Det där med att skaffa barn....

[Thaliaste]

Jag tycker nog även KvinnoKliniker har ett brett spektrum för vad som är normalt.

Som lagom skeptisk till det där med att föda barn så är det just det som är en del av min issue, att jag är osäker på om jag och Kvinnokliniken har samma syn på vad som är "normalt" för mig. Det där (som även skrivits i vissa inlägg i denna tråd) att "det är klart att det blir lite annorlunda men det är ju helt normalt - det kommer på köpet med att föda barn" samt det ännu värre "visst sprack jag lite, men det är såååå värt det".

Jag är inte så intresserad av att veta om 95% spricker "normalt". Från mitt perspektiv frågar jag: "jag vill ha lika skönt sex efteråt - inte "det är fortfarande bra, bara lite annorlunda"; jag vill inte vara rädd att läcka urin för att jag nyser, skrattar, springer - inte "det är bara några droppar, det finns smidiga skydd idag".

Jag kan leva med att "se lite annorlunda ut" än innan, som någon kallade det - men om man ser annorlunda ut, men är funktionen och känslan verkligen helt lika efter att man spruckit och blivit "lagad"? (eller värre, inte blivit lagad...)

 

[SaraBon]

Alla ni som verkar vilja förringa problemet med förlossningsskador är tyvärr i "gott" sällskap... Det är bara några veckor sedan det var ett inslag på Rapport eller Aktuellt som handlade just om problemet att så många som var 20:e kvinna får svåra ändtarmsskador i samband med förlossningen. Och att många av dessa faktiskt avfärdas med "Det är sådant man får räkna med när man föder barn" när de söker hjälp för detta, istället för att få hjälp att bli återställda.

håller med. Födde barn förra året, många i min närhet som gör det nu också. Många av oss får problem, jag är en av dem som fått få men efter förlossningen men jag har ändå sett baksidorna av förlossningsvården och jag har blivit riktigt illa behandlad. INGEN efterkontroll heller. Jag tog kontakt själv efter ett år. Jag födde prematura tvillingar och många som jag pratat med som fött prematurt eller fött tvillingar har liknande upplevelser; vi tas inte på allvar, vi behandlas illa och vi får höra; "tänk på barnen, det är för barnens skull, det är naturligt". Men ändå har jag och sambon gått i terapi sedan förra året för att hantera detta "naturliga" av att få 12 olika främlingars fingrar uppstoppade i mig, bli flyttade från rum till rum, behöva byta sjukhus, föda barn som måste ligga i kuvös, konstant rädsla. Alla inom vården behandlade mig som att jag var en maskin, som någon som skulle ge upp mig själv för barnen, ingen förutom min sambo erkände att jag hade rätt att vara rädd, erkände att jag fick beklaga mig över mina fruktansvärda smärtor. Många i min närhet har sagt att de är rädda för att föda för att de är rädda att gå igenom det jag gått igenom och då har jag som sagt inga fysiska men(förutom lite känningar i analen). Till dem har jag sagt att det är olika och att man kan försöka förbereda sig så gott det går, om de gärna vill ha barn men ändå är rädda ska de KRÄVA rätt vård. För jo, är det något jag lärt mig under våra månader av sjukhusvistelser, anmälningar till patientnämnder i de län vi låg inne på sjukhus så är det att man KAN KRÄVA. Skulle vi skaffa barn igen skull jag leva så jävla mycket rövare för att få det jag vill. Ni som funderar på att skaffa barn, KRÄV!!!

 

[SaraBon]

Som lagom skeptisk till det där med att föda barn så är det just det som är en del av min issue, att jag är osäker på om jag och Kvinnokliniken har samma syn på vad som är "normalt" för mig. Det där (som även skrivits i vissa inlägg i denna tråd) att "det är klart att det blir lite annorlunda men det är ju helt normalt - det kommer på köpet med att föda barn" samt det ännu värre "visst sprack jag lite, men det är såååå värt det".

Jag är inte så intresserad av att veta om 95% spricker "normalt". Från mitt perspektiv frågar jag: "jag vill ha lika skönt sex efteråt - inte "det är fortfarande bra, bara lite annorlunda"; jag vill inte vara rädd att läcka urin för att jag nyser, skrattar, springer - inte "det är bara några droppar, det finns smidiga skydd idag".

Jag kan leva med att "se lite annorlunda ut" än innan, som någon kallade det - men om man ser annorlunda ut, men är funktionen och känslan verkligen helt lika efter att man spruckit och blivit "lagad"? (eller värre, inte blivit lagad...)

Grejen är ju att ingen kan garantera någonting. Ingen. Du kan få en störtskön förlossning utan några men etc. Du kan få helvetet på jorden. Så är det. Folk kan säga; "det går säker bra" men de vet inte. Det gör inte du heller. Vi kan försöka ställa in oss på en massa saker, hur det ska bli, förbereda oss etc. Men vi vet inte. Jag förberedde mig på att bli gravid med ett barn i magen. Det blev två. Jag skulle träna hela graviditeten. Jag fick inte gå from mitten av graviditeten. Låg på sjukhus från 6:e månaden för att de höll på att komma ut. Fick sprutor huggna i mitt ben varje dag för att inte få en blodpropp, fick äta massor av mediciner för att hindra en förlossning att sätta igång. Dessutom i ett annat landsting. 12 mil bort från allt och alla. Ingen fick hälsa på. Föda(efter att ha åkt tillbaka till mitt hemlandsting men blivit tillbakaskickad mitt i natten) i det andra landstinget och sedan låta barnen flyga helikopter till hemlandstinget medan vi åkte taxi dit. Sedan sjukhus en månad till. Det kanske låter extremt, men fler och fler får tvillingar. Och framförallt så kan man inte räkna med nånting. Ingen av oss vet. Jag har inte tvillingar i släkten, de flesta i min närhet föder fullgånga barn, men jag gjorde det inte. Hur vet man att man är den som det kommer att gå bra för?

 

[Inte_Ung]

Har jag problem med folk som väljer att skaffa barn trots att de redan går på soc för att de inte vill jobba. Ja, det vill jag inte betala.

Varför då?
Det kostar skattebetalarna mindre än höginkomsttagarnas barn.
Föräldrapenning på högsta nivå i 1½ år tillsammans med kostnaden för barnomsorgen är betydligt högre.
Samt att det dessutom inte blir något glapp i intjänandet av BNP.
De drar ju ändå inte in några pengar.

 

[SaraBon]

Som lagom skeptisk till det där med att föda barn så är det just det som är en del av min issue, att jag är osäker på om jag och Kvinnokliniken har samma syn på vad som är "normalt" för mig. Det där (som även skrivits i vissa inlägg i denna tråd) att "det är klart att det blir lite annorlunda men det är ju helt normalt - det kommer på köpet med att föda barn" samt det ännu värre "visst sprack jag lite, men det är såååå värt det".

Jag är inte så intresserad av att veta om 95% spricker "normalt". Från mitt perspektiv frågar jag: "jag vill ha lika skönt sex efteråt - inte "det är fortfarande bra, bara lite annorlunda"; jag vill inte vara rädd att läcka urin för att jag nyser, skrattar, springer - inte "det är bara några droppar, det finns smidiga skydd idag".

Jag kan leva med att "se lite annorlunda ut" än innan, som någon kallade det - men om man ser annorlunda ut, men är funktionen och känslan verkligen helt lika efter att man spruckit och blivit "lagad"? (eller värre, inte blivit lagad...)

just ja angående sex. Jag sprack men de vågade inte sy för att det var så nära klitoris och jag har nya skönare upplevelser faktiskt. Men sen kan vi inte "köra på", på samma sätt. Mest för att jag är lite orolig. Jag har inte ont, men kan förnimma saker, som att jag är lite mer rädd om mitt kön och mitt anal. Ärrbildning kan ju göra att man blir känsligare men det kan även bli tvärtom. Och har du sytt och mår dåligt över förlossningen eller som i mitt fall slutet av graviditeten, kanske allt ändå inte är så lätt. Det kan vara ett stort trauma att föda barn, men eftersom så mycket hormoner som ska göra en känslosammare är i omlopp och man har fullt upp med barnet och förväntningar etc så stänger man nog lätt av.

 

[Sleepy]

@nexxa Något som jag upplevde var en sån vördnad inför hur väl allt fungerade; hur kroppen ser till att den växande bebisen får det den behöver i första hand i magen, hur bebisen växer o alla organ utvecklas, att kroppen sätter igång förlossningen när det är dags, att bebis vet hur man gör när man ammar, att mjölken bara finns där när den behövs osv osv. Så häftigt.

 

[Mabuse]

Mindre risk att våldföra sig på sjukvårdspersonalen om man är sövd eller i alla fall ordentligt nerdrogad. Jag tål inte riktigt att folk rör vid mig om jag inte är väldigt beredd på det, slåss till och med när jag sover.

Det är absolut inte så att de syr utan att säga till, hade nån försökt sig på det hade jag nog sparkat bort dem i rent självförsvar. Man måste nog vara bra borta för att inte märka att nån syr en underlivet utan bedövning... På nivån avsvimmad, för min del. Men de förberedde jättebra, man fick hämta sig en stund, sen frågade de om jag ville ha bedövning, så fick jag det, och sen sa hon precis vad hon skulle göra så att man kunde vara beredd. Jag är nog likadan där, kommer inte att hända att nån sätter nålar i underlivet på mig utan att jag är väldigt beredd!

 

[Sleepy]

det viktigaste är ju att man VILL ha barn

Absolut. Det är ju inget självändamål att skaffa barn.

 

[Thaliaste]

Och framförallt så kan man inte räkna med nånting.

Så hemskt du har haft det Hoppas det blir bättre för dig och din familj. Även om man såklart inte ska överdriva risken så vill jag ändå också få höra de som det inte gick bra för. Som 30+:are (och skeptisk till barnafödande) så känns det som att baksidorna och riskerna lite slätas över. "För de flesta är det inte så farligt, och du kommer ändå tycka att det är värt det när ditt barn kramar dig", "äsch, händer något så fixar sjukvården ihop dig igen". Jo tjena, så som mitt förtroende är för sjukvården hittills (senast jag låg inlagd blev jag hemskickad, inte för att jag var färdigvårdag - utan för att de hade platsbrist: någon här måste åka hem) så tvivlar jag. Kanske är mödravården bättre, eller så är den inte det.

Här borde ju viljan att verkligen ha barn vara väsentlig. Viljan att få barn måste ju vara så pass stor att det faktiskt är värt riskerna att jag inte kan leva det liv jag vill. Jag menar inte att man ska utgå ifrån att det värsta händer, men det måste ju åtminstone vara värt risken att det händer. Som med allt annat, t ex att sätta sig på sin älskade kanonkula till häst

 

[Angel]

Varför då?
Det kostar skattebetalarna mindre än höginkomsttagarnas barn.
Föräldrapenning på högsta nivå i 1½ år tillsammans med kostnaden för barnomsorgen är betydligt högre.
Samt att det dessutom inte blir något glapp i intjänandet av BNP.
De drar ju ändå inte in några pengar.

Det är en principsak från min sida, tycker att man för egen maskin bör kunna försörja sin avkomma om man väljer att föröka sig.

 

[SiZo]

Nej, det menar jag inte. Så svart och vitt går det inte att se det; att minsta skada på ena parten utesluter all form av hindrande av pågående idiotier.

Men du får ju inte försvara din hund genom att ha ihjäl angriparen ÄVEN om det är risk för att din hund avlider av angreppet.

Det här stämmer inte. Hunden räknas som min egendom och jag får använda nödvärnsrätten när jag försvarar min hund. Nödvärnsrätten innebär att jag får använda våld som "inte är uppenbart oförsvarligt". Vilket är väldigt mkt mer än vad den andra personen använder med andra ord, helt lagligt.

Försöker då någon ha ihjäl min hund, så får man med andra ord ha ihjäl den personen. Viktigt att tänka på är dock att i samma sekund som personen slutar, går åt ett annat håll osv osv så upphör nödvärnsrätten DIREKT. Så i realitet så kan man inte döda den andre, om man inte lyckas få in ett väldigt oturligt slag eller så. Men då kan man o andra sidan åberopa excess istället

 

[Angel]

@nexxa Något som jag upplevde var en sån vördnad inför hur väl allt fungerade; hur kroppen ser till att den växande bebisen får det den behöver i första hand i magen, hur bebisen växer o alla organ utvecklas, att kroppen sätter igång förlossningen när det är dags, att bebis vet hur man gör när man ammar, att mjölken bara finns där när den behövs osv osv. Så häftigt.

Upplever alla det så? Jag har oerhört svårt att föreställa mig att jag skulle tycka att det var behagligt att veta att någonting växer inuti en. Får lite för mycket obehagskänslor bara av att tänka på att man kan känna någonting som rör sig. Kanske att hormonerna tar hand om sånt men det är ju svårt att veta innan.

 

[Inte_Ung]

När jag väl sökte vård kan jag inte klaga på bemötandet dock, men då hade det å andra sidan gått ett par år sedan förlossning så det kanske var därför jag inte möttes av "det går över" då.

Oftast så går det över.
Det är dessutom inte själva förlossningen som orsakar inkontinensen utan graviditeten.
Mycket feta män drabbas på samma sätt.
Åldrande kan bara det ge inkontinens.

Och så går det att laga.
Man skall inte behöva kissa på sig oavsett.

 

[Inte_Ung]

Försöker då någon ha ihjäl min hund, så får man med andra ord ha ihjäl den personen.

Nej det får man inte.
Att ta sönder en ägodel motiverar inte dråp.

Så det skulle anses vara större våld än nöden kräver.

 

[Inte_Ung]

Kanske att hormonerna tar hand om sånt men det är ju svårt att veta innan.

Det gör de inte.
Graviditet är ett riktigt skit.
Barn däremot är oerhört roliga att ha.

 

[TomasN]

Det är en principsak från min sida, tycker att man för egen maskin bör kunna försörja sin avkomma om man väljer att föröka sig.

Det är ju barnen som skall försörja oss alla när vi blir pensionärer. Så det är ingen samhällskostnad alls. Pengar kan inte försörja oss när vi blir gamla. Bara den yngre generationens arbete kan göra det.

 

[sjoberga]

Det här stämmer inte. Hunden räknas som min egendom och jag får använda nödvärnsrätten när jag försvarar min hund. Nödvärnsrätten innebär att jag får använda våld som "inte är uppenbart oförsvarligt". Vilket är väldigt mkt mer än vad den andra personen använder med andra ord, helt lagligt.

Du får aldrig döda eller svårt misshandla någon för att de angriper din egendom. Nödvärnsrätten är begränsad till omedelbar fara för det egna eller annan människas liv. Återigen ett tydligt ställningstagande för att människoliv är någonting särställt.

 

[Inte_Ung]

Det skulle vara läskigt att ha människor ute i samhället som inte ser skillnaden i värde av ett människoliv och ett djurliv.

Men det finns ju många sådana ute i samhället.
Och ja, det är läskigt.

 

[SiZo]

Nej det får man inte.
Att ta sönder en ägodel motiverar inte dråp.

Så det skulle anses vara större våld än nöden kräver.

Det beror ju på, om personen fortsätter och fortsätter så har man rättighet att använda sjuka mängder våld. Lägg ner ditt större våld än nöden kräver, lagen är inte utformad så. "Våld som inte är uppenbart oförsvarligt" får användas. Och det är STOR skillnad på de 2 fraserna.

Men som sagt, samma sekund som personen slutar så upphör nödvärnsrätten.

 

[Mabuse]

Jag kan leva med att "se lite annorlunda ut" än innan, som någon kallade det - men om man ser annorlunda ut, men är funktionen och känslan verkligen helt lika efter att man spruckit och blivit "lagad"? (eller värre, inte blivit lagad...)

Eftersom det var jag som skrev det där om att se lite annorlunda ut efteråt, så kan jag svara på följdfrågan också - för min del så är funktionen och känslan exakt likadan. Det har inte förändrats öht genom förlossningen. Jag gick iofs sönder hyfsat mycket, går man sönder mindre syns det nog inte ens skillnad heller.