För alla "nygravida"!

[f-virrad]

Sv: För alla "nygravida"!

Nej jag tycker absolut inte det är konstigt att folk blir glada när dom blir gravida oavsett.
Jag har dock snararare mötts av inställningen att blir du inte sprudlande glad är det konstigt. Men alla upplever olika bemötanden.

Jag tror att den som skrev "glada sen dom var 12 år" kanske tog i lite då hon oxå fått känslan från andra att hon borde vara sprudlande glad annars är hon konstig.

Jag tyckte mest det var skönt att fler känner som jag.

 

[black_darling]

Sv: För alla "nygravida"!

Kl

Jag tycker att det är jätteviktigt att lyfta fram alla känslor som en graviditet medför. Jag var själv livrädd när jag startade denne tråd. Visst var barnet planerat, men som sagt, hela mitt liv blir ju uppochner på ett sätt. Allt som jag vet om just nu kommer att förändras, och ja, det ÄR läskigt! Jag är fortfarande livrädd vissa dagar. Jag har inte min familj nära (100 mil bort) och känner knappt en kotte i stan. Jag ringer mamma och är lessen och orolig ganska ofta, men det är väl inget konstigt? Känns vissa dagar som att man kastas mellan hopp och förtvivlan, humöret är uppochner mm

Jag har inte heller varit barnkär. Hade tom bestämt mig mer eller mindre för att aldrig skaffa barn, tills jag träffade Gustav. Då föll saker och ting på plats. Men jag är fortfarande fundersam och livrädd för det!

 

[Oregano]

Sv: För alla "nygravida"!

Samma gäller mig. Jag har aldrig varit barnkär och är fortfarande rädd för bebisar! Min förra sambo kunde ta upp barnfrågan då och då, men jag fick bara panik och kände att jag INTE ville, dels pga hans jobb och dels pga att jag nånstans kände att förhållandet inte var bra. Med min nuvarande sambo är allt helt annorlunda.

Nu VILL jag ha barn med HONOM och jag ser fram emot att följa en liten människas utveckling. Jag är redo för det och även om jag är rädd för bebisar (noll erfarenhet) så tvivlar jag inte en sekund på att jag kommer att älska vår egen.

Vår bebis är i allra högsta grad planerad, men även fast det tog sig först efter 10 välplanerade försök så blev jag inte sprudlande glad när jag plussade. Mest "shit, det funkade! Oj!" liksom. Jag var mest lättad över att slippa ta ett beslut om vad vi skulle göra om det inte hade fungerat. Adoptera hade jag nog inte gjort t.ex. Spermie-/äggdonation? Tveksamt. Jag vill ha barn tillsammans med min sambo, ingen annan.

Ju längre tiden går destå gladare blir jag över det lilla liv som växer inom mig, men jag kan fortfarande fundera på vad vi gett oss in i. Men mest ser jag fram emot att bli en liten familj och göra vårt barn till en bra och trygg människa.

 

[AKB]

Sv: För alla "nygravida"!

*kl*

Oj vad jag känner igen mig i känslorna några av er beskriver!
Rädsla och oro, den är fortfarande kvar. Även om jag sett den lille på ultraljud
så är inte det en garanti för att allt ska gå bra.

Sambons far dog för några veckor sedan, all panik, sorg och stress som det medförde gjorde att jag va helt säker fram tills idag att fostret inte hade klarat sig p.g.a allt detta.

Nej, nu ska jag gå å svulla glasstårta
Ha det gött allihopa och jag håller tummarna för er!

 

[ensam_angel]

Sv: För alla "nygravida"!

knapplån

Nu har vi berättat för svärmor och hon var förstående men samtidigt tyckte jag mig se en glimt av hur gärna hon vill bli farmor igen.
Hon lovade att följa med mig till kuratorn nästa vecka. Jag har ingen annan att ta med och jag har ingen aning om hur jag kommer känna mig efteråt.
Vi försökte inflika lite försiktigt om varför vi funderar på att avsluta graviditeten, bla för att min sambo jobbar borta så mycket och jag kommer att vara mycket ensam med barnet. Svärmor lovade då att finnas där och stötta... Och ni ska veta att jag har en jättefin svärmor, inte alls som i de är skräckhistorierna som man hört, och hon älskar barn!
Så självklart tror jag på henne, hon kommer göra allt i sin makt för barnet. Men är det verkligen rättvist för alla att göra så?

Idag är jag mest bara tom inombords, försöker att inte tänka på det men är ju tvungen att prata med sambon om hur han känner. För även om det är jag som sitter med det slutgiltiga beskedet så tycker jag att han ska få ha sin åsikt.
Vi är i alla fall på samma plan, han har sagt att han ska stötta mig hur jag än gör.

Sorry att jag inte är som ett litet "tomtebloss" som ni andra. Hur nere jag verkar så är jag jätteglad för alla er som verkligen gläds och känner att ni gör rätt.

 

[Copcorn]

Sv: För alla "nygravida"!

KL
Får jag också vara med här?
Jag plussade igår (och i morse...)

 

[Eddvin]

Sv: För alla "nygravida"!

Inga tomtebloss här heller... Jag som i vanliga fall är världens lugnaste kastade en sko på min sambo igår. Han är totalt okänslig och verkar inte bry sig. Extra ledsen blir jag när jag hör hur kompisarnas partners (har ett gäng som precis fått barn) daltat med dem och pysslat om dem när de mått dåligt. Min sambo är som en vägg. På sex veckor har jag lyckats laga mat en gång. Inte en enda gång har han erbjudit sig, varken att laga mat eller att åka och handla något. Om det inte var för min mor skulle jag svälta ihjäl, men det är ju pinsamt att inte HAN ska kunna klara att stötta mig. Visst han hjälper till extra med djuren och kanske har handlat frukostmat mer än vanligt, men icke mer.

Igår hade jag knappt fått i mig något på hela dagen. Jag är hemma från jobbet för att jag mår så risigt. Jag mår illa och är konstant trött. Jag hade ringt honom och skickat sms till båda hans telefoner och frågat om han kunde köpa med mat till mig. När han kom hem hade han inte sett det. Jag berättade bara att jag inte kunnat äta nåt och att det jag önskade mig var det enda jag trodde jag kunde få i mig. Då gick han och tog en macka, satte sig framför tv'n och pratade i telefon med en kompis.

Då kom min mor för att hjälpa mig med hästarna och som tur var hade hon med sig lite mat.

Det finns en risk att jag kör över honom med bilen om ha ska fortsätta så här.

Ser fram emot att bli ensamstående mor för jag kommer ha avslutat det här förhållandet inom 9 månader om han inte kan fatta.

 

[Eddvin]

Sv: För alla "nygravida"!

KL
Får jag också vara med här?
Jag plussade igår (och i morse...)

Självklart!!

Välkommen till en tråd med glada, förvirrade, hysteriska, välmående och riktigt illamående buke-gravida!

 

[ensam_angel]

Sv: För alla "nygravida"!

Vad tråkigt att det du säger inte verkar gå fram hos honom.
Kan du inte knåpa ihop ett brev och lägga någonstans där du helt säkert vet att han hittar det (klistra fast det på ratten i bilen kanske?)
Försök att inte anklaga honom, utan förklara att du behöver hjälp nu.

Har ni pratat om graviditetet tidigare? Hur han har reagerat då? Har han varit positiv till ett barn innan?
Kanske är det lite lätt för oss kvinnor att glömma bort att även pappan får göra förändringar i sitt liv och att även de (kanske) har funderingar kring hur livet ska bli med ett barn, sömn, ekonomi, blöjor och kolikskrik?

Jag gläds åt att jag har en sambo som finns där för mig, alltid. Här hemma är han den handlingskraftige, som ser till att saker och ting blir gjorda och han finns alltid, alltid där för mig.

 

[Zody]

Sv: För alla "nygravida"!

Kan det vara så att han inte riktigt tagit in att ni faktiskt väntar barn och därför inte riktigt fattar vad du säger? Min sambo var precis sådär första veckorna, verkade inte fatta något alls av vad jag sa. Sen gick det tydligen upp ett ljus - han insåg att jag faktiskt mådde skit när jag hängde över toastolen och bara petade i maten.
Nu, i v. 15 är det rena himmelriket här hemma - jag kommer undan med allt. Tidigare i veckan fick jag världens psykbryt, bara skrek och sen grät jag hysteriskt i 30 minuter. Sambon tog det hela med ro och sa senare när vi kramades att "Du får vara såhär, du väntar ändå vårt barn och jag fattar att det är världens berg- och dalbana i kroppen."

Jag hoppas verkligen att din sambo ändrar sig, annars får du drämma till honom med skon i huvudet så kanske han kommer ur sin bubbla.
(självklart skämtar jag!)

 

[Eddvin]

Sv: För alla "nygravida"!

Det är nog så att han inte riktigt fattar för jag kräks ju inte. Han ser ju inte att det känns som om jag ska göra det hela tiden.

Sen är jag i vanliga fall überdriftig och den som om jag inte sköter det mesta i alla fall säger till vad som ska göras. Han jobbar mycket och när han kommer hem är han en slö soffpotatis, och jag kör i 300 km/h dygnet runt. I vanliga fall kan jag reta mig på honom litegrann, men nu brakar det loss fullständigt... Tilläggas ska att de flesta saker jag gör under ett dygn har med mitt jobb och mina hästar att göra. Hushållssysslor delar vi på men han är aldrig den som tar initiativ utan jag måste "sparka igång".

Zody - nu kommer jag bortse från din sista mening och slå honom med skon i huvet.

Har skrivit ett brev som jag ska smussla till honom senare.

En annan sak - jag har inskrivning imorgon och tänkte gå på den själv då sambon har svårt att komma ifrån jobbet. Han har dock tagit ledigt för UL som är om 3 veckor. Hur har ni gjort? Har ni haft sambon med? Det hade kanske varit lite nyttigt för honom att höra...

 

[Badger]

Sv: För alla "nygravida"!

Uhm helt ärligt, det ska väl inte spela någon roll om man är gravid eller ej. Verkar helknäppt att inte stötta någon som mår dåligt oavsett tillstånd. Jag skulle lugnt köpa mat åt min man om han mådde dåligt och han har då aldrig varit gravid (kommer nog inte bli heller), han skulle göra detsamma för mig oavsett varför jag mådde dåligt. (har gjort hittils i alla fall, hänsyn dock till om han mått sämre). Din kille kanske mår dåligt, deprimerad, rädd, stressad, empatilös?

 

[black_darling]

Sv: För alla "nygravida"!

Då det är lika mycket Gustavs barn som mitt såg jag det som en självklarhet att han skulle med till BM. Hade han inte fått ledigt (vilket jag har svårt att tro) hade jag nog ringt hans chef och berättat ett och annat Klart som fan att han ska med! Tror att det skulle va riktigt nyttigt för honom.

 

[Oregano]

Sv: För alla "nygravida"!

Tidigare i veckan fick jag världens psykbryt, bara skrek och sen grät jag hysteriskt i 30 minuter. Sambon tog det hela med ro och sa senare när vi kramades att "Du får vara såhär, du väntar ändå vårt barn och jag fattar att det är världens berg- och dalbana i kroppen."

Vilken gullig sambo du har! Min är iofs också snäll och gör allt jag ber om, men jag har inte haft några humörssvängningar öht. Har inte blivit så där känslig heller som andra verkar bli, så jag undrar fortfarande om det verkligen finns nåt i magen!

När ska du på ul? Vi fick tid 6/11. Ser verkligen fram emot det!

 

[Zody]

Sv: För alla "nygravida"!

Ja han är alldeles underbar! Det har han ju alltid varit, men nu är det helt otroligt.
Var glad för att du slipper humörsvängningarna - det är ett helvete. Eller ja, nu är jag ändå ganska stabil men att bryta ihop så som jag gjorde var fan riktigt, riktigt hemskt. Påminde mig mycket om tiden då jag mådde väldigt dåligt psykiskt, och dit vill jag INTE igen..

Vi ska dit 2/11! Räknar dagar just nu, det ska bli sååå skoj! Trist bara att pappan får sitta i trapphuset och vänta..

Cattan; Det är väl självklart att man alltid ska stötta varandra när man mår dåligt, men just i det här fallet kanske inte Eddvins sambo fattar att hon verkligen mår som hon gör. Nu har ju inte vi en aning om hur han är normalt heller, så det är ju svårt att säga något alls.

Eddvin; Min sambo är nog lite lik din. Jobbar mycket och när han väl är hemma vill han mest bara sitta i soffan eller framför datorn. Jag har fått vara den som tagit initiativ till saker och "sparkat igång" honom när vi behöver städa osv. MEN - nu har han ändrats helt. Tar initiativ, går och plockar, påpekar att vi nog behöver städa snart osv. Han kanske har börjat boa redan nu.

Sambon var med på inskrivningen och ska även med på ul:et även om han inte får följa med in. Vi har sett till att boka tider som passar oss båda, visserligen är det ganska lätt för oss då han går tvåskift. Men ja - sambon har alltid varit med och kommer alltid att följa med på alla träffar, det är ju vårt barn.

 

[f-virrad]

Sv: För alla "nygravida"!

Men vad hemskt att han inte för följa med in Vad är det för påhitt??

Vi är bokade på UL den 19/11 och min sambo ska med

I övrigt är han förstående och hjälpsam. Jag har dock haft turen att må bra så skillnaden är inte så stor för mig än men när jag fick en gråtattack i helgen när det visade sig att vår dumma video inte spelat in Greys kramade han mig länge!

 

[Zody]

Sv: För alla "nygravida"!

Men vad hemskt att han inte för följa med in Vad är det för påhitt??

I Västerås är inte pappan välkommen att följa med in på ultraljudet eftersom risken för svininfluensa är så "hög". Så sambon får vackert sitta i trapphuset och vänta, vilket känns väldigt fel då VI väntar barn TILLSAMMANS liksom.. Men nu är det som det är och det får vi ju tyvärr acceptera.
Jag är bara glad att hysterin förhoppningsvis är över i april då Räkan ska titta ut, för jag läste nånstans att de kan neka pappan tillträde till förlossningen om BM tycker han verkar vara lite häning eller snorig.. Kul att få föda sitt första barn ensam?

 

[f-virrad]

Sv: För alla "nygravida"!

Men vad tråkigt. Som sagt man gör det ju tillsamans och även om han skulle vara snuvig så lever ju du med honom. Vad händer om du är snuvig? Kan dom inte försöka lägga rummet för ultraljud så man inte måste träffa en massa folk?
Jag hade blivit jätteledsen

Nu när du säger det så har jag nog läst om detta på "bonde" Emmas blogg. Hon väntar oxå och hon valde ett annat sjukhus pga detta. Jag tror hon valde Örebro och då fick han vara med.

 

[black_darling]

Sv: För alla "nygravida"!

Jag är bara glad att hysterin förhoppningsvis är över i april då Räkan ska titta ut, för jag läste nånstans att de kan neka pappan tillträde till förlossningen om BM tycker han verkar vara lite häning eller snorig.. Kul att få föda sitt första barn ensam?

Jag hade varit livrädd!!!

 

[Alchemilla]

Sv: För alla "nygravida"!

KL


Sådärja, nu har jag skapat en ny användare så jag kan vara hemlig - då vågar jag också berätta att jag är gravid Kul att det finns fler här!

Det kom som en stor överraskning, men inte nödvändigtvis en ovälkommen sådan. Har redan barn i skolåldern, så detta blir (förhoppningsvis!) nr 3.
Bf kring 25 maj -10.

Jag mår illa som satan och är samtidigt enormt hungrig, jobbig kombination men ibland lägger sig illamåendet och då lassar jag in kopiösa mängder mat. Kan inte minnas att det var så under de förra graviditeterna

Och så har jag fått sug efter Cocacola, jag som aldrig dricker läsk annars
Vad är ni sugna på?