Föräldraledighet, jämställdhet, pengar

[em-pirre]

Då blir min fråga varför de inte vill vara hemma?
Jag förstår att det inte alltid kan bli millimeterrättvisa i verkligheten men jag tänker att båda borde ju vilja vara med sitt barn så mkt som möjligt? för att få en god kontakt med barnet? Och det gäller ju oavsett ekonomi.

Det där är så intressant! Det vanligaste är ju just att det skylls på ekonomin. Jag tror inte att fler pappor hade varit hemma mera ifall de tjänat samma summa som mamman.

 

[Imogen]

Är det så det ska vara dvs har mamman större rätt att besluta eftersom hon varit gravid?

Till en början när det handlar om eventuell återhämtning efter förlossning och amning anser jag det ja. Men samtidigt har jag svårt att tro att det finns partners som säger att det är viktigare att de är hemma först än att mamman få återhämta sig och barnet får amma (om mamman behöver/vill).

När dessa parametrar inte är faktorer längre kan jag inte se varför mamman skulle ha större bestämmanderätt.

 

[stjarnhimmel]

Det där är så intressant! Det vanligaste är ju just att det skylls på ekonomin. Jag tror inte att fler pappor hade varit hemma mera ifall de tjänat samma summa som mamman.

Jag håller med. Jag kan ta två exempel på verkligeheten från min närhet.
Anledningen till att jag håller med är att om man tex tar två par som får barn. I båda paren finns en som studerar, i ett av paren en kvinna och i det andra paret en man.
Men båda gör båda samma slutsats- kvinnan ska vara hemma.
I par ett ska kvinnan vara hemma pga eknomi då hon studerar.
I par två ska kvinnan vara hemma eftersom mannen studerar och det är inte bra att han är föräldraledig då han vill bli klar med studierna.

Ska tilläggas att de hade kommit lika långt i studierna och samma utbildning.

Några år senare fick de båda barn två ungefär samtidigt.

Även här var mammorna hemma mest.
För i par ett var det bra ekonomiskt att kvinnan var hemma mest. Eftersom hon var i början av sin karriär var det svårare för pappan att vara borta från jbbet då han var så viktig på sitt jobb.
I par två skulle kvinnan vara hemma mest eftersom pappan var i början av sin karriär var det inte bra för honom att vara borta mkt utan nu behövde han få satsa på jobbet.

Jag tror därför att man använder argumenten och vrider på den så de passar sin situations.
Min uppfattning är att det är mammorna som bestämmer hur det ska fördelas...?

 

[Tassetass]

Är det bättre att vara nöjda än jämställda? Är det bättre att vara jämställda än nöjda? Ur vems perspektiv är det ena eller andra bättre?

Från barnets perspektiv är det, enligt mig, absolut bäst att man delar så lika det bara går. Vad föräldrarna vill kommer långt efter vad som är bäst för barnet. Och om då någon skulle komma med argumentet att "Det är väl inte bra för barnet att en förälder tvingas vara hemma när hen inte vill" så säger jag bara "Skaffa inte barn med en sådan person".

 

[Melisen]

Vad händer med fördelningen av föräldraledigheten när money is not a problem? När pensionen inte behöver tänkas på? Ofta kommer just den ekonomiska biten och "Tänk på pensionen!" som argument när det pratas om jämställdhet och föräldraledighet.

Här kommer ett case:

Vårt barn är fem månader. Pappan tog ut sina 10 dagar och har arbetat heltid hela våren, 80% efter att barnet blev 4 månader. Då har mamman alltså arbetat 20 %. Nu följer två sommarmånader när pappan har semester och sedan kommer jobba 80 % i augusti för att gå ner på 60 % fram till årsskiftet. Mamman kommer alltså att jobba först 20 och sedan 40 %.

(Utöver arbetsdagar så har mamman ofta aktiviteter på helgerna, pappan har varit ensam med barnet flera heldagar under våren, till exempel)

Det fungerar rent ekonomiskt, båda föräldrarna får tid med barnet och båda föräldrarna får jobba.

Just nu känner mamman att arbete på heltid är avlägset, och att tiden med barnet är värt mer än pengarna från jobbet. Pappan rättar sig efter det, och båda är flexibla. Vad händer med jämställdheten då? Är det bättre att dela lika för sakens skull?

Om vi lägger till faktorn att det finns såpass mycket pengar på banken att mamman inte behöver arbeta (av ekonomiska skäl) i resten av sitt liv, ej heller pensionsspara - vad händer då med argumenten om jämställdhet?

I just det fallet så skulle de ju iaf under första 1,5 året av barnets liv kunna vara hemma tillsammans och pappan skulle kunna ta föräldradagar och mamman vara föräldraledig utan ersättning. Då antar jag att det skulle se ut i statistiken som att de delar ojämlikt då pappan tar alla dagar men för familjen blir det ju ingen ojämn fördelning egentligen då ekonomin skulle tillåta en sådan lösning.

I övrigt så tycker jag det är viktigt att dela jämlikt men inte för samhällets skull i första hand utan för barnets. Det är en individ som jag tycker ska ha lika stor rätt till båda sina föräldrar och jag känner mig som förälder skyldig att verka för att hon får möjlighet att bygga en stark och bärande relation med oss båda.

För oss har det blivit så att redan nu från start delar vi lika på föräldraledigheten så båda jobbar ungefär halvtid. Det känns fint att båda får ta del av alla perioder i utvecklingen och båda kan njuta av att inte behöva jobba heltid och orka/hinna finnas där för barnen i den utsträckning man önskar. Detta var dock inte planerat utan jag tyckte helt enkelt inte att det var kul att bara gå hemma utan saknade jobbet. Min sambo vill såklart få så mycket tid med en lilla som möjligt så för oss vart det en jättebra lösning. Vi hade inte tänkt så sen innan på grund av att det inte är så folk brukar göra, tror jag iaf. Det kändes liksom självklart innan att vi skulle vara lediga i olika perioder så hade inte ens reflekterat över att den här lösningen faktiskt skulle vara möjlig för oss.

 

[giovanna]

Om jag fick välja helt hur jag skulle vilja ha det utan att tänka på pengar skulle både min man och jag jobba deltid. Självklart vill jag vara ledig helt och hållet första tiden men sedan tror jag att det är bra att både få mycket tid med sitt barn och ha kvar en fot på jobbet.

Även när barnet börjat förskolan tycker jag att det är bra om båda föräldrarna jobbar lite mindre än heltid, min målsättning är att vi ska jobba 80% båda två.

När vi fick vår son var min man ledig fredagar och jag kunde jobba lite (har eget företag och jobbar hemifrån) fredag-söndag.

Sedan blev min man arbetslös och vi valde (på grund av att vi vara på väg att köpa hus och inte ville riskera att bli nekade banklån) att han skulle ta ut föräldradagar istället för a-kassa.

Alltså var vi i praktiken hemma båda två ett helt år, jag jobbade ju visserligen en del man fick ju ändå väldigt mycket tid med sonen eftersom jag jobbar hemifrån.

Jag tror att många pappor inte kan föreställa sig vilken skillnad det blir i relationen med sina barn när de tillbringar hela dagarna tillsammans. Jag är i efterhand så otroligt glad att det blev som det blev även om det var lite jobbigt och ovisst just då eftersom sonen och mannen idag har en så otroligt bra relation.

Jag träffar så många familjer där pappan liksom är en andrahandsförälder och så vill jag verkligen inte att det ska vara i min familj!

 

[Tassetass]

Jag träffar så många familjer där pappan liksom är en andrahandsförälder och så vill jag verkligen inte att det ska vara i min familj!

Hear hear. Min karl gick på föräldraledighet direkt lillan föddes eftersom jag skulle skriva uppsats. Nu är han på utbildning några veckor, men sedan fortsätter han vara ledig till mitten av januari. Jag skriver uppsats även nu under sommaren (hann inte klart under terminen), men undantaget max 5-6 timmar per dag för min del har vi båda varit hemma heltid från start.

I höst kommer jag nog få plugga mer, men det går ändå inte att jämföra med ett heltidsjobb. Är himla glad att vi båda kan vara hemma så mycket när hon är liten, jag tror precis som du att det bidrar enormt till att skapa två primärföräldrar.

 

[westernsuzie]

Om vi lägger till faktorn att det finns såpass mycket pengar på banken att mamman inte behöver arbeta (av ekonomiska skäl) i resten av sitt liv, ej heller pensionsspara - vad händer då med argumenten om jämställdhet?

om jag hade det så skulle jag inte jobba en sekund till, åtminstone inte förrän barnen börjar skolan eller så. Jag älskar mitt jobb, men älskar att vara med mina barn ännu mer. Tror min sambo skulle göra likadant

Som vi gör nu delar vi hyfsat lika. Jag är hemma först ca 10 månader (jag är hemma först främst pga amningen) och sen är planen att sambon är hemma 10 månader. Vi gjorde likadant med första barnet. Vi delar rakt av på det sättet eftersom ingen av oss kan jobba deltid med de jobb vi har, eftersom det skulle att man har lika mycket arbetsuppgifter men mindre tid och mindre lön .

 

[Pontevecchio]

Hear hear. Min karl gick på föräldraledighet direkt lillan föddes eftersom jag skulle skriva uppsats. Nu är han på utbildning några veckor, men sedan fortsätter han vara ledig till mitten av januari. Jag skriver uppsats även nu under sommaren (hann inte klart under terminen), men undantaget max 5-6 timmar per dag för min del har vi båda varit hemma heltid från start.

I höst kommer jag nog få plugga mer, men det går ändå inte att jämföra med ett heltidsjobb. Är himla glad att vi båda kan vara hemma så mycket när hon är liten, jag tror precis som du att det bidrar enormt till att skapa två primärföräldrar.

Blir det två primärföräldrar då?
Jag tycker ofta det verkar gå åt andra hållet, att pappan tar mer ansvar för barnet och mamman ägnar sig åt jobb/plugg/hobbies.

Jag tycker det är en svår diskussion, om jag ammar som tanken är blir det lätt att jag också blir trösten för bebisen. Vilket jag inte vill förvägra barnet som inte tänker i genustankar utan jag vill ge bebis den tryggheten den kräver. Och nej, det är inte bara jag som kan ge trygghet men väljer barnet mig som källa vill jag vara den. Dock är bebistiden så kort, jag tror det är viktigt att man fortsätter dela även när vardagen är på plats med hämtning/lämning/aktiviteter osv.[/QUOTE]

 

[Tassetass]

Blir det två primärföräldrar då?
Jag tycker ofta det verkar gå åt andra hållet, att pappan tar mer ansvar för barnet och mamman ägnar sig åt jobb/plugg/hobbies.

Jag tycker det är en svår diskussion, om jag ammar som tanken är blir det lätt att jag också blir trösten för bebisen. Vilket jag inte vill förvägra barnet som inte tänker i genustankar utan jag vill ge bebis den tryggheten den kräver. Och nej, det är inte bara jag som kan ge trygghet men väljer barnet mig som källa vill jag vara den. Dock är bebistiden så kort, jag tror det är viktigt att man fortsätter dela även när vardagen är på plats med hämtning/lämning/aktiviteter osv.

[/QUOTE]

Jag har nog aldrig sett att det gått åt andra hållet, men givetvis är det inte heller önskvärt.

Man kan trösta på andra sätt än genom att ge bröstet, även om man ammar. Dock upplever jag det som att många mammor egentligen inte ens vill försöka hitta alternativ. Jag tror att många trivs med att vara den enda och den bästa i barnets ögon så pass mycket att det inte känns värt att ge upp det ens litegrann för att pappan ska få trösta. Att bäbistiden är så kort är ett vanligt argument i sådana tillfällen, "pappans tid kommer sen" och allt vad det är, men jag känner många pappor som mått rätt dåligt över att sitta på avbytarbänken (eller knappt ens det, de har snarare suttit på läktaren) första halvåret-året.

Sedan att barn tenderar att ranka den ena föräldern högre än den andra, det är inget konstigt. Men gapet mellan föräldrarna kan vara olika stort. Jag och karln märkte tidigt att L gör skillnad mellan oss, men det är inte rakt av han eller jag som är nummer ett, utan det är olika i olika situationer (och olika tider på dygnet).

 

[fia-lisa]

Då blir min fråga varför de inte vill vara hemma?
Jag förstår att det inte alltid kan bli millimeterrättvisa i verkligheten men jag tänker att båda borde ju vilja vara med sitt barn så mkt som möjligt? för att få en god kontakt med barnet? Och det gäller ju oavsett ekonomi.

För att det inte bara är föräldrarnas åsikter som färgar lösningen. Jag och min man delade lika på föräldraledigheten när vår son föddes och när man i mitt fall tyckte det var konstigt att jag inte skulle vara hemma längre än 9 månader, ojades det väldigt från min mans arbetsgivare om samma månadsantal. Min man fick således förklara sig och krångla mycket mer än jag, som nästan fick ryggdunkningar för att jag inte var hemma längre. Min man har inte någon liten arbetsgivare och det är ingen där som höjer på ögonbrynen när de kvinnliga anställda går hem för föräldraledighet längre än 9 mån.

Rent tjänstemässigt har vi liknande roller, jag tjänar lite mer än min man och har i mitt bolag en "större" tjänst, så att någon av oss skulle vara "viktigare" att ha på jobbet än den andre känns inte som ett argument som går att applicera.

Vi kommer att dela lika även vid nästa barn, även om vi funderar på andra lösningar än 100% föräldraledighet vs 100% jobb.

 

[oz_joj]

Jag håller med. Jag kan ta två exempel på verkligeheten från min närhet.
Anledningen till att jag håller med är att om man tex tar två par som får barn. I båda paren finns en som studerar, i ett av paren en kvinna och i det andra paret en man.
Men båda gör båda samma slutsats- kvinnan ska vara hemma.
I par ett ska kvinnan vara hemma pga eknomi då hon studerar.
I par två ska kvinnan vara hemma eftersom mannen studerar och det är inte bra att han är föräldraledig då han vill bli klar med studierna.

Ska tilläggas att de hade kommit lika långt i studierna och samma utbildning.

Några år senare fick de båda barn två ungefär samtidigt.

Även här var mammorna hemma mest.
För i par ett var det bra ekonomiskt att kvinnan var hemma mest. Eftersom hon var i början av sin karriär var det svårare för pappan att vara borta från jbbet då han var så viktig på sitt jobb.
I par två skulle kvinnan vara hemma mest eftersom pappan var i början av sin karriär var det inte bra för honom att vara borta mkt utan nu behövde han få satsa på jobbet.

Jag tror därför att man använder argumenten och vrider på den så de passar sin situations.
Min uppfattning är att det är mammorna som bestämmer hur det ska fördelas...?

Exakt så upplever jag också att e ofta är. Då kan jag känna sluta skyll på omständigheter och säg som det är. Vi vill ha det så.

 

[Pontevecchio]

Jag har nog aldrig sett att det gått åt andra hållet, men givetvis är det inte heller önskvärt.

Man kan trösta på andra sätt än genom att ge bröstet, även om man ammar. Dock upplever jag det som att många mammor egentligen inte ens vill försöka hitta alternativ. Jag tror att många trivs med att vara den enda och den bästa i barnets ögon så pass mycket att det inte känns värt att ge upp det ens litegrann för att pappan ska få trösta. Att bäbistiden är så kort är ett vanligt argument i sådana tillfällen, "pappans tid kommer sen" och allt vad det är, men jag känner många pappor som mått rätt dåligt över att sitta på avbytarbänken (eller knappt ens det, de har snarare suttit på läktaren) första halvåret-året.

Sedan att barn tenderar att ranka den ena föräldern högre än den andra, det är inget konstigt. Men gapet mellan föräldrarna kan vara olika stort. Jag och karln märkte tidigt att L gör skillnad mellan oss, men det är inte rakt av han eller jag som är nummer ett, utan det är olika i olika situationer (och olika tider på dygnet).[/QUOTE]

Det ändrar sig ofta under barnets utveckling också och jag tycker bara det är viktigt att låta barnet styra. Även om båda föräldrarna självklart ska arbeta aktivt för att vara ett lika bra alternativ.

 

[Pontevecchio]

Exakt så upplever jag också att e ofta är. Då kan jag känna sluta skyll på omständigheter och säg som det är. Vi vill ha det så.

man skyller på omständigheter för att slippa förklara sig tror jag.

 

[stjarnhimmel]

Exakt så upplever jag också att e ofta är. Då kan jag känna sluta skyll på omständigheter och säg som det är. Vi vill ha det så.

Det intressanta är ju varför man vill ha det så. Förutom att det är en tid efter förlssning och amning..
Handlar det om att pappan inte vill vara hemma? Är han inte intresserad av att ta hand om och lära känna sitt barn?

 

[stjarnhimmel]

En annan sak- när man säger att mamman ska vara föräldraledig mest för att hon tjänar minst... I det långa loppet- så kommer ju det innebära att hon tjänar ännu mindre?
För då är hon föräldraledig medan pappan kan satsa på jobbet. sen kommer hon säkert jobba deltid, ta mest vabb.
Så om det fanns löneskillnader då de fick första barnet kommer skillnaderna i lön säkert ha blivit ännu större efter detta.

 

[Tassetass]

En annan sak- när man säger att mamman ska vara föräldraledig mest för att hon tjänar minst... I det långa loppet- så kommer ju det innebära att hon tjänar ännu mindre?
För då är hon föräldraledig medan pappan kan satsa på jobbet. sen kommer hon säkert jobba deltid, ta mest vabb.
Så om det fanns löneskillnader då de fick första barnet kommer skillnaderna i lön säkert ha blivit ännu större efter detta.

Som spinoff på det där med ekonomi och lön har jag aldrig förstått hur folk verkar bli helt oförmögna att spara och justera sina utgifter inför barnets ankomst. Bäbisar har ju leveranstid, och oftast en planeringstid också. Även de som blir oplanerat gravida har ju i regel MINST ett halvår på sig att kratta manegen så att ekonomin blir lidande så lite som möjligt.

Minns så väl hur en gammal välkänd bukefalist sålde gård och allt och parkerade sig själv, maken och barnen i en rätt liten lägenhet för att båda skulle kunna vara hemma så mycket som möjligt. Sådana uppoffringar är få villiga att göra, men de allra flesta skulle nog kunna göra ganska mycket mer än vad de gör för att täcka upp för inkomstbortfallet.

 

[em-pirre]

Som spinoff på det där med ekonomi och lön har jag aldrig förstått hur folk verkar bli helt oförmögna att spara och justera sina utgifter inför barnets ankomst. Bäbisar har ju leveranstid, och oftast en planeringstid också. Även de som blir oplanerat gravida har ju i regel MINST ett halvår på sig att kratta manegen så att ekonomin blir lidande så lite som möjligt.

Minns så väl hur en gammal välkänd bukefalist sålde gård och allt och parkerade sig själv, maken och barnen i en rätt liten lägenhet för att båda skulle kunna vara hemma så mycket som möjligt. Sådana uppoffringar är få villiga att göra, men de allra flesta skulle nog kunna göra ganska mycket mer än vad de gör för att täcka upp för inkomstbortfallet.

Just det. En bekant till mig var hemma väldigt kort tid för "det ska ju betalas av på (splitternya) bilen."

 

[Melisen]

Ang det där med att justera sin ekonomi för att kunna vara föräldraledig så mycket som möjligt så är det ju verkligen möjligt för dom flesta om man bara planerar lite, ser till att ha sitt buffertsparande klart t ex och sen helt enkelt väljer att vara nöjd med och fokusera på den nya familjemedlemmen. Det finns ingen bebis som saknar en utlandssemester även om man såklart ska unna sig det om ekonomin tillåter men då faller ju argument som "vi har inte råd att pappan är hemma för han tjänar mer"

 

[Pontevecchio]

Fast det är ju dyrt att få barn!
Och tja, även om jag sänker mina utgifter så har jag ju satt en standard utefter lön, att plötsligt halvera den svider såklart. Vill heller inte sälja tex hästar för att det är snålt ett år.