Jag har inga barn, vill inte ha barn och har heller aldrig velat ha barn. Jag tycker om barn och umgås gärna med barn (precis som jag umgås med människor i alla möjliga åldrar), men är inte ett dugg intresserad av att skaffa egna barn. Då många (kanske de flesta?) av mina vänner, kompisar och bekanta nyligen har fått barn (eller väntar barn), har jag under den sista tiden funderat över varför denna längtan saknas hos mig. Till viss del tror jag att det beror på att jag uppskattar att vara vuxen för mycket för att ägna mig åt diverse barnaktiviteter: om jag tar mina grannar som exempel, så verkar de ha jätteroligt med sina barm: de går till pulkapacken, lekplatsen, badplatsen, etc. och verkar uppskatta dessa aktiviteter. Själv känner jag ett fysiskt och psykiskt motstånd när jag bara tänker på aktiviteter av detta slag.
Ibland märker jag att andra människor blir lite provocerade när jag på frågan om jag vill ha barn svarar att jag inte är intresserad, dessutom har jag under de senaste åren märkt att det kan vara svårt att komma in i sociala grannsammanhang i vilket alla andra har barn då många av mina grannar verkar umgås genom sina barn.
Ibland märker jag att andra människor blir lite provocerade när jag på frågan om jag vill ha barn svarar att jag inte är intresserad, dessutom har jag under de senaste åren märkt att det kan vara svårt att komma in i sociala grannsammanhang i vilket alla andra har barn då många av mina grannar verkar umgås genom sina barn.