Gå in i en ny familj?

[stjarnhimmel]

@TinyWiny @Thomasine @Mia_R
Det var jag som började prata lite så.
Dvs det framställs ofta som att någon som träffar en med barn och går in i en familj såsom TS ska vara tacksam, även vissa inlägg i tråden menade att TS skulle vara glad att hon blev accepterad.
Och den inställningen har jag mött ofta. Att den utan barn ska vara så tacksam för att den får komma in i familjen och att den ska göra alla kompromisser och anpassa sig.

Jag skrev något om att " som det är en lottovinst att träffa en singelpappa.

Jag menar att det måste finnas respekt åt båda håll. Bara för att man inte har barn måste man ändå få utrymme i relationen.

 

[Kattennizze]

@TinyWiny @Thomasine @Mia_R
Det var jag som började prata lite så.
Dvs det framställs ofta som att någon som träffar en med barn och går in i en familj såsom TS ska vara tacksam, även vissa inlägg i tråden menade att TS skulle vara glad att hon blev accepterad.
Och den inställningen har jag mött ofta. Att den utan barn ska vara så tacksam för att den får komma in i familjen och att den ska göra alla kompromisser och anpassa sig.

Jag skrev något om att " som det är en lottovinst att träffa en singelpappa.

Jag menar att det måste finnas respekt åt båda håll. Bara för att man inte har barn måste man ändå få utrymme i relationen.

Menar du det? Det tycker jag låter helt bisarrt. Mina barn är ju mina, min vuxenrelation är något annat och har inte med mina barn att göra alls. Om jag träffade en ny partner skulle mina barn allltid vara prioritet nummer 1 men sen skulle jag också ha vuxenrelationen utanför deras liv liksom. Jag skulle aldrig drömma om att min ev nya partner skulle hämta på dagis och involveras i sånt, det skulle jag sköta med barnens förälder. De är ju endast mitt ansvar. Om mitt då förmodade ex skulle hålla på att ringa till en ny partner och gagga om att ändra tider för dagishämtning skulle jag allvarligt undra om hen hade drabbats av demens eller stroke eller nåt. Jag har valt att skaffa barn och de är mitt ansvar och ingen annans. Däremot tar jag tacksamt emot den ev erbjudna hjälpen jag får med dem men det är en helt annan sak och jag skulle aldrig någonsin kräva något eller andas om det. Mitt liv, mina beslut och mina val och mitt ansvar.
En såndär geggig familjekonstellation som är sådär gränslös har jag vuxit upp i och det var synnerligen vidrigt, eftersom alla var barn på något vis, och ingen tog vuxenansvar. (Utan övriga jämförelser med TS situation).

 

[Mia_R]

Jag håller inte med, i mitt fall var det högsta vinsten! Men det var jag....

Varför skulle någon som redan är förälder vara en nitlott? Jag ser varken mig själv eller min partner som en nitlott.

Av den enkla anledningen att andras ungar komplicerar ett förhållande och det ser vi ju om inte annat i den här tråden. Jag säger inte att en pappa är en nitlott, jag säger att det är ingen vinstlott att träffa en karl som har ungar och om det är något så är det närmare en nitlott än en vinst.

Hur vanligt är det inte med slitningar i relationer där den ena parten inte kommer överens med ungarna, där exet bråkar och lever rövare med den andra föräldern pga ett nytt förhållande eller där förväntningarna att den nye ska bli en förälder och som det står i tråden tom byta schema för att kunna hämta på dagis, efter fyra månader?! Eller klassikern, respektive ungar kommer inte överens och det är ett sabla bråk av den anledningen, eller att det blir jobbigt när man får ett lillasyskon som är halvsyskon och det uppstår en rivalitet och svartsjuka hos den äldre.

Det kan gå jättebra med en ny partner även om man har barn och man älskar varandra som en enda stor familj, men som jag ser det är risken större för motsatsen.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny @Thomasine @Mia_R
Det var jag som började prata lite så.
Dvs det framställs ofta som att någon som träffar en med barn och går in i en familj såsom TS ska vara tacksam, även vissa inlägg i tråden menade att TS skulle vara glad att hon blev accepterad.
Och den inställningen har jag mött ofta. Att den utan barn ska vara så tacksam för att den får komma in i familjen och att den ska göra alla kompromisser och anpassa sig.

Jag skrev något om att " som det är en lottovinst att träffa en singelpappa.

Jag menar att det måste finnas respekt åt båda håll. Bara för att man inte har barn måste man ändå få utrymme i relationen.

Det har jag aldrig varken hört eller läst om någon som tycker så förren i den här tråden och jag håller inte med dem som skriver så. Snarare brukar alla nackdelar såsom att barnen tar för mycket plats, att ens partner har någon form av kontakt med exet, att den nya är svartsjuk på att partnern lägger tid och pengar på sina barn, att partnern inte vill ha fler barn osv. lyftas fram.

Självklart ska det finnas respekt åt båda hållen!

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker också att det är mer komplicerat att träffa en man som redan har barn. Så nu på dejtingsidan så har jag bara tagit kontakt med män som inte har barn eller som har nästan vuxna barn.

Jag har i min omgivning sett familjer där det funkar jättebra och bonussyskon, bonusföräldrar etc alla går bra ihop.
Men jag har också sett motsatsen. Där barnen inte alls vill få in en ny person i sitt liv, där barnen vill att mamma och pappa ska vara tillsammans etc. Och då blir det jobbigt!

Skulle jag träffa en man med barn som jag blev jättekär i skulle jag antagligen ge det ett försök. Men skulle hellre träffa någon utan barn. Det är lättare då. Då ska man ha en relation med en person, annars är det många personer som ska gilla en och godkänna en.

 

[Rialavargen]

Ja när jag skrivit här nu har jag insett att detta inte känns bra för mig.
Nånting måste förändras.

Jag tror inte att det är relationen du har med din partnes ex som behöver ändras.
Jag tror det är din relation med din partner som måste ändras RADIKALT.

Du är som en skänk från ovan för din partner, du som skall hämta hans barn, ändra ditt schema och åka på semester med storfamilj, era förtroliga samtal kan lätt föras vidare till andra.
Din partner verkar vara mest intresserad av att få ihop sitt livspussel på din bekostnad, än att bygga en ny relation med dig.

 

[TinyWiny]

Av den enkla anledningen att andras ungar komplicerar ett förhållande och det ser vi ju om inte annat i den här tråden. Jag säger inte att en pappa är en nitlott, jag säger att det är ingen vinstlott att träffa en karl som har ungar och om det är något så är det närmare en nitlott än en vinst.

Hur vanligt är det inte med slitningar i relationer där den ena parten inte kommer överens med ungarna, där exet bråkar och lever rövare med den andra föräldern pga ett nytt förhållande eller där förväntningarna att den nye ska bli en förälder och som det står i tråden tom byta schema för att kunna hämta på dagis, efter fyra månader?! Eller klassikern, respektive ungar kommer inte överens och det är ett sabla bråk av den anledningen, eller att det blir jobbigt när man får ett lillasyskon som är halvsyskon och det uppstår en rivalitet och svartsjuka hos den äldre.

Det kan gå jättebra med en ny partner även om man har barn och man älskar varandra som en enda stor familj, men som jag ser det är risken större för motsatsen.

Visst finns det många risker men det finns det alltid när man går in i ett förhållande. Ingen människa är en ö utan alla har någon form av sociala förhållanden omkring sig som kan ställa till med mer eller mindre problem i relationen. Hur många jobbiga, galna, tokiga, krävande svärmödrar har vi haft trådar om här på buke tex? Då skulle man lika gärna kunna säga att en person med goda familjerelationer där de umgås mycket är en nitlott men det är det ju ingen som säger.

Hur mycket slitningar det blir beror också på med vilken tanke man går in i det nya förhållandet. Tror man att ens nya partner ska ta lika mycket ansvar för ens barn som man själv så har man orimliga förväntningar. Tänker man att man som partner ska bli extra förälder genast så är man också ute på hal is. Kommer barnen och/eller ena parten inte överens så anser jag att förhållandet inte kan fortsätta. Barnen ska alltid komma först. De kan inte välja.

För min egen del var det enormt skönt att träffa någon som redan har barn. Han var liksom jag nöjd med de barn vi har och jag slapp tjatet om ytterligare barn. Jag fick också någon som förstår vad det innebär att ha barn något de barnlösa män jag tidigare träffat inte har förstått. Visst har vi haft tuffa perioder men inget som vi inte har tagit oss igenom. För mig är min partner, utöver barnen, den största vinsten jag kunde få.

Självklart ska man inte bli ihop med någon som har barn om man inte känner att det är okej lika lite som man inte ska bli ihop med någon som har något annat som man inte är okej med.

 

[Mia_R]

Visst finns det många risker men det finns det alltid när man går in i ett förhållande. Ingen människa är en ö utan alla har någon form av sociala förhållanden omkring sig som kan ställa till med mer eller mindre problem i relationen. Hur många jobbiga, galna, tokiga, krävande svärmödrar har vi haft trådar om här på buke tex? Då skulle man lika gärna kunna säga att en person med goda familjerelationer där de umgås mycket är en nitlott men det är det ju ingen som säger.

Hur mycket slitningar det blir beror också på med vilken tanke man går in i det nya förhållandet. Tror man att ens nya partner ska ta lika mycket ansvar för ens barn som man själv så har man orimliga förväntningar. Tänker man att man som partner ska bli extra förälder genast så är man också ute på hal is. Kommer barnen och/eller ena parten inte överens så anser jag att förhållandet inte kan fortsätta. Barnen ska alltid komma först. De kan inte välja.

För min egen del var det enormt skönt att träffa någon som redan har barn. Han var liksom jag nöjd med de barn vi har och jag slapp tjatet om ytterligare barn. Jag fick också någon som förstår vad det innebär att ha barn något de barnlösa män jag tidigare träffat inte har förstått. Visst har vi haft tuffa perioder men inget som vi inte har tagit oss igenom. För mig är min partner, utöver barnen, den största vinsten jag kunde få.

Självklart ska man inte bli ihop med någon som har barn om man inte känner att det är okej lika lite som man inte ska bli ihop med någon som har något annat som man inte är okej med.

Åter igen, jag har inte sagt att det är en nitlott att träffa någon som har ungar, det är däremot ingen vinstlott och en tokig svärmor är lättare att utesluta än partnerns ungar och ex om man inte kommer överens.

 

[stjarnhimmel]

Visst finns det många risker men det finns det alltid när man går in i ett förhållande. Ingen människa är en ö utan alla har någon form av sociala förhållanden omkring sig som kan ställa till med mer eller mindre problem i relationen. Hur många jobbiga, galna, tokiga, krävande svärmödrar har vi haft trådar om här på buke tex? Då skulle man lika gärna kunna säga att en person med goda familjerelationer där de umgås mycket är en nitlott men det är det ju ingen som säger.

Hur mycket slitningar det blir beror också på med vilken tanke man går in i det nya förhållandet. Tror man att ens nya partner ska ta lika mycket ansvar för ens barn som man själv så har man orimliga förväntningar. Tänker man att man som partner ska bli extra förälder genast så är man också ute på hal is. Kommer barnen och/eller ena parten inte överens så anser jag att förhållandet inte kan fortsätta. Barnen ska alltid komma först. De kan inte välja.

För min egen del var det enormt skönt att träffa någon som redan har barn. Han var liksom jag nöjd med de barn vi har och jag slapp tjatet om ytterligare barn. Jag fick också någon som förstår vad det innebär att ha barn något de barnlösa män jag tidigare träffat inte har förstått. Visst har vi haft tuffa perioder men inget som vi inte har tagit oss igenom. För mig är min partner, utöver barnen, den största vinsten jag kunde få.

Självklart ska man inte bli ihop med någon som har barn om man inte känner att det är okej lika lite som man inte ska bli ihop med någon som har något annat som man inte är okej med.

Skillnaden är ju att om svärmor, hans vänner eller moster inte gillar en så kan relationen ändå överleva,
Gillar inte barnen en är relationen i regel körd. Dvs barnen måste godkänna en.

 

[TinyWiny]

Skillnaden är ju att om svärmor, hans vänner eller moster inte gillar en så kan relationen ändå överleva,
Gillar inte barnen en är relationen i regel körd. Dvs barnen måste godkänna en.

Det är inte säkert. Det kan skapa så stora problem att ena eller andra parten väljer att gå. Jag har själv valt att gå vid ett tillfälle i en sådan situation.

Självklart måste barnen vara okej med den nya partnern. Det är verkligen inte rätt mot barnen att de ska tvingas leva med någon de inte går ihop med av en eller annan anledning. Tyvärr fattar inte vissa föräldrar det och det är enormt tragiskt och egoistiskt av föräldern att bete sig så illa mot sina barn.

 

[stjarnhimmel]

Det är inte säkert. Det kan skapa så stora problem att ena eller andra parten väljer att gå. Jag har själv valt att gå vid ett tillfälle i en sådan situation.

Självklart måste barnen vara okej med den nya partnern. Det är verkligen inte rätt mot barnen att de ska tvingas leva med någon de inte går ihop med av en eller annan anledning. Tyvärr fattar inte vissa föräldrar det och det är enormt tragiskt och egoistiskt av föräldern att bete sig så illa mot sina barn.

Ja det kan skapa problem med svärmor också.
Men svärmor har man oftast inte till frukostbordet varje morgon eller delar hus med.

 

[Korven]

Skillnaden är ju att om svärmor, hans vänner eller moster inte gillar en så kan relationen ändå överleva,
Gillar inte barnen en är relationen i regel körd. Dvs barnen måste godkänna en.

Alltså 1984 sa min son då 8 år gammal att jag kunde glömma det där med nån ny kille. Och på den vägen är det fast han flyttade hemifrån 1992 .

 

[Rialavargen]

Skillnaden är ju att om svärmor, hans vänner eller moster inte gillar en så kan relationen ändå överleva,
Gillar inte barnen en är relationen i regel körd. Dvs barnen måste godkänna en.

Jag har sett många relationer där barn hatar den "nya" och ändå fortsätter relationen.

 

[stjarnhimmel]

Jag har sett många relationer där barn hatar den "nya" och ändå fortsätter relationen.

Jaså. Det måste bli fruktansvärt jobbigt för alla

 

[Rialavargen]

Jaså. Det måste bli fruktansvärt jobbigt för alla

Living hell för barnen. Till slut blir det ett normaltillstånd dem
Föräldern däremot mår bra, och väljer att inte se att barnen vantrivs.

 

[Centaur]

I mina ögon är singelpappan en nitlott, inte högsta vinsten.

Vuxna barn är okej för mig men inte småbarn. Det känns som man plötsligt hamnar i en livsfas man inte hör hemma i och som inte borde komma innan man dejtat och varit romantiska på tu man hand ett tag. Har han redan ungar så försvinner den där tusamheten.

Jag tänker som så att ett förhållande och kärlek är tillräckligt utmanande och komplicerat som det är utan att jag ska behöva "adoptera" någons barn. Mina barnfria kompisar tänker likadant. Annorlunda med de som redan har egna barn och är i samma sits som singelpappan. Sen händer det såklart att man faller för någon med barn eller andra komplikationer ändå och då får man bara göra så gott man kan för att lösa situationen på ett bra sätt.

TS situation är som om jag skulle kommandera min pojkvän ut för att mocka i stallet och fixa morgonfodring och utsläpp och bli sur om han sa att han inte kunde pga jobbet. Det är ju helt knasigt.

 

[Inte_Ung]

Jag tror inte att det är relationen du har med din partnes ex som behöver ändras.

Jag tror inte att det är ett ex.

 

[Rialavargen]

Jag tror inte att det är ett ex.

Jag tror som du...

 

[anaby]

Jag träffade en "ny man" för ca 10 månader sedan. Vi är särbos. Jag har 2 vuxna barn och han har 2 vuxna och 2 hemmaboende barn.

Det har inte varit problem med något av de 6 barnen. Alla är otroligt tillmötesgående och bra på alla sätt och vis!! De har varit glada att mamma respektive pappa hittat en ny Vi sköter så att säga "våra egna" barn och ansvarar för dem själva. Jag känner mig INTE som en mamma till hans 2 mindre barn utan mer som "Anna" en som kan göra roliga grejer med dem. Dottern som är 9 år har börjat rida så vi har en del gemensamt och hon är jättemysig Även sonen som bor hemma och är 16 är väldigt bra. Vi tillbringar alla lediga helger tillsammans antigen hos mig eller hos honom om han har barnen den helgen. Sammanlagt ca 4-5 dagar i veckan träffas vi förutom då jag jobbar 5 nätter då blir det 2-3 ggr. Man får pussla för att få ihop det ibland men det brukar inte vara något problem

Jag hämtar INTE eller lämnar på fritids eller annat. Jag har erbjudit mig att göra vissa saker med hans barn men han vill göra det själv och vill inte lägga det på mig. Den dagen vi flyttar ihop blir det självklart lite förändring på det men så länge vi är särbo fortsätter det så här.

Hans exfru har jag träffat några ggr och hon är helt ok. Vi har inga problem att prata om varken barn eller annat. Men umgås inte ofta utan mer lagom utan krav. Vi har tex aldrig ringt till varandra än.

Till saken hör att vi visste direkt när vi hade träffat varandra att det skulle "bli vi" då vi blev "blixtförälskade" bägge 2....så det har gått fort med presentationen av familjerna. Han träffade min familj redan första veckan och jag hans andra veckan och vi bytte hemnycklar med varandra men lever som särbo Vi resonerade så att om det känns rätt...varför vänta? Vi blir inte yngre!!

I somras åkte vi på 2 resor till Norge och åkte 250 mil vid varje resa. På första resan följde en av hans söner med och det gick hur bra som helst. På andra resan var vi ensamma Vi kommer att resa ensamma i första hand men barnen kommer även att vara med någon gång. Men jag upplever att vi är eniga där

Jag tror inte att det finns någon manual för hur man ska göra utan man får känna efter själv VAD man vill göra och vad som känns rätt för en själv!! Hoppas att ni kan sätta er ner och diskutera och hitta en lösning som känns bra för alla inblandade parter!! LYCKA TILL!!

Mvh anaby

Jag funderar på detta med att ha en relation med någon som har barn sen tidigare. Vi har en relation sen ca fyra månader, särbos. Två barn för honom sen tidigare.

Och alla, både barn och vuxna i den familjen är så himla snälla och välkomnande. Kanske för välkomnande. Dvs de förväntar sig att jag ska komma in och genast bli en del av familjen. Och ibland känns det som om jag inte dejtar mannen utan att jag dejtar hela familjen. Dvs både hans barn och även hans ex-fru och hennes nya man och gemensamma barn. De umgås väldigt mkt ihop, reser på semester etc. Och det känns som det blivit lite mkt.. Jag känner mig lite... Kvävd?

Jag pratade med mannen häromdagen. Han ville att vi skulle prata mer om detta och att allt går att lösa. Dagen efter ringer hans ex-fru. Hon har fått höra att vi pratat om detta från honom och vill hjälpa till. Hon är trevlig, men... Jag umgås gärna med henne på gemensamma aktiviteter men vi behöver väl inte bli bästa vänner som hon gärna vill dvs hon vill gärna att vi ska umgås bara vi två.


Jag funderar på hur jag ska hitta min roll. Jag vet ju vem jag är, men det känns som jag förväntas gå in och ta en bestämd roll. Och det känns som jag efter bara några månader ska gå in och vara jätteengagerad i denna familjen..,


Är det någon som varit med om liknande? Några tips?

 

[Rialavargen]

Jag träffade en "ny man" för ca 10 månader sedan. Vi är särbos. Jag har 2 vuxna barn och han har 2 vuxna och 2 hemmaboende barn.

Det har inte varit problem med något av de 6 barnen. Alla är otroligt tillmötesgående och bra på alla sätt och vis!! De har varit glada att mamma respektive pappa hittat en ny Vi sköter så att säga "våra egna" barn och ansvarar för dem själva. Jag känner mig INTE som en mamma till hans 2 mindre barn utan mer som "Anna" en som kan göra roliga grejer med dem. Dottern som är 9 år har börjat rida så vi har en del gemensamt och hon är jättemysig Även sonen som bor hemma och är 16 är väldigt bra. Vi tillbringar alla lediga helger tillsammans antigen hos mig eller hos honom om han har barnen den helgen. Sammanlagt ca 4-5 dagar i veckan träffas vi förutom då jag jobbar 5 nätter då blir det 2-3 ggr. Man får pussla för att få ihop det ibland men det brukar inte vara något problem

Jag hämtar INTE eller lämnar på fritids eller annat. Jag har erbjudit mig att göra vissa saker med hans barn men han vill göra det själv och vill inte lägga det på mig. Den dagen vi flyttar ihop blir det självklart lite förändring på det men så länge vi är särbo fortsätter det så här.

Hans exfru har jag träffat några ggr och hon är helt ok. Vi har inga problem att prata om varken barn eller annat. Men umgås inte ofta utan mer lagom utan krav. Vi har tex aldrig ringt till varandra än.

Till saken hör att vi visste direkt när vi hade träffat varandra att det skulle "bli vi" då vi blev "blixtförälskade" bägge 2....så det har gått fort med presentationen av familjerna. Han träffade min familj redan första veckan och jag hans andra veckan och vi bytte hemnycklar med varandra men lever som särbo Vi resonerade så att om det känns rätt...varför vänta? Vi blir inte yngre!!

I somras åkte vi på 2 resor till Norge och åkte 250 mil vid varje resa. På första resan följde en av hans söner med och det gick hur bra som helst. På andra resan var vi ensamma Vi kommer att resa ensamma i första hand men barnen kommer även att vara med någon gång. Men jag upplever att vi är eniga där

Jag tror inte att det finns någon manual för hur man ska göra utan man får känna efter själv VAD man vill göra och vad som känns rätt för en själv!! Hoppas att ni kan sätta er ner och diskutera och hitta en lösning som känns bra för alla inblandade parter!! LYCKA TILL!!

Mvh anaby

"Men han vill göra det själv"
Det är nyckeln till er, han och hans barns lycka