Enya
Trådstartare
Sv: Ger folk i förhållande upp för lätt?
Förlåt för att jag frågar, men läste du överhuvudtaget mitt senaste inlägg? Dömer jag någon för att jag ens vädrar frågan? Jag har inte ens en tydlig åsikt i frågan, det skrev jag också och jag skrev att jag inte tycker att någon av er i tråden har fel.
Vad är ditt problem då?
Jag har hela tiden pratar att det är självklart att man kan ha dåliga förhållande och att man inte ska vara ihop då. Det är väl en självklarhet?1
Nu vet jag inte om du ens är intresserad, du ville nog bara använda det mot mig, men:
Det jag och dotterns pappa hade var inget jag så här efter vill kalla förhållande. Jag tror att vem som helst, som läste det jag skrev här om både honom och om min mans död, faktiskt räknade ut att det inte var kärlek utan någon form av ersättare i min sorg. Jag gick alltså in i "förhållandet" i tron att jag var kär och han var inte sen att nappa och inse att han nu hade någon som han kunde leva på som en parasit. Jag har väl berättat att han är honomsexuell och nätdejtade i hemlighet? Han tryckte ner mig fullständigt psykiskt, jag fick inte ha de vännerna jag hade för de dög inte.
Han tog stryptag på mig för att jag skämtade. Han spolade min ena son i iskallt vatten en morgon när grabben som 2 åring hade kissat på sig. Han lämnade dottern på skötbordet så hon trillade ner en gång. Han hotade att slänga ut henne genom fönstret om jag så mycket som lät min familj titta på henne. Han hotade med att om hon inte fick heta det HAN ville skulle han inte ta hand om henne, och ja hon bär ett namn jag inte ens gillar. Han var snål och mjölkersättning var dyrt så han tog mindre pulver och mer vatten och gav henne mindre mat än vad hon ville ha så hon skrek alltid när hon var där. Han hotade med att ta henne ifrån mig om jag inte gjorde som han ville. Jag lät honom ha henne varannan dag från hon var nyfödd och några veckor fram för att han inte skulle bråka. Jag tjatade som en gnu sedan resten av tiden när han skulle ha henne 3 gånger i veckan några timmar och när jag var där och skulle lämna så kunde han ringa och avboka.
Dottern har inte sett sin far på många många år av sina 7 år i livet. Hon vet inte vem han är. Men vet du, han bor granne med dotterns skola. Vi ser honom ibland, hon känner inte igen honom. Men jag gör ju.
När hon var ett halvår slutade jag tjata.
Han ÄR en psykopat.
Så jodå, jag försökte. Och ännu mer än så.
Men jag skrev också att man självklart inte ska vara kvar i ett dåligt förhållande, så ditt svar var bara onödigt egentligen. För det går att läsa i mina inlägg vad jag skrev.
Fast handen på hjärtat, varför jobbade inte du hårdare på att få förhållandet med dotterns far att fungera, om det nu är så enkelt som att bara jobba hårdare?
För övrigt, vem går in i ett förhållande utan att tro att det är med den rätta? Vem flyttar ihop för en begränsad tid? Vi har ett par exempel med långa trådar där förhållanden tagit slut, vem är ni att påstå att folk ger upp för lätt?![]()
Förlåt för att jag frågar, men läste du överhuvudtaget mitt senaste inlägg? Dömer jag någon för att jag ens vädrar frågan? Jag har inte ens en tydlig åsikt i frågan, det skrev jag också och jag skrev att jag inte tycker att någon av er i tråden har fel.
Vad är ditt problem då?
Jag har hela tiden pratar att det är självklart att man kan ha dåliga förhållande och att man inte ska vara ihop då. Det är väl en självklarhet?1
Nu vet jag inte om du ens är intresserad, du ville nog bara använda det mot mig, men:
Det jag och dotterns pappa hade var inget jag så här efter vill kalla förhållande. Jag tror att vem som helst, som läste det jag skrev här om både honom och om min mans död, faktiskt räknade ut att det inte var kärlek utan någon form av ersättare i min sorg. Jag gick alltså in i "förhållandet" i tron att jag var kär och han var inte sen att nappa och inse att han nu hade någon som han kunde leva på som en parasit. Jag har väl berättat att han är honomsexuell och nätdejtade i hemlighet? Han tryckte ner mig fullständigt psykiskt, jag fick inte ha de vännerna jag hade för de dög inte.
Han tog stryptag på mig för att jag skämtade. Han spolade min ena son i iskallt vatten en morgon när grabben som 2 åring hade kissat på sig. Han lämnade dottern på skötbordet så hon trillade ner en gång. Han hotade att slänga ut henne genom fönstret om jag så mycket som lät min familj titta på henne. Han hotade med att om hon inte fick heta det HAN ville skulle han inte ta hand om henne, och ja hon bär ett namn jag inte ens gillar. Han var snål och mjölkersättning var dyrt så han tog mindre pulver och mer vatten och gav henne mindre mat än vad hon ville ha så hon skrek alltid när hon var där. Han hotade med att ta henne ifrån mig om jag inte gjorde som han ville. Jag lät honom ha henne varannan dag från hon var nyfödd och några veckor fram för att han inte skulle bråka. Jag tjatade som en gnu sedan resten av tiden när han skulle ha henne 3 gånger i veckan några timmar och när jag var där och skulle lämna så kunde han ringa och avboka.
Dottern har inte sett sin far på många många år av sina 7 år i livet. Hon vet inte vem han är. Men vet du, han bor granne med dotterns skola. Vi ser honom ibland, hon känner inte igen honom. Men jag gör ju.
När hon var ett halvår slutade jag tjata.
Han ÄR en psykopat.
Så jodå, jag försökte. Och ännu mer än så.
Men jag skrev också att man självklart inte ska vara kvar i ett dåligt förhållande, så ditt svar var bara onödigt egentligen. För det går att läsa i mina inlägg vad jag skrev.