Jag har valt att skapa en anonym användare för detta ämne. Jag har hamnat i kris, kan inte tänka klart och behöver lite utomståendes tankar över hur min situation ser ut.
För tre år sedan träffade jag min nuvarande sambo. Med mig kom också två barn, nu tonåringar. Vi har ett bra liv, ett lagom mellanmjölksliv liksom. Vet med mig att jag har tröttnat på de flesta relationer efter ett par år, jag flyr istället för att reda ut och går till botten med problem.
Min sambo får mig att känna mig trygg och lugn. Han har egenskaper som gör mig lugnare i relationen än vad jag gjort någonsin tidigare relationer. Vi har dock väldigt olika personligheter. Jag är lite mer "vaken" än vad han är, jag vill gå offroad i skogen, ta med familjen på en cykeltur på helgerna, spela kort och grilla en helgkväll på någon plats vi hittat, hitta något recept med spännande nya smaker och laga tillsammans. Detta är saker jag inte gör själv, tycker om att vara ensam men när man ska hitta på något är jag gärna två.
Han vill hålla sig till asfalterade vägar, äta saker han vet att han tycker om, titta på film eller vara ute ensam eller med vän och fiska. Jag har försökt att dela hans intresse, men det är inte särskilt kul för mig eller barnen att vara med då han inte bjuder in oss alls.
Det blir liksom inte att vi har något vi vill göra tillsammans. Jag och barnen hittar på saker ibland, men det känns lite trist när en i familjen väljer att inte följa med. Sambon och jag är ibland ute på någon tur till nån skoaffär eller annat, tror ingen av oss tycker det är särskilt kul egentligen, mest för att ha något att göra tillsammans.
Vi är lika på flera saker också, vi är inte särskilt sociala och gillar att umgås med massa andra, gillar inte att vara ute på krogen, har samma grundvärderingar och trivs bra i varandras sällskap.
Jag irriterar mig på några saker, tillexempel att han gnäller när jag vill köpa något till barnen, "de får ju månadspeng". Jag vill inte att en påse popcorn ska behöva ifrågasättas. Han kan bli "sur" på speciellt min ena och inte besvara kramar, jag ser att det gör henne ledsen. När jag tagit upp det med honom så menar han att det är svårt även för honom att komma in i en ny familj med halvvuxna barn och hitta sin plats. Det kan jag förstå, men jag tycker att man som vuxen måste stå över vissa av sina egna känslor när det kommer till känsliga tonåringar.
För övrigt så är vi liksom bara.... Inte särskilt kära, inte särskilt osams. Jag vet inte ens om detta egentligen är en dipp, det är liksom så ..... jämnt hela tiden. Vilket jag hittills tyckt varit skönt eftersom jag haft rätt stormiga förhållanden tidigare. Utan att kunna hjälpa det jämför jag med mitt ex.
Förstår att ingen här vet vad jag ska göra, men jag är nyfiken på hur det här låter? Hur är det egentligen att vara tillsammans med någon i flera år, ska man förvänta sig mer, eller vara nöjd med det förhållandevis bra livet och förhållandet man har? Är det bättre att vara helt själv än bara "nöjd". Blir man någonsin jätteextremt nöjd?
För tre år sedan träffade jag min nuvarande sambo. Med mig kom också två barn, nu tonåringar. Vi har ett bra liv, ett lagom mellanmjölksliv liksom. Vet med mig att jag har tröttnat på de flesta relationer efter ett par år, jag flyr istället för att reda ut och går till botten med problem.
Min sambo får mig att känna mig trygg och lugn. Han har egenskaper som gör mig lugnare i relationen än vad jag gjort någonsin tidigare relationer. Vi har dock väldigt olika personligheter. Jag är lite mer "vaken" än vad han är, jag vill gå offroad i skogen, ta med familjen på en cykeltur på helgerna, spela kort och grilla en helgkväll på någon plats vi hittat, hitta något recept med spännande nya smaker och laga tillsammans. Detta är saker jag inte gör själv, tycker om att vara ensam men när man ska hitta på något är jag gärna två.
Han vill hålla sig till asfalterade vägar, äta saker han vet att han tycker om, titta på film eller vara ute ensam eller med vän och fiska. Jag har försökt att dela hans intresse, men det är inte särskilt kul för mig eller barnen att vara med då han inte bjuder in oss alls.
Det blir liksom inte att vi har något vi vill göra tillsammans. Jag och barnen hittar på saker ibland, men det känns lite trist när en i familjen väljer att inte följa med. Sambon och jag är ibland ute på någon tur till nån skoaffär eller annat, tror ingen av oss tycker det är särskilt kul egentligen, mest för att ha något att göra tillsammans.
Vi är lika på flera saker också, vi är inte särskilt sociala och gillar att umgås med massa andra, gillar inte att vara ute på krogen, har samma grundvärderingar och trivs bra i varandras sällskap.
Jag irriterar mig på några saker, tillexempel att han gnäller när jag vill köpa något till barnen, "de får ju månadspeng". Jag vill inte att en påse popcorn ska behöva ifrågasättas. Han kan bli "sur" på speciellt min ena och inte besvara kramar, jag ser att det gör henne ledsen. När jag tagit upp det med honom så menar han att det är svårt även för honom att komma in i en ny familj med halvvuxna barn och hitta sin plats. Det kan jag förstå, men jag tycker att man som vuxen måste stå över vissa av sina egna känslor när det kommer till känsliga tonåringar.
För övrigt så är vi liksom bara.... Inte särskilt kära, inte särskilt osams. Jag vet inte ens om detta egentligen är en dipp, det är liksom så ..... jämnt hela tiden. Vilket jag hittills tyckt varit skönt eftersom jag haft rätt stormiga förhållanden tidigare. Utan att kunna hjälpa det jämför jag med mitt ex.
Förstår att ingen här vet vad jag ska göra, men jag är nyfiken på hur det här låter? Hur är det egentligen att vara tillsammans med någon i flera år, ska man förvänta sig mer, eller vara nöjd med det förhållandevis bra livet och förhållandet man har? Är det bättre att vara helt själv än bara "nöjd". Blir man någonsin jätteextremt nöjd?
