Orosanmälningar

[vemsomhelst123]

Det kan ju hända att barnet råkat höra om krigen som pågår nu och uttrycker sig som om det händer i närheten eftersom det är familjen etc som är barnets verklighet. (?)

Fast de flesta barn i den åldern (om de går på förskola) har ett humm om krigen tror jag. Det är ändå fantasier som går långt över vad jag hört barn uttrycka sig på (om det inte varit på riktigt, vilket jag inte alls tror här). Barnet i mitt exempel har tex fantasier om sin icke existerande pappa, sin döda morfar och berättar på ett otroligt sanningsenligt sätt att hen har husdjur hemma som man lätt skulle tro på om man inte visste att det var fantasi/historia. Och även på den nivån blir det problematiskt för omgivningen. Ts barn tror jag behöver lite hjälp, ffa med tanke på historian.

 

[oroligmamma]

Jag tänkte faktiskt samma sak. Jag förstår dig TS och ömmar för dig, fattar att det är en rent ut sagt skitjobbig situation. Visst kan du välja att byta förskola till barnet om det finns bättre alternativ.

Men om jag vore du skulle jag ändå ta upp med socialtjänsten att det vore skönt med någon form av stöd för de här rätt extrema, våldsamma fantasierna som ditt barn har. Jag säger inte att någon varit våldsam mot honom eller att han varit illa, verkligen inte, men så groteska fantasier dyker som jag förstår det ofta upp hos barn som har väldigt mycket att bearbeta inom sig. Med en föräldraseparation i bagaget så har barnet varit med om en, för ett barn, konstig och stor livsförändring nära i tid. Kanske behöver han lite stöd för att få ut de där mörka fantasierna och börja tänka glada fantasier istället? Socialtjänsten är ju, som du redan vet, en hjälpande instans. De kan hjälpa dig med detta fastän de fattar att du är en kanonmamma och barnen har det bra.

Jag hör dig och förstår vad du menar.

Men just detta har alltså hänt en gång. Hens historier hemma kan handla om tjuvar, poliser, att de inte fått äta någonting på förskolan osv. En dag berättade hen att de fått chokladbollar till både frukost, lunch och mellis.

Det är alltså inte så att hen pratar ofta om mer skrämmande eller våldsamma saker! När det har hänt har det haft en tydlig koppling till någonting som hen sett, hört eller upplevt. Till exempel film, storasyskonet eller kompisar.

Hen var väldigt liten när vi separerade så hen har inga minnen av att vi varit en hel familj. Jag svarar på frågor om pappan när de kommer, de pratar ofta på videosamtal och träffas flera gånger i veckan. Separationen är ingen big deal för barnet.

När jag pratat med hen om det hen sa på förskolan blev hen ledsen för att barnskötaren "blev så arg" och hen sa "jag vill aldrig mer prata på förskolan". Enligt barnet handlar tankarna på knivar och skära om tjuvar. Det är väldigt stort i hans värld just nu, att vuxna kan hamna i fängelse osv.

Jag hade önskat att förskolan kunde föra en dialog med mig, och jag ifrågasätter deras bemötande. Vilken kompetens finns om barns psykosociala utveckling och hur bemötte barnskötaren barnet? Har outbildad personal samtal med utbildad dito vid oro?

 

[oroligmamma]

Det kan ju hända att barnet råkat höra om krigen som pågår nu och uttrycker sig som om det händer i närheten eftersom det är familjen etc som är barnets verklighet. (?)

Hen har hört om kriget! Storasyskonet kollar på lilla aktuellt i skolan, så vi pratar om krig och så vidare hemma. Lilla barnet undrar mest om barnen och jag berättar att många föräldrar dött och barnen behöver få nya hem. Vi har gemensamt (alltså de var med när jag gjorde det) skänkt pengar till läkare utan gränser, och lilla barnet har samlat ihop urvuxna kläder och leksaker för att skänka dem.

Hen är otroligt omvärldsmedveten, omtänksam och smart. Hen är fantastisk. Hen är världens gosigaste, mammigaste och goaste barn. Hen är nästan alltid väldigt glad och sprallig, en väldigt populär och snäll kompis. Dessa stunder när hen är ledsen eller funderar på något händer alltså väldigt sällan.

 

[Praefatio]

Men just detta har alltså hänt en gång. Hens historier hemma kan handla om tjuvar, poliser, att de inte fått äta någonting på förskolan osv. En dag berättade hen att de fått chokladbollar till både frukost, lunch och mellis.

Jaha, i ditt inlägg står det att ”hen pratat mycket och monster och döden” och ”berättar om kompisar på förskolan som hamnat i fängelse, ramlat ner från berg och dött och som tagit med knivar till skolan”, och att det är helt normala fantasier för åldern. Det lät på det inlägget som att det förekommit oftare än en gång, att det var något som händer ganska ofta. Men jag kan ju ha missförstått.

Jag vet inte vad som är normalt för den åldern och inte men har själv två barn och har aldrig någonsin hört varken dem eller deras kompisar säga sådana saker. Konceptet att bli skjuten i magen eller använda knivar för att skada någon tror jag inte ens existerade i hennes idévärld i den åldern. Jag tycker helt enkelt att det låter som ett barn som skulle behöva lite stöd.

 

[oroligmamma]

Jaha, i ditt inlägg står det att ”hen pratat mycket och monster och döden” och ”berättar om kompisar på förskolan som hamnat i fängelse, ramlat ner från berg och dött och som tagit med knivar till skolan”, och att det är helt normala fantasier för åldern. Det lät på det inlägget som att det förekommit oftare än en gång, att det var något som händer ganska ofta. Men jag kan ju ha missförstått.

Jag vet inte vad som är normalt för den åldern och inte men har själv två barn och har aldrig någonsin hört varken dem eller deras kompisar säga sådana saker. Konceptet att bli skjuten i magen eller använda knivar för att skada någon tror jag inte ens existerade i hennes idévärld i den åldern. Jag tycker helt enkelt att det låter som ett barn som skulle behöva lite stöd.

Att en fyraåring pratar om monster och döden är helt normalt enligt både 1177 och BVC. Pratet om knivar har hänt en gång.

 

[julgrisen]

Jag hör dig och förstår vad du menar.

Men just detta har alltså hänt en gång. Hens historier hemma kan handla om tjuvar, poliser, att de inte fått äta någonting på förskolan osv. En dag berättade hen att de fått chokladbollar till både frukost, lunch och mellis.

Det är alltså inte så att hen pratar ofta om mer skrämmande eller våldsamma saker! När det har hänt har det haft en tydlig koppling till någonting som hen sett, hört eller upplevt. Till exempel film, storasyskonet eller kompisar.

Hen var väldigt liten när vi separerade så hen har inga minnen av att vi varit en hel familj. Jag svarar på frågor om pappan när de kommer, de pratar ofta på videosamtal och träffas flera gånger i veckan. Separationen är ingen big deal för barnet.

När jag pratat med hen om det hen sa på förskolan blev hen ledsen för att barnskötaren "blev så arg" och hen sa "jag vill aldrig mer prata på förskolan". Enligt barnet handlar tankarna på knivar och skära om tjuvar. Det är väldigt stort i hans värld just nu, att vuxna kan hamna i fängelse osv.

Jag hade önskat att förskolan kunde föra en dialog med mig, och jag ifrågasätter deras bemötande. Vilken kompetens finns om barns psykosociala utveckling och hur bemötte barnskötaren barnet? Har outbildad personal samtal med utbildad dito vid oro?

Det är ju så att förskolan inte får berätta om orosanmälan för föräldrar om den rör oro för våld, då ska socialtjänsten göra en bedömning först. Sen tycker jag (som jobbar på socialtjänsten i tio år) att många förskolor brister i att berätta om orosanmälningar som de faktiskt hade kunnat berätta om, och att de ibland orosanmäler innan de pratat om oron med föräldrar och det kan bli jättedumt. Jag kan dock också förstå att det kan vara svårt att avgöra vad oron i ert fall gäller, och att de därför väljer att låta socialtjänsten göra bedömningen, det hade jag nog också rått dem till om de ringt för att fråga. Jag tänker att förskolan alltid kan ringa socialtjänsten och fråga om de själva kan ta en kontakt med er innan orosanmälan eller om socialtjänsten vill att de väntar.

Sen förstår jag absolut din känsla av att det är integritetskränkande, det är det ju absolut! Jag har som sagt jobbat länge med orosanmälningar och vet att det är alla möjliga typer av föräldrar och familjer som hamnar där, men det är ju definitivt superjobbigt för alla. Jag tycker du ska be om ett möte tillsammans med förskola och socialtjänst och be om råd kring hur du ska tänka kring det ditt barn säger eftersom det ju troligtvis kommer hända igen.

 

[oroligmamma]

Jaha, i ditt inlägg står det att ”hen pratat mycket och monster och döden” och ”berättar om kompisar på förskolan som hamnat i fängelse, ramlat ner från berg och dött och som tagit med knivar till skolan”, och att det är helt normala fantasier för åldern. Det lät på det inlägget som att det förekommit oftare än en gång, att det var något som händer ganska ofta. Men jag kan ju ha missförstått.

Jag vet inte vad som är normalt för den åldern och inte men har själv två barn och har aldrig någonsin hört varken dem eller deras kompisar säga sådana saker. Konceptet att bli skjuten i magen eller använda knivar för att skada någon tror jag inte ens existerade i hennes idévärld i den åldern. Jag tycker helt enkelt att det låter som ett barn som skulle behöva lite stöd.

Jag ska också lägga till att hen har ett storasyskon som har nerfguns och liknande leksaker. Det är stor åldersskillnad mellan barnen.

Det stora barnet har aldrig pratat om knivar och sånt som liten, men hade mycket tankar om döden en period och ett tag var hen rädd för spöken. Det är lite skillnad på barnens omvärld om hen har syskon eller inte tänker jag.

 

[oroligmamma]

Det är ju så att förskolan inte får berätta om orosanmälan för föräldrar om den rör oro för våld, då ska socialtjänsten göra en bedömning först. Sen tycker jag (som jobbar på socialtjänsten i tio år) att många förskolor brister i att berätta om orosanmälningar som de faktiskt hade kunnat berätta om, och att de ibland orosanmäler innan de pratat om oron med föräldrar och det kan bli jättedumt. Jag kan dock också förstå att det kan vara svårt att avgöra vad oron i ert fall gäller, och att de därför väljer att låta socialtjänsten göra bedömningen, det hade jag nog också rått dem till om de ringt för att fråga. Jag tänker att förskolan alltid kan ringa socialtjänsten och fråga om de själva kan ta en kontakt med er innan orosanmälan eller om socialtjänsten vill att de väntar.

Sen förstår jag absolut din känsla av att det är integritetskränkande, det är det ju absolut! Jag har som sagt jobbat länge med orosanmälningar och vet att det är alla möjliga typer av föräldrar och familjer som hamnar där, men det är ju definitivt superjobbigt för alla. Jag tycker du ska be om ett möte tillsammans med förskola och socialtjänst och be om råd kring hur du ska tänka kring det ditt barn säger eftersom det ju troligtvis kommer hända igen.

Absolut! Nu hade ju den här barnskötaren informerat mig innan vad som hänt och att hen skulle göra en orosanmälan. En annan förskolelärare har skrivit till pappan att det inte finns någon oro för att barnet skulle ha det dåligt hemma eller liknande.

Tack för råden, jag tar verkligen till mig dem! Jag har bett om möte med förskolan och får information om tid imorgon. Men jag ska absolut prata med socialtjänsten om vi kan ha ett möte allihopa, för som du säger, barnet kommer definitivt fortsätta berätta historier både hemma och på förskolan. Det känns orimligt att det ska göras orosanmälan varje gång. Vi har ju dessutom redan blivit utredda en gång, med inga åtgärder och inga problem.

En annan sak är att stora barnet tycker att det är jättejobbigt att behöva åka till soc. igen och behöva prata med dem. Hen har autism och tycker sådana situationer är otroligt jobbiga. Det påverkar liksom hela vår lilla familj negativt.

 

[Krålus]

En annan sak är att stora barnet tycker att det är jättejobbigt att behöva åka till soc. igen och behöva prata med dem. Hen har autism och tycker sådana situationer är otroligt jobbiga. Det påverkar liksom hela vår lilla familj nenegativt.

Här brukar de ta möten i skolan.

 

[Görel]

Här brukar de ta möten i skolan.

Det vanligaste är att göra en bedömning utifrån situationen. Jag har jobbat i flera olika kommuner med att ta emot och bedöma orosanmälningar, det har varit likadant i alla.

 

[lil-sis]

Här brukar de ta möten i skolan.

Möten med barnen i skolan ska man generellt undvika om det inte är en första bedömning utifrån våld eller annan situation som behöver bedömas ”nu”. Det kan bli mer utpekande och tydligt än samtal på soc. JO har nyligen uttalat sig om det.

 

[Krålus]

Möten med barnen i skolan ska man generellt undvika om det inte är en första bedömning utifrån våld eller annan situation som behöver bedömas ”nu”. Det kan bli mer utpekande och tydligt än samtal på soc. JO har nyligen uttalat sig om det.

Oj då jag vet att i senast ivintras hade de här barnets möte i skolan. För barnen känner sig hemma i skolan.

 

[julgrisen]

Oj då jag vet att i senast ivintras hade de här barnets möte i skolan. För barnen känner sig hemma i skolan.

Beroende på hur gammalt barnet är kan det ju själv ha önskat att ha möte där, jag har haft en del tonåringar som velat ha möte tillsammans med skolkuratorn på skolan.

 

[Badger]

Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har hänt, hur jag ska berätta om det utan att bli misstänkliggjord. Just för att jag själv har varit på "andra sidan", jag har tyckt att det är självklart med orosanmälningar och att det såklart bara görs när det är nödvändigt. Jag har själv orosanmält både som privatperson och i mitt yrke, där jag har anmälningsplikt.

Bakgrunden är att jag bor i en liten by där alla känner alla och det skvallras och så vidare. Jag tror ni förstår vilken typ av människor som bor här. Pappan till barnen är uppväxt här medan jag är inflyttad.

Jag har haft barn på förskolan i 7 år, och alltid mötts av vilka fantastiska barn jag är. De är så långt före i utvecklingen på alla sätt och flera gånger har jag fått höra att det syns vilket starkt band det är mellan mig och barnen.

För ett tag sedan lämnade jag pappan, och jag har barnen på heltid nu på grund av pappans omständigheter. Han har INTE möjlighet att ta hand om barnen. Detta i samråd med socialtjänsten.

Jag tror det var strax före sommaren när socialtjänsten ringde mig och berättade att de fått en orosanmälan från förskolan. Mitt då 3.5-åriga barn hade berättat att jag blivit skjuten i magen, att det finns monster och häxor under sängen och hen pratade mycket om döden". Min reaktion var typ, okej, ja jag håller med om att hen pratat mycket och monster och döden, vi pratar om det hemma också. Jag har däremot inte blivit skjuten.

Jag bad om ett möte med förskolan och fick det dagen efter, på en fredag. Där möttes jag av rektorn vars enda respons var "vi får inte säga något, enligt socialtjänsten". Jag fortsatte pressa om vad deras oro egentligen är, varpå hon svarat "alltså såhär, om det finns misstanke om brott så får vi inte prata om det".

Så, jag får höra från förskolan om att det finns en misstanke om att mitt barn blivit utsatt för ett brott! Jag har då fullständig panik och hemska katasroftankar. Vad har hen blivit utsatt för? Och av vem?? Jag panikringer socialtjänsten och får prata med en fantastisk människa som lugnade mig och sa "jag tänker att rektorn har uttryckt sig lite klumpigt".

Okej, jag är orolig och ledsen hela helgen och fram tills mötet med socialtjänsten. Där framkommer att barnet också sagt att min partner slagit hen på armen med en gurka. Efter samtal med mig och barnsamtal med båda barnen, säger socialtjänsten att det är fantastiskt verbala barn, stora barnet berättar om en trygg hemsituation och i pappren jag får ta del av senare står det att "det syns en stark och trygg anknytning mellan mamma och barn".
Det läggs alltså ner. Min partner har aldrig varit ensam med barnen alls, så det är uppenbara fantasier.

Spola fram till början av december. En barnskötare ringer mig innan jag hämtat barnet och berättat att hen under lunchen sagt "mitt syskon har blivit skjuten" och "jag kan skära med kniv på mig, min mamma, mitt syskon och min bonuspappa". Okej, svarade jag. "Jag måste såklart göra en orosanmälan nu". Jaha..

Nu har en kallelse från socialtjänsten trillat in och jag ska dit med båda barnen för samtal. Det är ingen fara, jag VET att barnen mår bra och jag är visserligen ensamstående men jag gör ALLT för mina barn. Det kommer socialtjänsten se.

Men jag är så ledsen och upprörd på förskolan. Jag jobbar som sagt själv under samma anmälningsplikt. Jag tycker verkligen inte att det barnet sagt på förskolan är skäl för en orosanmälan.

Varför har de aldrig fört en dialog med mig om barnets mående? Allt har alltid varit så bra, hen är så trygg, hen har så mycket kompisar och så vidare. Om det ALDRIG mellan dessa anmälningar funnits något avvikande, då anser jag inte att det här är skäl för anmälan!

Och till det som är det allra värsta problemet för mig. Jag vet att socialtjänsten kommer lägga ner detta, men det är så.. jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Det är så integritetskränkande? Det känns som ett personligt påhopp på mitt föräldraskap.

Dessutom har det här gjort mig så rädd. Jag har alltid varit öppen och ärlig med mina barn, och jag har ansett att det är min störta styrka som mamma. De har alltid kunnat prata med mig om allt. Vi pratar om döden, kroppen, sexualitet, religion, krig och allt. Jag anpassar såklart! efter ålder men ja, jag pratar med min fyraåring om döden om hen frågar och jag är ärlig. Jag jobbar inom vården och hen är väldigt nyfiken på sånt
Vi har pratat om kompisens lillasyskon som kom till världen via kejsarsnitt. Hen får ärliga svar om hur det går till.

Jag vågar inte prata med hen längre! Här om dagen när jag plåstrade om storasyskonets skavsår så försökte jag undvika att lilla skulle se blodet och höra oss prata om det. Det är ju fasen inre rimligt!

Jag vet inte vad jag vill fråga eller få för svar egentligen. Men jag mår så otroligt dåligt av det här. Jag är så ledsen och undrar om jag egentligen bör byta förskola. Hur ska jag tryggt kunna lämna barnet där igen? Hen säger ju massor tokiga saker! Hen berättar om kompisar på förskolan som hamnat i fängelse, ramlat ner från berg och dött och som tagit med knivar till skolan. Det är liksom normala fantasier för en fyraåring! En googling på barns normala utveckling och första resultatet är 1177 som skriver "barnet kan ibland ha svårt att skilja på fantasi och verklighet".

Det känns som så otroligt orimliga anmälningar!

Förflugen tanke. Eftersom barnet vet så mycket om skjuta och knivar och så, kan det vara så att hen sett nyheterna/hört radio eller lilla Aktuellt (om krig eller skjutningar eller bomber) men att det blivit lite för mycket att bearbeta? (kan ju vara även på förskolan de visat tex lilla Aktuellt eller ngt)

(Vår förskolepersonal hade problem med att ungen lekte katt, så det kan också vara så att olika förskolepersonal har olika vana vid fantasi och sagor. Jag menar relaterande till häxor och sådant, inte skott.)

 

[oroligmamma]

Förflugen tanke. Eftersom barnet vet så mycket om skjuta och knivar och så, kan det vara så att hen sett nyheterna/hört radio eller lilla Aktuellt (om krig eller skjutningar eller bomber) men att det blivit lite för mycket att bearbeta? (kan ju vara även på förskolan de visat tex lilla Aktuellt eller ngt)

(Vår förskolepersonal hade problem med att ungen lekte katt, så det kan också vara så att olika förskolepersonal har olika vana vid fantasi och sagor. Jag menar relaterande till häxor och sådant, inte skott.)

Det kan absolut vara därifrån, stora barnet tittar som sagt på lilla aktuellt i skolan och kommer hem med många funderingar. Det är också tankar om att skurkar/tjuvar har kniv och hur polisen då sätter dem i fängelse.

Jag vet också att tankarna om knivar kommer från mitt yrke som har med operationer och liknande att göra, och som jag nämnt, att hens kompis lillasyskon nyligen kom till världen genom kejsarsnitt. Hen är mycket fundersam över det, och jag svarar öppet och ärligt på hens frågor. Till exempel från senaste igår:
- Men mamma! Kompisens mamma fick skära i magen!
- Det var en läkare som gjorde det, och så tog de ut bebisen. Sen syr man ihop magen igen och så lägger man på ett långt plåster.
- Men du gjorde inte så.
- Nej, du kom ut ur mammas snippa, då behövde ingen läkare skära i magen.
- Har kompisen mamma ett hål i magen nu?
- Nej, läkaren syr ihop magen och sen läker der och blir ett ärr. Titta här, jag har också ett ärr, det fick jag när min hud läkte efter att jag fått ett sår.

 

[Mabuse]

Det kan absolut vara därifrån, stora barnet tittar som sagt på lilla aktuellt i skolan och kommer hem med många funderingar. Det är också tankar om att skurkar/tjuvar har kniv och hur polisen då sätter dem i fängelse.

Jag vet också att tankarna om knivar kommer från mitt yrke som har med operationer och liknande att göra, och som jag nämnt, att hens kompis lillasyskon nyligen kom till världen genom kejsarsnitt. Hen är mycket fundersam över det, och jag svarar öppet och ärligt på hens frågor. Till exempel från senaste igår:
- Men mamma! Kompisens mamma fick skära i magen!
- Det var en läkare som gjorde det, och så tog de ut bebisen. Sen syr man ihop magen igen och så lägger man på ett långt plåster.
- Men du gjorde inte så.
- Nej, du kom ut ur mammas snippa, då behövde ingen läkare skära i magen.
- Har kompisen mamma ett hål i magen nu?
- Nej, läkaren syr ihop magen och sen läker der och blir ett ärr. Titta här, jag har också ett ärr, det fick jag när min hud läkte efter att jag fått ett sår.

Kanske blir det lite mycket döden och knivar och skära sönder folk? Man kan ju svara på frågorna utan att gå in i detaljer och vara utförlig?

”Kompisens mamma fick skära i magen!”
”Ja, för en del gör man så, för att bebisen ska komma ut.”
”Är jag född så?”
”Nej, oftast kommer bebisen ut genom snippan, så var det när du föddes.”

Inte detaljer om att läkaren skär med knivar, syr ihop hål, visa ärr, och så vidare. Dvs, svara på frågan, men de blodiga detaljerna behöver man inte bjuda på oombedd.

 

[vemsomhelst123]

Det kan absolut vara därifrån, stora barnet tittar som sagt på lilla aktuellt i skolan och kommer hem med många funderingar. Det är också tankar om att skurkar/tjuvar har kniv och hur polisen då sätter dem i fängelse.

Jag vet också att tankarna om knivar kommer från mitt yrke som har med operationer och liknande att göra, och som jag nämnt, att hens kompis lillasyskon nyligen kom till världen genom kejsarsnitt. Hen är mycket fundersam över det, och jag svarar öppet och ärligt på hens frågor. Till exempel från senaste igår:
- Men mamma! Kompisens mamma fick skära i magen!
- Det var en läkare som gjorde det, och så tog de ut bebisen. Sen syr man ihop magen igen och så lägger man på ett långt plåster.
- Men du gjorde inte så.
- Nej, du kom ut ur mammas snippa, då behövde ingen läkare skära i magen.
- Har kompisen mamma ett hål i magen nu?
- Nej, läkaren syr ihop magen och sen läker der och blir ett ärr. Titta här, jag har också ett ärr, det fick jag när min hud läkte efter att jag fått ett sår.

Klart det spelar roll, men jag har nog använt ganska brutala ord kring hur mitt barn kom ut (akut kejsarsnitt) och hen har aldrig uttryckt sig som ditt barn, ingen av hennes kompisar heller. Vi pratar också om nästan allt och jag har visat alla ärr där någon har ”skurit” i mig, vilket är många. Jobbar också inom vården och utför en del enklare operationer . Jag tänker fortfarande att den fantasin och på det sättet barnet uppenbarligen lever ut den inte är helt fungerande (obs, inget fel på barnet). Och att barnet troligen har mycket att bearbeta, typ som mitt barns kompis som ganska nyligen förstått att det inte finns någon pappa och hittar på otroligt mycket historier om ”sin pappa” och kan vara ganska gränslös och privat i sitt sätt (tex ”hur ser din snippa/snopp ut)” till mig och min sambo. Ungen har sin första livskris och det är inte konstigt att den kommer i den åldern.

 

[Sedna]

Det kan absolut vara därifrån, stora barnet tittar som sagt på lilla aktuellt i skolan och kommer hem med många funderingar. Det är också tankar om att skurkar/tjuvar har kniv och hur polisen då sätter dem i fängelse.

Jag vet också att tankarna om knivar kommer från mitt yrke som har med operationer och liknande att göra, och som jag nämnt, att hens kompis lillasyskon nyligen kom till världen genom kejsarsnitt. Hen är mycket fundersam över det, och jag svarar öppet och ärligt på hens frågor. Till exempel från senaste igår:
- Men mamma! Kompisens mamma fick skära i magen!
- Det var en läkare som gjorde det, och så tog de ut bebisen. Sen syr man ihop magen igen och så lägger man på ett långt plåster.
- Men du gjorde inte så.
- Nej, du kom ut ur mammas snippa, då behövde ingen läkare skära i magen.
- Har kompisen mamma ett hål i magen nu?
- Nej, läkaren syr ihop magen och sen läker der och blir ett ärr. Titta här, jag har också ett ärr, det fick jag när min hud läkte efter att jag fått ett sår.

Har också ett barn i förskoleåldern som hittar på mycket. Till exempel pratar om tjuvar och hittar på att personer (jag) blev tagen av polisen. Ibland påhitt relaterat till förskolan som att de inte fått mat eller att någon kom bort i skogen. Tycker inte det är något anmärkningsvärt eftersom att det är saker som rimligtvis kan finnas i ett yngre barns föreställningsförmåga.

Vad som inte skulle kännas helt bra för mig är prat om våld och den skarpa gränsen för mig skulle gå vid prat om våld med tillhyggen som kniv eller vapen.

Med det sagt kanske inte ett så litet barn förstår innebörden av att skjuta, men det kan vara läge att fundera på varför snacket uppstår tänker jag. I ett litet barns värld tänker jag att tjuvar stjäl och att våld är detsamma som att slåss. Utifrån vad barnet själv kan relatera till (ta inte mina saker, knuffas inte).

Varför skulle tjuvar ha kniv….??? Den informationen måste komma någonstans ifrån och det kan då bli obegripligt och därmed lätt bli obehagligt för ett litet barn. Inte konstigt om det behöver bearbetas. Varför har tjuvar kniv….?

Här förstår jag att ett större syskon kan påverka, men då hade jag pratat med det äldre syskonet och styrt samtal om våld till andra tillfällen. I synnerhet om det lätt blandas in känslor som rädsla i svåra funderingar. För det lilla barnet kanske inte riktigt är mogen att prata eller överhöra sådana samtal?

Kan säga att lilla aktuellt är lämpligt för mellanstadiebarn. Är själv lärare och har undervisat på mellanstadiet och då visat lilla aktuellt, det bör bearbetas genom samtal även med 10-12 åringarna. Finns ingen anledning alls att visa lilla aktuellt för förskolebarn. De är för små för att bearbeta innehållet. Det är mycket bättre att läsa böcker om man vill göra sina små barn omvärldsmedvetna på ålderanpassad nivå. Eftersom att böcker bygger mer på barnet egen föreställningsförmåga. I videoformat matas barnet med information och intryck som kan bli svårt att tolka och bearbeta.

Nu förstår jag att det äldre barnet sett lilla aktuellt i skolan, det är menat som ett allmänt tillägg.

 

[Sedna]

Klart det spelar roll, men jag har nog använt ganska brutala ord kring hur mitt barn kom ut (akut kejsarsnitt) och hen har aldrig uttryckt sig som ditt barn, ingen av hennes kompisar heller. Vi pratar också om nästan allt och jag har visat alla ärr där någon har ”skurit” i mig, vilket är många. Jobbar också inom vården och utför en del enklare operationer . Jag tänker fortfarande att den fantasin och på det sättet barnet uppenbarligen lever ut den inte är helt fungerande (obs, inget fel på barnet). Och att barnet troligen har mycket att bearbeta, typ som mitt barns kompis som ganska nyligen förstått att det inte finns någon pappa och hittar på otroligt mycket historier om ”sin pappa” och kan vara ganska gränslös och privat i sitt sätt (tex ”hur ser din snippa/snopp ut)” till mig och min sambo. Ungen har sin första livskris och det är inte konstigt att den kommer i den åldern.

Jag tror att uttrycket akut kejsarsnitt är totalt obegripligt för ett litet barn, om det är så du sagt. Det är när det dyker om saker barnet kan relatera till på något sätt, men det fortfarande ligger inom det för barnet obegripliga, som det kan bli obehagligt. Därför är skära i magen med kniv ”värre” än att säga att det blev ett akut kejsarsnitt eller operation. Sedan är det individuellt hur det tas emot och bearbetas eller vad som flyger över huvudet.

 

[mars]

Förstår fullt ut att det måste vara hemskt oroligt att få en orosanmälan. Men jag tycker barnet verkar alldeles för liten att få ta del av så brutal information. Hoppas innerligt att barnet får den hjälp som krävs. Nu är du ju inte orolig för anmälan utan mer irriterad över den och vet att du kommer få "rätt". Men jag hade definitivt hållt ett så litet barn utanför vuxenvärlden. Alltså jag som 60 talist pallar inte ens o ta in allt elände om krig, skjutningar mm