Föräldraledighet, jämställdhet, pengar

[Pontevecchio]

Läste i en tidning en mamma som uttryckte det att de första 6 månaderna var det mesta upp och ner, sömnbrist och kroppens återhämtning, strulig amning och att lära känna bebis. Att då gå tillbaka till jobbet när den tuffa tiden är över och hon kunde njuta av bebisen och göra saker med den kändes väldigt tråkigt.

 

[Amha]

Läste i en tidning en mamma som uttryckte det att de första 6 månaderna var det mesta upp och ner, sömnbrist och kroppens återhämtning, strulig amning och att lära känna bebis. Att då gå tillbaka till jobbet när den tuffa tiden är över och hon kunde njuta av bebisen och göra saker med den kändes väldigt tråkigt.

6 månader? Jovars, det blev väl lättare sen men jag började inte trivas förrän runt 8-9 månader och då var det dags att gå till jobbet igen.

 

[Hyacinth]

Som spinoff på det där med ekonomi och lön har jag aldrig förstått hur folk verkar bli helt oförmögna att spara och justera sina utgifter inför barnets ankomst. Bäbisar har ju leveranstid, och oftast en planeringstid också. Även de som blir oplanerat gravida har ju i regel MINST ett halvår på sig att kratta manegen så att ekonomin blir lidande så lite som möjligt.

Minns så väl hur en gammal välkänd bukefalist sålde gård och allt och parkerade sig själv, maken och barnen i en rätt liten lägenhet för att båda skulle kunna vara hemma så mycket som möjligt. Sådana uppoffringar är få villiga att göra, men de allra flesta skulle nog kunna göra ganska mycket mer än vad de gör för att täcka upp för inkomstbortfallet.

Det där tyckte jag var snudd på märkligt, det blev en viss fanatism. Och versaler.

 

[Andromedae]

Lite spinoff
För oss handlade det inte så mycket om pengar (kanske mest för att vi inte hade så mycket från första början, så det var inte så att vi hade så dyra vanor). Vi ville ha tid. Tillsammans alla tre, två och två och ensamma. Snart är föräldraledigheten över och jag är faktiskt jättenöjd med hur vi gjorde.

Barnet föddes i november 2013. Jag var då ledig med honom i ungefär 9,5 månaders tid. Under den tiden så jobbade pappan halvtid och försökte lägga sina tider så att han jobbade mest när jag och bebis ändå sov eller bara tog det lugnt (då jag var sliten efter graviditet och verkligen uppskattade att han fanns på hemmaplan).

Hösten 2014 började jag plugga igen efter ett sabbatsår. Jag valde att läsa ett år på distans medan min man var föräldraledig. Man och barn roade sig på annat håll under förmiddagen så att jag fick studiero, sedan kunde vi vara tillsammans på eftermiddagarna och göra saker.

Barnet börjar på pedagogisk verksamhet nu i augusti. Då är han 21 månader. Vi har delat 50/50 på antal dagar (har inte tagit ut alla dagar i veckan) och jag är oerhört glad över att vi valde att göra oss omaket att vara tillsammans. Jag kan inte värdera i pengar hur bra det känns att få ha vår första tid som familj på det här viset.

 

[Petruska]

Läste i en tidning en mamma som uttryckte det att de första 6 månaderna var det mesta upp och ner, sömnbrist och kroppens återhämtning, strulig amning och att lära känna bebis. Att då gå tillbaka till jobbet när den tuffa tiden är över och hon kunde njuta av bebisen och göra saker med den kändes väldigt tråkigt.

Det är så klart lätt att förstå den känslan. Den beskrivningen är ju lättbegriplig. Det underliga för mig är att man faktiskt på fullt allvar tycker att samhällets bidragssystem ska rädda en från den tråkiga känslan. Så generösa är ju normalt sett inte försäkringssystemet tillnärmelsevis. Plus att det är konstigt för mig att man inom familjen, tycker att det är så viktigt att kvinnan slipper den känslan, att det är ett skäl för att hon ska ha hela/nästan hela föräldraledigheten.

För mig är det både ur det politiska och ur det privata perspektivet lite underligt.

 

[californication]

Det är så klart lätt att förstå den känslan. Den beskrivningen är ju lättbegriplig. Det underliga för mig är att man faktiskt på fullt allvar tycker att samhällets bidragssystem ska rädda en från den tråkiga känslan. Så generösa är ju normalt sett inte försäkringssystemet tillnärmelsevis. Plus att det är konstigt för mig att man inom familjen, tycker att det är så viktigt att kvinnan slipper den känslan, att det är ett skäl för att hon ska ha hela/nästan hela föräldraledigheten.

För mig är det både ur det politiska och ur det privata perspektivet lite underligt.

Många ser väl det som en "belöning" efter att ha genomlidit 9 månaders (för vissa) helvete. För många så är ju graviditeten en väldigt slitig tid och tro fan då att många vill vara hemma ett tag efter det. Det är ju inte så att man bara beställer ungen på nätet och sedan börjar tiden som man kan dela 50/50.

Jag har verkligen all förståelse för att många kvinnor vill vara hemma längre tid än sin icke-gravida partner.


Allmänt: Jag och min partner har inte riktigt bestämt hur vi skall göra. Vi har flera olika idéer och lösningar och vi får se vilken som funkar bäst när barnet sen anlänt. Som det ser ut nu så är följande 3 alternativ mest aktuella:

1. Vi delar föräldraledigheten nästan helt. Jag kommer ta ut ca 20-60 dagar mer än honom beroende på vad som funkar bäst med hans jobb.
2. Jag tar ut fp 4 dagar/v, han tar ut 1 dag/v då jag jobbar. Detta förutsatt att jag hittar ett passande jobb och att det funkar med hans.
3. Han tar oavsett ut fp t.ex varje fredag för att på det viset få loss mer tid med barnet (tänk långhelg). Huruvida jag då ändå tar ut 100 % (dvs vi kommer ta dubbeldag 1 dag/v) eller jag bara går ner i omfattning i alla fall är oklart.

Han är "välsignad" med ett jobb som å ena sidan innebär att han är borta längre tid ibland (1-1 ½ dygn), men å andra sidan innebär fler lediga dagar på rad. Så även om han inte skulle ta ut lika många dagar så går det att pyssla fint med schemat för att få ihop mycket tid hemma ändå.

Men vi avvaktar med våra beslut tills vi vet hur bebisen är, hur amningen funkar osv.

 

[Petruska]

Många ser väl det som en "belöning" efter att ha genomlidit 9 månaders (för vissa) helvete. För många så är ju graviditeten en väldigt slitig tid och tro fan då att många vill vara hemma ett tag efter det. Det är ju inte så att man bara beställer ungen på nätet och sedan börjar tiden som man kan dela 50/50.

Men det är ju fortfarande en variant av samma underliga sätt att tänka på samhällets försäkringssystem. I andra sammanhang förväntar vi oss inte att bli försörjda utan att jobba i över ett år för att vi har haft nio jobbiga månader. I andra sammanhang förväntar vi oss verkligen inte att bli försörjda av staten i över ett år för att vi har haft nio jobbiga månader, där det jobbiga orsakats av något vi verkligen vill. Inte ens om vi är allvarligt sjuka i nio månader, får/kan vi vanligen vara hemma ett år därefter om det inte är mer medicinskt motiverat än att det känns som en belöning eller motsvarande.

Dessutom pratar ju många om att "njuta av graviditeten" och liknande, så i de fallen skulle det då ligga närmare till hands att dela på föräldraledigheten på ett jämställt sätt, menar du?

 

[Lo_]

Vår dotter är knappt tre månader och amning, sömn och tillvaron i stort har fungerat ett bra tag. Förmodligen mycket för att vi är två föräldrar. Känns tråkigt att börja jobba om fyra månader men jag har ju inte ensamrätt på vårt barn. Pappan har tyckt det varit jobbigt att gå till jobbet, men haft daglig ensamtid med henne på kvällarna och nu på sommaren har vi semester/FL omlott så det blir ca 10 veckor hemma samtidigt.

 

[em-pirre]

Det är så klart lätt att förstå den känslan. Den beskrivningen är ju lättbegriplig. Det underliga för mig är att man faktiskt på fullt allvar tycker att samhällets bidragssystem ska rädda en från den tråkiga känslan. Så generösa är ju normalt sett inte försäkringssystemet tillnärmelsevis. Plus att det är konstigt för mig att man inom familjen, tycker att det är så viktigt att kvinnan slipper den känslan, att det är ett skäl för att hon ska ha hela/nästan hela föräldraledigheten.

För mig är det både ur det politiska och ur det privata perspektivet lite underligt.

Jag tror att det är just det här som folk glömmer! Alltså självklart vill de flesta vara hemma längre efter att ha återhämtat sig. Självklart.

Men vem ska betala för det?

 

[Petruska]

Jag tror att det är just det här som folk glömmer! Alltså självklart vill de flesta vara hemma längre efter att ha återhämtat sig. Självklart.

Men vem ska betala för det?

Och varför ska någin betala för det?

Själv skulle jag må bra av ett par veckors betald ledighet efter varje större deadline, vilket är några gånger om året. Vila vid de tillfällena skulle verkligen sitta fint! Jag brukar vara rejält trött.

 

[Pontevecchio]

Det är så klart lätt att förstå den känslan. Den beskrivningen är ju lättbegriplig. Det underliga för mig är att man faktiskt på fullt allvar tycker att samhällets bidragssystem ska rädda en från den tråkiga känslan. Så generösa är ju normalt sett inte försäkringssystemet tillnärmelsevis. Plus att det är konstigt för mig att man inom familjen, tycker att det är så viktigt att kvinnan slipper den känslan, att det är ett skäl för att hon ska ha hela/nästan hela föräldraledigheten.

För mig är det både ur det politiska och ur det privata perspektivet lite underligt.

varför är det så konstigt? om man får 1 års betald ledighet, varför är det så märkligt att hon som burit barnet inte kan få merparten innan hon måste prestera på jobbet igen? Även om man inte är ledig med barn är det iaf en frihet man inte har med jobbet.

Många kvinnor har det tufft fysiskt både under graviditet och efter förlossning, varför får man inte ta tid att läka?

Jag hajjar inte varför det är sånt fokus på just det där året. Jag tror att andelen mammor som blir sjukskrivna hade ökat om vi tvingar föräldrar att ta 50/50. Precis som dagens arbetsliv tvingar många, trots stillasittande kontorsjobb, att sjukskriva sig under graviditeten då det inte finns utrymme för att ta det lugnare.

 

[Blueberry]

varför är det så konstigt? om man får 1 års betald ledighet, varför är det så märkligt att hon som burit barnet inte kan få merparten innan hon måste prestera på jobbet igen? Även om man inte är ledig med barn är det iaf en frihet man inte har med jobbet.

Många kvinnor har det tufft fysiskt både under graviditet och efter förlossning, varför får man inte ta tid att läka?

Jag hajjar inte varför det är sånt fokus på just det där året. Jag tror att andelen mammor som blir sjukskrivna hade ökat om vi tvingar föräldrar att ta 50/50. Precis som dagens arbetsliv tvingar många, trots stillasittande kontorsjobb, att sjukskriva sig under graviditeten då det inte finns utrymme för att ta det lugnare.

Kom det inte en rapport om just det från Försäkringskassan (?) tidigare i år?

Den visade att sjukskrivningarna minskade om föräldrarna INTE delade lika. Jag har inte läst den, men tänkte göra det när jag hittar den igen

 

[Pontevecchio]

Och varför ska någin betala för det?

Själv skulle jag må bra av ett par veckors betald ledighet efter varje större deadline, vilket är några gånger om året. Vila vid de tillfällena skulle verkligen sitta fint! Jag brukar vara rejält trött.

Vi betalar ju för att barnen ska få vara hemma ett år. sen har vi inte bestämt vem det ska vara som är det.

 

[stjarnhimmel]

varför är det så konstigt? om man får 1 års betald ledighet, varför är det så märkligt att hon som burit barnet inte kan få merparten innan hon måste prestera på jobbet igen? Även om man inte är ledig med barn är det iaf en frihet man inte har med jobbet.

Många kvinnor har det tufft fysiskt både under graviditet och efter förlossning, varför får man inte ta tid att läka?

Jag hajjar inte varför det är sånt fokus på just det där året. Jag tror att andelen mammor som blir sjukskrivna hade ökat om vi tvingar föräldrar att ta 50/50. Precis som dagens arbetsliv tvingar många, trots stillasittande kontorsjobb, att sjukskriva sig under graviditeten då det inte finns utrymme för att ta det lugnare.

Jag tycker också det inte är så konstigt om man vill "få hämta sig" efter förlossning, graviditet etc.
En vän till mig har precis börjat jobba. Hon har varit hemma 12 månader, och kommer nu jobba heltid. Maken ska nu vara hemma 7 månader. Efter det när barnet börjar på dagis kommer båda jobba 80%.
Hon ville vara hemma ett år eftersom hon tyckte att det var först andra halvåret som kunde njuta och vara i balans.
Jag kan absolut förstå att man gör en sådan uppdelning. Däremot tycker jag pappan behöver vara hemma ensam med barnet några månader minst för att förstå och gå bra kontakt.

 

[stjarnhimmel]

Kom det inte en rapport om just det från Försäkringskassan (?) tidigare i år?

Den visade att sjukskrivningarna minskade om föräldrarna INTE delade lika. Jag har inte läst den, men tänkte göra det när jag hittar den igen

Fast jag har läst rapporter som säger det motsatta också.
Jag läste tex också att separationer minskade i statistiken om man delade mer jämt.

 

[Amha]

Att hinna "läka" efter förlossningen är ju en väldigt intressant del. Snittade kvinnor t.ex behöver ju ofta hjälp i början med många saker. När jag föddes sjukskrevs min mamma en tid och pappa fick ta föräldraledigt just för att jag kom med snitt. Har man haft jävlig foglossning genom graviditeten som stannat kvar på hel eller deltid efteråt kanske man också borde sjukskrivas då för att hinna bli i gott skick innan man är tillbaka på jobbet?

Jag har gjort klart för min sambo att när vår #2 kommer behöver jag säkra upp med att ha honom hemma en tid efteråt. Detta för att om jag snittas igen kanske jag inte själv klarar av att sköta äldsta dottern och det känns som ett dåligt alternativ att ha henne på dagis 11-12 timmar/dag 5 dagar i veckan så sambon kan sköta dagis. Detta för att man i regel inte blir sjukskriven för den operationen.

 

[Tassetass]

varför är det så konstigt? om man får 1 års betald ledighet, varför är det så märkligt att hon som burit barnet inte kan få merparten innan hon måste prestera på jobbet igen? Även om man inte är ledig med barn är det iaf en frihet man inte har med jobbet.

Jag köper överhuvudtaget inte "hon som burit barnet"-argument i sådana här diskussioner eftersom det enligt mig utgår från fel perspektiv. Föräldraledigheten är INTE till för föräldrarna, den är till för BARNET.

Många kvinnor har det tufft fysiskt både under graviditet och efter förlossning, varför får man inte ta tid att läka?

Om man farit så pass illa av graviditeten och förlossningen att man behöver ett halvår eller ett år på sig att läka, då ska man vara sjukskriven. Dock, en tuff graviditet eller förlossning behöver dock inte innebära en lång återhämtning. Jag hade en förjävlig graviditet men nu, efter bara tio veckor, så är 95% av alla smärtor och krämpor borta. Efter förlossningen fanns inte ett spår efter bara tre veckor.

Jag hajjar inte varför det är sånt fokus på just det där året. Jag tror att andelen mammor som blir sjukskrivna hade ökat om vi tvingar föräldrar att ta 50/50. Precis som dagens arbetsliv tvingar många, trots stillasittande kontorsjobb, att sjukskriva sig under graviditeten då det inte finns utrymme för att ta det lugnare.

För att många och starka band bildas under det första året, därför anser jag att barnet ska ha lika stor tillgång till båda föräldrarna. Sedan tror jag att det gynnar familjelivet, och därmed även barnet, om båda föräldrarna har "huvudansvaret" för barnet under det första året eftersom det i regel är rätt så påfrestande - men också rätt så underbart - att låta en liten köttklump styra ens liv.

Förstår dock inte alls varför fler mammor skulle sjukskrivas om man delade 50/50? Som sagt, är man så illa åtgången att man fortfarande läker efter ett halvår ska man vara sjukskriven. Det är ju inte alls bra om en massa sjuka eller skadade kvinnor går hemma på föräldraledighet och inte syns i statistiken, hur ska man då kunna förebygga graviditets- och förlossningskomplikationer?

 

[Pontevecchio]

Jag köper överhuvudtaget inte "hon som burit barnet"-argument i sådana här diskussioner eftersom det enligt mig utgår från fel perspektiv. Föräldraledigheten är INTE till för föräldrarna, den är till för BARNET.



Om man farit så pass illa av graviditeten och förlossningen att man behöver ett halvår eller ett år på sig att läka, då ska man vara sjukskriven. Dock, en tuff graviditet eller förlossning behöver dock inte innebära en lång återhämtning. Jag hade en förjävlig graviditet men nu, efter bara tio veckor, så är 95% av alla smärtor och krämpor borta. Efter förlossningen fanns inte ett spår efter bara tre veckor.



För att många och starka band bildas under det första året, därför anser jag att barnet ska ha lika stor tillgång till båda föräldrarna. Sedan tror jag att det gynnar familjelivet, och därmed även barnet, om båda föräldrarna har "huvudansvaret" för barnet under det första året eftersom det i regel är rätt så påfrestande - men också rätt så underbart - att låta en liten köttklump styra ens liv.

Förstår dock inte alls varför fler mammor skulle sjukskrivas om man delade 50/50? Som sagt, är man så illa åtgången att man fortfarande läker efter ett halvår ska man vara sjukskriven. Det är ju inte alls bra om en massa sjuka eller skadade kvinnor går hemma på föräldraledighet och inte syns i statistiken, hur ska man då kunna förebygga graviditets- och förlossningskomplikationer?

fast så är det ju? kvinnor som spricker, får problem med mjölkstockning och snitt och fortfarande känner av fogar och skit blir ju inte sjukskrivna, de är på FL istället.

jag säger inte emot att barnet ska ha kontakt med båda, jag tycker barnet helst ska ha kontakt med nån annan också typ mormor. men det måste inte vara precis under arbetstid. Att barnet styr tror jag inte man missar om man inte lever i skilda hem.

jag säger inte att det inte finns problem men 50/50 tvång löser inte alla problem. det finns så många individuella situationer.

 

[skogaliten]

varför är det så konstigt? om man får 1 års betald ledighet, varför är det så märkligt att hon som burit barnet inte kan få merparten innan hon måste prestera på jobbet igen? Även om man inte är ledig med barn är det iaf en frihet man inte har med jobbet.

Många kvinnor har det tufft fysiskt både under graviditet och efter förlossning, varför får man inte ta tid att läka?

Jag hajjar inte varför det är sånt fokus på just det där året. Jag tror att andelen mammor som blir sjukskrivna hade ökat om vi tvingar föräldrar att ta 50/50. Precis som dagens arbetsliv tvingar många, trots stillasittande kontorsjobb, att sjukskriva sig under graviditeten då det inte finns utrymme för att ta det lugnare.

Som trebarnsmor, blir jag mer än upprörd när jag läser om hur jobbigt det är med graviditet och förlossning.
Det KAN vara det men är oftast inte så jobbigt med de fysiska besvären, och för den absoluta majoriteten, så är kroppen helt återställd inom tre månader. Foglossning går tillbaka, kroppen vänjer sig vid att ge di, och man kan återuppta lämpliga fysiska aktiviteter.
Det är inte ett sjukdomstillstånd att få barn, det är en naturlig del av livet.

Det som är verkligt jobbigt, är att som förälder, så måste man "ställa om" sitt liv. Mer än om man skaffar skötsel- och passningskrävande djur. För under ca 20 år, så ska man vara förälder med direkt ansvar för sina barn, och sedan, lite mer extensivt under resten av livet.
Det är i den psykiska och praktiska omställningen som utmaningarna finns. Det är i den positionering i sitt förhållande med partnern, som man tvingas att göra när första barnet kommer, som kommer att prägla många, många år framöver.

Det är enormt kortsiktigt att se föräldraskapet enbart över de få månaderna som föräldraledigheten innebär, utan föräldraledigheten måste ses som inledningen till ett långsiktig sätt att vara.

Efter föräldraledigheten, finns ett antal år av dagis och skola, barn som ska hämtas och lämnas, ett antal tillfällen med sjuka barn, och "någon", som ska vara hemma och VAB:a, det ska stöttas med skolarbete, fixas med kompisar, skjutsas till aktiviteter, och mycket annat.

Den förälder som inte är med och delar på lika villkor i början, kommer antagligen inte heller att börja med det senare heller...

 

[Pontevecchio]

Som trebarnsmor, blir jag mer än upprörd när jag läser om hur jobbigt det är med graviditet och förlossning.
Det KAN vara det men är oftast inte så jobbigt med de fysiska besvären, och för den absoluta majoriteten, så är kroppen helt återställd inom tre månader. Foglossning går tillbaka, kroppen vänjer sig vid att ge di, och man kan återuppta lämpliga fysiska aktiviteter.
Det är inte ett sjukdomstillstånd att få barn, det är en naturlig del av livet.

Det som är verkligt jobbigt, är att som förälder, så måste man "ställa om" sitt liv. Mer än om man skaffar skötsel- och passningskrävande djur. För under ca 20 år, så ska man vara förälder med direkt ansvar för sina barn, och sedan, lite mer extensivt under resten av livet.
Det är i den psykiska och praktiska omställningen som utmaningarna finns. Det är i den positionering i sitt förhållande med partnern, som man tvingas att göra när första barnet kommer, som kommer att prägla många, många år framöver.

Det är enormt kortsiktigt att se föräldraskapet enbart över de få månaderna som föräldraledigheten innebär, utan föräldraledigheten måste ses som inledningen till ett långsiktig sätt att vara.

Efter föräldraledigheten, finns ett antal år av dagis och skola, barn som ska hämtas och lämnas, ett antal tillfällen med sjuka barn, och "någon", som ska vara hemma och VAB:a, det ska stöttas med skolarbete, fixas med kompisar, skjutsas till aktiviteter, och mycket annat.

Den förälder som inte är med och delar på lika villkor i början, kommer antagligen inte heller att börja med det senare heller...

ok jag tycker inte att graviditeten är så jobbig eller hämmande men jag verkar ha klarat mig fint om jag jämför med andra runt mig. Klart de flesta är återställda inom 6 månader, jag skrev inte nåt annat.

för mig är det inte så ensidigt att den som är hemma är den som gör allt och att det kommer fortsätta så. De flesta i min närhet anpassar sig efter livet, hur det ser ut då med jobb/skola/boendesituation.