Monstermom
Trådstartare
Och så för @cirkus ! 
(Hav tålamod, det här kan ta en liten pysselstund...)
Nanny Ogg/Koppen:
Nanny vandrade fundersamt i riktning mot puben - det var något i görningen! Hon var inte riktigt säker på vad, men något var det... Granny betedde sig som hon blivit spritt språngande, eh... normal! Pratade om karlar och funderade på livet!? Hon var inte sig själv. Magrat vägrade prata alls, fast Nanny bara ville vara snäll och lägga sig i precis så mycket som behövdes - flickan skulle faktiskt gifta sig, någon måste prata med henne om livets små mysterier! Men inte då. Ingen tacksamhet, det var vad som var fel med världen...
Men puben kan man lita på, Nanny visste att hon snart skulle få världen på rätt köl igen bara hon fått sitta i mitten av en folksamling, sjunga fula visor indiskreta sånger, smacka på sin pipa och dricka skumbla tills världen först blev krokig och sen gick runt tills den blev rak igen. Ja, lite skumbla skulle minsa-
- Buona seeeeeera, bella donnnnnna!
Det var den mest insinuanta röst Nanny någonsin hört - och hon hade hört en hel del. Hon såg sig intresserat omkring för att se vem som tilltalat henne, och upptäckte en dvärg hon nästan klivit på i sin tankspriddhet.
- Cara mia, vilken uppenbarelse! Vilken skönhet, vilken karaktär, vilken stil! Sällan har jag skådat en mer fulländad kvinna!
Nannys skrynkliga ansikte sprack upp i ett storflin, så hennes enda tand fick ha uppvisning. Sådan entusiasm från en man - eh, någon av manligt kön - var det faktiskt ett tag sedan hon upplevt... Hon tog emot visitkortet den ivrigt ögonbrynsviftande dvärgen höll fram mot henne:
"Giamo Casanunda, världen näst främste älskare!"
- Näst främste? frågade hon omtumlat.
- Si - men jag jobbar hårdare!
Hehehe, plötsligt såg Nannys kväll väldigt annorlunda ut. Man är ju aldrig för gammal för lite äventyr, och det fanns faktiskt andra som kunde kliva fram och ta lite ansvar för en gångs skull. En liten Casanunda och en stor skumbla, det var helt klart lösningen på alla hennes problem.
Nanny tog glatt Casanundas arm (fast hon fick böja sig rätt rejält) och följde honom runt knuten. Älvor, schmälvor - Lancre fick lösa sina egna problem ikväll!
Enhörningen/Lobelia:
Enhörningen skenade fram genom den snåriga skogen - var var han egentligen?! Hur hade han hamnat på den här vidriga platsen, varför var den så full av vidriga varelser, och varför var det järn överallt!? Han saknade sin Drottning, den vackra med den ljuva stämman, var var hon?
På avstånd kunde han plötsligt se en grupp skuttande fula apor - och runt dem en grupp älvor! Lättad vänder han åt det hållet, äntligen har han hittat sitt vackra folk! Men den här världen är lerig och hal - vidrig är vad den är! - och älvorna är nedanför en backe. Enhörningen halkar till och lyckas inte stanna stanna i tid...
Älvorna ser en ångande Enhörning komma rusande emot dem. Först blir drottningen glad, hennes älskade lilla gulleplutt har kommit tillbaka till matte! Men så skvätter det aset lera på hennes klänning! Det här är en Enhörning som förtjänar en smäll på nosen... Drottningen lånar ett svärd från närmaste älva och hugger huvudet av Enhörningen. Sådär, nu borde han ha lärt sig att veta hut!
Men inte då, det aset skvätter blod på klänningen också!
Smörblomma/Asko:
Smörblomma var lycklig. Den här världen var så stor! Och överallt fanns det darrande små varelser som pep eller skrek när man klämde på dem - underhållning, var han än såg! Drottningen hade verkligen fört dem till en underbar plats! Han hade dock hört att här fanns mycket järn, men det hade han inte märkt så mycket av.
De andra älvorna var fortfarande nöjda med att studera de där märkliga dansarna, men Smörblomma hade tröttnat - han ville utforska den nya världen! Hitta någonting ännu roligare...
Han hade begett sig mot slottet han kunde se över trädtopparna, och blev förvånad när han upptäckte att där inte fanns någon vakt på post. Där fanns faktiskt ingen alls. Vilken besvikelse, ingen att leka med! Smörblomma lutade sig mot en träspak som stack ut ur väggen vid porten, kanske han borde stannat med de andra älvorna ändå. Det här var ju dödstrå-
*mrmrmrmrmrmrmrmrmrmrmrmr-duns!*
Spaken han lutat sig mot gick till fällgallret, med ett plötsligt muller släppte spärren och gallret föll ner över Smörblommas utsträckta ben. Nu fick han stifta närmare bekantskap med den här världens järn, och upptäckte under de få ögonblick han hade kvar i livet att han verkligen, verkligen inte tyckte om det...
Snickare Smed/Pilot:
Hopp! Skutt! Sprattel! Duns! Steg! Snurr! Skutt! Skutt! Smäll! Sprattel!
Jestanes... Det här dansandet var inte för veklingar minsann! Snickare Smed hade börjat känna benen mjukna redan för över en timme sedan, men kämpat tappert vidare ändå - det var något med hur älvorna (var kom de ifrån!?) stirrade på honom med oblinkande ögon som fick håret att resa sig över hela kroppen... Så länge de dansade höll sig älvorna på avstånd, men så fort de började sakta ner eller missa steg drog älvorna närmare. Och det var något intensivt i deras blick! Så de dansade vidare. Och dansade, och dansade, och dansade... Lancrekarlar var inga veklingar, de var vana vid hårt arbete i bergen hela dagarna, nog kunde de hålla igång en morrisdans! Även om det börjat bränna lite i musklerna vid det här laget...
Den känslan var dock ingenting jämfört med känslan som börjat bli alltmer pressande från andra regioner... Varje Skutt! kändes numer som om hans blåsa skulle explodera! Det gick inte att stå ut! Med en myckenhet sneglande kom snickare Smed fram till att ingen skulle märka om han smög runt en buske i fem sekunder. OK då, tio! (Kanske en minut eller så...) Det var många dansare, och älvorna följde rörelserna med fascinerade blickar, om Smed bara smög runt det här lilla trädet precis efter ett Stamp! så skulle...
Pust och stön, det gick! Äntligen fick han lätta på trycket! Han blundade i extas medan han noggrant vattnade Lancreskogen, och när han öppnade dem igen såg han... en ring av älvor, som såg på honom med glittrande ögon och grymma leenden.
- Öh... Sku...utt? försökte snickare Smed.
Men det kom han inte långt med.
Diamanda/Snurrfian:
De andra dansarna hörde skriken eka mellan träden, och la lite mer kraft i dansen. Den där Smed hade aldrig varit särskilt smart, helt klart.
Diamanda satt och bättrade på sitt läskiga, svarta nagellack, men det gick lite sisådär - det var svårt att se ordentligt med det myyyyyyyyystiska floret hon draperat över sin svarta hatt. Men inget pris är för högt för att se cool ut, såklart!
Det största problemet med att få lacket jämnt var dock kanske främst att hon hade en del att fundera på... Saker gick inte riktigt som hon tänkt sig. Tydligen hade Drottningen tagit sig igenom ringen - utan att Diamanda ens var där, hur nu det gått till - och hade varit i världen i flera timmar nu. Ändå hade hon inte sökt upp Diamanda för att ge henne den belöning hon så stenhårt förtjänat, typ! Och ingen lyssnade på henne (precis som vanligt...) när hon försökte säga att de där Älvorna det skvallrades om inte alls var så illa - folk borde faktiskt vara glada att det hände något spännande i den här hålan för en gångs skull! Istället ojade de sig och pratade om Granny och Nanny och allt det där kärringpacket, som om de skulle kunna göra något!
Nej, Diamanda hade faktiskt fått nog! Det var dags att kräva att bli tagen på allvar! Visserligen hade hon inte fått sin belöning från Drottningen än, men den skulle garanterat komma - och hon hade fått krafter tidigare, fullt tillräckliga krafter för att skrämma några lantisar till lydnad! Dessutom hade hon egna krafter också, sådetså!
Diamanda stegade mot byns centrum (med viftande händer och diskreta försök att pffft-a floret ur ögonen så hon kunde se var hon gick) för att reda ut vem som var boss häromkring en gång för alla. Hon blev nöjd när hon upptäckte att hon för en gångs skull gavs all den uppmärksamhet hon faktiskt förtjänade, när blick efter blick vändes mot henne där hon svepte fram (dramatiskt!).
- Där är hon! Den där Tockley-flickan som pratade om att locka hit älvorna!
Uh-oh... Det fanns en möjlighet att det här var fel sorts uppmärksamhet, eventuellt...?
Diamanda snodde på klacken och vände riktningen mot skogen - det var faktiskt dit hon varit på väg hela tiden, så det så! Lättad nådde hon trädlinjen innan de tungarslade lantisarna bakom henne så mycket som tagit ett steg i hennes riktning. Sådärja! Fast vad skulle hon göra nu då? Nu hade allting gått fel - igen! Bara för att alla andra var så dumma!
Ilsket tjurande rundade hon en gammal murken trädstam, men blev genast på bättre humör när hon upptäckte en grupp Älvor på andra sidan! Äntligen, här hade hon några allierade!
Så fick Diamanda lära sig varför ingen lyssnade på hennes briljanta idéer... Men Älvorna höll henne vid liv länge nog för att hon skulle hinna använda sina välförtjänta krafter till att kasta en förhäxning över de svikande as som inte insett hennes storhet!
Ingen:
Dansen gick uppför bergen, nerför bergen, genom skogen, över heden, runt byn och upp igen... Dansarna var trötta nu! Men Älvorna tröttnade inte.
- Hörni, Skutt! hur länge ska vi Stamp! Snurr! hålla på egentligen? flämtade vävare Bagare uppgivet till sina kamrater.
- Du är fri att sluta när du Snurr! vill, hördu! svarade skräddare Takslagare genom sammanbitna tänder.
Vävare Bagare kastade en blick över axeln mot de leende Älvorna, och la lite mer kraft i sitt nästa Stamp! - det gick helt klart att dansa ett tag till, kom han fram till.
(Hav tålamod, det här kan ta en liten pysselstund...)
Nanny Ogg/Koppen:
Nanny vandrade fundersamt i riktning mot puben - det var något i görningen! Hon var inte riktigt säker på vad, men något var det... Granny betedde sig som hon blivit spritt språngande, eh... normal! Pratade om karlar och funderade på livet!? Hon var inte sig själv. Magrat vägrade prata alls, fast Nanny bara ville vara snäll och lägga sig i precis så mycket som behövdes - flickan skulle faktiskt gifta sig, någon måste prata med henne om livets små mysterier! Men inte då. Ingen tacksamhet, det var vad som var fel med världen...
Men puben kan man lita på, Nanny visste att hon snart skulle få världen på rätt köl igen bara hon fått sitta i mitten av en folksamling, sjunga fula visor indiskreta sånger, smacka på sin pipa och dricka skumbla tills världen först blev krokig och sen gick runt tills den blev rak igen. Ja, lite skumbla skulle minsa-
- Buona seeeeeera, bella donnnnnna!
Det var den mest insinuanta röst Nanny någonsin hört - och hon hade hört en hel del. Hon såg sig intresserat omkring för att se vem som tilltalat henne, och upptäckte en dvärg hon nästan klivit på i sin tankspriddhet.
- Cara mia, vilken uppenbarelse! Vilken skönhet, vilken karaktär, vilken stil! Sällan har jag skådat en mer fulländad kvinna!
Nannys skrynkliga ansikte sprack upp i ett storflin, så hennes enda tand fick ha uppvisning. Sådan entusiasm från en man - eh, någon av manligt kön - var det faktiskt ett tag sedan hon upplevt... Hon tog emot visitkortet den ivrigt ögonbrynsviftande dvärgen höll fram mot henne:
"Giamo Casanunda, världen näst främste älskare!"
- Näst främste? frågade hon omtumlat.
- Si - men jag jobbar hårdare!
Hehehe, plötsligt såg Nannys kväll väldigt annorlunda ut. Man är ju aldrig för gammal för lite äventyr, och det fanns faktiskt andra som kunde kliva fram och ta lite ansvar för en gångs skull. En liten Casanunda och en stor skumbla, det var helt klart lösningen på alla hennes problem.
Nanny tog glatt Casanundas arm (fast hon fick böja sig rätt rejält) och följde honom runt knuten. Älvor, schmälvor - Lancre fick lösa sina egna problem ikväll!
Enhörningen/Lobelia:
Enhörningen skenade fram genom den snåriga skogen - var var han egentligen?! Hur hade han hamnat på den här vidriga platsen, varför var den så full av vidriga varelser, och varför var det järn överallt!? Han saknade sin Drottning, den vackra med den ljuva stämman, var var hon?
På avstånd kunde han plötsligt se en grupp skuttande fula apor - och runt dem en grupp älvor! Lättad vänder han åt det hållet, äntligen har han hittat sitt vackra folk! Men den här världen är lerig och hal - vidrig är vad den är!
- och älvorna är nedanför en backe. Enhörningen halkar till och lyckas inte stanna stanna i tid...Älvorna ser en ångande Enhörning komma rusande emot dem. Först blir drottningen glad, hennes älskade lilla gulleplutt har kommit tillbaka till matte! Men så skvätter det aset lera på hennes klänning! Det här är en Enhörning som förtjänar en smäll på nosen... Drottningen lånar ett svärd från närmaste älva och hugger huvudet av Enhörningen. Sådär, nu borde han ha lärt sig att veta hut!
Men inte då, det aset skvätter blod på klänningen också!
Smörblomma/Asko:
Smörblomma var lycklig. Den här världen var så stor! Och överallt fanns det darrande små varelser som pep eller skrek när man klämde på dem - underhållning, var han än såg! Drottningen hade verkligen fört dem till en underbar plats! Han hade dock hört att här fanns mycket järn, men det hade han inte märkt så mycket av.
De andra älvorna var fortfarande nöjda med att studera de där märkliga dansarna, men Smörblomma hade tröttnat - han ville utforska den nya världen! Hitta någonting ännu roligare...
Han hade begett sig mot slottet han kunde se över trädtopparna, och blev förvånad när han upptäckte att där inte fanns någon vakt på post. Där fanns faktiskt ingen alls. Vilken besvikelse, ingen att leka med! Smörblomma lutade sig mot en träspak som stack ut ur väggen vid porten, kanske han borde stannat med de andra älvorna ändå. Det här var ju dödstrå-
*mrmrmrmrmrmrmrmrmrmrmrmr-duns!*
Spaken han lutat sig mot gick till fällgallret, med ett plötsligt muller släppte spärren och gallret föll ner över Smörblommas utsträckta ben. Nu fick han stifta närmare bekantskap med den här världens järn, och upptäckte under de få ögonblick han hade kvar i livet att han verkligen, verkligen inte tyckte om det...
Snickare Smed/Pilot:
Hopp! Skutt! Sprattel! Duns! Steg! Snurr! Skutt! Skutt! Smäll! Sprattel!
Jestanes... Det här dansandet var inte för veklingar minsann! Snickare Smed hade börjat känna benen mjukna redan för över en timme sedan, men kämpat tappert vidare ändå - det var något med hur älvorna (var kom de ifrån!?
) stirrade på honom med oblinkande ögon som fick håret att resa sig över hela kroppen... Så länge de dansade höll sig älvorna på avstånd, men så fort de började sakta ner eller missa steg drog älvorna närmare. Och det var något intensivt i deras blick! Så de dansade vidare. Och dansade, och dansade, och dansade... Lancrekarlar var inga veklingar, de var vana vid hårt arbete i bergen hela dagarna, nog kunde de hålla igång en morrisdans! Även om det börjat bränna lite i musklerna vid det här laget... Den känslan var dock ingenting jämfört med känslan som börjat bli alltmer pressande från andra regioner... Varje Skutt! kändes numer som om hans blåsa skulle explodera! Det gick inte att stå ut! Med en myckenhet sneglande kom snickare Smed fram till att ingen skulle märka om han smög runt en buske i fem sekunder. OK då, tio! (Kanske en minut eller så...) Det var många dansare, och älvorna följde rörelserna med fascinerade blickar, om Smed bara smög runt det här lilla trädet precis efter ett Stamp! så skulle...
Pust och stön, det gick! Äntligen fick han lätta på trycket! Han blundade i extas medan han noggrant vattnade Lancreskogen, och när han öppnade dem igen såg han... en ring av älvor, som såg på honom med glittrande ögon och grymma leenden.
- Öh... Sku...utt? försökte snickare Smed.
Men det kom han inte långt med.
Diamanda/Snurrfian:
De andra dansarna hörde skriken eka mellan träden, och la lite mer kraft i dansen. Den där Smed hade aldrig varit särskilt smart, helt klart.
Diamanda satt och bättrade på sitt läskiga, svarta nagellack, men det gick lite sisådär - det var svårt att se ordentligt med det myyyyyyyyystiska floret hon draperat över sin svarta hatt. Men inget pris är för högt för att se cool ut, såklart!
Det största problemet med att få lacket jämnt var dock kanske främst att hon hade en del att fundera på... Saker gick inte riktigt som hon tänkt sig. Tydligen hade Drottningen tagit sig igenom ringen - utan att Diamanda ens var där, hur nu det gått till - och hade varit i världen i flera timmar nu. Ändå hade hon inte sökt upp Diamanda för att ge henne den belöning hon så stenhårt förtjänat, typ! Och ingen lyssnade på henne (precis som vanligt...
) när hon försökte säga att de där Älvorna det skvallrades om inte alls var så illa - folk borde faktiskt vara glada att det hände något spännande i den här hålan för en gångs skull! Istället ojade de sig och pratade om Granny och Nanny och allt det där kärringpacket, som om de skulle kunna göra något! Nej, Diamanda hade faktiskt fått nog! Det var dags att kräva att bli tagen på allvar! Visserligen hade hon inte fått sin belöning från Drottningen än, men den skulle garanterat komma - och hon hade fått krafter tidigare, fullt tillräckliga krafter för att skrämma några lantisar till lydnad! Dessutom hade hon egna krafter också, sådetså!
Diamanda stegade mot byns centrum (med viftande händer och diskreta försök att pffft-a floret ur ögonen så hon kunde se var hon gick) för att reda ut vem som var boss häromkring en gång för alla. Hon blev nöjd när hon upptäckte att hon för en gångs skull gavs all den uppmärksamhet hon faktiskt förtjänade, när blick efter blick vändes mot henne där hon svepte fram (dramatiskt!
).- Där är hon! Den där Tockley-flickan som pratade om att locka hit älvorna!
Uh-oh... Det fanns en möjlighet att det här var fel sorts uppmärksamhet, eventuellt...?
Diamanda snodde på klacken och vände riktningen mot skogen - det var faktiskt dit hon varit på väg hela tiden, så det så! Lättad nådde hon trädlinjen innan de tungarslade lantisarna bakom henne så mycket som tagit ett steg i hennes riktning. Sådärja! Fast vad skulle hon göra nu då? Nu hade allting gått fel - igen! Bara för att alla andra var så dumma!
Ilsket tjurande rundade hon en gammal murken trädstam, men blev genast på bättre humör när hon upptäckte en grupp Älvor på andra sidan! Äntligen, här hade hon några allierade!
Så fick Diamanda lära sig varför ingen lyssnade på hennes briljanta idéer... Men Älvorna höll henne vid liv länge nog för att hon skulle hinna använda sina välförtjänta krafter till att kasta en förhäxning över de svikande as som inte insett hennes storhet!
Ingen:
Dansen gick uppför bergen, nerför bergen, genom skogen, över heden, runt byn och upp igen... Dansarna var trötta nu! Men Älvorna tröttnade inte.
- Hörni, Skutt! hur länge ska vi Stamp! Snurr! hålla på egentligen? flämtade vävare Bagare uppgivet till sina kamrater.
- Du är fri att sluta när du Snurr! vill, hördu! svarade skräddare Takslagare genom sammanbitna tänder.
Vävare Bagare kastade en blick över axeln mot de leende Älvorna, och la lite mer kraft i sitt nästa Stamp! - det gick helt klart att dansa ett tag till, kom han fram till.
Senast ändrad:
