Nu går det inte längre.

[Senap]

Klart att det är svårare när man har barn. Och det är ju på sätt och vis klokt att du resonerar så även om just den här pappan inte verkar vara något vidare bra för sitt barn.
Har det varit en lugnare period eller har det trappats upp?
Kan du sätta ord på vad du tror att han kommer göra om du säger att du vill bryta upp? Är det dina tankar som gör dig rädd eller har han uttalat något hot mot dig?

Tankar spökar mycket. Erfarenhet från hur det ser ut här hemma. Han är jättesnäll! Så länge han får göra som han vill och får tacksamhet och smicker öst över sig. När han inte får det och dessutom belastas med krav av typen "informera din familj om att du jobbar dubbelpass och inte kommer hem", "du kan väl ställa disken i maskinen och torka av bordet medan jag ägnar tre timmar åt att få barnet att somna?" eller "lämna inte din höggravida sambo ensam hemma och kom hem 5 på morgonen fyllesjuk så hon måste ta hand om dig som ett barn och sen säg att det är sambons fel att du är så full" ja då... Då svartnar ögonen och allt är någon annans fel och alla kan dra åt helvete.

Uttalade hot har det inte varit. Mer antydningar som "Jag ska allt se till att få träffa mitt barn om du kastar ut mig. Vänta du bara du ska få se...", "jag tar hand om hen, jag har en plan. Du behöver inte lägga dig, jag skiter i dig".

 

[Vallmo]

Tankar spökar mycket. Erfarenhet från hur det ser ut här hemma. Han är jättesnäll! Så länge han får göra som han vill och får tacksamhet och smicker öst över sig. När han inte får det och dessutom belastas med krav av typen "informera din familj om att du jobbar dubbelpass och inte kommer hem", "du kan väl ställa disken i maskinen och torka av bordet medan jag ägnar tre timmar åt att få barnet att somna?" eller "lämna inte din höggravida sambo ensam hemma och kom hem 5 på morgonen fyllesjuk så hon måste ta hand om dig som ett barn och sen säg att det är sambons fel att du är så full" ja då... Då svartnar ögonen och allt är någon annans fel och alla kan dra åt helvete.

Uttalade hot har det inte varit. Mer antydningar som "Jag ska allt se till att få träffa mitt barn om du kastar ut mig. Vänta du bara du ska få se...", "jag tar hand om hen, jag har en plan. Du behöver inte lägga dig, jag skiter i dig".

Tråkigt!
Han låter som en äkta mansgris. Fy vad tufft du verkar ha det.
Hoten verkar inte uttalade, men dom finns ju där underliggande ändå utifrån vad du skriver.
Har du någon att prata med? Spökande tankar brukar det bli mindre av om man kan dela med någon.

 

[ameo]

Tråkigt!
Han låter som en äkta mansgris. Fy vad tufft du verkar ha det.
Hoten verkar inte uttalade, men dom finns ju där underliggande ändå utifrån vad du skriver.
Har du någon att prata med? Spökande tankar brukar det bli mindre av om man kan dela med någon.

mansgris?
Jag tycker det låter som ett ärkesvin!

Senap, du måste göra något åt det där innan det händer något läskigt. Inget blir bättre av att du väntar! Bukemaffian hjälper dig garanterat om du bara knystar om att du behöver hjälp, inne på "allmänt"...

 

[Vallmo]

mansgris?
Jag tycker det låter som ett ärkesvin!

Senap, du måste göra något åt det där innan det händer något läskigt. Inget blir bättre av att du väntar! Bukemaffian hjälper dig garanterat om du bara knystar om att du behöver hjälp, inne på "allmänt"...

Ja, det har du rätt i. Det kanske var lite milt uttryck.

 

[Saija]

Jag vet att jag måste be honom lämna. Jag kan leva utan en (par)relation till honom. Jag vill att vårat barn ska ha två föräldrar som älskar hen. Att jag skulle längta ihjäl mig efter barnet de veckor hen är hos pappa är helt och hållet mitt problem att hantera.
Jag vill:
Flytta isär
Kommunicera utan ilska
Att barnet får ha en nära relation till båda föräldrarna
Att barnet bor med mig på heltid i det enda hem hen nånsin haft åtminstone till hen fyllt två år men träffar pappa i sin vardag några dagar/vecka
Efter två års dagen kan övernattning hos pappa 1-2 gånger i veckan vara aktuellt ich sedan kan vi utvärdera det och hur vi ska gå vidare efter 6 mån.
När barnet är 4 år är jag helt okej med varannan vecka förutsatt att barnet inte visat tecken på att inte må bra hos pappa.

Är jag helt orimlig?

Det låter väl fullkomligt rimligt, och det skulle nog familjerätten i min kommun tycka också.
Men du behöver ur det här förhållandet NU! Det är inte tryggt för dig, och inte heller för barnet.
Ju mindre barnet är desto klarare är det att man inte börjar med varannan veckasboende på en gång, utan då blir barnet mest hos den förälder den har mest anknytning till, i ditt fall du eftersom såvitt jag förstod har du tagit den mesta föräldraledigheten. Plus att tryggheten att bli kvar i lägenheten är stor.
Har du tur och det inte blir så mycket bråk om umgänget, kan det förhoppningsvis bli för dig som det blev för mig ett tag, han tyckte det var skittråkigt att vara pappa och föredrog attvara ute och festa. Så den första tiden blev lugn, men från den dagen jag träffade min nuvarande man så drog tyvärr tjafset igång... Men då var barnet större och jag visste att hen var stor nog att ringa mig om det blev strul.

 

[Senap]

Nu har jag mailat svenska kyrkan iaf. Fick skynda mig att trycka på "skicka" innan modet svek igen och rädslan blir för stor.
Hela eftermiddagen och kvällen igår fick jag höra vilken usel liten skit jag är som inte fixat ett jobb och som inte vill jobba heltid. Hur lat jag är och att jag inte bidrar till familjen något alls.
Höra hur mycket bättre förälder han är som får barnet att somna så mkt snabbare på kvällen än vad jag kan(Pappan har börjat ta varannan läggning sedan 3 veckor tillbaka, i samband med att jag i ett sista desperat försök att rädda allt krävde omedelbar och stor förändring).
Men nej... det finns väldigt lite kvar att rädda. Relationen är så fylld av bitterhet, ilska, sårade känslor och misstänksamhet att det är rent giftigt. Nu kräver han dessutom att jag bryter mot lagen och riskerar böter/fängelse för hans skull. Och kallar mig "motherfucker" med sina svarta ögon... Jag tror inte jag riktigt har fattat vilken sorts man jag gett mig i lag med... Livet kommer aldrig bli lugnt igen. Det är det enda som är säkert nu.

 

[SaraXX]

Kram. Bra att du har börjat din resa bort!

 

[Fille]

Nu har jag mailat svenska kyrkan iaf. Fick skynda mig att trycka på "skicka" innan modet svek igen och rädslan blir för stor.
Hela eftermiddagen och kvällen igår fick jag höra vilken usel liten skit jag är som inte fixat ett jobb och som inte vill jobba heltid. Hur lat jag är och att jag inte bidrar till familjen något alls.
Höra hur mycket bättre förälder han är som får barnet att somna så mkt snabbare på kvällen än vad jag kan(Pappan har börjat ta varannan läggning sedan 3 veckor tillbaka, i samband med att jag i ett sista desperat försök att rädda allt krävde omedelbar och stor förändring).
Men nej... det finns väldigt lite kvar att rädda. Relationen är så fylld av bitterhet, ilska, sårade känslor och misstänksamhet att det är rent giftigt. Nu kräver han dessutom att jag bryter mot lagen och riskerar böter/fängelse för hans skull. Och kallar mig "motherfucker" med sina svarta ögon... Jag tror inte jag riktigt har fattat vilken sorts man jag gett mig i lag med... Livet kommer aldrig bli lugnt igen. Det är det enda som är säkert nu.

 

[trazel]

TS, du borde kunna få hjälp av kvinnojouren i din kommun. De har erfarenhet av att hjälpa vid svåra uppbrott, även om det inte handlar om fysiskt våld och man behöver ha hjälp med tak över huvudet.

 

[Keb71]

... Nu kräver han dessutom att jag bryter mot lagen och riskerar böter/fängelse för hans skull. Och kallar mig "motherfucker" med sina svarta ögon... Jag tror inte jag riktigt har fattat vilken sorts man jag gett mig i lag med... Livet kommer aldrig bli lugnt igen. Det är det enda som är säkert nu.

Nämen hallå, stopp, stanna, vänta nu!
Det där är INTE ok!!!
Ta kontakt med kvinnojouren NU, gör sedan en tråd på Allmänt, så törs jag lova dig att du får all hjälp du kan tänkas behöva för att ta dig därifrån!