Bara en gissning från min sida är att det var lätt att hitta helt ok personer att vara otrogen med när du var ihop med de som egentligen inte passade dig speciellt bra. När du sedan hittade en person som du kan ha ett riktigt bra förhållande med så mer kräsen. Kan det vara så?Det här ämnet är så väldigt intressant!
Jag har alltid känt mig polyamorös (om en nu måste sätta en etikett på det). Liksom en del andra i tråden har jag kunnat tycka om många människor samtidigt, och även velat ha öppna förhållanden. Tidigare pojkvänner har inte velat ha det och då har jag rättat mig efter det, men det har väldigt ofta slutat med att jag varit otrogen - just för att ha tvingat mig själv till något jag inte ville.
Så när jag blev ihop med min nuvarande pojkvän ville jag verkligen verkligen göra rätt från början, spela med öppna kort och INTE såra honom. Så vi inledde vår relation med att säga att inget var förbjudet och vi skulle alltid berätta allt för varandra och ha en öppen kommunikation, helst innan något fysiskt hände, så att ingen skulle bli ledsen.
Men jag insåg rätt snabbt att jag inte alls ville ha ett öppet förhållande. Och det var inte pga svartsjuka eller för att jag ville äga honom, utan helt enkelt för att jag inte längre är ett smack intresserad av andra män. Alltså verkligen inte alls. För första gången i livet. Det är märkligt men ganska skönt
Så då är ju frågan; är det bara för att min pojkvän är så fantastisk att alla andra män bleknar i jämförelse, är det för att jag egentligen har varit monogam hela tiden men bara inte träffat rätt person, är det för att jag inte har tillgång till en hord snygga, coola manspersoner längre, eller kan man flyta lite mellan mono/poly beroende på var i livet man är?
Du tolkar kritiken mot strukturen som kritik mot individer och försvarar normen genom att benämna kritiken av den som förminskande.
Du menar positiva perspektiv på hur kärlek och sexuella relationer är konstruerat? Det är ju bara att du drar dem? Annars förstår jag inte vad du menar med nyanserat.
Jag tror tyvärr också att vi liksom är skapta för att samlas kring normer. Sen skulle vi nog kunna hantera det på ett annat sätt än vi gör idag. Men någon form av norm kommer förmodligen alltid finnas. Vem vet, då kanske det hade varit normativt att leva som poly och man varit konstig i tvåsamhet?
Men om du frågar personer som lever i exklusiva förhållanden så kommer ju svaren högst troligt att bli saker i stil med att det är mysigt, tryggt, kärleksfullt, passar bra för dem, bra för det inbördes förtroendent och liknande.
Vilka 5% av alla djurarter är monogama, är frågan man måste ställa sig för att förstå problemet. Jo, det är de arter som har ungar som kräver en stor arbetsinsats av föräldrarna för att nå vuxen ålder. Monogama föräldrar har fått flest överlevande avkomlingar vilket är en evolutionär fördel. Det handlar om de flesta fågelarter (inte borymmare), hunddjur, vissa primater (gibbon, människa) med flera.
Alltså bilden jag får i huvudet när du Petruskas står på sätet på bussen och sjunger mors lilla Olle.....
Jag tror faktiskt att det är vanligare än man tror att folk experimenterar på ett friare sätt med sina relationer när barnen har blivit stora. Jag tycker mig se rätt mycket av det omkring mig. Relationsmönstren blir betydligt friare när det inte längre handlar om att Bli Ihop och Bilda Familj och allt det där. Och barnen är utflugna. Det gör ju att man kan återgå till att pyssla lite mer med sitt eget liv igen.
