Det där med att skaffa barn....

[Pepson2]

Jag skulle nog säga tvärtom. Det är roligt att ha barn. Att "vara mamma" däremot, är jag lite mer kluven till. Det ligger så mycket kletigt i det ordet, tycker jag.

Poängen för mig är barnen, inte att vara mamma, om du förstår hur jag menar.

Sen njuter jag förvisso inte av varje stund vi ses, men det är en helt annan fråga. Det är inget jag förväntar mig, inte av någon relation. (Har vuxna barn.)

Ibland kan jag få intrycket att vissa kvinnor skaffar barn, inte för att det är "roligt med barn", utan just för att få "bli mamma" och gå in i en mammaroll.

 

[sjoberga]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

5 barn. Ung pappa med första.

Det var högst medvetna val, en vilja att ha barn och en stor familj. De här negativa tankarna (ångrar sig? förändras?) finns/fanns liksom inte med - därför att det var en förändring jag/vi ville ha.

Och nej, allt är verkligen inte rosenskimrande och jättekul och perfekt. Men vad i livet som är värt något är det? Och nej, man struntar inte i allt annat - under många år och i olika skeenden tar barnen stor plats i livet, men det finns inga absoluta hinder att göra saker med barnen, eller utan barnen för den delen även under småbarnsåren.

Men det är liksom inget krav på en medborgare att avla fram avkommor. Om man inte kan komma fram till att det verkar vara ett bra beslut, bör man nog avstå. För barnets skull. OM någon skulle ångra sig måste det vara en hemsk upplevelse.

 

[mandalaki]

Har inga barn och det är helt okej.

Det är inget medvetet beslut, det har bara blivit så.

Om jag haft barn hade det troligtvis också varit helt okej.

Umgås jättegärna med barn, de är oftast spännande små människor, anses vara "barnkär". Har dock aldrig haft någon "barnlängtan" överhuvudtaget, har aldrig föreställt mig mig själv i rollen som förälder. Det gör jag fortfarande inte, dvs, jag skulle inte göra det ens om jag fortfarande var i fertil ålder.

 

[stjarnhimmel]

Ibland kan jag få intrycket att vissa kvinnor skaffar barn, inte för att det är "roligt med barn", utan just för att få "bli mamma" och gå in i en mammaroll.

Exakt det har jag också tänkt på. Att det liksom är identiteten man är ute efter.
Jag läste en tidningsartikel häromdan med ett antal mammor som diskuterade. Här sa samtliga saker som att "den viktigaste personen i samhället är mamman", det finaste man kan göra i livet är att vara mamma" etc.
De kanske inte menade illa men ibland kan jag bli lite trött på mammor som anser att de är finare än andra. Visst, barnen är viktiga. Men andra människor i samhället också viktiga, man behöver inte gradera folk.

 

[Kilauea]

Inga barn - än.
Har väl aldrig haft en längtan förrän jag träffade sambon. Ett år efter det slog min biologiska klocka till, en kombination av hormoner och ålder tror jag

Vill absolut ha barn om inte alltför många år och sambon känner som tur är likadant.
Kan ibland tänka att vi har det så mysigt bara jag och sambon, tänk om ett barn "förstör" det. Men då säger sambon, mycket sant: "vi kan ju ändå tex åka på egen semester, om vi vill".

 

[lil-sis]

Jag ville inte ha barn tills jag blev 30.

Sen tror jag att jag vägde över. Dåvarande sambon ville vänta massor av år och det slutade med att jag/vi gjorde slut.

Så då sköt jag undan det där med barn igen.

Men sen förra vintern så vägde det över igen. Och jag har förstås en blivande far med på tåget, annars skulle det inte varit aktuellt för mig. Han har redan tre (vuxna) så han vet ju vad det handlar om.

Sedan dess har jag varit gravid två gånger men inget barn ännu och det ser ut att dröja. Väldigt snopet att när jag väl ville så går det inte. Och med det menar jag INTE att man ska försöka bara för att man kanske inte kan sedan. Det vore ju dumt.

Vill man inte ha barn så tycker jag verkligen inte att man ska försöka få några heller, det är ju ingen brist på människor här i världen, så man kan lyxa till det med ett helt igenom egoistiskt beslut och jag tror det är allra bäst.

Hur relationen blir till barnen är ju omöjligt att sia om, man gör sitt bästa och sen blir det som det blir.

 

[lil-sis]

Förlåt, jag MÅSTE bara fråga: Hur tänker du här?

Tja jag är bonusfarmor, snart gånger två.

Utan att ha klämt ut en enda unge

 

[Bexzor]

Att vara gravid var fantastiskt, att föda barn var fantastiskt

Här var det tvärtom, graviditerna var hemska. Flera gånger under dessa 9 månader funderade jag på att avbryta, kände ofta att jag inte ville kräkas konstant. I mina ögon riktigt vidrigt att gå omkring som en blek porslinsdocka i sambons tshirt då det var meningslöst att klä på sig mer då dagarna var säng-soffa-toalett. Första barnet är född med planerat kejsarsnitt, jösses vilken ångest och panik jag fick. Att ligga bedövad från brösten och bara vara beroende av sjukhuspersonalen. Andra kejsarsnittet gick bra.

Jag har 2 barn.
Jag var 20 år när första barnet kom. Jösses vilken chock, någon som skulle med överallt med massor av packning. I 8 år ungefär kände jag att 1 barn räckte gott, 1 barn som kräver full uppmärksamhet. Nej tack, mitt liv var mer än att bara kräkas konstant och att vara mamma. Varann helg fick jag vara JAG, inget vårdande av sjukt barn, ingen som skulle upp till helgdagis. Han är absolut det bästa som hänt mig, min motivation i livet men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur otroligt beroende han skulle vara av mig eftersom jag blev ensamstående när han var 6 månader. 29 år gammal (i vintras) fick jag andra barnet. Min andra ögonsten, men ibland kan jag undra vad jag gjort. Vi som hade det så lugnt med 1 stort och hyfsat självgående barn. Nu kommer snart åter förskolan med alla sjukdomar, vård av sjukt och gnälligt barn. Arbetstid som förloras. 2 barn som ska ha aktiviteter. Tur jag har en sambo numera att dela allt med

Mina barn är det bästa som hänt, men att bli ensamstående som 21 åring är inget att rekommendera alls. Men ja, jag vill nog ändå gå igenom porslinsdocka-fasen 1 eller 2 gånger till ändå

 

[Pepson2]

Tja jag är bonusfarmor, snart gånger två.

Utan att ha klämt ut en enda unge

Jo, men det står inget "bonus", framför...

 

[em76]

Jag har inga barn. Vill inte ha barn, och har varit bestämd med det sedan jag var barn. Är 37 år.

 

[Sleepy]

Det är roligt att ha barn. Att "vara mamma" däremot, är jag lite mer kluven till. Det ligger så mycket kletigt i det ordet, tycker jag.

Poängen för mig är barnen, inte att vara mamma, om du förstår hur jag menar

Jag förstår. Som att skaffa häst, vilken som helst, för att bli "hästägare" med medföljande status eller nåt. Men så är det inte för mig; jag älskar att få vara mamma till just mina barn. De är så charmiga, så goa, så smarta, så härliga att umgås med och jag har fått gåvan att vara med dem hela vägen från början - och förhoppningsvis i många år till. Det är bara bäst.

 

[Miao]

Jag är 31, gift, äger ett hus. Enligt många är det "optimala förutsättningar" för att skaffa/vilja ha barn.

Men nej, jag har inga och vill inte ha några. Jag har aldrig haft ett sug efter barn och har aldrig kunnat/velat se mig själv som "mamma". Jag är helt enkelt för ointresserad av konceptet barn, barnuppfostran osv för att välja ett intresse som tar såpass mycket tid, omsorg och pengar. Jag vill inte ge upp så mycket av det jag vill göra själv, tillsammans med min man och mina hundar, som jag personligen tycker att man bör göra om man skaffar barn.

 

[Sleepy]

Nej fy och usch, det var ett riktigt skit.
Så eländigt rörelsehindrande. Fy.
Men jag tyckte att barn är så roligt att jag ändå gjorde det 3 ggr.

Jag har förstått att jag hade det jämförelsevis mycket drägligare än många andra och det är jag tacksam för. Jag var ute o knatade på långrundor i skogen med vovven ända inpå förlossningen, simmade i sjön, renoverade hus och höll igång, med magen i vädret.

 

[mandalaki]

Jag vill inte ge upp så mycket av det jag vill göra själv, tillsammans med min man och mina hundar, som jag personligen tycker att man bör göra om man skaffar barn.

Sannolikheten för att du nu kommer att få höra att man kan göra preciiiiis allt man vill även när man fått barn närmar sig 100 procent
#bukeluttrad

 

[Inte_Ung]

Jag har förstått att jag hade det jämförelsevis mycket drägligare än många andra ......

Jag hade mycket lätta graviditeter.
Men en stor mage är i vägen hur man än gör.
Och det hinder i mitt dagliga liv som den utgjorde var rent fasansfull.
Men det är bara 9 månader/per barn och de första 3-4 månaderna är inte så farliga.

 

[stjarnhimmel]

Jag är 31, gift, äger ett hus. Enligt många är det "optimala förutsättningar" för att skaffa/vilja ha barn.

Men nej, jag har inga och vill inte ha några. Jag har aldrig haft ett sug efter barn och har aldrig kunnat/velat se mig själv som "mamma". Jag är helt enkelt för ointresserad av konceptet barn, barnuppfostran osv för att välja ett intresse som tar såpass mycket tid, omsorg och pengar. Jag vill inte ge upp så mycket av det jag vill göra själv, tillsammans med min man och mina hundar, som jag personligen tycker att man bör göra om man skaffar barn.

Sannolikheten för att du nu kommer att få höra att man kan göra preciiiiis allt man vill även när man fått barn närmar sig 100 procent
#bukeluttrad

Samt att du får höra att " det är ingen uppoffring, för när du fått barnet så vill du ju bara vara med barnet. Inget annat än din familj betyder ngt." haha..

 

[Inte_Ung]

Sannolikheten för att du nu kommer att få höra att man kan göra preciiiiis allt man vill även när man fått barn närmar sig 100 procent
#bukeluttrad

Men det kan man ju, om man bara väntar i sisådär 18-20 år.

 

[Miao]

Lite blottad strupe har ingen dött av @mandalaki !

 

[Sleepy]

Jo, men det står inget "bonus", framför...

Däremot kan jag tänka mig att bli mormor när jag är äldre. En såndär mormor som är mormor till ett barn/familj som inte själv har sin mormor i livet.

 

[LadyCovergirl]

Jag har en 3-årig dotter och får väl således kalla mig förälder. Det var (då) ett hastigt påkommet beslut men på något vis ändå tillräckligt genomtänkt. Samtidigt så är det inte alltid en dans på rosor. Mina vänner och kollegor brukar då och då fråga hur jag hinner och orkar med heltidsjobb alternativt heltidsstudier och halvtidsjobb, ensamstående med barn varannan vecka, tre hästar och en hund. Svaret är väl helt enkelt att jag inte har något val. Jag har i dagsläget inget alternativ. (Jodå, tanken är att jag bara ska ha en häst så en är till salu och en ska lånas ut på foder.)
Idag är t.ex. en dag då jag är ledig från jobbet och min medryttare ska ta hand om hästarna. Helt ärligt så minns jag inte ens senast det hände. Men att gå och bli bitter för att jag har så mycket att göra ser jag ingen poäng med. Tvärtom, det är en chans för mig att bli effektiv och en bra organisatör. Dessutom får dottern hänga med på mycket och får därmed se och uppleva mycket.

Jag blev gravid på första försöket, hade en förhållandevis enkel graviditet där jag red två hästar om dagen ända fram till dagen då värkarna satte igång och hade inga problem efter förlossningen. Men jag vill troligen inte göra om det iaf. Barnkär är jag inte och jag har vare sig önskan eller behov av ett barn till. Nu har jag förvisso ett barn men känner man så när man inte har barn så tycker jag att man ska låta bli att skaffa barn.

I övrigt så tål jag inte sådana klyschor som att "livet fick mening när jag blev mamma" och liknande uttalanden. Mitt liv hade faktiskt haft precis lika mycket mening utan barn och hade jag av någon anledning inte kunnat få barn så hade jag varit nöjd med det också.

Avslutningsvis, nej, jag ångrar mig inte. Överhuvudtaget ångrar jag nog aldrig saker och ting. Det är ju nämligen poänglöst. Däremot kan jag ibland flyktigt fundera på hur livet kunde ha sett ut och hur mycket enklare tillvaron hade varit utan barn. Men sådana flyktiga funderingar har jag kring andra saker också, hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hade haft hästar eller om jag inte hade valt att flytta till Skåne osv osv.