Bör vårdnadshavare kontaktas innan orosanmälan görs? (utbruten från Orosanmälan)

[TinyWiny]

Vad dillar du om? Vad har det med saken att göra?

Jag dillar om att barn ska inte vara så utsatta som de var i Sverige tidigare och som de uppenbarligen är i Finland fortfarande. Du utgår ifrån att alla föräldrar vill sina barn väl precis som man gjorde i Sverige tidigare och du tror uppenbarligen att när det finns oro kring deras föräldraförmåga tar de både emot och välkomnar hjälp och stöd och att de då kan ta hand om sina barn på ett för barnet bra sätt. Så är det inte i verkligheten och att göra som du gjorde kan leda till att barn far än mer illa och till och med dör. För min del gjorde det att jag efter en massa år av misshandel och dödshot blev utkastad på gatan som trettonåring utan vare sig hjälp eller stöd någonstans ifrån för socialen trodde precis som du att alla föräldrar vill sina barn väl precis som i serien hästgården, det var därför jag hänvisade till den. Jag hoppas verkligen att sådant inte sker idag för att människor är så naiva att de tror att alla föräldrar vill sina barn väl. Eller, jag vet att det tyvärr händer även idag trots den lagstiftning vi har men jag hade önskat att det var annorlunda.

 

[Johanna1988]

Ja jag gör det absolut komplicerat. Hela min poäng är hur komplicerat/orimligt det blir med ett sådant regelverk som du beskrev.


Du skrev "Här i Finland MÅSTE pedagoger först kontakta vårdnadshavarna kring oron innnan anmälan görs.". Jag antog då att det var något som gällde i Finland och var tvingande (genom lag, förordning, föreskrift eller motsvarande) och inte var något som gällde lokalt i din stad och var valbart. Så konstigt var det väl inte att jag tolkade det så?


Du skrev du att du hörde av dig till föräldrarna om att ni måste träffas innan barnen hämtas, och du har skrivit att det gäller bägge föräldrarna. Hur skulle det då gå till (enligt vad du skrivit i tråden dittills) om inte bägge föräldrarna vill komma till förskolan innan hämtning?



Att man ringer eller skickar sms till föräldrarna om att anmälan ska göras får ju förfarandet att låta mer genomförbart, men det är ju något helt annat än vad du först beskrev om att kontakta kring oron, att sitta ner och ha möte och komma fram till att göra anmälan tillsammans i samförstånd i 99 % av fallen.

Jag förstår inte alls den stora vinsten med ett sådant upplägg. Istället för att om man uppfyller kriterierna för "oro", göra en orosanmälan och lämna över hanteringen till den profession som arbetar med just detta.

De allra flesta fallen, även i Sverige, stannar ju säkerligen vid att man tycker att lille Kalle har varit lite annorlunda på sista tiden, pratar med föräldrarna om saken och får en logisk förklaring och så var det inget mer med det. Det var därför jag från början undrade ifall man med "oro" menade olika saker i Sverige respektive Finland.

Det är ju inte heller osannolikt att oron som dyker upp på förskolan inte är det första som händer utan att det redan finns ett sedan tidigare pågående ärende hos socialtjänsten med åtgärder m.m. Varför då förskolepedagoger ska börja ha samtal och diskussioner med föräldrar om familjens mående och eventuell hjälp, istället för att vända sig till socialtjänsten med sin information, låter i mina öron inte heller särskilt lämpligt.

Jag ser också ytterligare en risk med detta att anmälan i nästan alla fall görs i samförstånd efter möten och samtal om familjens situation och behov av hjälp. Nämligen svårigheten i att efter detta göra sin anmälan helt utan bias. Istället för att direkt vända sig till socialtjänsten med sitt "råmaterial", och låta dem göra bedömningen, i en del fall dessutom till en helhet och historia som redan finns där.

Exakt, samt att förskolepersonal inte har någon utredningsskyldighet över huvud taget, man SKA lämna det till soc.

 

[Imogen]

Exakt, samt att förskolepersonal inte har någon utredningsskyldighet över huvud taget, man SKA lämna det till soc.

Just det kan ju iofs vara annorlunda i ett annat land. Men det var ju ifall det var lämpligt som jag har diskuterat kring

 

[KarinStarfighter]

Jag jobbar inom sjukvården och vi har på vår arbetsplats som policy att vi oftast berättar för föräldrarna att det är vi som gör orosanmälan. Undantaget om det rör våld/ misshandel eller liknande. De vi gör handlar oftast om att föräldrarna är utomlands med barnen längre än vad som sagts. Eller omsorgssvikt eller missade besök/ uteblivnanden.

Jag brukar ringa om möjligt och säga typ att det är vår skyldighet att anmäla oro för barnet om ni inte kommer på de besök som barnet behöver. Det bemöts på lite olika sätt från olika föräldrar såklart, men samtidigt behöver de ju inte fundera över vem som gjort vad när Soc tar kontakt.

 

[AbCdE]

Vi blev anmälda av sonens skola, en orosanmälan, då sonen sagt något i stil med att pappa hade slagit honom. Sonen gick dessutom hos kuratorn och inte ens henne hade de hört efter med innan anmälan. Det som hade hänt var att barnen hoppade i soffan, ett glas välte så det var glassplitter på golvet, sonen ville hoppa ner från soffan då hans pappa ”slog” honom över benen för att håll honom kvar uppe på soffan… Massor av skattepengar för den utredningen.

 

[Guldaskig]

Vi blev anmälda av sonens skola, en orosanmälan, då sonen sagt något i stil med att pappa hade slagit honom. Sonen gick dessutom hos kuratorn och inte ens henne hade de hört efter med innan anmälan. Det som hade hänt var att barnen hoppade i soffan, ett glas välte så det var glassplitter på golvet, sonen ville hoppa ner från soffan då hans pappa ”slog” honom över benen för att håll honom kvar uppe på soffan… Massor av skattepengar för den utredningen.

Den inställningen är ju rätt sunkig. Tänk om det var ett annat barn som hade berättat en liknande historia men så säger personalen ”nej, vi anmäler inte för förra gången stämde det ju inte när vi anmälde @AbCdE ” och just den gången kanske det visst var så att barnet blev misshandlad hemma. Jag kan förstå att det känns olustigt att få en orosanmälan på sig men hellre det än att personalen inte anmäler vid misstanke.

 

[Rosett]

Nej självklart inte. Det har jag heller inte skrivit. Misstänker man inte brott så är det inte heller någon fara med att prata med föräldrarna.

Jag säger det igen, alla tjänar på att man jobbar med dem, inte mot dem.

Med ”alla”, menar du de vuxna antar jag.
Jag har själv erfarenhet av familjevåld som barn. PBU och BUP samarbetade med mina föräldrar, Socialen samarbetade med mina föräldrar, skolan samarbetade med mina föräldrar.
På grund av att alla vuxna samarbetade med varandra så kunde mina föräldrar fortsätta skada och manipulera mig.

Vi var inlagda på barnpsyk tre gånger, de två första gångerna fick jag inte prata själv med psykolog eftersom att mina föräldrar sa till mig att personalen inte arbetade så utan att det var endast familjeterapi.
Många år senare begärde jag ut min journal därifrån och läser att jag erbjudits enskilda samtal med psykolog men avböjt. Det stämmer inte.
Så mina föräldrar sa alltså till personalen att jag inte ville prata med psykolog själv och till mig sa de att personalen sagt att jag inte fick prata med psykolog själv.
Tredje inläggningen fick jag prata med psykolog själv 6 gånger men visste inte vad jag fick prata om plus mindes inte mycket pga åratal av psykiskt våld så kunde inte säga så mycket. Mamma sa till mig att jag ”måste hjälpa till” och hon instruerade mig vad jag skulle säga till psykologen.

Innan dessa inläggningar hade vi haft kontakt med PBU på hemorten i flera år. En period åkte mamma och pappa dit varannan dag ungefär. Det gick till så att jag vaknade på morgonen av att pappa lyfte ner mig på golvet, satte sig på mig och höll fast mig och röt och var arg. Jag ropade på mamma men hon gjorde inget för att hjälpa mig. Jag var livrädd och förstod inte varför han gjorde så.
Efter ett par gånger så började jag vakna innan han kom in på mitt rum men jag hade ingenstans att fly, jag kunde inte röra på mig, kunde bara vänta på att han kom och lyfte ner mig på golvet och upprepade fasthållning, rytande.
Han sa att psykologen sagt att han måste göra så.
Efteråt stampade han omkring i huset, vrålade och smällde i dörrar.
Jag vågade inte röra på mig och låg som paralyserad på golvet.
Sen åkte de iväg till PBU.
Jag minns inte hur länge jag låg där på golvet.

Som vuxen begärde jag ut även den journalen och angående dessa tillfällen står det att jag ”vägrat” följa med och att min pappa ansåg att jag hade mycket trots. Det står även att han inte vill förstärka detta trots genom att använda för mycket tvång.

Så. Det var ett exempel på hur det kan bli när man jobbar med föräldrarna.

Edit: Jag hade varit borta från skolan i över 1,5 år innan skolan kontaktade soc.
Rektorn kände mina föräldrar och sa till soc att han känt familjen i 20 år och visste inte något som kunde vara fel.

 

[AbCdE]

Den inställningen är ju rätt sunkig. Tänk om det var ett annat barn som hade berättat en liknande historia men så säger personalen ”nej, vi anmäler inte för förra gången stämde det ju inte när vi anmälde @AbCdE ” och just den gången kanske det visst var så att barnet blev misshandlad hemma. Jag kan förstå att det känns olustigt att få en orosanmälan på sig men hellre det än att personalen inte anmäler vid misstanke.

Jag tycker att de kunde ha tagit upp det på ett EHT, där kuratorn närvarade som kände pojken, innan anmälan. Precis som det görs på alla andra skolor i Sverige….

 

[Vassi]

Jag tycker att de kunde ha tagit upp det på ett EHT, där kuratorn närvarade som kände pojken, innan anmälan. Precis som det görs på alla andra skolor i Sverige….

Jag förstår att det kan vara en jättetuff upplevelse att bli orosanmäld, men nej, så fungerar det verkligen inte på alla andra skolor i Sverige. På de skolor jag jobbar sker EHT-möten en gång i veckan eller varannan vecka. Jag skulle bli jäkligt upprörd om någon berättade att de väntat nästan två veckor med att göra en orosanmälan efter att ett barn berättat om våld i hemmet för att det ska gå via EHT först.

 

[Görel]

Jag tycker att de kunde ha tagit upp det på ett EHT, där kuratorn närvarade som kände pojken, innan anmälan. Precis som det görs på alla andra skolor i Sverige….

Det gör det verkligen inte på alla andra skolor, och det ska man verkligen inte heller göra. Uppkommer det en misstanke om att ett barn kan tänkas ha blivit utsatt för våld eller bevittnat våld ska skola/förskola inte göra en egen bedömning utan kontakta socialtjänsten. Är man osäker kan man ringa socialtjänsten anonymt och rådfråga.

 

[AbCdE]

Det gör det verkligen inte på alla andra skolor, och det ska man verkligen inte heller göra. Uppkommer det en misstanke om att ett barn kan tänkas ha blivit utsatt för våld eller bevittnat våld ska skola/förskola inte göra en egen bedömning utan kontakta socialtjänsten. Är man osäker kan man ringa socialtjänsten anonymt och rådfråga.

Nej, jag uttrycket mig felaktigt. Kruxet med vår skola var att det var en liten skola med ca 30 elever och min son hade redan samtalskontakt med kuratorn.

 

[julgrisen]

Nej, jag uttrycket mig felaktigt. Kruxet med vår skola var att det var en liten skola med ca 30 elever och min son hade redan samtalskontakt med kuratorn.

Jag tänker att det såklart inte ska spela någon roll hur liten skolan är, anmälningsplikten gäller ju oavsett och det vore hemskt om man gjorde andra bedömningar kring hur man hanterar orosanmälningar bara för att skolan är liten. Att barnet hade kontakt med kuratorn är ju heller inget skäl till att avvakta med en anmälan om uppgifter om våld.

 

[AbCdE]

Jag tänker att det såklart inte ska spela någon roll hur liten skolan är, anmälningsplikten gäller ju oavsett och det vore hemskt om man gjorde andra bedömningar kring hur man hanterar orosanmälningar bara för att skolan är liten. Att barnet hade kontakt med kuratorn är ju heller inget skäl till att avvakta med en anmälan om uppgifter om våld.

Nej, inte avvakta men kanske ta ett samtal med kuratorn.

 

[Verdandi]

Nej, inte avvakta men kanske ta ett samtal med kuratorn.

Kuratorn lär inte jobba full tid där om det bara är 30 elever?

Oavsett, nej det låter inte rätt att skolan själva ska börja utreda om våld förekommit. De gjorde en orosanmälan till rätt instans. Oavsett vem som utreder så kostar det av någons tid - och det får det vara värt när det handlar om barn.
Jag förstår dock att det inte är någon rolig känsla att ha en orosanmälan på sitt barn. Men nu är det utrett och som tur är kunde det avskrivas.

 

[Fibusen]

Så har vi också, rektor är alltid involverad och är den som står på anmälan.

Allra oftast (om det inte är våld eller övergrepp) pratar man ju med VH först för att reda ut eventuella missförstånd eller för att ta reda på mer.

Sen är det viktigt att komma ihåg, vi anmäler inte någon fysisk person, vi anmäler att vi har en oro kring ett barns situation. Viktig skillnad!

Precis så!

Jag blev uppringd av soc en gång på jobbet. Jag blev helt chockad. Skolan hade gjort en anmälan. Allt handlade om att sonen hade haft en väldigt dålig dag i skolan och gått ut från klassrummet fler gånger och stört klasskamrater, och läraren hade sagt till honom att läraren skulle berätta för pappa när han hämtade att han hade stört under dagen, och då hade sonen svarat att läraren inte skulle säga något för då skulle ”pappa slå mig”. Naturligtvis så gjorde skolan en anmälan, det är deras skyldighet. I anmälan så berättade också skolan att sonen uttryckt att även lärare slagit honom. (Sonen skulle fylla 7 år då)

Jag fick först ett litet förhör över telefonen hur pappan är och om jag någon gång blivit utsatt för honom, om han brusar upp lätt och brukar vara aggressiv (vi är separerade sen 2015) och jag sa att det är nog den snällaste och menlösaste människan jag vet, så nej, absolut inte!

Jag fick även frågan om sonen haft några konstiga märken eller visat rädsla/oro när han ska till sin pappa, och om han är annorlunda när han kommer därifrån, vilket sonen aldrig haft eller visat.

Vi fick sen komma in på möte där vi satt jag, sonen, pappan och två damer, och efter en stund så gick en dam iväg med sonen och pratade med han, sen pratade den andra med oss.

Hon berättade åter igen att skolan inte misstänker något alls, men dom måste ju såklart anmäla när ett barn säger något sånt, (vilket jag tycker är jättebra!) plus att flera lärare hade berättat att sonen oftast sa så om andra lärare också, att dom slagit han. Utredningen lades ner direkt efter samtalet.

Självklart var det väldigt jobbigt när det hände, speciellt pappan blev ju väldigt ledsen och skämdes när han var i skolan, för han tänkte ju att tänk om någon faktist tror att det är så?

Jag försökte stötta så mycket jag kunde och berättade precis allt jag sagt till soc vid samtalet också, att jag inte trodde ens en sekund på det där, så han skulle inte känna någon skam mot mig, eller tro att jag kände någon oro.

Så gick processen till för oss iallafall.