Det där med att skaffa barn....

[Albatross]

Jag har inga barn, vill inte ha barn och har heller aldrig velat ha barn. Jag tycker om barn och umgås gärna med barn (precis som jag umgås med människor i alla möjliga åldrar), men är inte ett dugg intresserad av att skaffa egna barn. Då många (kanske de flesta?) av mina vänner, kompisar och bekanta nyligen har fått barn (eller väntar barn), har jag under den sista tiden funderat över varför denna längtan saknas hos mig. Till viss del tror jag att det beror på att jag uppskattar att vara vuxen för mycket för att ägna mig åt diverse barnaktiviteter: om jag tar mina grannar som exempel, så verkar de ha jätteroligt med sina barm: de går till pulkapacken, lekplatsen, badplatsen, etc. och verkar uppskatta dessa aktiviteter. Själv känner jag ett fysiskt och psykiskt motstånd när jag bara tänker på aktiviteter av detta slag.

Ibland märker jag att andra människor blir lite provocerade när jag på frågan om jag vill ha barn svarar att jag inte är intresserad, dessutom har jag under de senaste åren märkt att det kan vara svårt att komma in i sociala grannsammanhang i vilket alla andra har barn då många av mina grannar verkar umgås genom sina barn.

 

[Inte_Ung]

Personligen så tycker jag faktiskt att det är mer berättigat att ifrågasätta folk som skaffar barn och inte har råd med det (dvs jag är med och betalar bidrag till föräldrarna genom mina skattepengar) än att ifrågasätta folk som väljer att inte skaffa barn, oberoende anledning, så länge det inte är brist på människor.

Du är med och betalar för andras barn därför att barnen tillhör oss alla i form av att vara framtidens människor.
Inte för att föräldrarna inte har råd själva.

Har du problem med det?

 

[Fibusen]

Kan tyvär inte ändra här nu!

 

[sjoberga]

@Fibusen jodå, det är bara åka runt och tippexa alla användares skärmar så fort de klickar på tråden!

 

[mandalaki]

Nej, fast i en diskussionstråd på buke bör man väl inte fästa sig vid om yttranden skulle betraktas som hurtiga i något enstaka sammanhang eller huruvida någon är hjälpt av att veta något eller inte. Varför skulle det vara kontroversiellt att det handlar om prioriteringar och att människor gör dem utifrån sin egen situation och vilja? Måste man känna att det måste vara rätt för alla för att vara "hjälpt"?

Skulle någon yttra det, till någon som valt något "det är en fråga om prioriteringar", så kan man ju uppfatta att det är någon form av angrepp där man ifrågasätter den genomförda prioriteringen.

Jag tänkte snarare på situationen då en specifik person, kan vara både på Buke och IRL, som faktiskt har valt bort väldigt mycket under småbarnstiden för att hon inte orkar kombinera allt, får höra att Det är bara en fråga om prioriteringar. Det är det jag menar är hurtigt.

 

[mandalaki]

Jag var också väldigt osäker,ena dagen ville jag kanske ha barn nån gång,andra dagen ville jag inte. Sen kom den där veckan när mensen inte kom,och testet togs,och jag fick världens chock (åt p-piller) och ett beslut måste fattas. Nu var det inte längre frågan om vi skulle försöka få barn öht någon gång,utan nu var frågan vad vi skulle göra med barnet som redan var i magen. Jag slets mellan abort och behålla,maken sa att han gärna ville behålla det,men har hela tiden vetat om min tveksamhet till barn i det stora hela,så han sa även att jag fick ta det sista beslutet,och att han skulle så klart finnas kvar oavsett vad det vart.

Jag valde tillslut att behålla och jag ångrar det inte för en sekund,skrev faktist ett blogginlägg när sonen vart 6 månader:

"Jag kan erkänna att jag aldrig varit så där jätte barnkär,jag har aldrig liksom sagt/tänkt direkt att "jag ska ha barn när jag blir stor",jag har varit nöjd med mitt liv som varit,och alltid tyckt att det låtit som en skröna när föräldrar har sagt att dom aldrig känt så stark kärlek någonsin som dom gör för sitt barn,att dom är det bästa som hänt en osv.

Visst förstog jag att man älskar sitt barn högt,men jag tänkte att det är väll som jag älskar mina djur,min man,min bror,min mamma och min pappa,dvs mer än allt! MEN,när man får barn så händer det faktist! Det blir något starkare endå,något som inte går att sätta tungan på. Något som gör att man helt plötsligt blir glad över så lite. Ett leende,och det känns som solsken hela dagen. Något som gör att man överlever trots minimalt med sömn. Något som gör så hela världens vänds upp och ner,men endå så känns det så rätt,och man känner starkare kärlek än någonsin. Något som får en stark som en oxe,och något man skulle kämpa in till döden för om det behövdes. Något som man alltid kommer finnas för,något man alltid kommer älska,och något som är mitt viktigaste i hela världen.

Jag kan hämed sålla mig till människorna som säger att "Inget är starkare än kärleken till sitt barn" Det stämmer... Det stämmer så in i tusan! "

Jag tror också att kärleken till ett barn är speciell och att man uppfattar den som starkare än annan kärlek. Men det innebär ju inte att alla prompt måste vilja uppleva den känslan.

 

[Petruska]

Det där med egoism är intressant ... Ibland hör man saker som "jag blev mindre egoistisk när jag fick barn" men jag undrar om det prompt behöver stämma.

Snarare tycker jag att folk som var egoistiska innan bara flyttar lite av egoismen till att omfatta även barnet - "Det är JAG och BARNET som är viktigare/märkvärdigare än alla andra här".

Jag går så långt som till att säga att många som inte var märkbart mer egoistiska än andra, blir fruktansvärt egoistiska när de har fått barn, även om de centrerar egoismen kring BARNET. Just dessa personer brukar, enligt mina osystematiska iakttagelser, vara de som skryter mest om hur oegostiska och fina människor de har blivit sedan de fick barn.

 

[tanten]

Hur mycket förändras livet? Svar; totalt
Ångrar man sig? Svar; ibland

Jag tycker föräldraskapet är väldigt dubbelt. Skitjobbigt och ibland rent ut sagt för jävligt! Samtidigt ger barnen en en känsla av den största kärlek man kan tänka sig.

Nu är våra barn vuxna och det är med stolthet jag ser dem.

Ja man ångrar sig. Jag ångrar inte barnet - hon är en underbar och fantastisk person! - men jag kan ångra att just jag blev förälder eftersom jag känner mig så fullständigt otillräcklig och närmast misslyckad. (Nog mest beroende på att mitt referensmaterial, mina föräldrar, inte borde blivit föräldrar).

Livet ändras och man är plötsligt oumbärlig i vissa aspekter. Det beroendet har jag aldrig känt mig bekväm med. Att det ska hänga på mig (och fadern) om barnet får en bra barndom, får lagom mycket bagage att släpa med till terapisoffan och inte skäms ögonen ur sig för mig.

Mentalt har jag klarat den biten väldigt uselt.

Så ja, om jag vetat vad jag vet idag om hur livet och hennes barndom blev hade jag ALDRIG ens ÖVERVÄGT att skaffa barn.

Men HON är min stora stolthet!
Trots att jag blöder för varje litet misslyckade eller motgång som ev ev ev kan härledas till att jag inte stöttade nog, inte älskade tillräckligt, inte ställde upp nog, att hennes barndom inte blev lycklig nog.

Men? den största kärleken? Från mig? Från barnet?
Njae?

 

[mandalaki]

Ja man ångrar sig. Jag ångrar inte barnet - hon är en underbar och fantastisk person! - men jag kan ångra att just jag blev förälder eftersom jag känner mig så fullständigt otillräcklig och närmast misslyckad. (Nog mest beroende på att mitt referensmaterial, mina föräldrar, inte borde blivit föräldrar).

Livet ändras och man är plötsligt oumbärlig i vissa aspekter. Det beroendet har jag aldrig känt mig bekväm med. Att det ska hänga på mig (och fadern) om barnet får en bra barndom, får lagom mycket bagage att släpa med till terapisoffan och inte skäms ögonen ur sig för mig.

Mentalt har jag klarat den biten väldigt uselt.

Så ja, om jag vetat vad jag vet idag om hur livet och hennes barndom blev hade jag ALDRIG ens ÖVERVÄGT att skaffa barn.

Men HON är min stora stolthet!
Trots att jag blöder för varje litet misslyckade eller motgång som ev ev ev kan härledas till att jag inte stöttade nog, inte älskade tillräckligt, inte ställde upp nog, att hennes barndom inte blev lycklig nog.

Men? den största kärleken? Från mig? Från barnet?
Njae?

I grundligt genomtröskade ämnen (som det här) är det sällan det kommer in nyare infallsvinklar. Men det där inlägget upplever jag som ett sånt. Tack för det!

 

[tanten]

@purity_666 Förlåt men att värdera huruvida hundar "kommer före" barn låter som ett väldigt omoget sätt att resonera?
.

Varför? För att just unga personer är viktigare än vuxna? För att det finns nåon sorts extra status i att vara ung som inte en vuxen har.

Deet finns oändligt många vuxna människor som mina djur gått före. Varför skulle just ålder avgöra hur viktig man är i någon annans ögon?

Omoget? Hur då??
Är barn heliga på något sätt?

I mina ögon finns det exakt lika många vidriga barn som det finns dito vuxna. Och underbara likaså.

 

[Petruska]

En lite småtråkig sak med barn, tycker jag, är att jag så väldigt mycket föredrar små barn. Jag tycker lätt att småbarnstiden var den roligaste i livet - och då var jag bara lite över 20, ensamstående och student, så det var inte självklart att det skulle bli en dans på rosor. När skolan började blev allt mycket jobbigare. Mitt starkaste argument mot att få barn, var att jag skulle slippa ha kontakt med skolan. Egentligen tror jag att jag hade rätt på den punkten, det var verkligen inte roligt med skolan.

Men jag gillade verkligen den där egotrippen ihop med det lilla barnet, när man tittar på världen tillsammans och det är första gången för den där lilla personen. Den utan jämförelse största och längsta egotrippen i mitt liv! Jag tycker att nästan varje lyckad kontakt med något barn ger lite av det där, vilket är mysigt. (Det beror mest på föräldrarna, inte på barnets personlighet.)

Det kommer ju aldrig att gå att få veta, men jag är uppriktigt nyfiken på hur mitt liv hade tett sig fram tills nu om jag inte hade fått barn? Vem hade jag levt med, var hade jag bott, vad hade jag jobbat med, vad hade jag tänkt om att inte ha barn? (Om någon känner till något orakel som kan svara på dessa frågor, tar jag gärna emot tips!)

 

[sjoberga]

Nej, men människor har ett okuvligt människovärde.

Om man inte är villig att exempelvis offra sitt djur för att rädda livet på en medmänniska tycker jag att antyder en mycket konstig människosyn. Nu ställs man sällan inför en sådan sak.

Och så skulle vi inte ha den debatten i den här tråden.....

 

[mandalaki]

Varför? För att just unga personer är viktigare än vuxna? För att det finns nåon sorts extra status i att vara ung som inte en vuxen har.

Deet finns oändligt många vuxna människor som mina djur gått före. Varför skulle just ålder avgöra hur viktig man är i någon annans ögon?

Omoget? Hur då??
Är barn heliga på något sätt?

I mina ögon finns det exakt lika många vidriga barn som det finns dito vuxna. Och underbara likaså.

Nja, jag tycker just det där att värdera djur mot människor (barn ELLER vuxna) är omoget. Det är mer som ung man är sysselsatt med tankelekar typ Vem skulle du rädda från en brand, din katt eller grannens unge? Jag ser det just som en tankelek, för de som deltar i den har aldrig varit i skarpt läge, så att säga.

Därför tycker jag alltså också att det är omoget att dra in värderingar kring vem som "kommer före" när man ska sammanföra barn med hundar så att det funkar för både barn och hund.

 

[Petruska]

(Nog mest beroende på att mitt referensmaterial, mina föräldrar, inte borde blivit föräldrar).

Där har jag motsatt upplevelse. Vet inte om det är att föredra. Min pappa är en så himla bra förälder - bra med barn överhuvudtaget - att jag aldrig har kommit i närheten av hans nivå.

 

[Inte_Ung]

Varför? För att just unga personer är viktigare än vuxna? .

Nej för att de är människor och inte djur.
Och människor kommer alltid först.

 

[Petruska]

Förresten, ni andra som har någorlunda vuxna barn och som skriver att de är sådana fantastiska personer. Tycker inte ni att era barn är rätt lika er själva på rätt många sätt? Och inte enbart på de sätt som ni trivs med hos er själva?

Jag älskar tveklöst min son, men att säga att han är en fantastisk person, verkar förutsätta att jag även tycker att jag själv är fantastisk, eftersom vi är så pass lika. Jag tycker att han har mycket av mina bra egenskaper, men han har helt klart också rätt mycket av mina knepigheter. Det är ju inte att förvånas över, men jag känner helt klart mer kärlek som grundar sig i familjelikhet än i att han skulle vara fantastiskt.

Däremot blir jag extremt stolt och mallig när han gör väl ifrån sig, men det är inte samma sak som att tycka att han är fantastisk, tycker jag.

Jag kan ärligt talat inte komma på någon som jag tycker är fantastisk, och absolut ingen i min familj. Snarare är väl idoler på lite avstånd fantastiska, tack vare avståndet.

 

[Riley]

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Inga barn, vill inte heller ha. Är ingen barnmänniska och har inget intresse av att anpassa mitt liv på det sätt som barn kräver, ej heller "förstöra" min kropp genom en graviditet.

Jag är inte velig i ordets egentliga betydelse, men har en genuin rädsla för att jag med åren ska börja "ändra mig". Jag syftar då inte på någon helomvändning orsakad av någon sorts biologisk klocka, men väl att falla för grupptrycket och familjens och omgivningens förväntningar. Eller att bli så head over heels kär i en partner som vill ha barn att jag väljer att gå med på att skaffa enbart för att inte mista honom. Risken för något av nämnda scenarios är överhängande och jag är genuint rädd för om jag kommer orka och våga stå på mig den dagen det eventuellt sker.

I fråga om att alltid älska sina barn och sin nya livssituation är jag övertygad om att mörkertalet bland olyckliga och olämpliga (alltså ur egen synvinkel) föräldrar är stort. En vän valde relativt omgående att adoptera bort sitt barn (jag vet inte om det faktiskt är en adoption eller om det fungerar som en fosterhemsplanering, men ni förstår vad jag menar) och en bekant har uttryckt ånger över föräldraskapet, men "ser ingen annan väg ut än att acceptera och uthärda". Jag tror förvisso att fall likt dessa är förhållandevis få, men ändå betydligt fler än vad man hör om.

 

[SiZo]

Nej för att de är människor och inte djur.
Och människor kommer alltid först.

Jag kan i min logiska hjärna hålla med dig, helt och hållet tillomed.
Men om jag en dag skulle stå inför en situation där jag kunde rädda min hund eller ett för mig helt okänt barn så skulle jag i paniken alla gånger välja min hund. Mina känslor för MIN hund är större än för någon helt okänd person.

Det tycker inte jag är något konstigt alls faktiskt, utan snarare väldigt logiskt.

Samma sak om en unge stod och sparkade på min hund, då skulle jag nog kunna slå ihjäl ungen i sinnesförvirringen i värsta fall.

KL

Jag har inga barn, och har inget direkt barnsug heller. När folk frågar varför jag inte vill ha barn så är mitt svar "Jag förstår inte vad jag ska ha ett barn till?" Och den frågan har de inget svar på, så de brukar nöja sig där

Min enda rädsla är att jag som 40 åring ska komma på att jag ju visst vill ha barn. Men än så länge så är jag väldigt fast i mitt beslut. Och att uppfostra ett barn ensam känns verkligen inte lockande någonstans.

 

[Inte_Ung]

Tycker inte ni att era barn är rätt lika er själva på rätt många sätt? Och inte enbart på de sätt som ni trivs med hos er själva?

Visst liknar de mig.
Men det fantastiska är ju att de inte har alla mina trista sidor utan är mycket trevligare än vad jag är.

 

[Petruska]

Visst liknar de mig.
Men det fantastiska är ju att de inte har alla mina trista sidor utan är mycket trevligare än vad jag är.

Haha! Min pappa och jag brukar skämta om att vi mest nedärver de jobbiga sidorna i vår familj! Värdelöst avelsmaterial, med andra ord.