Föräldraledighet, jämställdhet, pengar

[californication]

Som trebarnsmor, blir jag mer än upprörd när jag läser om hur jobbigt det är med graviditet och förlossning.
Det KAN vara det men är oftast inte så jobbigt med de fysiska besvären, och för den absoluta majoriteten, så är kroppen helt återställd inom tre månader. Foglossning går tillbaka, kroppen vänjer sig vid att ge di, och man kan återuppta lämpliga fysiska aktiviteter.
Det är inte ett sjukdom

Och som gravid som går in i vecka 32 imorgon så blir jag uppriktigt provocerad, ledsen och förbannad över vad du skriver nu. Du kanske hade det kanonfint under dina graviditeter, men jag hatar att vara gravid. Jag har mer än en gång funderat på både abort och annat för att jag inte längre orkar vara gravid. Jag mår sjukt dåligt, kan knappt gå och ser knappt ljuset i tunneln. Jag är dessutom sjukt förlossningsrädd och bävar för att det är så kort (men ändå lång) tid kvar.

Vem är du att sitta och tala om för andra att det inte är jobbigt!? Precis som så många andra som berättar att det "är sååå härligt" eller "inte alls jobbigt" att vara gravid.

Jag har lidit av ganska kraftiga psykiska problem tidigare med självskadebeteende och panikattacker. Jag genomlider hellre det x10 än en graviditet.

 

[Tassetass]

fast så är det ju? kvinnor som spricker, får problem med mjölkstockning och snitt och fortfarande känner av fogar och skit blir ju inte sjukskrivna, de är på FL istället.

Visst spricker de flesta (det är designat så), mjölkstockning drabbar en del osv, men jag vågar påstå att det är väldigt få som har så mycket problem att det tar ett halvår eller mer att läka.

jag säger inte emot att barnet ska ha kontakt med båda, jag tycker barnet helst ska ha kontakt med nån annan också typ mormor. men det måste inte vara precis under arbetstid. Att barnet styr tror jag inte man missar om man inte lever i skilda hem.

jag säger inte att det inte finns problem men 50/50 tvång löser inte alla problem. det finns så många individuella situationer.

Det är en sak att se att barnet styr, det är en annan sak att vara den som är styrd. Jag vet många pappor som lever sina liv precis likadant som innan de fick barn; sover åtta timmar per natt, jobbar heltid, spelar fotboll på kvällen och tar en afterwork på fredagen.

Och vem är det som talar om tvång? Ingen behöver vara föräldraledig om de inte vill, det kommer aldrig bli tal om att tvinga någon till det. På sin höjd kommer det bli fler dagar som är öronmärkta för endera föräldern (t.ex. en tredje pappamånad), men det rör sig ju fortfarande inte om något tvång.

 

[Tassetass]

Och som gravid som går in i vecka 32 imorgon så blir jag uppriktigt provocerad, ledsen och förbannad över vad du skriver nu. Du kanske hade det kanonfint under dina graviditeter, men jag hatar att vara gravid. Jag har mer än en gång funderat på både abort och annat för att jag inte längre orkar vara gravid. Jag mår sjukt dåligt, kan knappt gå och ser knappt ljuset i tunneln. Jag är dessutom sjukt förlossningsrädd och bävar för att det är så kort (men ändå lång) tid kvar.

Vem är du att sitta och tala om för andra att det inte är jobbigt!? Precis som så många andra som berättar att det "är sååå härligt" eller "inte alls jobbigt" att vara gravid.

Jag har lidit av ganska kraftiga psykiska problem tidigare med självskadebeteende och panikattacker. Jag genomlider hellre det x10 än en graviditet.

Cali, nu tror jag att du läser in något som inte står där. Hon skriver inte att det inte är jobbigt att vara gravid. Hon skriver att det funkar bra för majoriteten - vilket tack och lov är helt sant - men att det KAN vara jobbigt - vilket också är helt sant.

 

[californication]

Men det är ju fortfarande en variant av samma underliga sätt att tänka på samhällets försäkringssystem. I andra sammanhang förväntar vi oss inte att bli försörjda utan att jobba i över ett år för att vi har haft nio jobbiga månader. I andra sammanhang förväntar vi oss verkligen inte att bli försörjda av staten i över ett år för att vi har haft nio jobbiga månader, där det jobbiga orsakats av något vi verkligen vill. Inte ens om vi är allvarligt sjuka i nio månader, får/kan vi vanligen vara hemma ett år därefter om det inte är mer medicinskt motiverat än att det känns som en belöning eller motsvarande.

Dessutom pratar ju många om att "njuta av graviditeten" och liknande, så i de fallen skulle det då ligga närmare till hands att dela på föräldraledigheten på ett jämställt sätt, menar du?

Jag förstår vad du menar, men jag tycker inte riktigt att det är jämförbart ändå. Att skaffa barn och föröka oss tillför samhället och livet. Att vara sjuk gör det inte på samma sätt.

 

[californication]

Cali, nu tror jag att du läser in något som inte står där. Hon skriver inte att det inte är jobbigt att vara gravid. Hon skriver att det funkar bra för majoriteten - vilket tack och lov är helt sant - men att det KAN vara jobbigt - vilket också är helt sant.

Och varför då poängtera så hårt att hon "som trebarnsmor blir upprörd" och att "graviditet inte är en sjukdom"?

Hon generaliserar och spottar ju uppenbart på alla som har problem eftersom hon blir så provocerad. Hon är välkommen att ta över min graviditet då så ska vi se om hon tycker att det är en sjukdom att inte kunna gå.

 

[Tassetass]

Och varför då poängtera så hårt att hon "som trebarnsmor blir upprörd" och att "graviditet inte är en sjukdom"?

Hon generaliserar och spottar ju uppenbart på alla som har problem eftersom hon blir så provocerad. Hon är välkommen att ta över min graviditet då så ska vi se om hon tycker att det är en sjukdom att inte kunna gå.

Jag kan inte svara på varför hon som trebarnsmor blir upprörd (jag tycker också det är lite konstigt), men faktum är att hon bara beskriver hur det faktiskt är: för de flesta går det bra att vara gravid och föda, men det kan vara jobbigt.

Och definitionsmässigt är det ingen sjukdom att vara gravid, inte ens när man har sådana problem med foglossning att man inte kan gå. Kom ihåg att jag vet precis hur det är, jag satt lika djupt i foglossningsträsket som du gör...

 

[Pontevecchio]

Jag kan inte svara på varför hon som trebarnsmor blir upprörd (jag tycker också det är lite konstigt), men faktum är att hon bara beskriver hur det faktiskt är: för de flesta går det bra att vara gravid och föda, men det kan vara jobbigt.

Och definitionsmässigt är det ingen sjukdom att vara gravid, inte ens när man har sådana problem med foglossning att man inte kan gå. Kom ihåg att jag vet precis hur det är, jag satt lika djupt i foglossningsträsket som du gör...

Fast även om en graviditet inte är svår så är det få som lever på som vanligt. Att genomgå den förändringen i kroppen tar energi!

Jag har aldrig sagt att de är skadade i mer än ett halvår utan att hon beskrev det som upptill ett halvår innan livet var stabilt och hon kunde vara föräldrarledig och inte bara lösa problem.

Jag tycker det är en knepig tanke att tvinga hem papporna för att de ska fatta att de fått barn och att det tar tid. Jag förstår tanken att kvinnor inte ska halka efter men inte för att män ska fatta.

Jag har en vän som dryftade problem med att mannen planerade annat på helgerna så hon fick ha barnen. Mitt svar var bara "gör det du med". varpå hon kom med många ursäkter varför det inte funkar. jag vidhåller att lösningen är att göra likadant. ingen kan tvinga dig ta ett ansvar du inte tar.

min man hatar odiskad disk på diskbänken. it aint my problem!

 

[Tassetass]

Jag har aldrig sagt att de är skadade i mer än ett halvår utan att hon beskrev det som upptill ett halvår innan livet var stabilt och hon kunde vara föräldrarledig och inte bara lösa problem.

Och jag tycker att det tog ungefär två månader innan livet var stabilt. Vem sitter på sanningen? Det är bara individuella upplevelser och har ingen större betydelse när man diskuterar strukturella problem med föräldraförsäkringen.

 

[Hyacinth]

Jag tycker att behöver man 12 månader för återhämtning ska man vara sjukskriven, inte föräldraledig. Med facit i hand borde jag varit sjukskriven pga förlossningsdepression, och partnern hemma heltid för att ta hand om oss. Nu var partnern hemma stor del av tiden men jag hade på något sätt ett större ansvar.

 

[Pontevecchio]

Jag tycker att behöver man 12 månader för återhämtning ska man vara sjukskriven, inte föräldraledig. Med facit i hand borde jag varit sjukskriven pga förlossningsdepression, och partnern hemma heltid för att ta hand om oss. Nu var partnern hemma stor del av tiden men jag hade på något sätt ett större ansvar.

fast 12 mån har ingen nämnt. vi har nämnt 6 mån, vilket innebär att man sen fick 6 mån frisk med barnet innan pappan tog 6 mån.

 

[skogaliten]

Och varför då poängtera så hårt att hon "som trebarnsmor blir upprörd" och att "graviditet inte är en sjukdom"?

Hon generaliserar och spottar ju uppenbart på alla som har problem eftersom hon blir så provocerad. Hon är välkommen att ta över min graviditet då så ska vi se om hon tycker att det är en sjukdom att inte kunna gå.

Men snälla nån! Vad vet du om mina graviditeter?

Vid min andra graviditet, hade jag foglossningen från helvetet. Men det var på den gamla goda tiden, när våra välfärdssystem fortfarande fungerade. De två sista månaderna var jag sjukskriven p.g.a. foglossningen, och kunde knappt ens gå inne i lägenheten, än mindre gå ut. Det var dessutom ordentlig vinter, och halt och snö.

Numera så verkar det som extraordinära graviditetskomplikationer (som extrem foglossning) inte ger sjukskrivning, utan man tvingas istället tulla på föräldraledigheten. Det tycker jag är skamligt, för föräldraledigheten är till för barnet, inte för föräldern.

Men faktum är att foglossningen går över, den styrs bl.a. av hormonsystemet, och det gäller att se till att träna på rätt sätt efter födseln, för att stabilisera bäckenet. Jag fick god hjälp med det via sjukgymnast, och den tredje graviditeten kunde jag klara utan nämnbara problem, och t.o.m. träna på elitnivå till sista månaden.
Lämplig fysisk träning både före och efter förlossning är viktigare än man kanske tror många gånger.

Vid min tredje graviditet, så fick jag stora inre bristningar, och behövde opereras akut, och sövdes därför. Efter det fick jag en lättare variant av förlossningsdepression: under den första månaden vågade jag inte somna (sova), för jag var rädd att inte vakna. Men med lite (väldigt lite) hjälp av kurator via MVC, och en väldigt bra partner, som tog mycket ansvar kom jag ur det efter en månad ungefär. Men allt är så mycket lättare med barn två eller tre: man är inte nybörjare som förälder längre helt enkelt.

Att några (minoritet) har problem vid graviditet och eventuellt är rädda för förlossningen, innebär inte att alla (majoriteten) har det.

I det nutida samhället i Sverige är det valbart att få barn (för majoriteten). Det finns inte någon skyldighet att föröka sig.

Men föräldraskapet handlar bara lite om det första året. Det handlar om ungefär 20 år framåt, och jag kan garantera att under den tiden, så kommer det att finnas gott om tillfällen när två väl fungerande föräldrar är väldigt önskvärt.
Har då den ena parten "tagit över" på ett tidigt stadium, så blir det väldigt svårt för den andra parten att komma ikapp som förälder.

 

[californication]

Men snälla nån! Vad vet du om mina graviditeter?

Jag vet lika lite om dina graviditeter som du vet om andras. Därför uttalar jag mig inte om dina på det nedlåtande och självklara vis som du gör med andras. Och därför blir jag förbannad. När du på ett så självklart sätt berättar om hur "du som trebarnsmor blir upprörd" och lägger fram det på ett sätt att det inte är jobbigt med graviditet och förlossning. Fyfan.

Att föda barn är långifrån riskfritt, och långt ifrån "inte så jobbigt". Tro fan att det ser ut såhär och såhär i samhället när folk hyssjar ner graviditet och förlossning med att "det är inte så jobbigt".

Men ja, jag glömde ju - allt är ju normalt.

 

[californication]

Jag kan inte svara på varför hon som trebarnsmor blir upprörd (jag tycker också det är lite konstigt), men faktum är att hon bara beskriver hur det faktiskt är: för de flesta går det bra att vara gravid och föda, men det kan vara jobbigt.

Och definitionsmässigt är det ingen sjukdom att vara gravid, inte ens när man har sådana problem med foglossning att man inte kan gå. Kom ihåg att jag vet precis hur det är, jag satt lika djupt i foglossningsträsket som du gör...

Jag har aldrig påstått att graviditet är en sjukdom, och det håller jag med om att det inte är. Men jag skulle aldrig uttrycka mig på det viset att "jag blir upprörd över att alla påstår att det är så jobbigt". För vissa är det ju exakt så jobbigt, varför skall vi hyssja ner det!?

Men ja, jag har väl ingen talan eftersom hon är trebarnsmor och jag har inga barn. Jag är bara en gnällig gravid brud som får skylla mig själv att jag är isolerad. Men allvarligt, det är väl kanske inte så farligt? Det är ju bara en graviditet och förlossning.

"Bara".

 

[Pontevecchio]

Jag vet lika lite om dina graviditeter som du vet om andras. Därför uttalar jag mig inte om dina på det nedlåtande och självklara vis som du gör med andras. Och därför blir jag förbannad. När du på ett så självklart sätt berättar om hur "du som trebarnsmor blir upprörd" och lägger fram det på ett sätt att det inte är jobbigt med graviditet och förlossning. Fyfan.

Att föda barn är långifrån riskfritt, och långt ifrån "inte så jobbigt". Tro fan att det ser ut såhär och såhär i samhället när folk hyssjar ner graviditet och förlossning med att "det är inte så jobbigt".

Men ja, jag glömde ju - allt är ju normalt.

Och varför innebär FL att den andra föräldern inte får vara med sitt barn?
Eller att det skulle gälla för alltid?

Det är rätt tydligt när man byter av FL, oavsett när det sker att barnet anpassar sig fort. På samma sätt det skolas in på en vecka på dagis.

 

[californication]

Men faktum är att foglossningen går över, den styrs bl.a. av hormonsystemet, och det gäller att se till att träna på rätt sätt efter födseln, för att stabilisera bäckenet.

Nej, foglossning går inte över för alla.

Att några (minoritet) har problem vid graviditet och eventuellt är rädda för förlossningen, innebär inte att alla (majoriteten) har det.

En minoritet? Du måste skämta.

 

[californication]

Och varför innebär FL att den andra föräldern inte får vara med sitt barn?
Eller att det skulle gälla för alltid?

Det är rätt tydligt när man byter av FL, oavsett när det sker att barnet anpassar sig fort. På samma sätt det skolas in på en vecka på dagis.

Nej alltså jag fattar verkligen inte. Men vi är så himla insnöade på att alla jobbar "vanliga" tider (dvs typ mer än heltid?) och det finns inget som helst utrymme för att verkligheten kan se olika ut. Det viktigaste tycks vara att vi delar det 50/50 oavsett om det är bäst för familjen eller inte.

Jag vill amma rätt länge och hoppas på att kunna göra det. Varför skall jag neka det för att det skall se snyggt ut i våra papper att sambon är hemma exakt 50 %? Det innebär dessutom att han kommer få problem på jobbet med kompetens och dyl när han kommer tillbaka. Om jag tar ut aningens mer ledighet än honom så existerar inte det problemet. Värt? Ja. Skadligt för bebisen? Det har jag väldigt svårt att tro.

Min mamma var hemma hela ledigheten med mig. Jag är ändå "pappas flicka" och har absolut ingen god kontakt med min mor på något sätt. Med min pappa har jag betyyydligt bättre. Konstigt, jag borde ju vara skadad för resten av livet att pappa inte var föräldraledig med mig.

 

[Björk]

Att hinna "läka" efter förlossningen är ju en väldigt intressant del. Snittade kvinnor t.ex behöver ju ofta hjälp i början med många saker. När jag föddes sjukskrevs min mamma en tid och pappa fick ta föräldraledigt just för att jag kom med snitt. Har man haft jävlig foglossning genom graviditeten som stannat kvar på hel eller deltid efteråt kanske man också borde sjukskrivas då för att hinna bli i gott skick innan man är tillbaka på jobbet?

Jag har gjort klart för min sambo att när vår #2 kommer behöver jag säkra upp med att ha honom hemma en tid efteråt. Detta för att om jag snittas igen kanske jag inte själv klarar av att sköta äldsta dottern och det känns som ett dåligt alternativ att ha henne på dagis 11-12 timmar/dag 5 dagar i veckan så sambon kan sköta dagis. Detta för att man i regel inte blir sjukskriven för den operationen.

Ett normalt snitt behöver en tid för läkning, men knappast 1 år. Jag är snittad två gånger (dessutom resulterade första snittet i en förtunnad livmodervägg som kan sägas "ställde till en del" inför andra graviditeten) och kunde ta hand om bebisarna själv redan efter ett dygn på BB (även om det var rätt omständligt och tog tid att ta sig ur sängen).
Efter att klamrarna (stygnen) tagits så klarade jag i stort sett allt, men undvek att lyfta tyngre saker i ytterligare ett par veckor.
En rätt normal läkningsprocess är nog faktiskt så.

Vid andra graviditeten var äldsta barnet 3,5 år och min man var hemma de 10 dagarna och sen jobbade han. Det gick fint. Däremot hade det nog varit svårare om äldsta varit yngre och krävt mer fysisk omvårdnad och att bli lyft osv.

Då tror jag foglossningsproblem faktiskt är långt värre.

 

[skogaliten]

Nej, foglossning går inte över för alla.

Jo, foglossning går över. För alla. Utom för någon extremt liten minoritet.

Men inte av sig själv. Man måste jobba, alltså träna, men inte hur som helst, utan man måste ta hjälp av utbildad vårdgivare, t.ex en sjukgymnast specialiserad på att lösa den sortens problem. Utan träning så riskerar man att få massor med problem.

Att vara i bra fysiskt skick innan graviditeten hindrar inte foglossning (hormonellt), men gör det lättare att träna upp sig efter förlossningen.

En minoritet? Du måste skämta.

Jag vet naturligtvis inte vad du har för umgänge och bekanta, och hur dessa bidrar till en räddhågsen och negativ inställning, men du kanske bara har mött , alternativt uppfattat, det negativa?

I något tidigare inlägg skrev du om att du har förlossningsskräck, det är ganska få som har det, och en del av vad du hör av vad andra säger, kanske präglas av förlossningsrädslan? Så att du mest uppfattar historierna om 24-timmarsförlossningar och icke fungerande smärtlindring, medan alla som berättar om positiva erfarenheter och trevliga förlossningsminnen inte liksom märks för just dig?

Väldigt många upplever större delen av graviditeten som en trevlig tid, där man känner att man "blommar" som kvinna, och att trots att man får springa och kissa stup i kvarten, inte kan hitta vettiga ställningar för att kunna sova, är tung och otymplig mot slutet, kanske mår lite illa, kommer ihåg graviditeten som en mycket positiv och förväntansfylld tid. Det gör i varje fall jag, trots foglossningen från helvetet, men efteråt så var det ju bara några få veckor...

 

[californication]

Jo, foglossning går över. För alla.

Nej, det går inte över för alla. Jag tror till och med att vi har ett gäng damer här på Buke som kan intyga just det.

Väldigt många upplever större delen av graviditeten som en trevlig tid, där man känner att man "blommar" som kvinna, och att trots att man får springa och kissa stup i kvarten, inte kan hitta vettiga ställningar för att kunna sova, är tung och otymplig mot slutet, kanske mår lite illa, kommer ihåg graviditeten som en mycket positiv och förväntansfylld tid. Det gör i varje fall jag, trots foglossningen från helvetet, men efteråt så var det ju bara några få veckor...

Jag är så otroligt trött på det här! Att det skall målas upp som något fantastiskt. Jag vet rätt många kvinnor som sagt just så, men när man skrapar lite på ytan så är det inte hela sanningen. Det är bara jävligt fult och fel att säga sanningen. Självklart finns det kvinnor som "blommar som kvinna" (vilket jävla bullshit) under graviditeten, men kan du snälla sluta göra det till någon jävla sanning och normaltillstånd.

Sluta förminska kvinnors problem och bekymmer i samband med graviditet och förlossning.

Fan! Jag får knappt någon hjälp. Jag får må dåligt och lida. Tro fan det när folk sitter och rapar sånt skitsnack som du och gör det till någon sanning för alla. För mitt tillstånd är ju trots allt "normalt" trots att långt ifrån alla har det så enligt dig.

Det är nog bara när det gäller graviditeter och förlossning som allt kan vara både normalt och onormalt på samma gång.

 

[californication]

Jag vet naturligtvis inte vad du har för umgänge och bekanta, och hur dessa bidrar till en räddhågsen och negativ inställning, men du kanske bara har mött , alternativt uppfattat, det negativa?

I något tidigare inlägg skrev du om att du har förlossningsskräck, det är ganska få som har det, och en del av vad du hör av vad andra säger, kanske präglas av förlossningsrädslan? Så att du mest uppfattar historierna om 24-timmarsförlossningar och icke fungerande smärtlindring, medan alla som berättar om positiva erfarenheter och trevliga förlossningsminnen inte liksom märks för just dig?

Och nej, jag har nästan bara stött på folk med den syn som du har - att jag bara är negativ och att det är överdrivet för aaaaaaaaaaaaalla har haft det såååååååååå bra och underbart och härligt och trevligt och mysigt och liknande. Tills man skrapar på ytan och får höra sanningen att nej, det var nog inte så rosendoftande ändå.

Jag har för den delen till och med varit med på en förlossning som gick bra. Det hjälper dock inte min graviditet ett piss, snarare tvärtom.

För den delen så talar siffrorna sitt tydliga språk, att majoriteten får problem. Hur kan du säga att det är en minoritet då?