Det där med att skaffa barn....

[lil-sis]

Om man skaffar barn för att man vill "bli mamma/pappa", under vilka förutsättningar som helst, är inte det också en form av egoism?

Tycker jag.

 

[LadyCovergirl]

Nej att ångra sig är inget alternativ. Barnet finns och har därmed rätt till "bra" föräldrar. Men jag tror inte barn mår bra av att vara "meningen" med föräldrarnas liv. Hur livet hade sett ut utan barn? Som du säger, det har man ingen aning om så det blir inte svaret på frågan.

Helt riktigt! Man kan ju aldrig riktigt veta hur livet hade sett ut om händelse A, B eller C inte hade inträffat. Är inte det lite av charmen, att vi bara vet vad vi har här och nu?
För att spinna vidare:
Det finns så oändligt många val vi gör i livet, var vi bor, vad vi jobbar med, vad vi gör på fritiden, vilka vi umgås med och så vidare i all oändlighet. Måste då frågan om att inte skaffa barn kräva en hel utläggning? (Som vissa här gett sken av.) Jag går inte runt och frågar mina vänner varför de valt att skaffa respektive inte skaffa barn och jag kan inte riktigt förstå varför andra är så nyfikna på svaret på just den frågan.

 

[lil-sis]

Helt riktigt! Man kan ju aldrig riktigt veta hur livet hade sett ut om händelse A, B eller C inte hade inträffat. Är inte det lite av charmen, att vi bara vet vad vi har här och nu?
För att spinna vidare:
Det finns så oändligt många val vi gör i livet, var vi bor, vad vi jobbar med, vad vi gör på fritiden, vilka vi umgås med och så vidare i all oändlighet. Måste då frågan om att inte skaffa barn kräva en hel utläggning? (Som vissa här gett sken av.) Jag går inte runt och frågar mina vänner varför de valt att skaffa respektive inte skaffa barn och jag kan inte riktigt förstå varför andra är så nyfikna på svaret på just den frågan.

Om man står i valet och kvalet själv tror jag det kan vara intressant. Inte för att andras beslut säger något om hur mitt liv förändras men har man tur får man lite olika vinklar på det.

 

[purity_666]

Jag är 35 och har inga barn, vill inte ha och har aldrig velat ha. Jag är inte alls barnkär, inte intresserad överhuvudtaget. Jag har alldeles för många i min närhet som slutat vara individer och bara blir "mamma". Hela deras tillvaro går ut på att vara mamma, inget annat. Jag tycker bara det är sorgligt att se.

Ännu mer sorgligt är nog att många förväntar sig att jag ska dela deras världsbild om att deras barn är centrum i världen. Jag är ledsen, men i min värld är andras barn i periferin. Min syster och jag drar inte överens där. Hennes barn är jordens medelpunkt. Jag tycker hennes barn är ganska ouppfostrade och bävar för deras tonår. I min värld kommer mina hundar före hennes barn, i hennes värld ska mina hundar låsas in i nåt rum om vi vistas på samma plats.

Det finns barn jag gillar, några enstaka, men då handlar det ju om just deras personlighet.

Jag tycker många får ge upp för mycket. Ser hur vänner slits mellan vad de skulle vilja och vad som inte funkar pga barnen. Jobbar pappa så får mamma gilla läget och sitta hemma istället för att rida tex, och tvärtom. Vänner som har gårdar som behöver jobb behöver passa in jobbandet med barnens aktiviteter då de har småbarn. Nej, barn är inte min grej alls. Jag är dessutom bipolär och skulle inte ens kunna ta hand om barn. Har svårt att se att de kan sova med mig hela dagen de dagar då jag är låg, så som hundarna gör.

 

[Fraggel_Tess]

@niphredil Det finns många fördelar för ett ensambarn också.

Skönt att läsa! För här är det ett evigt tjat om att när ska ni skaffa nr 2...

 

[mandalaki]

@purity_666 Förlåt men att värdera huruvida hundar "kommer före" barn låter som ett väldigt omoget sätt att resonera?

Har dock inga synpunkter på ditt beslut att inte ha barn.

 

[SusieQ]

Det är väl ändå upp till var och en om de väljer att skaffa barn eller inte? Vad som är ok är olika från person till person.
Om någon anser att meningen med deras liv/deras liv fick en mening när de fick barn, tycker de antagligen att det är så, om någon sedan kommer och kallar det för floskel eller något annat nedsättande (i min bok är inte floskel något positivt i alla fall) är det ganska respektlöst mot den som tyckte det.
Bara för att man älskar sitt barn och trivs med att vara mamma, betyder ju inte det automatiskt att man ser ner på de som väljer att inte skaffa några? eller missade jag något på vägen?

Bara för att man tycker att barnet är bland det viktigaste i ens liv betyder inte heller det att man lägger stor press på sitt barn över hur det ska vara.
Ni får ursäkta, men vafan hände med respekten för medmänniskan? Är det så svårt att inse att folk tycker olika och upplever situationer på alla möjliga olika vis, blivit lite väl mycket hackande i den här tråden.

Ja, det är möjligt att jag är bitter (mest på bukefolk just nu dock).

 

[LadyCovergirl]

Om man står i valet och kvalet själv tror jag det kan vara intressant. Inte för att andras beslut säger något om hur mitt liv förändras men har man tur får man lite olika vinklar på det.

Jo, förvisso sant. Men jag tycker nog att det känns lite oartigt att ifrågasätta andras val, så som det verkar i den här tråden. (Och många tidigare trådar också för den delen.) Att nyfiket fråga och be om andras tankar är en sak. Att ifrågasätta person A:s val att ha sju barn, att ifrågasätta person B:s val att välja att vara utan barn och att ifrågasätta person C:s val att ha ett barn känns väldigt märkligt.

 

[purity_666]

@purity_666 Förlåt men att värdera huruvida hundar "kommer före" barn låter som ett väldigt omoget sätt att resonera?

Har dock inga synpunkter på ditt beslut att inte ha barn.

För mig går mina hundars välbefinnande före. Jag tänker inte låsa in dom för att hon inbillar sig att de ska äta upp hennes barn. Det är där vi har krockat helt enkelt. Nu är hennes barn större och syster har insett att mina hundar inte är barnätare. Hennes barn älskar mina hundar. Men när barnen var små var hon överbeskyddande. Hade det gällt allergi eller liknande hade förstås läget varit annorlunda. Jag säger inte att alla hundar går före alla barn, men för mig är hundarna min mening i tillvaron. Till skillnad från syster och hennes barn inser jag dock att mina hundar inte är jordens centrum och jag visar hänsyn mot andra människor och tex lämnar dom hemma när jag vet att de inte är så uppskattade.

 

[mandalaki]

För mig går mina hundars välbefinnande före. Jag tänker inte låsa in dom för att hon inbillar sig att de ska äta upp hennes barn. Det är där vi har krockat helt enkelt. Nu är hennes barn större och syster har insett att mina hundar inte är barnätare. Hennes barn älskar mina hundar. Men när barnen var små var hon överbeskyddande. Hade det gällt allergi eller liknande hade förstås läget varit annorlunda. Jag säger inte att alla hundar går före alla barn, men för mig är hundarna min mening i tillvaron. Till skillnad från syster och hennes barn inser jag dock att mina hundar inte är jordens centrum och jag visar hänsyn mot andra människor och tex lämnar dom hemma när jag vet att de inte är så uppskattade.

Ja alltså, jag kan förstå hur ni varit oense om praktiska lösningar när hundarna och barnen mötts.

Men det var mer det där med värde jag reagerade mot. Hur man löser hundarnas och barnens möte ser jag som en praktisk fråga, den har inget att göra med vilka som har "högst värde". Man kan inte värdera människor mot djur.

 

[purity_666]

Man kan inte värdera människor mot djur.

Där kan man ha olika uppfattningar och det är en helt annan diskussion

 

[mandalaki]

Där kan man ha olika uppfattningar och det är en helt annan diskussion

Det är ju du som drar in det i en barn-eller-intediskussion. Men visst, ämnet intresserar inte mig heller så jättemycket, en diskussion om djurs värde vs människors är så far out att jag inte skulle engagera mig i den.

 

[SusieQ]

Ja alltså, jag kan förstå hur ni varit oense om praktiska lösningar när hundarna och barnen mötts.

Men det var mer det där med värde jag reagerade mot. Hur man löser hundarnas och barnens möte ser jag som en praktisk fråga, den har inget att göra med vilka som har "högst värde". Man kan inte värdera människor mot djur.

Klart man kan, det är bara inte helt ok i vårt samhälle.

Där kan man ha olika uppfattningar och det är en helt annan diskussion

Japp, kan bli en lång diskussion också.

Själv anser jag att människan som art är extremt långt ner på listan, därmed inte sagt att det finns trevliga individer som jag antagligen håller högre än människan i allmänhet.

 

[lil-sis]

Jo, förvisso sant. Men jag tycker nog att det känns lite oartigt att ifrågasätta andras val, så som det verkar i den här tråden. (Och många tidigare trådar också för den delen.) Att nyfiket fråga och be om andras tankar är en sak. Att ifrågasätta person A:s val att ha sju barn, att ifrågasätta person B:s val att välja att vara utan barn och att ifrågasätta person C:s val att ha ett barn känns väldigt märkligt.

Ja _ifrågasätta_ kan man ju låta bli.

 

[Angel]

Personligen så tycker jag faktiskt att det är mer berättigat att ifrågasätta folk som skaffar barn och inte har råd med det (dvs jag är med och betalar bidrag till föräldrarna genom mina skattepengar) än att ifrågasätta folk som väljer att inte skaffa barn, oberoende anledning, så länge det inte är brist på människor.

 

[sjoberga]

Men den som känner t ex att hon vill lämna ut hästen på foder för att barnet tar så mycket tid - hon är ju inte hjälpt av hurtiga yttranden om att det är en fråga om prioriteringar?

Nej, fast i en diskussionstråd på buke bör man väl inte fästa sig vid om yttranden skulle betraktas som hurtiga i något enstaka sammanhang eller huruvida någon är hjälpt av att veta något eller inte. Varför skulle det vara kontroversiellt att det handlar om prioriteringar och att människor gör dem utifrån sin egen situation och vilja? Måste man känna att det måste vara rätt för alla för att vara "hjälpt"?

Skulle någon yttra det, till någon som valt något "det är en fråga om prioriteringar", så kan man ju uppfatta att det är någon form av angrepp där man ifrågasätter den genomförda prioriteringen.

 

[Fibusen]

Jag var också väldigt osäker,ena dagen ville jag kanske ha barn nån gång,andra dagen ville jag inte. Sen kom den där veckan när mensen inte kom,och testet togs,och jag fick världens chock (åt p-piller) och ett beslut måste fattas. Nu var det inte längre frågan om vi skulle försöka få barn öht någon gång,utan nu var frågan vad vi skulle göra med barnet som redan var i magen. Jag slets mellan abort och behålla,maken sa att han gärna ville behålla det,men har hela tiden vetat om min tveksamhet till barn i det stora hela,så han sa även att jag fick ta det sista beslutet,och att han skulle så klart finnas kvar oavsett vad det vart.

Jag valde tillslut att behålla och jag ångrar det inte för en sekund,skrev faktist ett blogginlägg när sonen vart 6 månader:

"Jag kan erkänna att jag aldrig varit så där jätte barnkär,jag har aldrig liksom sagt/tänkt direkt att "jag ska ha barn när jag blir stor",jag har varit nöjd med mitt liv som varit,och alltid tyckt att det låtit som en skröna när föräldrar har sagt att dom aldrig känt så stark kärlek någonsin som dom gör för sitt barn,att dom är det bästa som hänt en osv.

Visst förstog jag att man älskar sitt barn högt,men jag tänkte att det är väll som jag älskar mina djur,min man,min bror,min mamma och min pappa,dvs mer än allt! MEN,när man får barn så händer det faktist! Det blir något starkare endå,något som inte går att sätta tungan på. Något som gör att man helt plötsligt blir glad över så lite. Ett leende,och det känns som solsken hela dagen. Något som gör att man överlever trots minimalt med sömn. Något som gör så hela världens vänds upp och ner,men endå så känns det så rätt,och man känner starkare kärlek än någonsin. Något som får en stark som en oxe,och något man skulle kämpa in till döden för om det behövdes. Något som man alltid kommer finnas för,något man alltid kommer älska,och något som är mitt viktigaste i hela världen.

Jag kan hämed sålla mig till människorna som säger att "Inget är starkare än kärleken till sitt barn" Det stämmer... Det stämmer så in i tusan! "

 

[sjoberga]

MEN,när man får barn så händer det faktist!

Ändra gärna till det hände mig istället för "händer det"! Det blir som en spottloska i ansiktet på de som fått barn och drabbats av ibland livslånga depressioner efter det annars.

 

[Emor]

Jag har ett barn, och nr 2 påväg. Jag tror trots det att jag hade kunnat leva ett fullgott liv utan barn, det är inte så att ett alternativ är sämre än det andra, de är bara annorlunda.

Jag har fortfarande mina intressen, även om att ha barn gör att jag behöver lägga om lite exakt hur de ser ut nu mot innan eftersom att jag får mer att hinna med på samma dygn som förr. Sen har jag tack och lov skaffat barn med en fantastisk man, och vi delar fint på ansvaret och ser till att båda två får både "egentid" och tid tillsammans som familj. Att sen jag är i konstanta diskussioner med svärmor över att hon tycker att jag är egoistisk som inte ger upp mina intressen då vi har barn, som inte är beredd att ta alla pass i skidbacken, på fotbollsträningarna eller vad det nu blir i framtiden utan att jag räknar med att vi delar på dom jag och maken, det är en annan diskussion. Vi har hittat ett sätt att känna att barn berikar vårat liv, och dottern är den mest fantastiska lilla människa jag någonsin träffat. Jag får nypa mig i armen titt som tätt när jag påminner mig om att hon är mitt barn, och att jag får möjligheten att ha henne i mitt liv, och jag spenderar så mycket tid med henne som bara är möjligt. Och ibland behöver jag fly och vara ifred, det gör inte mig till en sämre människa eller mamma för det. Min dotter är lika lycklig och trygg med sin far som med mig. Eller med barnvakt om det skulle behövas.

 

[stjarnhimmel]

Jag var också väldigt osäker,ena dagen ville jag kanske ha barn nån gång,andra dagen ville jag inte. Sen kom den där veckan när mensen inte kom,och testet togs,och jag fick världens chock (åt p-piller) och ett beslut måste fattas. Nu var det inte längre frågan om vi skulle försöka få barn öht någon gång,utan nu var frågan vad vi skulle göra med barnet som redan var i magen. Jag slets mellan abort och behålla,maken sa att han gärna ville behålla det,men har hela tiden vetat om min tveksamhet till barn i det stora hela,så han sa även att jag fick ta det sista beslutet,och att han skulle så klart finnas kvar oavsett vad det vart.

Jag valde tillslut att behålla och jag ångrar det inte för en sekund,skrev faktist ett blogginlägg när sonen vart 6 månader:

"Jag kan erkänna att jag aldrig varit så där jätte barnkär,jag har aldrig liksom sagt/tänkt direkt att "jag ska ha barn när jag blir stor",jag har varit nöjd med mitt liv som varit,och alltid tyckt att det låtit som en skröna när föräldrar har sagt att dom aldrig känt så stark kärlek någonsin som dom gör för sitt barn,att dom är det bästa som hänt en osv.

Visst förstog jag att man älskar sitt barn högt,men jag tänkte att det är väll som jag älskar mina djur,min man,min bror,min mamma och min pappa,dvs mer än allt! MEN,när man får barn så händer det faktist! Det blir något starkare endå,något som inte går att sätta tungan på. Något som gör att man helt plötsligt blir glad över så lite. Ett leende,och det känns som solsken hela dagen. Något som gör att man överlever trots minimalt med sömn. Något som gör så hela världens vänds upp och ner,men endå så känns det så rätt,och man känner starkare kärlek än någonsin. Något som får en stark som en oxe,och något man skulle kämpa in till döden för om det behövdes. Något som man alltid kommer finnas för,något man alltid kommer älska,och något som är mitt viktigaste i hela världen.

Jag kan hämed sålla mig till människorna som säger att "Inget är starkare än kärleken till sitt barn" Det stämmer... Det stämmer så in i tusan! "

Det är ju jättebra att det blev så för dig... och jag förstår att du vill berätta utifrån dig och att du skrev på din blogg..
Samtidigt så tror jag man ska vara lite försiktig med att skriva "att det händer"... för det händer ju inte för alla som får barn.. Och det är nog många som redan känner skuld för att de inte upplever det så himlastormande som du beskriver...