Sv: För alla "nygravida"!
Vad tråkigt att läsa detta här... Hur mår du själv nu? Och hur känner du?
Jag är på benen, men har tidvis ganska ont. Har i alla fall fått klartecken att äta smärtstillande så det stoppar jag i mig.
Blöder ganska kraftigt, men försöker hålla igång så gott jag kan. Dock blir jag trött ganska fort och får vila lite.
Dock är jag inte så ledsen. Jag var ju ganska tveksam till att bli mamma nu så jag hade ju inte direkt längtat efter och planerat för ett barn.
Jag skulle tro att jag varit väldigt mycket mera ledsen om barnet verkligen varit efterlängtat och planerat.
Nära och kära verkar dock tro att jag ska vara helt förkrossad och vägra visa mig utanför dörren. Det kommer hela tiden små meddelanden om hur "synd" det är om mig och att alla verkar förstå min sorg. Lite jobbigt är den biten får jag erkänna, för inget blir bättre om jag bara sitter här och tycker synd om mig själv. (Inget ont om alla som fått missfall och är ledsna över det, alla har rätt att känna på sitt eget sätt!)
Jag har pratat med jobbet. De blev rätt chockade. "Du hade fått vad då???"
Ändå pratade jag med en av dem som misstänkte att det låg till såhär. Och självklart fick jag vara hemma från jobbet några dagar.
Någonstans kan jag tro att det kanske är ödet som griper in, det är inte meningen att jag ska vara mamma just nu. Jag känner mig faktiskt inte beredd än, och på det här viset som det blev nu så behövde jag inte på något vis välja. Det kanske låter konstigt/grymt/knäppt, men jag är lite lättad över att veta att jag aldrig kommer behöva känna att jag tagit "fel" beslut i den här frågan.
Jag försöker blicka framåt och hoppas att missfallet kan sköta sig på egen hand så att jag slipper göra någon skrapning. Dock brukar ju såhär tidiga missfall sköta sig själv.
Tack för omtanken förresten.
Skulle kunna äta dem dygnet runt...
