Det där med att skaffa barn....

[mandalaki]

Det där med egoism är intressant ... Ibland hör man saker som "jag blev mindre egoistisk när jag fick barn" men jag undrar om det prompt behöver stämma.

Snarare tycker jag att folk som var egoistiska innan bara flyttar lite av egoismen till att omfatta även barnet - "Det är JAG och BARNET som är viktigare/märkvärdigare än alla andra här".

 

[stjarnhimmel]

Det där med egoism är intressant ... Ibland hör man saker som "jag blev mindre egoistisk när jag fick barn" men jag undrar om det prompt behöver stämma.

Snarare tycker jag att folk som var egoistiska innan bara flyttar lite av egoismen till att omfatta även barnet - "Det är JAG och BARNET som är viktigare/märkvärdigare än alla andra här".

Det märkliga är föräldrar som tycker är deras barn är viktigare än andra barn..
Umgicks förra semetsern med ett par barnfamiljer. när man skulle välja utflykter var det jättesvårt att få föräldrarna att samsas- för alla tyckte ju att deras barns önskemål var viktigare än andras.
Jag utan barn var den som kom med förslaget om en kompromiss..

 

[lil-sis]

Det här har jag funderat på lite ibland (ung brud, vill inte ha barn), varför ses det av så många att det är "själviskt" eller "egoistiskt" att välja att inte skaffa barn?
Om man även ser det som du också nämnde "...det är ju ingen brist på människor här i världen..." är det väl närmare oegoistiskt än egoistiskt att inte skaffa barn ur miljösynpunkt?

För att många anser att man har som plikt att ordna nya små medborgare så att samhället kan leva vidare.
Förr i tiden behövde man ju också barnen för att familjens gård skulle kunna leva vidare och så vidare.

Och så är det ju inte längre. Man behöver ju inte ens barnen för att någon ska ta hand om en som gammal sen.

Att välja bort barn med den synen på hur världen fungerar blir ju då negativt och väldigt självcentrerat. JAG vill inte lägga tid och energi på att föra människosläktet vidare.

(Oj vad svårt det blev att förklara hur jag tänker här, känner jag. Just idag skyller jag på skrap- och skärsåren som bultar i mitt vänsterben efter en liten tja hästolycka i tisdags kväll.)

 

[mandalaki]

Jag utan barn var den som kom med förslaget om en kompromiss..

Jag tänker ibland på förskollärarna på föräldrakooperativa dagis. De kan inte ha det för lätt

 

[Kosmostanten]

Jag har nog aldrig njutit av själva grejen att "ha barn", som en del verkar göra...de som liksom går in i mammarollen och identifierar sig väldigt mycket med den, dessa är också de som förändrar sig väldigt mycket när de blivit föräldrar.

Jag längtade inte efter barn, tyckte inget vidare om barn och var fullt beredd att aldrig skaffa några.
Så kom första ungen av mer eller mindre slump, och livet blev sig inte likt mer
Nu har jag tre, och det alldeles underbara med dom är att de är sådana bra personer. Mina tre favoritmänniskor i världen.
DET var inget jag överhuvud taget funderat över innan, i den mån jag alls tänkt på barn. Tänkte mest att de skulle vara liksom...bara barn. Några man måste uppfostra. Jobbiga och snoriga och krävande och skulle sno min tid och min självständighet. Och visst, det gör de ju i viss mån.
Men detta att få lära känna och älska dessa sköna personer som de är har gjort att det känns mer än värt allt.
Och jag ser fram emot att få ha dem i resten av mitt liv, som vuxna. Och jobbar ständigt på att göra mig förtjänt av samma känsla från dem.

 

[Raderad medlem 6459]

Det här har jag funderat på lite ibland (ung brud, vill inte ha barn), varför ses det av så många att det är "själviskt" eller "egoistiskt" att välja att inte skaffa barn?
Om man även ser det som du också nämnde "...det är ju ingen brist på människor här i världen..." är det väl närmare oegoistiskt än egoistiskt att inte skaffa barn ur miljösynpunkt?

Folk har så jävla mycket åsikter. Jag har kommit fram till nu att jag kanske bara vill ha ett barn i framtiden och faaaaan vad det stör folk när jag nämner det i diskussioner. De blir helt upprörda, pratar om ensamma stackars ensambarn, om bortskämda jävla ensambarn, om hur egoistiskt det vore etc etc. När jag nämnde det för min kära mor blev hon rätt stressad och började på en gång förklara varför två barn är så oändligt mycket bättre. Vi planerar inte ens barn än på några år men redan ska ungstackarn räddas av från mina hemska idéer!

Min slutsats är att folk kommer alltid ha miljarder åsikter om ens barnfödande eller brist på det.

 

[Inte_Ung]

Det där med egoism är intressant ... Ibland hör man saker som "jag blev mindre egoistisk när jag fick barn" men jag undrar om det prompt behöver stämma.

Vissa människor lär sig att se andra människors behov av att få barn.
De kunde då oftast bara se sina egna behov innan.
Som tur är så är de flesta människor inte så begränsade till sin natur.

 

[Mabuse]

Det där med egoism är intressant ... Ibland hör man saker som "jag blev mindre egoistisk när jag fick barn" men jag undrar om det prompt behöver stämma.

Snarare tycker jag att folk som var egoistiska innan bara flyttar lite av egoismen till att omfatta även barnet - "Det är JAG och BARNET som är viktigare/märkvärdigare än alla andra här".

Jag tycker, om något, att jag blivit mer egoistisk. Inget gör en ju så ogin och ogenerös som sömnbrist och trötthet, varje ledig sekund blir ju viktig och är man tillräckligt trött blir man en sån där person som tycker partnern gott kunde gå på toa lite fortare, eller hålla sig en stund till.

När det gäller ursprungsfrågan så upplever jag inte att mina prioriteringar och intressen har förändrats genom att få barn (har två små barn), allt det barnovänliga som jag gillade innan jag fick barn tycker jag fortfarande är jättekul, bara att jag nästan aldrig har möjlighet till det nu. Det kan ju kännas lite trist ibland, allt det där roliga som inte är möjligt nu eftersom jag har barn. Sen är det ju också hemskt roligt med barn, så det är ju värt det för mig, man får tänka lite att allt har sin tid, man får ta det onda med det goda.

Sen finns det ju uppenbart folk som när de får barn tappar intresset för allt barnovänligt de tyckte var kul innan, och inte saknar något som småbarnsföräldrar, och det låter ju mycket praktiskt. Men det är inget jag känner igen mig i.

 

[mandalaki]

För att många anser att man har som plikt att ordna nya små medborgare så att samhället kan leva vidare.
Förr i tiden behövde man ju också barnen för att familjens gård skulle kunna leva vidare och så vidare.

Och så är det ju inte längre. Man behöver ju inte ens barnen för att någon ska ta hand om en som gammal sen.

Att välja bort barn med den synen på hur världen fungerar blir ju då negativt och väldigt självcentrerat. JAG vill inte lägga tid och energi på att föra människosläktet vidare.

(Oj vad svårt det blev att förklara hur jag tänker här, känner jag. Just idag skyller jag på skrap- och skärsåren som bultar i mitt vänsterben efter en liten tja hästolycka i tisdags kväll.)

Jag tror inte att särskilt många skaffar barn av pliktkänsla mot samhället. Däremot tror jag att de gör det av allt från slentrian till känslan av att barn är livet högsta mening. Någonstans i mittzonen där hamnar nog de flesta, de som gör det för att de tilltalas av tanken på att ha barn, helt enkelt.

Men det där är så svårt att formulera att de, när de avkrävs på svar, drar till med artens fortlevnad och sånt där.

 

[micaelathegreat]

@niphredil Det dar ar sa javla puckat. Det ar som nar folk sager att det ar tur att vi fick en flicka och en pojke for da kunde vi sluta vid tva barn. Annars hade vi behovt skaffa ett till. Och jag fattar liksom inte hur de tanker. Tank om vi haft tva flickor och sen skaffar et till barn i hopp om pojke bara for att end up with tre flickor. Man maste ju vilja ha det dar tredje (eller andra) barnet oavsett vad det blir. I ditt fall handlar det ju om att skaffa ett barn du inte vill ha for att ha ett syskon till ungen. Det ar ju helt rubbat. Skaffa du ett barn, jag stottar dig!

 

[Mistimed]

För att många anser att man har som plikt att ordna nya små medborgare så att samhället kan leva vidare.
Förr i tiden behövde man ju också barnen för att familjens gård skulle kunna leva vidare och så vidare.

Och så är det ju inte längre. Man behöver ju inte ens barnen för att någon ska ta hand om en som gammal sen.

Att välja bort barn med den synen på hur världen fungerar blir ju då negativt och väldigt självcentrerat. JAG vill inte lägga tid och energi på att föra människosläktet vidare.

(Oj vad svårt det blev att förklara hur jag tänker här, känner jag. Just idag skyller jag på skrap- och skärsåren som bultar i mitt vänsterben efter en liten tja hästolycka i tisdags kväll.)

Jo absolut, jag menar ingen kritik mot dig utan kom och tänka på det när jag såg din formulering.

Det jag själv tänker är ju att jag förstår att man hade den synen förr, men eftersom det inte längre är så som du beskriver att det var förr funderar jag lite på varför det ändå "hänger kvar" att det skulle vara egoistiskt. Viss överbefolkning finns ju, och jag tror aldrig att det kommer sluta finnas kvinnor som verkligen VILL ha barn, så risken att "samhället inte skulle kunna leva vidare" tror jag är ganska obefintlig... ^^

 

[Inte_Ung]

@niphredil Det finns många fördelar för ett ensambarn också.

 

[lil-sis]

Jo absolut, jag menar ingen kritik mot dig utan kom och tänka på det när jag såg din formulering.

Det jag själv tänker är ju att jag förstår att man hade den synen förr, men eftersom det inte längre är så som du beskriver att det var förr funderar jag lite på varför det ändå "hänger kvar" att det skulle vara egoistiskt. Viss överbefolkning finns ju, och jag tror aldrig att det kommer sluta finnas kvinnor som verkligen VILL ha barn, så risken att "samhället inte skulle kunna leva vidare" tror jag är ganska obefintlig... ^^

Det tar ju tid att ställa om sig (spec på samhällsnivå).

 

[SusieQ]

Jag håller med dig om det där. Jag blir närmast skeptisk när någon säger att inget annat är viktigt sedan man har fått barn.

Jag kan inte heller se att det är vare sig bra eller önskvärt. Jag vill tycka att fler saker är viktiga än mitt barn, annars blir jag ju en väldigt begränsad människa, och jag kan inte tänka mig att det är bra för barn (som är äldre än ax 6 månader) att deras föräldrar tycker att barnet är det enda viktiga.

Tack och lov är det ju rätt sällan föräldrar till någorlunda stora barn säger så. Det verkar hänga ihop med hur man upplever att man bör uttrycka sina känslor medan barnen är rätt små.

Jag förtydligade dock mitt inlägg som Diskurs citerade i det inlägg du citerade ovan. Klart att man fortsätter ha ett liv, men barnet måste ju tas om han på ett adekvat sätt och andra saker kan inte längre uppta så stor plats (även om de finns kvar) som de gjorde innan barnet var fött.
Sen kan jag inte se hur det hänger ihop med vad man bör säga i det här fallet eftersom jag sällan, mer aldrig, säger vad som bör sägas, jag säger det jag vill säga och vad jag tycker. Nu är jag medveten om att du och jag allt som oftast tycker olika om det mesta utifrån andra trådar där du kritiserat mina åsikter på både det ena eller andra sättet, så det här inlägget är antagligen lönlöst...

 

[Billy]

Hur är det egentligen?
h ut
Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Hur mycket förändras livet? Svar; totalt
Ångrar man sig? Svar; ibland

Jag tycker föräldraskapet är väldigt dubbelt. Skitjobbigt och ibland rent ut sagt för jävligt! Samtidigt ger barnen en en känsla av den största kärlek man kan tänka sig.

Nu är våra barn vuxna och det är med stolthet jag ser dem. Starka fina människor och ibland får jag knipa mig i armen för att fatta att vi lyckades lotsa dessa personer genom uppväxtåren till vad de är idag. Hade jag vetat att det skulle bli så här, att de inte är små för alltid och att jag och mannen får tillbaka vår "frihet", hade jag tagit allt med en mycket större klackspark under de jobbiga stunderna. Jag tänker som så; livet innehåller olika avsnitt, var och en med för och nackdelar men sammanlagt blir det en fantastisk film! Man kan bara inte kan köra alla avsnitt samtidigt. Visst fick jag lägga hästintresset på is ett antal år, mannen kunde inte köpa sin pojkdröm - en motorcykel. Men nu har vi återtagit det och jag har köpt en häst och han en motorcykel. Jag måste också säga att ha häst nu är mycket bättre än när jag var ung för nu har jag råd på ett annat sätt. Vill jag träna för en svindyr tränare så gör jag det. =)

 

[Mistimed]

Folk har så jävla mycket åsikter. Jag har kommit fram till nu att jag kanske bara vill ha ett barn i framtiden och faaaaan vad det stör folk när jag nämner det i diskussioner. De blir helt upprörda, pratar om ensamma stackars ensambarn, om bortskämda jävla ensambarn, om hur egoistiskt det vore etc etc. När jag nämnde det för min kära mor blev hon rätt stressad och började på en gång förklara varför två barn är så oändligt mycket bättre. Vi planerar inte ens barn än på några år men redan ska ungstackarn räddas av från mina hemska idéer!

Min slutsats är att folk kommer alltid ha miljarder åsikter om ens barnfödande eller brist på det.

Det känns ju ändå som om det blir lite mer socialt accepterat att inte ha barn, sakta men säkert. Jag upplever ju trots det fortfarande den här lite överlägsna blicken många mammor får när jag säger att jag inte vill ha barn, och att de alltid har den här speciella tonen i rösten när de säger "Det trodde inte jag heller, men du kommer ändra dig när du blir äldre." som om det är vetenskapligt bevisat att det händer alla kvinnor eftersom det hände dem...

Jag kanske ändrar mig, det vet jag inte. Men jag tror inte heller jag skulle skaffa mer än en om så var fallet.

Du kan ju kontra med bortskämda yngsta-barn eller ledsna äldsta-barn som måste dela sina föräldrar med yngsta syskonet, samt hur egoistiskt det är ur miljösynpunkt att skaffa fler än ett barn med tanke på överbefolkning etc.

 

[Pepson2]

Jag undrar också över alla dessa som säger att "meningen med livet är att skaffa barn", "när jag fick barn fick mitt liv en mening" etc.

Vad innebär det då? att om du inte hade kunnat få barn så hade det inte funnit en mening med ditt liv?
Vad som är meningen med ditt liv kan ju bara du bestämma.

Sen har folk som har barn ibland en konstig uppfattning om frivilligt barnlösa. Dvs att man tror att dessa bara"är ute på krogen jämt och är så egoistiska". Som att det enda man kan göra på sin fritid är att vara ute på krogen.. Inget illa om den som vill göra det, men det finns ju även andra aktiviteter eller livsstilar.

Om man skaffar barn för att man vill "bli mamma/pappa", under vilka förutsättningar som helst, är inte det också en form av egoism?

 

[Blueberry]

Hur mycket förändras livet? Svar; totalt
Ångrar man sig? Svar; ibland

Jag tycker föräldraskapet är väldigt dubbelt. Skitjobbigt och ibland rent ut sagt för jävligt! Samtidigt ger barnen en en känsla av den största kärlek man kan tänka sig.

Nu är våra barn vuxna och det är med stolthet jag ser dem. Starka fina människor och ibland får jag knipa mig i armen för att fatta att vi lyckades lotsa dessa personer genom uppväxtåren till vad de är idag. Hade jag vetat att det skulle bli så här, att de inte är små för alltid och att jag och mannen får tillbaka vår "frihet", hade jag tagit allt med en mycket större klackspark under de jobbiga stunderna. Jag tänker som så; livet innehåller olika avsnitt, var och en med för och nackdelar men sammanlagt blir det en fantastisk film! Man kan bara inte kan köra alla avsnitt samtidigt. Visst fick jag lägga hästintresset på is ett antal år, mannen kunde inte köpa sin pojkdröm - en motorcykel. Men nu har vi återtagit det och jag har köpt en häst och han en motorcykel. Jag måste också säga att ha häst nu är mycket bättre än när jag var ung för nu har jag råd på ett annat sätt. Vill jag träna för en svindyr tränare så gör jag det. =)

Herregud vad jag älskade att läsa det här inlägget.
Det gav hopp

 

[Raderad medlem 6459]

@niphredil Det finns många fördelar för ett ensambarn också.

Jo, jag vet. Poängen är dock att vill jag bara ha ett barn så vill jag bara ha ett. Och det i sig är skäl nog att inte skaffa fler.

@micaelathegreat Ja, folk är tokiga! Minns många som sa, efter att ni fått sonen "nu måste ju [micaelathegreats make] vara glad och nöjd" som om han hade blivit besviken om han fått en dotter till? Så jävla medeltida på nåt vis.

Och tack för stödet . Blir det "bara" ett barn i framtiden skickar jag eventuella klagomål och kommentarer till dig!

 

[Billy]

Jag har en 3-årig dotter och får väl således kalla mig förälder. Det var (då) ett hastigt påkommet beslut men på något vis ändå tillräckligt genomtänkt. Samtidigt så är det inte alltid en dans på rosor. Mina vänner och kollegor brukar då och då fråga hur jag hinner och orkar med heltidsjobb alternativt heltidsstudier och halvtidsjobb, ensamstående med barn varannan vecka, tre hästar och en hund. Svaret är väl helt enkelt att jag inte har något val. Jag har i dagsläget inget alternativ. (Jodå, tanken är att jag bara ska ha en häst så en är till salu och en ska lånas ut på foder.)
Idag är t.ex. en dag då jag är ledig från jobbet och min medryttare ska ta hand om hästarna. Helt ärligt så minns jag inte ens senast det hände. Men att gå och bli bitter för att jag har så mycket att göra ser jag ingen poäng med. Tvärtom, det är en chans för mig att bli effektiv och en bra organisatör. Dessutom får dottern hänga med på mycket och får därmed se och uppleva mycket.

Jag blev gravid på första försöket, hade en förhållandevis enkel graviditet där jag red två hästar om dagen ända fram till dagen då värkarna satte igång och hade inga problem efter förlossningen. Men jag vill troligen inte göra om det iaf. Barnkär är jag inte och jag har vare sig önskan eller behov av ett barn till. Nu har jag förvisso ett barn men känner man så när man inte har barn så tycker jag att man ska låta bli att skaffa barn.

I övrigt så tål jag inte sådana klyschor som att "livet fick mening när jag blev mamma" och liknande uttalanden. Mitt liv hade faktiskt haft precis lika mycket mening utan barn och hade jag av någon anledning inte kunnat få barn så hade jag varit nöjd med det också.

Avslutningsvis, nej, jag ångrar mig inte. Överhuvudtaget ångrar jag nog aldrig saker och ting. Det är ju nämligen poänglöst. Däremot kan jag ibland flyktigt fundera på hur livet kunde ha sett ut och hur mycket enklare tillvaron hade varit utan barn. Men sådana flyktiga funderingar har jag kring andra saker också, hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hade haft hästar eller om jag inte hade valt att flytta till Skåne osv osv.

Nej att ångra sig är inget alternativ. Barnet finns och har därmed rätt till "bra" föräldrar. Men jag tror inte barn mår bra av att vara "meningen" med föräldrarnas liv. Hur livet hade sett ut utan barn? Som du säger, det har man ingen aning om så det blir inte svaret på frågan.