Funderingar kring sexuell & känslomässig exklusivitet

[sjoberga]

Jag tänker samma sak om uttrycket "tillåtelse" som också förekommer i tråden. Att man skulle "tillåta" varandra att ha sex/kärlek/båda med andra. Jag skulle tvärdumpa min partner både om hen försökte förbjuda eller om hen fick för sig att det ligger i hens makt att tillåta mig att ha sex med andra. Partner äger mig inte, partner äger inte heller min sexualitet eller min kropp.

(Äktenskapsbrott var olagligt fram till 30-talet nångång.)

Varför var just sex grunden för äktenskapsbrott? Var det enda sättet att begå äktenskapsbrott? Någon som vet?

Jag kan exempelvis tycka att misshandel inom äktenskap borde varit ett långt värre äktenskapsbrott än en sexuell relation med annan människa.

Som tur är har världen gått några varv sen 30-talet.....

 

[Petruska]

Varför var just sex grunden för äktenskapsbrott? Var det enda sättet att begå äktenskapsbrott? Någon som vet?

Jag kan exempelvis tycka att misshandel inom äktenskap borde varit ett långt värre äktenskapsbrott än en sexuell relation med annan människa.

Som tur är har världen gått några varv sen 30-talet.....

Jag har ingen aning, men du har ju en poäng där, helt klart. Både Bibeln och Torahn pratar ju om just sex som grund för äktenskapsbrott. Historiska och kulturella skäl, helt enkelt.

 

[Trani]

Varför var just sex grunden för äktenskapsbrott? Var det enda sättet att begå äktenskapsbrott? Någon som vet?

Jag kan exempelvis tycka att misshandel inom äktenskap borde varit ett långt värre äktenskapsbrott än en sexuell relation med annan människa.

Som tur är har världen gått några varv sen 30-talet.....

Avkommor, arv och anständighet? Det är svårt att sätta fingret på varför sexuella relationer är laddade men laddade är de ju fortfarande idag.

Fram till typ 1800-talet betraktades all sexuell aktivitet som inte var mellan gift kvinna och man som "otukt" och var olagligt. Samkönat sex, sex med djur, otrohet etc betraktades som lika perverst ungefär.

 

[Bulldoozer]

Jag ser inga problem med att dela sex och kärlek med flera personer teoretiskt. Rent praktiskt så har jag hittat en partner som jag inte bara står ut med men även vill vara med och dessutom så står han ut med alla mina fel och brister (och de är många). Jag misstänker att det kommer bli vanligare och vanligare med kollektiv utan att folk kommer höja på ögonbrynen.

Har haft både bror och syster boendes hos mig och trots familjebanden är tajta så höll jag på bli vansinnig efter att tag för att inte tala om när jag bodde med mitt ex. Det är liksom inte så lätt (för mig iallafall) att komma överens med folk när man bor tätt inpå och man retar sig lätt på saker efter ett tag oavsett hur mycket man gillar dem. Jag har bott med maken nu i elva år och på nått sätt så märker jag inte hans fel och brister eller så har han inga . Framförallt så har vi alltid kul ihop oavsett vad vi gör och jag tror att det svårt att hitta en till person som jag (eller vi) skulle stå ut med i långa loppet. Kortare förbindelser kanske skulle funka men ingen av oss har varit tillräckligt intresserade av utsvävningar ännu (jupp, vi diskuterar det mesta här hemma).

 

[Mabuse]

Man kan ju roa sig med att jämföra det med tex vänskap. Väldigt få anser att en riktigt bra vänskap gör att alla andra vänskaper blir onödiga eller rentav fel.

Handlar det inte rätt mycket om tid? En vänskap tar sällan lika mycket tid som ett partnerskap. Jag skulle helt enkelt inte hinna med en partner till på samma nära nivå som den jag har. Så skaffade jag mig en till, så skulle det ju göra nuvarande relation svagare, eftersom jag bara skulle ha hälften så mycket tid att ägna den, allt annat lika. Har man mer i sitt liv än partnerrelationer (vänner, barn, familj, arbete, intressen...) så är det kanske inte så orimligt att en livskamrat är ungefär vad det finns tid för?

 

[Charlotte67]

Om jag inte är monogam så lovar jag att det inte förstör någonting mellan mig och min käraste. Vår kärlek blir inte förminskad av det.

Man är ju olika helt enkelt. Jag har testat det (tyvärr då det inte var en överenskommelse mellan mig och min dåvarande partner utan var ett svek) och gör aldrig om det. Inte om jag vill behålla den relation jag har. Och den relation jag nu har, har jag som avsikt ska fortsätta livet ut.

För egen del är det fullt tillräckligt att låta andra rida mina hästar. Att dela min man i det mest intima – det skulle göra mig ytterst svartsjuk. Men om det funkar och man är överens om att det är ok att ha flera så ser jag inget hinder i det alls rent principiellt.

 

[Petruska]

Handlar det inte rätt mycket om tid? En vänskap tar sällan lika mycket tid som ett partnerskap. Jag skulle helt enkelt inte hinna med en partner till på samma nära nivå som den jag har. Så skaffade jag mig en till, så skulle det ju göra nuvarande relation svagare, eftersom jag bara skulle ha hälften så mycket tid att ägna den, allt annat lika. Har man mer i sitt liv än partnerrelationer (vänner, barn, familj, arbete, intressen...) så är det kanske inte så orimligt att en livskamrat är ungefär vad det finns tid för?

Tid känns ju som en intressant faktor i sammanhanget. Varianter på temat skulle ju bli av rätt teoretisk karaktär. Tex med en helt annan förståelse av vad ett förhållande är, så skulle man lättare hinna med flera (om de tex är ungefär som vänskaper fast man har också sex).

En tankelek som jag roar mig med är att det inte nödvändigtvis är den(/de) man delar kärlek och sex med som det är lämpligast att dela barn och hushåll med. Men då är ju tidsaspekten där igen. Inom dagens konventioner kan man ju lägga tid på hushåll, barn och partner samtidigt.

Det här att jag tycker mig se lite mer experimenterande och uppluckring av relationsmönstren bland bekanta med utflugna barn, tänker jag mig delvis är en konsekvens av att det nu har blivit möjligt rent tidsmässigt att odla andra intressen, tex lite andra livsstilsexperiment än kärnfamiljvarianten.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tänker samma sak om uttrycket "tillåtelse" som också förekommer i tråden. Att man skulle "tillåta" varandra att ha sex/kärlek/båda med andra. Jag skulle tvärdumpa min partner både om hen försökte förbjuda eller om hen fick för sig att det ligger i hens makt att tillåta mig att ha sex med andra. Partner äger mig inte, partner äger inte heller min sexualitet eller min kropp.

(Äktenskapsbrott var olagligt fram till 30-talet nångång.)

Hur skulle du alltså reagera om du i en relation där du visste att din partner ville att relationen skulle vara monogam själv ville ligga med andra? Skulle du ligga med andra ändå med hänvisning till att hen inte kunde förbjuda dig?

 

[Petruska]

Hur skulle du alltså reagera om du i en relation där du visste att din partner ville att relationen skulle vara monogam själv ville ligga med andra? Skulle du ligga med andra ändå med hänvisning till att hen inte kunde förbjuda dig?

Jag tänker mig flera varianter. Det intressanta för mig är just det där med förbjuda/tillåta. Det går ju att tänka sig sätt att prata om saken och uttrycka sina önskemål och känslor, helt utan att förhålla sig till det hela som något att tillåta/förbjuda eller på annat sätt försöka styra.

Jag tycker aldrig att det kan berättigas att någon försöker råda över någon annans sexualitet, men det är ju inte synonymt med att jag hoppar i säng med alla jag ser. Jag menar, frågan om jag faktiskt har eller inte har sex med andra än partner, är en annan fråga än den om min partner tillåter/förbjuder det.

Om partner tyckte att sexuell exklusivitet liksom är det som gör relationen till en relation, skulle det kräva rätt mycket diskussion, som jag inte på förhand kan föreställa mig resultatet av. Min spontana känsla är att jag känner mig oerhört förringad av en sådan ingång.

 

[Mabuse]

Tid känns ju som en intressant faktor i sammanhanget. Varianter på temat skulle ju bli av rätt teoretisk karaktär. Tex med en helt annan förståelse av vad ett förhållande är, så skulle man lättare hinna med flera (om de tex är ungefär som vänskaper fast man har också sex).

En tankelek som jag roar mig med är att det inte nödvändigtvis är den(/de) man delar kärlek och sex med som det är lämpligast att dela barn och hushåll med. Men då är ju tidsaspekten där igen. Inom dagens konventioner kan man ju lägga tid på hushåll, barn och partner samtidigt.

Det här att jag tycker mig se lite mer experimenterande och uppluckring av relationsmönstren bland bekanta med utflugna barn, tänker jag mig delvis är en konsekvens av att det nu har blivit möjligt rent tidsmässigt att odla andra intressen, tex lite andra livsstilsexperiment än kärnfamiljvarianten.

Visst kunde man tänka sig andra varianter på förhållanden, men en av de saker jag vill åt är att dela boende. Såvida man inte ska hitta en konstellation av vuxna att bo tillsammans med, vilket verkar svårt om alla ska trivas ihop - svårt nog att komma överens när man är två! Vill man ha relationer av typen livskamrat, alltså någon man delar vardag och bostad med, så blir det svårt att ha mer än en samtidigt. Sen kan man förstås lägga till flera sexuella relationer, men att man har flera vänner (med eller utan sex) men bara en livskamrat tycker jag inte är så konstigt. Vill man åt närheten i ett förhållande, så tror jag av tidsskäl att det är svårt att verkligen dela sin vardag fullt ut med flera.

 

[Petruska]

Visst kunde man tänka sig andra varianter på förhållanden, men en av de saker jag vill åt är att dela boende. Såvida man inte ska hitta en konstellation av vuxna att bo tillsammans med, vilket verkar svårt om alla ska trivas ihop - svårt nog att komma överens när man är två! Vill man ha relationer av typen livskamrat, alltså någon man delar vardag och bostad med, så blir det svårt att ha mer än en samtidigt. Sen kan man förstås lägga till flera sexuella relationer, men att man har flera vänner (med eller utan sex) men bara en livskamrat tycker jag inte är så konstigt. Vill man åt närheten i ett förhållande, så tror jag av tidsskäl att det är svårt att verkligen dela sin vardag fullt ut med flera.

Nej, det är väl ingen som tycker att det konstigt.

Det finns ju hur många argument som helst som talar för att vi ordnar våra liv ungefär just så som många av oss också gör. Det är ju inte att förvånas över.

Om man tittar på det hela som att det vi gör är att följa och reproducera normer, så är det ju inte heller att förvånas över att dominerande normer också är möjliga och rentav trivsamma att följa för de flesta av oss. En massa saker underlättar ju just det normativa. Det är ju en del av poängen.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tänker mig flera varianter. Det intressanta för mig är just det där med förbjuda/tillåta. Det går ju att tänka sig sätt att prata om saken och uttrycka sina önskemål och känslor, helt utan att förhålla sig till det hela som något att tillåta/förbjuda eller på annat sätt försöka styra.

Jag tycker aldrig att det kan berättigas att någon försöker råda över någon annans sexualitet, men det är ju inte synonymt med att jag hoppar i säng med alla jag ser. Jag menar, frågan om jag faktiskt har eller inte har sex med andra än partner, är en annan fråga än den om min partner tillåter/förbjuder det.

Om partner tyckte att sexuell exklusivitet liksom är det som gör relationen till en relation, skulle det kräva rätt mycket diskussion, som jag inte på förhand kan föreställa mig resultatet av. Min spontana känsla är att jag känner mig oerhört förringad av en sådan ingång.

Ok. Jag erkänner mig härmed bortkollrad.

 

[Petruska]

Ok. Jag erkänner mig härmed bortkollrad.

Nämen, nä?

I alla fall skulle jag inte bara skita i partners vilja. Jag vet bara inte vilka konsekvenser den skulle få.

 

[zarmino]

Ok. Jag erkänner mig härmed bortkollrad.

Jag tror det viktiga här är att partnern förbjuder, inte att de tillsammans kommer fram till hur relationen ska se ut. Det vill säga att petruska kan tänka sig att vara i ett exklusivt förhållande, men det ska bygga på en kommunikation inte att den andre parten säger att petruska inte får göra något.
(Har jag uppfattat rätt? Hoppas du inte tar illa upp för min tolkning @Petruska ?)

 

[Raderad medlem 19815]

@Petruska och @zarmino jag tänker att det i praktiken kan vara en mycket fin linje mellan att å ena sidan uttryckligen förbjuda och å andra sidan "uttrycka sina önskemål och känslor".
Särskilt när det gäller något som är så laddat för många som sex med andra än den man har en relation med.

Jag har dock inte riktigt tid att utveckla mitt resonemang just nu.

 

[Niyama]

Visst kunde man tänka sig andra varianter på förhållanden, men en av de saker jag vill åt är att dela boende. Såvida man inte ska hitta en konstellation av vuxna att bo tillsammans med, vilket verkar svårt om alla ska trivas ihop - svårt nog att komma överens när man är två! Vill man ha relationer av typen livskamrat, alltså någon man delar vardag och bostad med, så blir det svårt att ha mer än en samtidigt. Sen kan man förstås lägga till flera sexuella relationer, men att man har flera vänner (med eller utan sex) men bara en livskamrat tycker jag inte är så konstigt. Vill man åt närheten i ett förhållande, så tror jag av tidsskäl att det är svårt att verkligen dela sin vardag fullt ut med flera.

En bekant bor med två partners. Den ena är hon också gift med. Det verkar inte krångligt alls, tvärtom: de är tre som hjälps åt med sånt som måste göras i ett hem.

 

[moster]

Svarar flera: att använda ord som tillåtelse kanske är ett dumt ord i den här diskussionen. Jag tänker så här: avsett vad för relation man har så måste man ju respektera varandra. Vill min sambo träffa andra och jag är inte bekväm med det, nä då kan jag inte vara med honom. Allt handlar ju om att respektera varandra och jag blir inte respekterad av min partner om han tex ljuger för mig.

Nä jag menar inte göra otrohet till ett brott. Men jag tycker tankegången är skev, först säger samhället att du kan inte vara med flera, men det finns inget som gör det olagligt att vara det. Sen kan du ju även se det som att du faktiskt gör illa en annan person genom att vara otrogen och psykisk misshandel är olagligt (hade varit intressant och se hur en domstol dömmer ).

Någon skrev varför just sex är felet. Det tycker jag är förklarat, för att det egentligen fortfarande är något "skambelagt". Jag personligen ser hellre att min partner har fyllesex med någon än att han sitter sms, pratat, går på dejter men har inte sex.

Tänker även kring det med misshandel - det är inte alls länge sen män fick slå sina fruar (och barn) i uppfostringssyfte, idag anser vi att det är fel. Det finns dessutom tom nu något som bara en kvinna kan vara offer för och det är kvinnofridskränkning (för att vi anser att kvinnor behöver ett extra skydd) även där går det ju att diskutera... (men det är en annan diskussion)

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tänker mig flera varianter. Det intressanta för mig är just det där med förbjuda/tillåta. Det går ju att tänka sig sätt att prata om saken och uttrycka sina önskemål och känslor, helt utan att förhålla sig till det hela som något att tillåta/förbjuda eller på annat sätt försöka styra.

Jag tycker aldrig att det kan berättigas att någon försöker råda över någon annans sexualitet, men det är ju inte synonymt med att jag hoppar i säng med alla jag ser. Jag menar, frågan om jag faktiskt har eller inte har sex med andra än partner, är en annan fråga än den om min partner tillåter/förbjuder det.

Om partner tyckte att sexuell exklusivitet liksom är det som gör relationen till en relation, skulle det kräva rätt mycket diskussion, som jag inte på förhand kan föreställa mig resultatet av. Min spontana känsla är att jag känner mig oerhört förringad av en sådan ingång.

Såhär tänker jag nog.

Är du beredd att ta mer hänsyn till din partners "önskningar och känslor" ifråga om ditt hypotetiska starka önskemål att ha sex med andra än när det kommer till partnerns önskningar och känslor i andra frågor?

Jämfört med exempelvis partnerns "önskningar och känslor" ifråga om att han inte vill att du åker på semesterweekend med en manlig vän.

I så fall varför?

Jag gör det i alla fall. Jag hade sagt dra åt helvete om min man hade haft "önskemål och känslor" kring att jag åkte på weekend med killkompis men i större grad anpassat mig till att han inte vill att jag ligger med andra.

 

[Mabuse]

En bekant bor med två partners. Den ena är hon också gift med. Det verkar inte krångligt alls, tvärtom: de är tre som hjälps åt med sånt som måste göras i ett hem.

För egen del tycker jag det låter hopplöst, är glad att jag hittat en person jag vill dela liv med, det var svårt nog. Att hitta två, som dessutom vill dela liv med varandra - då hade man väl fått förbli ensamstående.

Men folk är ju olika, lyckas tre eller fler personer som vill dela liv hitta varandra så good for them, så att säga.

 

[Niyama]

För egen del tycker jag det låter hopplöst, är glad att jag hittat en person jag vill dela liv med, det var svårt nog. Att hitta två, som dessutom vill dela liv med varandra - då hade man väl fått förbli ensamstående.

Men folk är ju olika, lyckas tre eller fler personer som vill dela liv hitta varandra så good for them, så att säga.

Ja, det är ju valfritt. Själv kommer jag nog aldrig vilja bo med någon, men jag måste ändå inte ständigt tala om hur jobbigt och krångligt jag tycker det verkar vara att dela boende med en person. Men många verkar genast vilja tala om hur svårt det verkar vara att bo flera.