Det där med att skaffa barn....

[Inte_Ung]

@kimmis87 Jag skulle aldrig hamna i ett läge där mina djur går före en annan människa.
För mig så är människor viktigare i alla lägen.

 

[SiZo]

Jag har lite samma rädsla @Riley
Det värsta vore väl om man hittade en karl, blev superkär, skaffade barn, och sedan lämnar karln en ensam med ungen...

Det är verkligen ett mardrömsscenario!

 

[SiZo]

@kimmis87 Jag skulle aldrig hamna i ett läge där mina djur går före en annan människa.
För mig så är människor viktigare i alla lägen.

Så dina djur betyder alltså mindre för dig än helt främmande människor?

Jag säger alltså att det är skillnad när man kan göra ett medvetet val och när man tvingas göra ett val på instinkt.

 

[Inte_Ung]

Så dina djur betyder alltså mindre för dig än helt främmande människor?

Ja faktiskt.
Ett djur är alltid bara ett djur oavsett.

Men jag tror att jag fick den känslan efter att jag fått barn.
Innan dess vet jag inte hur jag hade reagerat.

 

[sjoberga]

Så dina djur betyder alltså mindre för dig än helt främmande människor?

Nej, fast det är inte det det handlar om. Betyder mer kan inte en främmande människa göra. Däremot är människovärdet strikt högre.

 

[Pepson2]

Ja man ångrar sig. Jag ångrar inte barnet - hon är en underbar och fantastisk person! - men jag kan ångra att just jag blev förälder eftersom jag känner mig så fullständigt otillräcklig och närmast misslyckad. (Nog mest beroende på att mitt referensmaterial, mina föräldrar, inte borde blivit föräldrar).

Livet ändras och man är plötsligt oumbärlig i vissa aspekter. Det beroendet har jag aldrig känt mig bekväm med. Att det ska hänga på mig (och fadern) om barnet får en bra barndom, får lagom mycket bagage att släpa med till terapisoffan och inte skäms ögonen ur sig för mig.

Mentalt har jag klarat den biten väldigt uselt.

Så ja, om jag vetat vad jag vet idag om hur livet och hennes barndom blev hade jag ALDRIG ens ÖVERVÄGT att skaffa barn.

Men HON är min stora stolthet!
Trots att jag blöder för varje litet misslyckade eller motgång som ev ev ev kan härledas till att jag inte stöttade nog, inte älskade tillräckligt, inte ställde upp nog, att hennes barndom inte blev lycklig nog.

Men? den största kärleken? Från mig? Från barnet?
Njae?

Varför? För att just unga personer är viktigare än vuxna? För att det finns nåon sorts extra status i att vara ung som inte en vuxen har.

Deet finns oändligt många vuxna människor som mina djur gått före. Varför skulle just ålder avgöra hur viktig man är i någon annans ögon?

Omoget? Hur då??
Är barn heliga på något sätt?

I mina ögon finns det exakt lika många vidriga barn som det finns dito vuxna. Och underbara likaså.

Den här "stora kärleken" så många beskriver är ju, egentligen en effekt av kemiska ämnen som släpps lös i hjärnan, precis som vilken annan kärlek som helst Detta i kombination med instinkten att skydda sin avkomma, vilket alla djur gör f ö, tror jag kanske leder till att den uppfattas som starkare än "annan kärlek".

Och visst finns det, i vårt samhälle, en tendens till att sätta barnen på piedestal och fullkomligt dyrka dem? Oavsett vilka knepiga individer de visar sig vara Allt ska anpassas och tillrättaläggas efter BARNEN! Föreställ er att det gjorde lika många samhällsanpassningar till en annan medborgargrupp, exempelvis arbetslösa... Vad tror ni om det?

 

[sjoberga]

Allt ska anpassas och tillrättaläggas efter BARNEN!

Jag kan inte alls hålla med. Istället tycker jag att samhället gör allt för att anpassa barnen till vad vi vill att de ska vara.

 

[stjarnhimmel]

Den här "stora kärleken" så många beskriver är ju, egentligen en effekt av kemiska ämnen som släpps lös i hjärnan, precis som vilken annan kärlek som helst Detta i kombination med instinkten att skydda sin avkomma, vilket alla djur gör f ö, tror jag kanske leder till att den uppfattas som starkare än "annan kärlek".

Och visst finns det, i vårt samhälle, en tendens till att sätta barnen på piedestal och fullkomligt dyrka dem? Oavsett vilka knepiga individer de visar sig vara Allt ska anpassas och tillrättaläggas efter BARNEN! Föreställ er att det gjorde lika många samhällsanpassningar till en annan medborgargrupp, exempelvis arbetslösa... Vad tror ni om det?

Det där är ngt jag också tycker är märkligt... att man alltid förväntas tycka att alla barn är så fantastiska. Jag tycker ju att barn är som människor är mest- vissa kommer man överens med och vissa inte.
Jag har alltid undrat vad man menar om man frågar om någon gillar barn. Det blir ju som att fråga om man gillar människor?
Ser man inte då att barn är individer med olika personligheter. Eller handlar det om huruvida man gillar att göra barnaktiviteter eller är omhändertagande?

 

[Pepson2]

Jag kan inte alls hålla med. Istället tycker jag att samhället gör allt för att anpassa barnen till vad vi vill att de ska vara.

Midsommarens grillfester som startar klockan 12.00, eftersom det annars "blir så sent för barnen"

 

[nexxa]

@sjoberga @stjarnhimmel Fast det där är så dumt att man måste "passa" sig för vad man skriver, för "plötsligt händer det" är ju hennes personliga upplevelse och den måste man få ha! Det är precis som de som är arga för att någon beklagar sig pga jobbig graviditet men inte "får" göra det, för tänkt så många som vill ha barn men inte kan. Lika väl som det händer att allt bara känns perfekt, lika väl kan det kännas fruktansvärt. Eller att man inte ska berätta om att man är gravid för något kan ju hända. Och missfall som känns så tabu, men är vanligt, borde heller inte läggas i skymundan. Det är omöjligt att inte råka trampa någon på tårna i flera avseenden

@Martina_m Jag har sedan tidig tonår när mina kompisar sa att de ville har barn, alltid känt att jag verkligen inte vill ha några alls. Från det att jag var 15 år och 7 år framåt fick jag dessutom ta 50% ansvar för min yngsta bror då vår pappa inte gjorde det. Jag vet inte om det "avskräckt" mig att bli påtvingad ett sådant ansvar men mest är det nog för att jag dels under de senaste 8-10 åren känt mig kroniskt trött, tanken på att orka ta hand om en människa utöver mig själv skulle inte fungera alls. Utöver det ser jag för mycket av det klassiska att mamman tar allt arbete kring det och att om det faktiskt finns de som delar på ansvaret 50-50 så har du halva jordklotet efter dig som talar om att du är en dålig mamma för att du lämnade barnet med pappan en timme (observera att man gärna säger att pappan passar barnet).

Sen finns det många andra faktorer för min del, såsom att jag aldrig velat föda naturligt och dessutom känner att jag absolut inte skulle vilja amma heller, tanken känns obehagande. Sen det som följer med bristande sömn, ett ansvar dygnet om och att man är berövad på friheten att göra vad man vill när man vill.

Min mamma vill hemskt gärna att jag ska skaffa barn men har smått börjat förlika sig med att hon aldrig kommer bli mormor. Det värsta tjatet är utan tvekan om att man kommer ångra sig och vilja ha barn. Sen att du själv är övertygad om att det inte kommer förändras alls? Då slår de gärna på dövörat.

Kompisarna som fick barn väldigt unga har jag märkt lite bitterhet från, de säger det inte rakt ut, men det blev nog lite ensamt även om man fortsätter umgås så är man i olika faser i livet helt enkelt. Tyvärr har jag alldeles för många gånger fått känna på att man om man inte har barn och är mamma så är man inte lika viktig, liksom att mammor med bebisar har företräde och rättigheter till lite allt möjligt.

Det som stör mig är också att det blir en så skarp gräns mellan de som har barn och inte, precis som om vi utan barn inte får avancerad till fullkomligt vuxen människa förrän dess. Men även tjatet från vissa man umgås, där alla i gänget har barn utom vi och ingen accepterar att det inte finns en önskan om barn alls.

När min läkare är tillbaka efter semestern ska jag ansöka om att sterilisera mig. Jag känner att jag hellre sågar av min arm bara jag slipper skaffa barn

 

[sjoberga]

Midsommarens grillfester som startar klockan 12.00, eftersom det annars "blir så sent för barnen"

Det är ju mer upp till enskilda familjer. Jag menar mer "du är onormal, alltså måste du ha en bokstavskombination och få hjälp att anpassa dig till hur vi vill att du ska vara"

 

[sjoberga]

@nexxa med den formuleringen är det lätt att det blir i betydelsen att det kommer att hända alla, bara man skaffar barn. Och så är det inte. Det var därför jag tyckte det passade bättre att förtydliga att det inte var budskapet.

 

[TomasN]

Jag har två.

Det korta svaret är väl att det är lite som att ha häst, både roligt och en massa uppoffringar i form av exempelvis tid och pengar.

Den stora skillnaden är att hästar är lättare att sälja om man tröttnar

 

[sjoberga]

Den stora skillnaden är att hästar är lättare att sälja om man tröttnar

Lite mer socialt accepterat och på rätt sida lagen i alla fall.

 

[Egonson_]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Jag är 28 år, har inte en enda sekund känt att jag på något sätt skulle vilja ha barn. Jag har svårt att ens sätta mig in i känslan. Jag accepterar fullt ut att andra vill men jag har aldrig, inte en enda gång, känt "det där", som de flesta andra faktiskt verkar ha gjort!

Sedan om det är det faktum att det inte skulle fungera alls i mitt liv, på grund av en hel rad orsaker, så jag helt enkelt trycker undan de tankarna, eller om det bara är så. Ingen aning. Några ungar blir det inte här just nu även om jag skulle träffa en man i morgon som passar ändamålet.
Känner mig sjukt udda och "utanför" i mina tankar i alla fall.

Om jag ändrar mig någon gång, fine, men just nu, nej. Jag tycker om barn som jag tycker om andra personer, vissa mer, vissa inte alls.

 

[Pepson2]

Det är ju mer upp till enskilda familjer. Jag menar mer "du är onormal, alltså måste du ha en bokstavskombination och få hjälp att anpassa dig till hur vi vill att du ska vara"

Eller när kommunen ordnade en gratis konsert med en välkänd artist (Tack kommunen! ) och det blev närmast folkstorm, eftersom de valt att förlägga konserten till kl. 21. Det blev ju för sent för barnen!

Debatten stormade i lokaltidningen och en kompis till mig fick ta mycket skit i den debatten, eftersom han råkade skriva nåt i stil med att "barn inte skadas och får men för livet, om de får stanna uppe lite senare en kväll" Riktigt, riktigt otrevliga svar fick han. Min kompis är själv fembarnspappa...

 

[sjoberga]

Suck. Jag har då onormala barn som gärna är uppe till midnatt om det är något speciellt som händer. Men de kanske blir obotligt skadade om man inte alltid lägger dem efter prick kl 19.

 

[Pepson2]

Suck. Jag har då onormala barn som gärna är uppe till midnatt om det är något speciellt som händer. Men de kanske blir obotligt skadade om man inte alltid lägger dem efter prick kl 19.

Toligtvis får de livslåga men om man rubbar rutinerna en gång

 

[SiZo]

Nej, fast det är inte det det handlar om. Betyder mer kan inte en främmande människa göra. Däremot är människovärdet strikt högre.

Läste du det jag skrev från början? För som jag skrev så håller jag med om att en människa är värd mer, men jag pratade om i en paniksituation, där man tvingas agera på instinkt. Det går alltså inte riktigt att jämföra med vad man "tycker" utan handlar snarare om vad man känner. Och rent känslomässigt kommer mina djur före alla människor jag inte känner. Det betyder inte att jag tycker att de är mer värda än människor.

 

[Sleepy]

Mitt starkaste argument mot att få barn, var att jag skulle slippa ha kontakt med skolan.

Varför? Nog för att jag haft några möten genom åren med inkompetent skolpersonal som behövt styras upp, men det skulle aldrig hindrat mig från att skaffa barn.

jag gillade verkligen den där egotrippen ihop med det lilla barnet, när man tittar på världen tillsammans och det är första gången för den där lilla personen.