Flytta för kärlek

[Valerianovna]

Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek?

Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd bort och kan inte flytta då han har sina barn varannan vecka (12 och 15 år). Jag KAN flytta, men vill inte. Har bott i annan stad samt utomlands under 10 års tid men valde för sex år sedan att flytta hem till byn där jag är född och uppvuxen. Har min familj och vänner här.
Köpte ett hus, renoverat det mesta och älskar huset, även om det är på tok för stort för en person (tanken var att jag och mitt ex skulle bilda familj här). Har fast tjänst på annan ort (pendlar 6 mil enkel väg, åt helt fel håll motför var min pojkvän bor), men jobbet är välbetalt med 34 semesterdagar per år och mina kollegor helt fantastiska. Ett liknande jobb på orten där min pojkvän bor finns knappt och skulle man få en tjänst skulle lönen vara ca 10 000 mindre i månaden, plus med sämre förmåner.

Några av er kanske läst min tråd där jag blev oplanerat gravid och min pojkvän ville att jag skulle göra abort eftersom vi inte bodde ihop. Tyvärr var det ett utomkvedshavandeskap, men jag hade aldrig klarat av att göra abort.
Jag drömmer om en familj och ett barn. Min pojkvän? Osäker. Han har sagt att han vill vara med mig för alltid och om det krävs ett barn så får det vara så. Det var dock något han sa innan jag faktiskt blev gravid och ville jag skulle boka tid för abort. Min känsla säger att han är klar med barn, men att han inte vill förlora mig. Men jag vill ha familj med någon som faktiskt blir glad över ett positivt graviditetstest… Å andra sidan skulle han kunna tänka sig ett barn om vi bodde ihop.

Hur som. Han blir irriterad över att jag inte vill flytta till hans ort. Han förstår inte att jag är otroligt hemmakär och inte vill lämna allt jag byggt upp här. Dessutom introvert och HSP, så jag är extra känslig också.
Där jag bor nu har jag pendlingsavstånd till tre småstäder. Där han bor är det ca 2 timmar enkel väg till närmsta småstad. Jag får lite panik av det, lite lappsjuka.
Dessutom har han ingen släkt där, han flyttade dit söderifrån för 10 år sedan. För mig skulle det vara ologiskt att flytta ifrån familj, skaffa barn, och ingen av oss har släkt där.

Får man känna så som jag gör? Många verkar tycka att ”känner du inte för att flytta är han inte rätt för dig”. Men är det verkligen så? Är det verkligen logiskt att flytta till arbetslöshet och ensamhet? Hur mycket ska man offra för kärleken?

Med de premisserna, nej. Absolut inte. Det blir inte bra, gör det inte.

 

[Inte_Ung]

Hur mycket man än tycker om varandra så räcker inte det, om man samtidigt vill bo väldigt olika

Jodå, men då får man vara särbos.
Det fungerar det också.
Min sambo och jag har aldrig begränsat varandra på något sätt alls.
Definitivt inte geografiskt.
Man får lösa det praktiska vart efter.

Just precis nu så sitter jag ensam på den rätt stora och enskilt belägna gård som är sambons barndomshem. Han är på uppdrag långt bort i Norrland. Men vi har fiber numera så det är ingen direkt uppoffring.

Jag har noga specificerat vad jag behöver. Bra bil, bredband, TV, god mat och en bekväm bostad. Och det är så man måste bygga det hela, efter sina egna behov. Det får inte skava.

 

[tanten]

På vilket sätt skulle det ändra på saken?

Min sambo och Statsministern har båda mycket exklusiva CVn men de skulle inte få för sig att styra en partner på det viset.

Frågan var nog både ironisk och retorisk....

 

[Emtherlia]

Jag tycker det @Ramona skrev var riktigt bra, tänk efter hur DU vill leva ditt liv. Vad vill du ha i ditt liv och vad behöver du för att ditt liv ska vara precis så som du vill ha det?

Jag förstår att man behöver kompromissa/justera vissa saker ibland för att få vardagen att gå ihop, men det du skrivit om är inte att kompromissa, det är att lägga sig helt platt och få inget tillbaka.

 

[Fetaost]

Jag skulle ha löst det med schemat som följer.
Varannan vecka så har han barnen och bor för sig och jag för mig.
Veckan när han har jour så bor jag hos honom.
Veckan när han inte har jour så bor han hos mig.

Och så skulle jag antagligen hälsa på ibland när barnen är där.

Men jag har inga problem med att leva flexibelt.

TS bodde en timme bort och hennes jobb låg åt motsatt håll så hon får ändå offra jäkligt mycket tid och pengar på den lösningen.

 

[Nepenthe]

Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek?

Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd bort och kan inte flytta då han har sina barn varannan vecka (12 och 15 år). Jag KAN flytta, men vill inte. Har bott i annan stad samt utomlands under 10 års tid men valde för sex år sedan att flytta hem till byn där jag är född och uppvuxen. Har min familj och vänner här.
Köpte ett hus, renoverat det mesta och älskar huset, även om det är på tok för stort för en person (tanken var att jag och mitt ex skulle bilda familj här). Har fast tjänst på annan ort (pendlar 6 mil enkel väg, åt helt fel håll motför var min pojkvän bor), men jobbet är välbetalt med 34 semesterdagar per år och mina kollegor helt fantastiska. Ett liknande jobb på orten där min pojkvän bor finns knappt och skulle man få en tjänst skulle lönen vara ca 10 000 mindre i månaden, plus med sämre förmåner.

Några av er kanske läst min tråd där jag blev oplanerat gravid och min pojkvän ville att jag skulle göra abort eftersom vi inte bodde ihop. Tyvärr var det ett utomkvedshavandeskap, men jag hade aldrig klarat av att göra abort.
Jag drömmer om en familj och ett barn. Min pojkvän? Osäker. Han har sagt att han vill vara med mig för alltid och om det krävs ett barn så får det vara så. Det var dock något han sa innan jag faktiskt blev gravid och ville jag skulle boka tid för abort. Min känsla säger att han är klar med barn, men att han inte vill förlora mig. Men jag vill ha familj med någon som faktiskt blir glad över ett positivt graviditetstest… Å andra sidan skulle han kunna tänka sig ett barn om vi bodde ihop.

Hur som. Han blir irriterad över att jag inte vill flytta till hans ort. Han förstår inte att jag är otroligt hemmakär och inte vill lämna allt jag byggt upp här. Dessutom introvert och HSP, så jag är extra känslig också.
Där jag bor nu har jag pendlingsavstånd till tre småstäder. Där han bor är det ca 2 timmar enkel väg till närmsta småstad. Jag får lite panik av det, lite lappsjuka.
Dessutom har han ingen släkt där, han flyttade dit söderifrån för 10 år sedan. För mig skulle det vara ologiskt att flytta ifrån familj, skaffa barn, och ingen av oss har släkt där.

Får man känna så som jag gör? Många verkar tycka att ”känner du inte för att flytta är han inte rätt för dig”. Men är det verkligen så? Är det verkligen logiskt att flytta till arbetslöshet och ensamhet? Hur mycket ska man offra för kärleken?

Jag gjorde det och det blev inte alls bra.
Det var ett dödsdömt förhållande redan innan som mest jag jobbat på och lagt ner tid, pengar, kärlek. Så att flytta tippade mig över kanten och jag blev sjukskriven..

Jag bodde där 1,5år och gav allt. Jag krånglade med stall och tog med min hjärtehäst som jag var tvungen att sälja pga pendlandet och stallbekymmer. Inga vänner och jobbade hemifrån på jobbet i min hemort + pendlade 2,5timmas enkel väg. Inget blev bättre för mig, bara för min sambo. Jag tog hand om hemmet och gjorde en massa pga att jag jobbade hemifrån. Lagade mat, bäddade rent, betalade halva hyran (borde betalat mindre då det var 2 extra sovrum till hans barn) hjälpte till o skjutsade barn och tog hand om dem när de va sjuka (jag var ju hemma ) eller när min sambo åkte iväg helger satt jag med hans barn + mina hundar då som jag tog hand om till 100% själv.
Blev mer ensam än någonsin.

Vill du inte ska du inte. Du tänker logiskt och jag förstår att du inte vill.
Det har ingeting med att göra hur mycket du tycker om din pojkvänn.

 

[Malibu_Stacy]

Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek?

Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd bort och kan inte flytta då han har sina barn varannan vecka (12 och 15 år). Jag KAN flytta, men vill inte. Har bott i annan stad samt utomlands under 10 års tid men valde för sex år sedan att flytta hem till byn där jag är född och uppvuxen. Har min familj och vänner här.
Köpte ett hus, renoverat det mesta och älskar huset, även om det är på tok för stort för en person (tanken var att jag och mitt ex skulle bilda familj här). Har fast tjänst på annan ort (pendlar 6 mil enkel väg, åt helt fel håll motför var min pojkvän bor), men jobbet är välbetalt med 34 semesterdagar per år och mina kollegor helt fantastiska. Ett liknande jobb på orten där min pojkvän bor finns knappt och skulle man få en tjänst skulle lönen vara ca 10 000 mindre i månaden, plus med sämre förmåner.

Några av er kanske läst min tråd där jag blev oplanerat gravid och min pojkvän ville att jag skulle göra abort eftersom vi inte bodde ihop. Tyvärr var det ett utomkvedshavandeskap, men jag hade aldrig klarat av att göra abort.
Jag drömmer om en familj och ett barn. Min pojkvän? Osäker. Han har sagt att han vill vara med mig för alltid och om det krävs ett barn så får det vara så. Det var dock något han sa innan jag faktiskt blev gravid och ville jag skulle boka tid för abort. Min känsla säger att han är klar med barn, men att han inte vill förlora mig. Men jag vill ha familj med någon som faktiskt blir glad över ett positivt graviditetstest… Å andra sidan skulle han kunna tänka sig ett barn om vi bodde ihop.

Hur som. Han blir irriterad över att jag inte vill flytta till hans ort. Han förstår inte att jag är otroligt hemmakär och inte vill lämna allt jag byggt upp här. Dessutom introvert och HSP, så jag är extra känslig också.
Där jag bor nu har jag pendlingsavstånd till tre småstäder. Där han bor är det ca 2 timmar enkel väg till närmsta småstad. Jag får lite panik av det, lite lappsjuka.
Dessutom har han ingen släkt där, han flyttade dit söderifrån för 10 år sedan. För mig skulle det vara ologiskt att flytta ifrån familj, skaffa barn, och ingen av oss har släkt där.

Får man känna så som jag gör? Många verkar tycka att ”känner du inte för att flytta är han inte rätt för dig”. Men är det verkligen så? Är det verkligen logiskt att flytta till arbetslöshet och ensamhet? Hur mycket ska man offra för kärleken?

Jag hade övervägt att lämna honom och försöka få barn som ensamstående istället. Det låter som att du har en bra och trygg bostadssituation där du är nu, och han låter inte som något att hänga i julgranen direkt.

 

[Nepenthe]

Han säger att om han inte hade barnen varannan vecka hade han flyttat till mig direkt. Han vill dock inte att barnen ska behöva pendla till skolan varannan vecka så därför kan han inte flytta hit.

Det där är JÄVLIGT lätt att säga när han inte behöver ta det beslutet.

 

[Otherside]

Jag kompromissade under många år, pga kärlek, pga praktiska detaljer, pga att han hade projekt som behövde genomföras och som tog flera år och behövde utföras på hans plats ... Idag begriper jag inte hur jag kunde gå med på arrangemanget. Jag mådde tidvis fruktansvärt dåligt och den jag är idag hade aldrig gått med på överenskommelsen ens för en kortare tid. Det är ett skrämmande kapitel i mitt liv.

Gör det inte.

 

[skiesabove]

Han brukar vara hos mig ungefär 3 dagar de veckor han inte har barnen. Det blir en gång i månaden för sen jag han jour en vecka också.

Precis. Tyvärr lämnade han mig när jag låg på sjukhus och skulle operera utomkvedshavandeskapet för att han hade en tjänsteresa. Ingen viktig resa direkt. Men hans arbetsmoral var viktigare än mig, tydligen…

Nej men hallå

Det finns garanterat en mer engagerad och empatisk partner för dig någon annanstans. Den här verkar vara ett bottennapp.

 

[MiniLi]

Jodå, men då får man vara särbos.
Det fungerar det också.

Ja absolut, sålänge båda är överens om att man vill vara särbo. Det är ju fortfarande något man behöver tänka lika kring för att det ska funka.

 

[Görel]

Jag tänker som de andra som skrivit, gör det inte ifall du inte känner att det helt och hållet är rätt och precis det du vill.
Av det du skriver är det svårt att göra någon annan tolkning än att det inte är vad du vill. Och att han inte vill offra något för din skull, men du ska offra allt för honom.

 

[Grazing]

Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek?

Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd bort och kan inte flytta då han har sina barn varannan vecka (12 och 15 år). Jag KAN flytta, men vill inte. Har bott i annan stad samt utomlands under 10 års tid men valde för sex år sedan att flytta hem till byn där jag är född och uppvuxen. Har min familj och vänner här.
Köpte ett hus, renoverat det mesta och älskar huset, även om det är på tok för stort för en person (tanken var att jag och mitt ex skulle bilda familj här). Har fast tjänst på annan ort (pendlar 6 mil enkel väg, åt helt fel håll motför var min pojkvän bor), men jobbet är välbetalt med 34 semesterdagar per år och mina kollegor helt fantastiska. Ett liknande jobb på orten där min pojkvän bor finns knappt och skulle man få en tjänst skulle lönen vara ca 10 000 mindre i månaden, plus med sämre förmåner.

Några av er kanske läst min tråd där jag blev oplanerat gravid och min pojkvän ville att jag skulle göra abort eftersom vi inte bodde ihop. Tyvärr var det ett utomkvedshavandeskap, men jag hade aldrig klarat av att göra abort.
Jag drömmer om en familj och ett barn. Min pojkvän? Osäker. Han har sagt att han vill vara med mig för alltid och om det krävs ett barn så får det vara så. Det var dock något han sa innan jag faktiskt blev gravid och ville jag skulle boka tid för abort. Min känsla säger att han är klar med barn, men att han inte vill förlora mig. Men jag vill ha familj med någon som faktiskt blir glad över ett positivt graviditetstest… Å andra sidan skulle han kunna tänka sig ett barn om vi bodde ihop.

Hur som. Han blir irriterad över att jag inte vill flytta till hans ort. Han förstår inte att jag är otroligt hemmakär och inte vill lämna allt jag byggt upp här. Dessutom introvert och HSP, så jag är extra känslig också.
Där jag bor nu har jag pendlingsavstånd till tre småstäder. Där han bor är det ca 2 timmar enkel väg till närmsta småstad. Jag får lite panik av det, lite lappsjuka.
Dessutom har han ingen släkt där, han flyttade dit söderifrån för 10 år sedan. För mig skulle det vara ologiskt att flytta ifrån familj, skaffa barn, och ingen av oss har släkt där.

Får man känna så som jag gör? Många verkar tycka att ”känner du inte för att flytta är han inte rätt för dig”. Men är det verkligen så? Är det verkligen logiskt att flytta till arbetslöshet och ensamhet? Hur mycket ska man offra för kärleken?

Nej, bara nej. Det låter för det första inte som en trevlig person alls och sen så ska du inte behöva känna att du offrar någonting för kärleken. Man kan absolut vara villig att ge upp vissa saker för kärleken men då ska ska vara med mer eller mindre nöje för att alternativen lockar och är någonting som får en att må bra.

 

[anonymys22]

Hur han betedde sig när du skulle opereras är en stor varningsflagg för mig och skulle vara någonting som gjorde att jag inte ville offra resten av mitt liv för honom. Det skulle nog även i mina ögon komma upp funderingar på att dumpa på grund av detta. Som någon skrev är det för att han behöver hjälp med barnen som han vill att du flyttar..

 

[Zweigelt]

Hur han betedde sig när du skulle opereras är en stor varningsflagg för mig och skulle vara någonting som gjorde att jag inte ville offra resten av mitt liv för honom. Det skulle nog även i mina ögon komma upp funderingar på att dumpa på grund av detta. Som någon skrev är det för att han behöver hjälp med barnen som han vill att du flyttar..

Oj vad många som svarat!

Att det är en varningsflagg att han lämnade mig när jag skulle opereras pga han prioriterade jobbet över mig - absolut, det är anledning nog för att avsluta det hela.

Varför han så prompt vill att vi ska bo ihop är för att han vet hur jobbigt det är att vara ensam och ha småbarn. Hans ex har kämpat med psykisk ohälsa och varit inlagd långa perioder under barnens uppväxt. Det är också därför han känner att han vill ha ett ”vanligt” förhållande och en kärnfamilj, som alla bor under samma tak.

Han och jag är väldigt lika på många plan och han är jättesnäll, kommunikativ och visar verkligen att han älskar mig. Men jag kan ändå inte förstå varför det är så viktigt för honom att bo ihop, varför vi inte kan göra varannan vecka fram tills hans barn är nog stora. Jag tror inte det är för att han behöver hjälp med barnen nu för de är väldigt självgående. Men ja, det kanske bottnar i att han kanske inte vill ha barn men han klarar inte att säga det.

 

[Migo]

Oj vad många som svarat!

Att det är en varningsflagg att han lämnade mig när jag skulle opereras pga han prioriterade jobbet över mig - absolut, det är anledning nog för att avsluta det hela.

Varför han så prompt vill att vi ska bo ihop är för att han vet hur jobbigt det är att vara ensam och ha småbarn. Hans ex har kämpat med psykisk ohälsa och varit inlagd långa perioder under barnens uppväxt. Det är också därför han känner att han vill ha ett ”vanligt” förhållande och en kärnfamilj, som alla bor under samma tak.

Han och jag är väldigt lika på många plan och han är jättesnäll, kommunikativ och visar verkligen att han älskar mig. Men jag kan ändå inte förstå varför det är så viktigt för honom att bo ihop, varför vi inte kan göra varannan vecka fram tills hans barn är nog stora. Jag tror inte det är för att han behöver hjälp med barnen nu för de är väldigt självgående. Men ja, det kanske bottnar i att han kanske inte vill ha barn men han klarar inte att säga det.

Av vad du beskrivit så låter han inte "väldigt sll" när det kommer till sånt som faktiskt är viktigt...

 

[Mia_R]

Oj vad många som svarat!

Att det är en varningsflagg att han lämnade mig när jag skulle opereras pga han prioriterade jobbet över mig - absolut, det är anledning nog för att avsluta det hela.

Varför han så prompt vill att vi ska bo ihop är för att han vet hur jobbigt det är att vara ensam och ha småbarn. Hans ex har kämpat med psykisk ohälsa och varit inlagd långa perioder under barnens uppväxt. Det är också därför han känner att han vill ha ett ”vanligt” förhållande och en kärnfamilj, som alla bor under samma tak.

Han och jag är väldigt lika på många plan och han är jättesnäll, kommunikativ och visar verkligen att han älskar mig. Men jag kan ändå inte förstå varför det är så viktigt för honom att bo ihop, varför vi inte kan göra varannan vecka fram tills hans barn är nog stora. Jag tror inte det är för att han behöver hjälp med barnen nu för de är väldigt självgående. Men ja, det kanske bottnar i att han kanske inte vill ha barn men han klarar inte att säga det.

Jag tror det är som du säger, att han vill bo tillsammans för att slippa ha hand om sina egna barn själv med allt vad det innebär. Bor ni tillsammans kommer förväntningarna att du ska ställa upp så han inte behöver ta ledigt från jobbet, handla, tvätta, städa mm. Kan du dessutom inte pendla till jobbet utan i värsta fall blir arbetslös så kommer mer och mer av ansvaret att läggas på dig, utan att du egentligen ska behöva ta det, det är ju hans barn och hans ansvar.

Om han älskar dig så bor han hos dig veckan han är barnlös och hemma med ungarna de dagar han har dem, varför ska du behöva ge upp ditt liv när det inte är ditt ansvar, inte är dina ungar?

 

[anonymys22]

Oj vad många som svarat!

Att det är en varningsflagg att han lämnade mig när jag skulle opereras pga han prioriterade jobbet över mig - absolut, det är anledning nog för att avsluta det hela.

Varför han så prompt vill att vi ska bo ihop är för att han vet hur jobbigt det är att vara ensam och ha småbarn. Hans ex har kämpat med psykisk ohälsa och varit inlagd långa perioder under barnens uppväxt. Det är också därför han känner att han vill ha ett ”vanligt” förhållande och en kärnfamilj, som alla bor under samma tak.

Han och jag är väldigt lika på många plan och han är jättesnäll, kommunikativ och visar verkligen att han älskar mig. Men jag kan ändå inte förstå varför det är så viktigt för honom att bo ihop, varför vi inte kan göra varannan vecka fram tills hans barn är nog stora. Jag tror inte det är för att han behöver hjälp med barnen nu för de är väldigt självgående. Men ja, det kanske bottnar i att han kanske inte vill ha barn men han klarar inte att säga det.

Jag tycker nog inte att han är så snäll i och med hur han behandlade dig utifrån operationen och när du blev med barn.

 

[Roheryn]

Men ja, det kanske bottnar i att han kanske inte vill ha barn men han klarar inte att säga det.

Med tanke på hans reaktion när du faktiskt BLEV gravid, så kan du nog känna dig rätt säker på att han INTE vill ha (fler) barn!

 

[Zweigelt]

Jag tycker nog inte att han är så snäll i och med hur han behandlade dig utifrån operationen och när du blev med barn.

Nej där och då förändrades min syn på honom och förtroendet fick sig en ordentlig törn.