En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida - del 9

[Halali]

Jag är ganska less just nu men kvarvarande eskimå ska få en chans (snart hoppas jag), sedan får jag se.

Håller verkligen tummarna stenhårt för din skull. Tycker du är stark som orkar ladda om igen så snart. Hoppas på århundradets mest livskraftiga eskimå!!

 

[Kilauea]

Nu är det bara en månad tills vi skulle fått vårt första barn. När det inte blev så och jag blev gravid igen tänkte jag att då kommer jag ju i alla fall vara gravid vid den tiden. Men nä
Inom några veckor lär det komma ett sms från kompisen som ska ha sitt andra barn och blev gravid på första försöket med bägge (med andra var det knappt ett försök). Jag kommer skriva grattis men jag kommer känna mig fan så jävla avundsjuk!

 

[em-pirre]

Nu är det bara en månad tills vi skulle fått vårt första barn. När det inte blev så och jag blev gravid igen tänkte jag att då kommer jag ju i alla fall vara gravid vid den tiden. Men nä
Inom några veckor lär det komma ett sms från kompisen som ska ha sitt andra barn och blev gravid på första försöket med bägge (med andra var det knappt ett försök). Jag kommer skriva grattis men jag kommer känna mig fan så jävla avundsjuk!

Åh, jag hade BF 17.3. Man borde ha varit höggravid nu egentligen.

Nu är jag bara pank och ledsen.

 

[malumbub]

Ja något galet är det absolut, jag tror dock inte att det är sambon utan jag misstänker att jag har endometrios, så det är säkert något sånt som spökar.

Nä jag tycker det är lite luddigt när jag googlar på vart jag ska vända mig, men hur som helst så bör jag få en kallelse för cellprov snart, så jag kan förhoppningsvis få göra ett ultraljud då och se vad som pågår där inne.

Tills dess kan man ju alltid hoppas, det hinner nog bli någon månads försök innan jag får kallelsen .

Sitt inte och vänta på en kallelse till nåt helt annat. Kontakta närmaste gynekologiska mottagning eller privata gynekolog. Är du osäker och bor i Sverige - ring 1177. De hjälper dig hitta rätt mottagning.

 

[malumbub]

Dag 2 med Pergotime. Cykeldag 6. Mensen varade i knappa 4 underbara dagar (i a f så här efteråt, när jag glömt hormonkarusellen). Mycket mindre blödning, nästan bara en (!!!!!!!!!) dag med mycket blödning, och nästan ingen mensvärk. Smärtfria tuttar. (Jag är nöjd och förvånad!!!)

Nu ska det bara släppa ägg oxå.

 

[YorkWann]

Jag har egentligen inget alls att komma med till nån, men jag läser här inne ibland, och hoppas så med er! (Samt har lärt mig hur mycket som helst!!)

 

[malumbub]

Rejält ont i magen och blöder, så vi åker nog till Irland i aug.

Verkligen ledsen för er skull. Så himla orättvist.

 

[lil-sis]

Imorgon är det dags att försöka få tag på reproduktionscentrum. Det är ju lite svårt ibland. Jag börjar 8.05 och deras telefontid 8.00

Jag kan inte ringa på lunchen för jag slutar efter deras telefontid.

Jag gissar på att jag ska sluta med alla piller, invänta nästa mens och sedan ringa igen...

 

[lil-sis]

Håller verkligen tummarna stenhårt för din skull. Tycker du är stark som orkar ladda om igen så snart. Hoppas på århundradets mest livskraftiga eskimå!!

Det handlar nog mest om att jag vill ha det gjort.

Min kropp är tydlig. Redan i onsdags kändes något fel (ingen smärta eller så, bara en känsla) och i torsdags visade CB digital 2-3 men det borde ha varit 3+.

Sedan migrän fredag som lär ha berott på hormondippen och kände direkt när det började blöda och inte bara rinna Lutinus.

Behöver inga stickor

 

[em-pirre]

Imorgon är det dags att försöka få tag på reproduktionscentrum. Det är ju lite svårt ibland. Jag börjar 8.05 och deras telefontid 8.00

Jag kan inte ringa på lunchen för jag slutar efter deras telefontid.

Jag gissar på att jag ska sluta med alla piller, invänta nästa mens och sedan ringa igen...

Jag fick absolut inte sluta mediciner innan man kollat med vul.

 

[lil-sis]

Jag fick absolut inte sluta mediciner innan man kollat med vul.

Finns ju inget att kolla på.

 

[Halali]

Har lite beslutsångest. Eller, jag hade på sätt och vis bestämt mig, men funderar över om jag är en idiot..

Jag började nytt jobb i februari, bara gått en vecka men stormtrivs. Det är bara ett vikariat, men iom mina sjukdomar och en ev graviditet vågar jag inte stå utan fast tjänst att falla tillbaka på så har tagit tjänstledigt från vanliga jobbet för att testa detta. Tanken är att om det går bra och de gillar mig kan jag få fast anställning på det nya, men det är konkurrens om det (vi är minst två som kommer "slåss" om vad som sannolikt bara blir en fast tjänst, men det är givetvis beroende på hur resurserna kommer vara hos arbetsgivaren). Har gillat mitt gamla jobb men bytte nyligen chef och avskydde det sista tiden. Helt galen arbetsbelastning, vet inte om det var för att straffa mig för att jag sökt ledigt.. Men det var totalt ohållbart. Jag tål väldigt mycket belastning under korta perioder men detta tempo hade jag klarat max en månad till innan jag hamnat i utmattningssyndromsvängen ("utbränd")

Grejen är att vi har klartecken att börja med IVF. Jag ska sluta med mina provera och när blödning kommer så ska jag börja spreja med suprecur. Och jag har gått på den innan och jag vet hur jag mått.. Kräks som en galning, även nattetid, gick ner 7 kilo på mindre än två veckor och då är jag smal från början. Kunde inte jobba, aldrig mer än 50% under den behandlingen.
Min tanke var att jag kan jobba och försöka visa vad jag går för månaden ut, men sedan vill jag börja processen. Jag vill verkligen komma igång nu, har väntat så väldigt länge på att få komma hit. Fyller 32 snart och känner pressen att börja ifall allt tar hundra år och jag vill göra så många försök som jag klarar av.. Men det kanske är dumt. Jag BORDE väl hålla ut, jobba på, och hoppas på att få bli fast anställd efter sommaren och sedan sätta igång. Men det skär i hjärtat att avstå. På ett sätt som jag tror att bara ni här inne kan förstå.

Ursäkta hel uppsats.. men hur hade ni tänkt?

 

[TeamLundVer]

Har lite beslutsångest. Eller, jag hade på sätt och vis bestämt mig, men funderar över om jag är en idiot..

Jag började nytt jobb i februari, bara gått en vecka men stormtrivs. Det är bara ett vikariat, men iom mina sjukdomar och en ev graviditet vågar jag inte stå utan fast tjänst att falla tillbaka på så har tagit tjänstledigt från vanliga jobbet för att testa detta. Tanken är att om det går bra och de gillar mig kan jag få fast anställning på det nya, men det är konkurrens om det (vi är minst två som kommer "slåss" om vad som sannolikt bara blir en fast tjänst, men det är givetvis beroende på hur resurserna kommer vara hos arbetsgivaren). Har gillat mitt gamla jobb men bytte nyligen chef och avskydde det sista tiden. Helt galen arbetsbelastning, vet inte om det var för att straffa mig för att jag sökt ledigt.. Men det var totalt ohållbart. Jag tål väldigt mycket belastning under korta perioder men detta tempo hade jag klarat max en månad till innan jag hamnat i utmattningssyndromsvängen ("utbränd")

Grejen är att vi har klartecken att börja med IVF. Jag ska sluta med mina provera och när blödning kommer så ska jag börja spreja med suprecur. Och jag har gått på den innan och jag vet hur jag mått.. Kräks som en galning, även nattetid, gick ner 7 kilo på mindre än två veckor och då är jag smal från början. Kunde inte jobba, aldrig mer än 50% under den behandlingen.
Min tanke var att jag kan jobba och försöka visa vad jag går för månaden ut, men sedan vill jag börja processen. Jag vill verkligen komma igång nu, har väntat så väldigt länge på att få komma hit. Fyller 32 snart och känner pressen att börja ifall allt tar hundra år och jag vill göra så många försök som jag klarar av.. Men det kanske är dumt. Jag BORDE väl hålla ut, jobba på, och hoppas på att få bli fast anställd efter sommaren och sedan sätta igång. Men det skär i hjärtat att avstå. På ett sätt som jag tror att bara ni här inne kan förstå.

Ursäkta hel uppsats.. men hur hade ni tänkt?

Jag hade kört på. Det löser sig alltid med jobb.

 

[Kilauea]

Jag hade kört på @Halali . Jobbet löser sig på ett eller annat sätt. Skulle inte vänta med att köra igång IVFen.

 

[em-pirre]

Har lite beslutsångest. Eller, jag hade på sätt och vis bestämt mig, men funderar över om jag är en idiot..

Jag började nytt jobb i februari, bara gått en vecka men stormtrivs. Det är bara ett vikariat, men iom mina sjukdomar och en ev graviditet vågar jag inte stå utan fast tjänst att falla tillbaka på så har tagit tjänstledigt från vanliga jobbet för att testa detta. Tanken är att om det går bra och de gillar mig kan jag få fast anställning på det nya, men det är konkurrens om det (vi är minst två som kommer "slåss" om vad som sannolikt bara blir en fast tjänst, men det är givetvis beroende på hur resurserna kommer vara hos arbetsgivaren). Har gillat mitt gamla jobb men bytte nyligen chef och avskydde det sista tiden. Helt galen arbetsbelastning, vet inte om det var för att straffa mig för att jag sökt ledigt.. Men det var totalt ohållbart. Jag tål väldigt mycket belastning under korta perioder men detta tempo hade jag klarat max en månad till innan jag hamnat i utmattningssyndromsvängen ("utbränd")

Grejen är att vi har klartecken att börja med IVF. Jag ska sluta med mina provera och när blödning kommer så ska jag börja spreja med suprecur. Och jag har gått på den innan och jag vet hur jag mått.. Kräks som en galning, även nattetid, gick ner 7 kilo på mindre än två veckor och då är jag smal från början. Kunde inte jobba, aldrig mer än 50% under den behandlingen.
Min tanke var att jag kan jobba och försöka visa vad jag går för månaden ut, men sedan vill jag börja processen. Jag vill verkligen komma igång nu, har väntat så väldigt länge på att få komma hit. Fyller 32 snart och känner pressen att börja ifall allt tar hundra år och jag vill göra så många försök som jag klarar av.. Men det kanske är dumt. Jag BORDE väl hålla ut, jobba på, och hoppas på att få bli fast anställd efter sommaren och sedan sätta igång. Men det skär i hjärtat att avstå. På ett sätt som jag tror att bara ni här inne kan förstå.

Ursäkta hel uppsats.. men hur hade ni tänkt?

Jag hade jobbat månaden ut, helt klart!

 

[vinkelina]

Har lite beslutsångest. Eller, jag hade på sätt och vis bestämt mig, men funderar över om jag är en idiot..

Jag började nytt jobb i februari, bara gått en vecka men stormtrivs. Det är bara ett vikariat, men iom mina sjukdomar och en ev graviditet vågar jag inte stå utan fast tjänst att falla tillbaka på så har tagit tjänstledigt från vanliga jobbet för att testa detta. Tanken är att om det går bra och de gillar mig kan jag få fast anställning på det nya, men det är konkurrens om det (vi är minst två som kommer "slåss" om vad som sannolikt bara blir en fast tjänst, men det är givetvis beroende på hur resurserna kommer vara hos arbetsgivaren). Har gillat mitt gamla jobb men bytte nyligen chef och avskydde det sista tiden. Helt galen arbetsbelastning, vet inte om det var för att straffa mig för att jag sökt ledigt.. Men det var totalt ohållbart. Jag tål väldigt mycket belastning under korta perioder men detta tempo hade jag klarat max en månad till innan jag hamnat i utmattningssyndromsvängen ("utbränd")

Grejen är att vi har klartecken att börja med IVF. Jag ska sluta med mina provera och när blödning kommer så ska jag börja spreja med suprecur. Och jag har gått på den innan och jag vet hur jag mått.. Kräks som en galning, även nattetid, gick ner 7 kilo på mindre än två veckor och då är jag smal från början. Kunde inte jobba, aldrig mer än 50% under den behandlingen.
Min tanke var att jag kan jobba och försöka visa vad jag går för månaden ut, men sedan vill jag börja processen. Jag vill verkligen komma igång nu, har väntat så väldigt länge på att få komma hit. Fyller 32 snart och känner pressen att börja ifall allt tar hundra år och jag vill göra så många försök som jag klarar av.. Men det kanske är dumt. Jag BORDE väl hålla ut, jobba på, och hoppas på att få bli fast anställd efter sommaren och sedan sätta igång. Men det skär i hjärtat att avstå. På ett sätt som jag tror att bara ni här inne kan förstå.

Ursäkta hel uppsats.. men hur hade ni tänkt?

Kör på. Du kan ju alltid säga att du börjat med en ny medicin som har kraftiga biverkningar om någon undrar över ditt mående.

 

[lil-sis]

Växeln var öppen redan så nu ska de ringa 11.30, jag hoppas de håller tiden eftersom jag har lunch en timme knappt..,

 

[Ms_Antrop]

Ruvardag 4 (om man räknar insättningen som en dag - gör man det? Annars 3)

Har inte ont längre, jaaaay! Har haft molande värk och tyngdkänsla sen återföringen och jag började med Lutinus, men idag känns det bra. Boobsen är lite ömma dock, det var dom inte tidigare.
Jag hoppas på att jag har lika tur som med dom andra medicinerna och inte känner av så mycket, jag skämtade med min kompis att jag lär ju va en asbra kandidat till äggdonation (om man nu gör det på nå liknande sätt) - känner knappt av medicinerna men svarar jättebra på dom och producerar många ägg, plus att man fick roliga mediciner vid äggplocket (även om det såklart gjorde ont och var obehagligt ändå, men hög var jag iaf!)

Men nej, det räcker nog med produktion för egen del...

 

[Ms_Antrop]

Nu är det bara en månad tills vi skulle fått vårt första barn. När det inte blev så och jag blev gravid igen tänkte jag att då kommer jag ju i alla fall vara gravid vid den tiden. Men nä
Inom några veckor lär det komma ett sms från kompisen som ska ha sitt andra barn och blev gravid på första försöket med bägge (med andra var det knappt ett försök). Jag kommer skriva grattis men jag kommer känna mig fan så jävla avundsjuk!

Åh, jag vet hur det är men det är fan okej att känna så... Usch, du kanske tycker att det är dumt skrivet av mig, men för mig var det viktigt att känna att det var okej att vara avundsjuk/arg/ledsen - för att komma förbi det, annars hade jag blivit kvar i speciellt ilska-stadiet.

Äh, jag babblar känner jag.

 

[MEJ84]

Har lite beslutsångest. Eller, jag hade på sätt och vis bestämt mig, men funderar över om jag är en idiot..

Jag började nytt jobb i februari, bara gått en vecka men stormtrivs. Det är bara ett vikariat, men iom mina sjukdomar och en ev graviditet vågar jag inte stå utan fast tjänst att falla tillbaka på så har tagit tjänstledigt från vanliga jobbet för att testa detta. Tanken är att om det går bra och de gillar mig kan jag få fast anställning på det nya, men det är konkurrens om det (vi är minst två som kommer "slåss" om vad som sannolikt bara blir en fast tjänst, men det är givetvis beroende på hur resurserna kommer vara hos arbetsgivaren). Har gillat mitt gamla jobb men bytte nyligen chef och avskydde det sista tiden. Helt galen arbetsbelastning, vet inte om det var för att straffa mig för att jag sökt ledigt.. Men det var totalt ohållbart. Jag tål väldigt mycket belastning under korta perioder men detta tempo hade jag klarat max en månad till innan jag hamnat i utmattningssyndromsvängen ("utbränd")

Grejen är att vi har klartecken att börja med IVF. Jag ska sluta med mina provera och när blödning kommer så ska jag börja spreja med suprecur. Och jag har gått på den innan och jag vet hur jag mått.. Kräks som en galning, även nattetid, gick ner 7 kilo på mindre än två veckor och då är jag smal från början. Kunde inte jobba, aldrig mer än 50% under den behandlingen.
Min tanke var att jag kan jobba och försöka visa vad jag går för månaden ut, men sedan vill jag börja processen. Jag vill verkligen komma igång nu, har väntat så väldigt länge på att få komma hit. Fyller 32 snart och känner pressen att börja ifall allt tar hundra år och jag vill göra så många försök som jag klarar av.. Men det kanske är dumt. Jag BORDE väl hålla ut, jobba på, och hoppas på att få bli fast anställd efter sommaren och sedan sätta igång. Men det skär i hjärtat att avstå. På ett sätt som jag tror att bara ni här inne kan förstå.

Ursäkta hel uppsats.. men hur hade ni tänkt?

Du har ju ett annat jobb att falla tillbaka på. Ska jag vara helt ärlig -står det mellan två personer varav den ena jobbat bra och den andra är sjukskriven skulle jag valt den första till fast tjänst. I det fallet kan det löna sig att vara ärlig mot sin arbetsgivare -du kommer ju ha en förklaring till varför du är borta och den är ju (förhoppningsvis) tillfällig!