Det där med att skaffa barn....

[Angel]

Du är med och betalar för andras barn därför att barnen tillhör oss alla i form av att vara framtidens människor.
Inte för att föräldrarna inte har råd själva.

Har du problem med det?

Har jag problem med att hjälpa till att finansiera skola, dagis, sjukvård osv till andras barn? Nej inte alls.
Har jag problem med folk som väljer att skaffa barn trots att de redan går på soc för att de inte vill jobba. Ja, det vill jag inte betala.

 

[Sleepy]

Usch, misstänker att jag skulle reagera med att smocka till den stackars personen som sydde om jag blev utsatt för sånt.

Man behöver sys när man snittar också. Jag visste inte ens om att jag hade spruckit upp och behövde sys, jag kände aldrig det och inte heller när de sydde. Och då födde jag helt utan bedövning, på egen begäran. Antar att hormonerna gjorde sitt.

 

[Angel]

Man behöver sys när man snittar också. Jag visste inte ens om att jag hade spruckit upp och behövde sys, jag kände aldrig det och inte heller när de sydde. Och då födde jag helt utan bedövning, på egen begäran. Antar att hormonerna gjorde sitt.

Mindre risk att våldföra sig på sjukvårdspersonalen om man är sövd eller i alla fall ordentligt nerdrogad. Jag tål inte riktigt att folk rör vid mig om jag inte är väldigt beredd på det, slåss till och med när jag sover.

 

[Casteloro]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Har haft tankar på det, men jag känner inte att jag längtar efter det. Älskar ju barn, men jag är inte redo att göra de uppoffringar som krävs. Är 27 år och gift sedan 5 år, min man har två barn sedan tidigare (15-17 år). Kan inte svara på om jag alltid kommer att känna så här, jag får vänta och se. Sen har jag väl i princip accepterat att jag inte kan bli gravid heller, så då får det vara så länge.

 

[Sleepy]

@Angel I see, ja då kanske det är en bra idé.

 

[sjoberga]

Naturligt är inte rätt bakgrund.

Det skulle vara läskigt att ha människor ute i samhället som inte ser skillnaden i värde av ett människoliv och ett djurliv.

Tigern rymmer på djurparken - djurvårdaren skjuter mig och barnen för att vi riskerar tigerns liv och lem...
Hunden angriper en hemlös - polisen skjuter den hemlöse för att hunden kan skada sig i käkarna om denne fortsätter...
På båtutflykten ramlar hunden i tillsammans med ett barn - mannen i båten dyker i och tar upp hunden först...

För mig är det både absurt och ger kalla kårar. Men det är u lite OT.

 

[Angel]

Naturligt är inte rätt bakgrund.

Det skulle vara läskigt att ha människor ute i samhället som inte ser skillnaden i värde av ett människoliv och ett djurliv.

Tigern rymmer på djurparken - djurvårdaren skjuter mig och barnen för att vi riskerar tigerns liv och lem...
Hunden angriper en hemlös - polisen skjuter den hemlöse för att hunden kan skada sig i käkarna om denne fortsätter...
På båtutflykten ramlar hunden i tillsammans med ett barn - mannen i båten dyker i och tar upp hunden först...

För mig är det både absurt och ger kalla kårar. Men det är u lite OT.

Så du menar på fullaste allvar att man som hundägare tex inte får försvara sin hund om någon kommer fram och börjar sparka på den?
Det är klart man måste sätta det i perspektiv men så lätt som att säga att människor alltid går först är det faktiskt inte. Misshandlar någon mina djur så skulle personen i fråga åka på stryk. (Det samma skulle förstås gälla om mina vänner eller ev framtida barn blev utsatta för något.)

 

[sjoberga]

Nej, det menar jag inte. Så svart och vitt går det inte att se det; att minsta skada på ena parten utesluter all form av hindrande av pågående idiotier.

Men du får ju inte försvara din hund genom att ha ihjäl angriparen ÄVEN om det är risk för att din hund avlider av angreppet.

 

[Angel]

Fast det där har egentligen inget att göra med värdet på människo vs djurliv. Det har att göra med lagstiftning. Jag skulle i det fallet inte avhålla mig från att slå ihjäl idioten pga dess människovärde jämfört med hundens "livsvärde" utan för att jag skulle hamna i fängelse om jag gjorde det.

 

[sjoberga]

Lagstiftningen avspeglar samhällets syn på människovärde och djurvärde. Som jag delar till 100%.

 

[SaraBon]

Ibland kan jag få intrycket att vissa kvinnor skaffar barn, inte för att det är "roligt med barn", utan just för att få "bli mamma" och gå in i en mammaroll.

Det tror jag också.. Jag har aldrig velat bli mamma, kunde absolut inte identifiera mig som mamma. Jag älskar barn, älskar mina syskonbarn men hade inga som helst behov av att bli mamma. Så träffade jag min partner som absolut ville bli pappa och ha barn. Efter att ha pratat om det började vi försöka. Det gick snabbt. Vi fick dessutom tvillingar. Som kom för tidigt. Det tog lång tid innan jag såg mig som en mamma. Jag älskade mina barn från första stund utan tvekan och det är fantastiskt med barn. Men jag förstår och respekterar att folk väljer bort barn, det är sunt att ta sådana beslut tycker jag. Modigt också med tanke på all press. Sen är det en väldigt häftig upplevelse som jag är glad att jag får uppleva, men å andra sidan, hade jag aldrig provat hade jag ju inte vetat vad jag gått miste om.

 

[SaraBon]

Har jag problem med att hjälpa till att finansiera skola, dagis, sjukvård osv till andras barn? Nej inte alls.
Har jag problem med folk som väljer att skaffa barn trots att de redan går på soc för att de inte vill jobba. Ja, det vill jag inte betala.

jag jobbar på soc och måste inflika att det är väldigt få som går på soc för att de "inte vill jobba". "Vill" de inte så ligger de allt som oftast en djupare problematik bakom såsom diagnoser etc. Vi på soc ställer mycket hårda krav för att folk ska få bidrag. Men ibland har människor andra svårigheter som kanske inte syns utåt. Diagnoser, sjukdomar etc. Just saying

 

[Kosmostanten]

Förresten, ni andra som har någorlunda vuxna barn och som skriver att de är sådana fantastiska personer. Tycker inte ni att era barn är rätt lika er själva på rätt många sätt? Och inte enbart på de sätt som ni trivs med hos er själva?

Både och.
Vissa egenskaper, framförallt hos min äldste, är helt förbluffande olika mig själv. Ibland när jag lyssnar på honom känner jag mig som en höna som kläckt fram en korp... liksom, var kom det där ifrån? Inte från mig i alla fall!
Kanske är det det som är så fascinerande...att de är helt NYA människor, någonting mycket mer än bara summan av sina föräldrar.
Sen är de lika mig också, vilket också är bra. Jag gillar mig själv

Vad gäller "fantastisk" så beror det väl på vad man lägger in i begreppet. För mig betyder det inte tex "Felfri" eller "Ämne till statsminister", utan kanske snarare någon jag, på riktigt, kan beundra.
Jag skulle nog säga att jag känner några stycken fantastiska människor. Varav mina barn är några.

 

[cambodia]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Jag har inga barn. Har egentligen "alltid" tänkt att jag inte vill ha barn. Men ändrat mig på senare år. Det har gått lite upp och ner, från att tänka att "jag kanske vill" till att "nej aldrig i livet" till "självklart, jag vill ha barn NU!". Och sådär håller det på.
Hjärtat vill ha barn, hon hade nog reda haft barn om hon fått som hon velat. Hon har även sagt att hon vill vara gravid vilket jag inte är helt hundra på att jag vill... men hon säger samtidigt att hon börjar bli gammal och "då kan det hända tråkiga saker i magen". Så om vi kommer så långt känner jag mig lite träffad att jag borde bära barnet... vilket känns lite jobbigt ibland när jag tänker på det faktiskt.

Tänker också mycket på uppoffringar man måste göra, hur jobbigt det är med allt, orkar man eller är man konstant trött? Jag vet hur bra jag mår när jag är trött... not!
Tänker på saker som när de ringer till jobbet från dagis och barnet har kräkts, och detta ständiga vabbande! Och att ha ansvaret för att uppfostra en individ, ha svar på alla frågor så som en mamma alltid har! Okej en bäbis och ett litet barn, men en tonåring, eller en 27-åring med ångest som inte vill sova hemma själv (ja, jag har varit där...).
Och vill man verkligen sätta en ny människa i denna hemska värld?!
Nej, fy... det är för mycket att tänka på!

 

[Mabuse]

Jag var fullt upptagen med att pussa bebisnäsa, men insåg efteråt att de hade sytt ihop mig. Jag såg ju att de satt där o grejade, men jag hade inte tid...

Ja, det där är förstås olika. Det sista jag ville direkt efter förlossningen var att ta hand om en bebis, efter att ha hängt ihop i nio månader och en förlossning, så var det mest skönt att vara ifrån varann en stund och hämta andan var och en på sitt håll.

 

[kopur]

Alla ni som verkar vilja förringa problemet med förlossningsskador är tyvärr i "gott" sällskap... Det är bara några veckor sedan det var ett inslag på Rapport eller Aktuellt som handlade just om problemet att så många som var 20:e kvinna får svåra ändtarmsskador i samband med förlossningen. Och att många av dessa faktiskt avfärdas med "Det är sådant man får räkna med när man föder barn" när de söker hjälp för detta, istället för att få hjälp att bli återställda.

 

[Thaliaste]

Det där med egoism är intressant ... Ibland hör man saker som "jag blev mindre egoistisk när jag fick barn" men jag undrar om det prompt behöver stämma.

Snarare tycker jag att folk som var egoistiska innan bara flyttar lite av egoismen till att omfatta även barnet - "Det är JAG och BARNET som är viktigare/märkvärdigare än alla andra här".

Framför allt de som verkar leva genom sitt/sina barn så är det ju en mångbottnad fråga vad som är egoism i det hela.

 

[Mammas]

Angående förlossningsskador kan jag säga att jag för det första på återbesöket inte alls hade varit aktiv nog under de sex veckorna från förlossningen till efterkontrollen för att vara medveten om omfattningen av min ansträngningsinkontinens. Hur många hoppar studsmatta, kör pass på gymmet eller joggar några veckor efter förlossningen liksom? Givetvis finns de, men inte är det majoriteten? Sedan fick iallafall jag höra att det kan läcka lite, men det går bort med knipövningar. Så när de inte gick bort så tänkte jag att det är på grund av att jag slarvar med knipövningarna.... Så nej, att det är självklart för alla att just det här är normalt att det är förändrat men inte detta, hur ska man veta vad som ska vara förändrat och inte liksom? Och då har jag ändå svenska som modersmål, jag kan tänka mig att det nog är ännu svårare att tillgodogöra sig informationen om man inte är flytande i svenska tex.

När jag väl sökte vård kan jag inte klaga på bemötandet dock, men då hade det å andra sidan gått ett par år sedan förlossning så det kanske var därför jag inte möttes av "det går över" då.

 

[nexxa]

@sjoberga Jag förstod att du menade att hon "pratade för alla". Så är ju givetvis inte fallet, jag hoppas och tror också att även de som inte känner hur lyckan far över dem när barnet är fött, kan få support utan att bli dömda för det. Men det är säkert jobbigt att sätta ord på och säkerligen många som inte kan föreställa sig annat än att allt bara känns så bra

@Sleepy Vet inte varför jag känner ett obehag inför både födseln och amningen, de flesta som jag hör säger ju precis som du att det är fantastiskt att uppleva, så jag är kanske lite udda på den fronten och kan nog inte beskriva specifikt varför. Kanske det bara automatiskt blivit så för att jag inte vill ha barn helt enkelt?

 

[Mammas]

Angående barn kan jag ibland känna att det vore skönt att inte vara så låst som man ändå är med barn. Det går inte att ha med sig barn överallt, det går inte att göra precis vad man vill utan man måste ta hänsyn till andra. Men ja, det är ok. Jag ångrar mig inte så, för jag har växt i och med att jag fick barn och trivs väldigt väl ihop med mitt barn. Dock vet jag att jag inte kommer att vilja ha ett till barn. Dels för att jag känner att nu, efter drygt fem år, börjar mitt barn bli riktigt roligt att hänga med, en knatte är inte lika stimulerande sällskap imo, och sedan trivs jag rätt bra med att ha ett barn som börjar bli lite självgående. Att börja om, hu.

Plus att jag om jag skulle vara tvungen att föda barn igen skulle vara tvungen att föda med snitt pga tidigare operation, och det har jag ingen lust med. Och att återigen börja dra ner på hobbys och annat, nej det passar inte vårt liv just nu. Men ja, frågorna om när nästa kommer får jag titt som tätt.

Men det viktigaste är ju att man VILL ha barn, för det är en uppoffring. Och jag tycker inte att några barn ska födas och sedan komma på undantag genom hela livet för att ens föräldrar egentligen inte ville ha dem. Det tror jag är viktigast.