satsat på att bo i stan på vinterhalvåret och på landet på sommarhalvåret. Det bygger förstås på att du kan hyra ut din lägenhet, antingen via airbnb och liknande per vecka till turister (det är mest lönsamt om det finns en marknad) eller hyra ut halvårsvis. Helst ska det ju i så fall vara så att du kan dra in lite mer än hyran för att täcka kostnaden av torpet. Fördelen med att inte bo i torpet på vintern är att du inte behöver ha det uppvärmt då och kan klara en lite enklare standard (billigare ställe).

Största skälet till att jag skulle välja det alternativet är att även om jag gillar att vara på landet och bo i hus så har det ett begränsat värde på vintern när det är mörkt så stor del av dagen och geggiga/snöiga vägar. Dessutom är min erfarenhet att landet inte altlid är det bästa när man vill ut och gå rundor, hur konstigt det än låter (antingen för att vägarna inte leder nån vart eller för att det är för mörkt). Det har sina fördelar med upplysta riktiga gångvägar under ett antal månader...

 

[Reville]

Som barn till separerade föräldrar så har min uppväxt varit tudelad mellan att dels bo ute på landet med kossor som närmsta granne, och dels att bo mitt inne i storstan med ett 7eleven på våningen under typ. Visst trivdes jag när jag var i stan också, men landet har alltid känts mer 'hemma' för mig, så sen den dagen jag flyttade hemifrån så har jag bara bott på landet.