Föräldraledighet, jämställdhet, pengar

[Pontevecchio]

Ett normalt snitt behöver en tid för läkning, men knappast 1 år. Jag är snittad två gånger (dessutom resulterade första snittet i en förtunnad livmodervägg som kan sägas "ställde till en del" inför andra graviditeten) och kunde ta hand om bebisarna själv redan efter ett dygn på BB (även om det var rätt omständligt och tog tid att ta sig ur sängen).
Efter att klamrarna (stygnen) tagits så klarade jag i stort sett allt, men undvek att lyfta tyngre saker i ytterligare ett par veckor.
En rätt normal läkningsprocess är nog faktiskt så.

Vid andra graviditeten var äldsta barnet 3,5 år och min man var hemma de 10 dagarna och sen jobbade han. Det gick fint. Däremot hade det nog varit svårare om äldsta varit yngre och krävt mer fysisk omvårdnad och att bli lyft osv.

Då tror jag foglossningsproblem faktiskt är långt värre.

Fast nu hamnar vi i en märklig diskussion. Jag skrev aldrig att läkningen skulle ta ett år. Och ett snitt som läker illa samtidigt som du har en 2åring att ta hand om är tufft för många. Eller förlossningsdepreasion eller... Finns massor.

 

[Pontevecchio]

Jo, foglossning går över. För alla. Utom för någon extremt liten minoritet.

Men inte av sig själv. Man måste jobba, alltså träna, men inte hur som helst, utan man måste ta hjälp av utbildad vårdgivare, t.ex en sjukgymnast specialiserad på att lösa den sortens problem. Utan träning så riskerar man att få massor med problem.

Att vara i bra fysiskt skick innan graviditeten hindrar inte foglossning (hormonellt), men gör det lättare att träna upp sig efter förlossningen.





Jag vet naturligtvis inte vad du har för umgänge och bekanta, och hur dessa bidrar till en räddhågsen och negativ inställning, men du kanske bara har mött , alternativt uppfattat, det negativa?

I något tidigare inlägg skrev du om att du har förlossningsskräck, det är ganska få som har det, och en del av vad du hör av vad andra säger, kanske präglas av förlossningsrädslan? Så att du mest uppfattar historierna om 24-timmarsförlossningar och icke fungerande smärtlindring, medan alla som berättar om positiva erfarenheter och trevliga förlossningsminnen inte liksom märks för just dig?

Väldigt många upplever större delen av graviditeten som en trevlig tid, där man känner att man "blommar" som kvinna, och att trots att man får springa och kissa stup i kvarten, inte kan hitta vettiga ställningar för att kunna sova, är tung och otymplig mot slutet, kanske mår lite illa, kommer ihåg graviditeten som en mycket positiv och förväntansfylld tid. Det gör i varje fall jag, trots foglossningen från helvetet, men efteråt så var det ju bara några få veckor...

Förlossningsrädslan är utbredd idag, det är ingen minioritet längre pga hur det ser ut i vården. Det där att man blommar har jag aldrig träffat nån som känner. Glad överbarnet absolut, att graviditeten är ok, absolut.

Men blomma av en kraftig viktuppgång, järnbrist och diverse krämpor, om än små. Vem?

 

[Blueberry]

Och nej, jag har nästan bara stött på folk med den syn som du har - att jag bara är negativ och att det är överdrivet för aaaaaaaaaaaaalla har haft det såååååååååå bra och underbart och härligt och trevligt och mysigt och liknande. Tills man skrapar på ytan och får höra sanningen att nej, det var nog inte så rosendoftande ändå.

Jag håller helt med här.
Jag fick en chock av att jag mådde så dåligt under graviditeten, hade massor av skam- och skuldkänslor just över att jag mådde dåligt och inte var lycklig och tacksam "som alla andra". Det var hemskt! Jag var också väldigt rädd för förlossning och föräldraskapet - och toppade det hela med typ alla klassiska graviditetskrämpor som går att få...

Tack och lov sökte jag och fick mycket hjälp, men den var jobbigt ända fram till förlossningen.

Jag spydde och grät, hade panikattacker, mörka tankar och ont i både kroppen och själen. Det var hemskt att vara gravid.

 

[Björk]

Fast nu hamnar vi i en märklig diskussion. Jag skrev aldrig att läkningen skulle ta ett år. Och ett snitt som läker illa samtidigt som du har en 2åring att ta hand om är tufft för många. Eller förlossningsdepreasion eller... Finns massor.

Fast jag svarade ju inte ens dig utan Amha.
Och hon skrev något om att läka och sjukskrivning osv.

Du har tidigare skrivit något om att det inte är så konstigt att man kan få/behöva 1 års betald ledighet just för att man burit barnet (så uppfattade jag dig i alla fall). Men det är ju i så fall för att man liksom VILL och ÖNSKAR det, inte för att det är nödvändigt av några "läkningsskäl".

Det vore väl toppen om alla föräldrar kunde få 2 års f-ledighet totalt; 1 år för mamma och 1 år för pappa. Men det har vi förmodligen inte riktigt råd med i samhället.

 

[Björk]

*kl*
Jag hade också en rätt mörk andra graviditet (den första gick fint), den andra var som en lång tråkig transportsträcka med enorma humörväxlingar och deppighet i perioder. Jag var flera gånger på väg att fråga BM om psykologhjälp, men så just när jag skulle dit så hade jag "en bra dag". Det gick tackolov över när barnet var ute. Det allra värsta i alla fall.

Det innebar dock inte att jag behövde vara f-ledig extra länge. Snarare har väl att gå tillbaka till jobbet hjälpt mig att bli mer normal igen. Och mitt jobb är inte samma jourjobb alls som det är att vara förälder till liten bebis (i alla fall inte vår 2.a)

 

[californication]

Det vore väl toppen om alla föräldrar kunde få 2 års f-ledighet totalt; 1 år för mamma och 1 år för pappa. Men det har vi förmodligen inte riktigt råd med i samhället.

Men det tycks ju finnas en hel del kvinnor som tar längre ledighet för att dom känner att dom behöver, av fysiska eller psykiska skäl. Om vi nu skulle ponera att dessa kvinnor inte skulle göra det, utan helt enkelt gick från föräldraledighet till sjukskrivning så skulle väl knappast kostnaden för samhället minska?

Jag vet ju inte hur många det rör sig om, men för berörda så att säga.

 

[Pontevecchio]

Fast jag svarade ju inte ens dig utan Amha.
Och hon skrev något om att läka och sjukskrivning osv.

Du har tidigare skrivit något om att det inte är så konstigt att man kan få/behöva 1 års betald ledighet just för att man burit barnet (så uppfattade jag dig i alla fall). Men det är ju i så fall för att man liksom VILL och ÖNSKAR det, inte för att det är nödvändigt av några "läkningsskäl".

Det vore väl toppen om alla föräldrar kunde få 2 års f-ledighet totalt; 1 år för mamma och 1 år för pappa. Men det har vi förmodligen inte riktigt råd med i samhället.

Fast jag svarade ju inte ens dig utan Amha.
Och hon skrev något om att läka och sjukskrivning osv.

Du har tidigare skrivit något om att det inte är så konstigt att man kan få/behöva 1 års betald ledighet just för att man burit barnet (så uppfattade jag dig i alla fall). Men det är ju i så fall för att man liksom VILL och ÖNSKAR det, inte för att det är nödvändigt av några "läkningsskäl".

Det vore väl toppen om alla föräldrar kunde få 2 års f-ledighet totalt; 1 år för mamma och 1 år för pappa. Men det har vi förmodligen inte riktigt råd med i samhället.

Nej jag beskrev den kvinnan som sa att första 6 mån var kaos, därför ville hon ha 1 år så hon iaf fick 6 mån att vara med sitt barn utan kaos.

 

[Björk]

Men det tycks ju finnas en hel del kvinnor som tar längre ledighet för att dom känner att dom behöver, av fysiska eller psykiska skäl. Om vi nu skulle ponera att dessa kvinnor inte skulle göra det, utan helt enkelt gick från föräldraledighet till sjukskrivning så skulle väl knappast kostnaden för samhället minska?

Jag vet ju inte hur många det rör sig om, men för berörda så att säga.

Jag lägger de argumenten i samma påse som amningen. Faktiskt.
Jag tror att (många) kvinnor hittar miljoner med argument för att de ska få merparten av föräldraledigheten. Argumenten används ju även av kvinnor som INTE har några fysiska eller psykiska problem efter graviditeten.

Jag ser hellre att de är just sjukskrivna för då kan det gå från "rätt kassa" och istället för att de gemensamma föräldradagarna ska gå till en kvinna som egentligen kanske faktiskt behöver vila även från barnskötseln (det är ju också en viss ansträngning att ta hand om en liten bebis; faktiskt en ganska stor ansträngning för många, SPECIELLT om man mår dåligt).
För då är föräldrarna friare att använda dagarna till det de ska användas för; föräldraledighet med sitt barn. Kvinnan kan vara en aktiv förälder istället för en sjuk människa som hjälpligt orkar med vardagen för sig och sitt barn.

 

[Björk]

Nej jag beskrev den kvinnan som sa att första 6 mån var kaos, därför ville hon ha 1 år så hon iaf fick 6 mån att vara med sitt barn utan kaos.

Inlägg nr 51 syftade jag på:

varför är det så konstigt? om man får 1 års betald ledighet, varför är det så märkligt att hon som burit barnet inte kan få merparten innan hon måste prestera på jobbet igen? Även om man inte är ledig med barn är det iaf en frihet man inte har med jobbet.
Många kvinnor har det tufft fysiskt både under graviditet och efter förlossning, varför får man inte ta tid att läka?

Jag såg det som ett fristående inlägg utan koppling till den kvinnan du nämnde tidigare.
Här skriver du om 1 års ledighet och att kvinnor har det tufft både psykiskt och fysiskt och borde (min tolkning) få "tid att läka".

 

[Sol]

Vad gäller läkning och "återhämtning" är jag av åsikten att mammor borde sjukskrivas istället för att tvingas ta ut föräldrapenning för att kunna läka och återhämta sig. Om man av fysiska/psykiska skäl inte kan återgå till arbetet ska man vara sjukskriven, punkt. Oavsett om besvären kommer sig av att man har halkat på en isig trottoar eller om man har fött barn.

Tyvärr erkänns ju inte gravida och nyförlösta kvinnors problem utan många tvingas ta ut FL och FP för att inget annat alternativ finns. Så borde det inte vara.

Själv har jag haft en fantastisk MVC under och efter mina graviditeter. Jag har sjukskrivits när jag har haft problem och FK har godkänt sjukskrivningarna (nästan) fullt ut.

 

[skogaliten]

Och nej, jag har nästan bara stött på folk med den syn som du har - att jag bara är negativ och att det är överdrivet för aaaaaaaaaaaaalla har haft det såååååååååå bra och underbart och härligt och trevligt och mysigt och liknande. Tills man skrapar på ytan och får höra sanningen att nej, det var nog inte så rosendoftande ändå.

Jag har för den delen till och med varit med på en förlossning som gick bra. Det hjälper dock inte min graviditet ett piss, snarare tvärtom.

För den delen så talar siffrorna sitt tydliga språk, att majoriteten får problem. Hur kan du säga att det är en minoritet då?

Du har det uppenbarligen väldigt svårt, och mår riktigt dåligt.

Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver, både av nära och kära, och av "vården".


Jag försöker hålla en diskussion på en generaliserad nivå, och undviker att enbart basera det jag säger på egna erfarenheter, men du tar tyvärr generella uttalanden, som påhopp på dig. Det är det inte.

Kan du backa upp påståendet om att en majoritet får problem av att föda barn med någon statistik? Hur definierar du i sammanhanget "problem"?

Det är, mer eller mindre jobbigt att vara gravid, men det är också mer eller mindre jobbigt med det mesta av lite större dignitet som man gör.

Att förlossningsvärkar gör ont (på ett väldigt speciellt sätt) är inte ett problem, utan en del av processen, liksom att gå upp i vikt under graviditeten eller t.ex. ha hormonsvängningar. Men det går ju normalt över!

Kvinnor har fött barn i alla tider, under lång tid och fortfarande idag i många länder, så har det varit förenat med stora risker. I dagens Sverige är riskerna väldigt små, såvitt jag minns av statistiken, minst i världen.
"År 2005 var den maternella mortaliteten i Sverige 3/100000 levande födda barn, vilket är bland de lägsta i världen [1]." "Mellan 1997 och 2005 dog 36 personer". Citat från Läkartidningen.

Trafiken är oändligt mycket farligare:

"År 2010 omkom 270 personer, eller 2,9 personer per 100 000 invånare, i den svenska vägtrafiken, enligt SCB. Det är det lägsta talet någonsin.

I den senast tillgängliga EU-sammanställningen, från 2009, hamnade Sverige på andra plats med 3,9 trafikdöda per 100 000 invånare, strax efter Storbritannien där motsvarande siffra var 3,8." från FoF.

 

[skogaliten]

Vad gäller läkning och "återhämtning" är jag av åsikten att mammor borde sjukskrivas istället för att tvingas ta ut föräldrapenning för att kunna läka och återhämta sig. Om man av fysiska/psykiska skäl inte kan återgå till arbetet ska man vara sjukskriven, punkt. Oavsett om besvären kommer sig av att man har halkat på en isig trottoar eller om man har fött barn.

Tyvärr erkänns ju inte gravida och nyförlösta kvinnors problem utan många tvingas ta ut FL och FP för att inget annat alternativ finns. Så borde det inte vara.

Själv har jag haft en fantastisk MVC under och efter mina graviditeter. Jag har sjukskrivits när jag har haft problem och FK har godkänt sjukskrivningarna (nästan) fullt ut.

Jag håller fullständigt med dig!

För några decennier sedan, när jag fick mina barn, så fungerade det oftast på det sättet: om man fick problem som t.ex. förhöjt blodtryck eller foglossning under graviditeten, så blev man sjukskriven. Även om man drabbats av särskilda skador/problem efter förlossningen så kunde man bli sjukskriven och slapp ta av föräldraledigheten.

 

[fia-lisa]

Jag håller fullständigt med dig!

För några decennier sedan, när jag fick mina barn, så fungerade det oftast på det sättet: om man fick problem som t.ex. förhöjt blodtryck eller foglossning under graviditeten, så blev man sjukskriven. Även om man drabbats av särskilda skador/problem efter förlossningen så kunde man bli sjukskriven och slapp ta av föräldraledigheten.

*off topic* Fast för några decennier sedan? När jag väntade sonen för 5 år sedan fick jag foglossningar i v18 och strax därefter började blodtrycket stiga. Jag upplevde det då som att jag fick kämpa för att inte bli sjukskriven. Det slutade dock sedermera med att jag blev inlagd och sjukskriven och jag hade kanske inte kämpat emot på samma sätt idag. Jag måste haft en enorm tur för jag har aldrig känt mig så sedd och påpassad av vården som jag gjorde som gravid. Kanske är det också det som gör att jag tänker på min graviditet som en positiv period i liver, trots illamående de första tre månaderna, foglossningar, havaneskapsförgiftning och sängläge på sjukhus de tre sista. T.o.m förlossningen som tog 36h tänker jag nu så här i efterhand på som något "mysigt" och som något jag vill uppleva igen. Om det beror på vården och att jag kände mig sedd och lyssnad på, eller om jag är bra på att bara komma ihåg det som var bra vet jag inte. Mest troligt en kombination. Men jag tycker det är fruktansvärt att kvinnor inte får det stöd och den hjälp de vill ha och hoppas innerligt att jag inte kommer uppleva den graviditet som just startat annorlunda mot min första.

Och för att knyta tillbaka till tråden - tycker det är självklart att man ska vara sjukskriven om man är i så dåligt skick att man inte orkar/kan jobba. Funderar på om det är svårt att få igenom sjukskrivning när man är FL eller om man "missar" det själv. Vet att jag inte sjukskrev mig när jag var FL och var riktigt dålig utan vi löste de veckorna med mannens Flex och mormor som tog hand om bebis mellan amningar. Tror aldrig tanken ens föresvävade att jag skulle sjukskriva mig och mannen ta FL, jag var ju redan "ledig".

 

[em-pirre]

Du har det uppenbarligen väldigt svårt, och mår riktigt dåligt.

Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver, både av nära och kära, och av "vården".


Jag försöker hålla en diskussion på en generaliserad nivå, och undviker att enbart basera det jag säger på egna erfarenheter, men du tar tyvärr generella uttalanden, som påhopp på dig. Det är det inte.

Kan du backa upp påståendet om att en majoritet får problem av att föda barn med någon statistik? Hur definierar du i sammanhanget "problem"?

Det är, mer eller mindre jobbigt att vara gravid, men det är också mer eller mindre jobbigt med det mesta av lite större dignitet som man gör.

Att förlossningsvärkar gör ont (på ett väldigt speciellt sätt) är inte ett problem, utan en del av processen, liksom att gå upp i vikt under graviditeten eller t.ex. ha hormonsvängningar. Men det går ju normalt över!

Kvinnor har fött barn i alla tider, under lång tid och fortfarande idag i många länder, så har det varit förenat med stora risker. I dagens Sverige är riskerna väldigt små, såvitt jag minns av statistiken, minst i världen.
"År 2005 var den maternella mortaliteten i Sverige 3/100000 levande födda barn, vilket är bland de lägsta i världen [1]." "Mellan 1997 och 2005 dog 36 personer". Citat från Läkartidningen.

Trafiken är oändligt mycket farligare:

"År 2010 omkom 270 personer, eller 2,9 personer per 100 000 invånare, i den svenska vägtrafiken, enligt SCB. Det är det lägsta talet någonsin.

I den senast tillgängliga EU-sammanställningen, från 2009, hamnade Sverige på andra plats med 3,9 trafikdöda per 100 000 invånare, strax efter Storbritannien där motsvarande siffra var 3,8." från FoF.

Du tror inte att det är väldigt jobbigt för alla på buke som upplevt graviditet och ev. förlossning helt tvärtom? Du uttrycker dig på ett sätt som får mig att läsa detta mellan raderna:
-Man ska inte sjåpa sig, folk bara överdriver, du tänker för negativt, jag njöt minsann av min graviditet trots smärtor, allt går om, det är normalt, alla andra njuter, blablabla.

Faktum är att det är många som mår jättejättedåligt genom hela graviditeten, förlossningen och en bra bit efteråt. Det är inte någon jätteliten minoritet, utan faktiskt väldigt många. Folk vågar inte prata om det, för hur fel känns det inte att först önska sig ett barn, och sen hata hela processen (så otacksamt! o.s.v.) Att du brer på med saker som visserligen är sanna för dig, gör inte saken bättre - tvärtom!

Jag hade en nära vän som försökte bli gravid länge. Under graviditeten verkade hon inte alls sådär lycklig som hon trodde sig bli, och hon svarade alltid "jo det är jättemysigt!" om man frågade. Till sist tog jag upp mina erfarenheter från buke, t.ex. det som @Blueberry och @Tassetass skrivit. Och tjejen började nästan gråta. Hon hade ingen aning om att det är vanligt att känna som hon gjorde, och hade aldrig vågat berätta något.

Så tänk efter.

 

[em-pirre]

Det är fan likadant med hela bli-gravid-rumban. Slappna av, det tar ett år, har du provat missionären, bada inte bastu, JAG blev minsann gravid genast jag slutade tänka på det.

Och mensgrejen. Det är så normalt att ha ont. Du blöder inte så mycket som du tror (det handlar bara om en matsked blablalbla), det är normalt med mens en gång i året, fan och hans moster.

(Nejdå. Inte ALLS bitter...)

 

[Sedna]

Men det tycks ju finnas en hel del kvinnor som tar längre ledighet för att dom känner att dom behöver, av fysiska eller psykiska skäl. Om vi nu skulle ponera att dessa kvinnor inte skulle göra det, utan helt enkelt gick från föräldraledighet till sjukskrivning så skulle väl knappast kostnaden för samhället minska?

Jag vet ju inte hur många det rör sig om, men för berörda så att säga.

Det finns kanske en poäng med att en kvinna som mår så fysiskt och/eller psykiskt dåligt att hon inte kan jobba är just sjukskriven och inte föräldraledig, för att inte normalisera ohälsa efter förlossningen. Varför ska man som sjuk kvinna behöva ta hand om både sig själv och bebis om det finns en frisk förälder som kan vara föräldraledig? Skevt tycker jag, det känns varken speciellt barn- eller kvinnovänligt.

 

[Lo_]

Du tror inte atjaget är väldigt jobbigt för alla på buke som upplevt graviditet och ev. förlossning helt tvärtom? Du uttrycker dig på ett sätt som får mig att läsa detta mellan raderna:
-Man ska inte sjåpa sig, folk bara överdriver, du tänker för negativt, jag njöt minsann av min graviditet trots smärtor, allt går om, det är normalt, alla andra njuter, blablabla.

Faktum är att det är många som mår jättejättedåligt genom hela graviditeten, förlossningen och en bra bit efteråt. Det är inte någon jätteliten minoritet, utan faktiskt väldigt många. Folk vågar inte prata om det, för hur fel känns det inte att först önska sig ett barn, och sen hata hela processen (så otacksamt! o.s.v.) Att du brer på med saker som visserligen är sanna för dig, gör inte saken bättre - tvärtom!

Jag hade en nära vän som försökte bli gravid länge. Under graviditeten verkade hon inte alls sådär lycklig som hon trodde sig bli, och hon svarade alltid "jo det är jättemysigt!" om man frågade. Till sist tog jag upp mina erfarenheter från buke, t.ex. det som @Blueberry och @Tassetass skrivit. Och tjejen började nästan gråta. Hon hade ingen aning om att det är vanligt att känna som hon gjorde, och hade aldrig vågat berätta något.

Så tänk efter.

Jag tror majoriteten tycker det är rätt jobbigt att vara gravid, jag gnällde ibland, men de flesta har det ok och behöver inte sjukskrivas efter förlossningen.

 

[Amha]

@Björk ja absolut, jag hade riktigt flyt efter mitt snitt. Dock vet jag andra som varit dåliga länge och jag ser att om jag snittas idag med en 2-åring hemma behöver jag hjälp varför jag har planerat för det.

Angående graviditeter, jag tror att många på det här forumet är väldigt aktiva och mår dåligt mycket för att de blir hindrade i sin vardag. Jag kan åtminstone se det på mig själv. Jag mår bättre nu när jag var mer beredd att sänka kraven inför #2 och kan tycka att det är helt OK att pyssla i trädgården och dricka kaffe i trädgårdsmöblerna i stället för att träna med eller utan häst. Sen är det trist att inte kunna springa efter en fotboll med dottern och att jag kan bli kass med små misstag och behöva ligga i sängen länge efteråt.

 

[AnnaKarin]

Kan du backa upp påståendet om att en majoritet får problem av att föda barn med någon statistik? Hur definierar du i sammanhanget "problem"?

Kvinnor har fött barn i alla tider, under lång tid och fortfarande idag i många länder, så har det varit förenat med stora risker. I dagens Sverige är riskerna väldigt små, såvitt jag minns av statistiken, minst i världen.
"År 2005 var den maternella mortaliteten i Sverige 3/100000 levande födda barn, vilket är bland de lägsta i världen [1]." "Mellan 1997 och 2005 dog 36 personer". Citat från Läkartidningen.

Trafiken är oändligt mycket farligare:

"År 2010 omkom 270 personer, eller 2,9 personer per 100 000 invånare, i den svenska vägtrafiken, enligt SCB. Det är det lägsta talet någonsin.

I den senast tillgängliga EU-sammanställningen, från 2009, hamnade Sverige på andra plats med 3,9 trafikdöda per 100 000 invånare, strax efter Storbritannien där motsvarande siffra var 3,8." från FoF.

Men alltså, jag tycker inte att problem = med att man dör? Bara för att man inte dör i barnsäng, så innebär det ju inte att riskerna för skador inte finns där. I Sverige har vi problem med förlossningskador vi också, det kan man ju inte sticka under stol med? Googla på "förlossningsskador" så får du se att vi i Sverige är bland de i Europa som får FLEST förlossningskador. Finns hur mycket statistik som helst att ta del av! (Vet inte riktigt hur man får länka, så jag låter bli, men det finns massor att läsa om detta).

Och, jag är gravid just nu. Och jag "blommar" inte överhuvudtaget. Jag har inget extra glow eller är extra lycklig eller något liknande. Jag är precis samma person som innan, bara med lite mer kroppsliga besvär.

 

[fia-lisa]

@Björk ja absolut, jag hade riktigt flyt efter mitt snitt. Dock vet jag andra som varit dåliga länge och jag ser att om jag snittas idag med en 2-åring hemma behöver jag hjälp varför jag har planerat för det.

Angående graviditeter, jag tror att många på det här forumet är väldigt aktiva och mår dåligt mycket för att de blir hindrade i sin vardag. Jag kan åtminstone se det på mig själv. Jag mår bättre nu när jag var mer beredd att sänka kraven inför #2 och kan tycka att det är helt OK att pyssla i trädgården och dricka kaffe i trädgårdsmöblerna i stället för att träna med eller utan häst. Sen är det trist att inte kunna springa efter en fotboll med dottern och att jag kan bli kass med små misstag och behöva ligga i sängen länge efteråt.

Jag tror att upplevelsen av graviditeten också beror på bemötandet från andra. Om man hela tiden möts med attityder i stil med att man "bara gnäller" och "graviditet är ingen sjukdom" så blir ju de besvär och krämpor man har extra jobbiga. Man behöver ju stöd och hjälp! Förväntningar på graviditeten är väl också något som spelar in, om alla bara pratar om hur underbart det är så kan ju verkligheten stå i rätt skarp kontrast när man mår så illa att man knappt kan ta sig ur sängen på morgonen eller har foglossningar som gör att man inte kan röra sig, eller går upp väldigt mycket i vikt eller mår dåligt av andra skäl.

Min graviditet var på inget vis en solskenshistoria där jag "blommade som kvinna" och allt gick på räls, men tack vare min fantastiska BM och läkare känns det såhär i efterhand bra. Jag hade också "turen" att min bästa vän blev gravid 5 månader innan mig och hatade varje sekund, så jag var ju förberedd på det värsta.